Nils Landgren Funk Unit – vädjar till kroppen

Nils Landgren Funk Unit. Det är en väldigt speciell konstellation, älskad av många. Så många att den kan sälja ut Fasching sex dagar i rad. Det är intressant att Funk Unit under åren (över 20 år) i flera omgångar bytt personal i gruppen men ändå hållit sitt grepp om publiken, faktiskt i hela världen. Sedan starten har flera av våra skickligaste musiker ingått i Funk Unit, som Esbjörn Svensson och Jesper Nordenström på keyboards, Henrik Jansson och Robert Östlund på gitarr, Per Lindvall och Niklas Gabrielsson på trummor, Magnus Lindgren och Per Ruskträsk Johansson på saxar och Per Lindvall och Wolfgang Haffner bakom trumsetet.

Funk Unit spelar musik som vädjar till kroppen. Och kroppen kan inte motstå, i alla fall inte min.

Landgren och hans medmusikanter har skrivit låtarna eller valt ut dem för att de ska passa stilen som de har mejslat ut under många års spelande över stora delar av världen.

Förutom Nils själv så är det bara basisten och sångaren (nästan alla sjunger) Magnum Coltrane Price som funnits med hela vägen. Och på något sätt är det runt Coltrane Price och hans basgångar som musiken rör sig.

Det är långa låtar och långa solon men det finns ingenting eftertänksamt i utspelet, snarare handlar det hela tiden om att rida på de vågor som startar i ytterkanterna på scenen och rör sig inåt, att fånga dem i flykten och att spela i nuet. Mycket bygger, förutom beatet, på upprepning. Liksom det unisona spelet handlar solona ofta mera om rytmiska figurer än klassiskt solospel.

Och förutom Coltrane Price bidrar Robert Ikiz bakom trummorna på ett fantastiskt drivande sätt. Jag kan inte tänka mig någon trummis som kan göra jobbet, för det är verkligen ett jobb i alla konsertens sekunder, bättre. Han driver på och blåsarna Nils Landgren (trombon) och Jonas Wall (sax) glider ovanpå, antingen unisont eller ensamma.

Även gitarristen Andy Pfeiler ger sig ut i solosfären när han inte hjälper till att hacka fram musiken i bakgrunden. Keyboarden sköts av Petter Bergander, som har ett av kvällens mest bejublade solon, nästan utan något fingerspel utan bara genom att trycka på rätt tangenter i rätt ögonblick. Han må vara gömd bakom sina klaviaturinstrument men har en väldigt viktig funktion när det gäller att få fram rätt sound.

När det gäller sången så känns det som om Nisse Landgrens röst fylls på när det blir fråga om Funk Unit. Balladsångaren ger plats för en mer utlevande variant. Sången i dessa sammanhang består ofta i korta rader, underordnad rytmen, som upprepas. Och, som sagt, alla utom Robert Ikiz och Petter Bergander sjunger.

Framförandet tillsammans med den perfekta instrumenteringen gör musiken oerhört effektiv och den människa som kan sitta still och bara lyssna är inte född. Musiken är väldigt kroppsnära.

Men om man ändå bara vill njuta av musiken så går det faktiskt också. Det är skickliga instrumentalister, effektiva arrangemang och sången är helt okej. Men, som sagt, det är beatet som är det viktiga och det fortplantar sig från scenen och ut i lyssnarnas kroppar.

Och mår kroppen bra så gör ofta själen detsamma.

Det enda jag saknade denna tisdagskväll var en kvinnlig röst i allt det manliga. Ida Sand, Viktoria Tolstoy eller någon annan som tidigare gästat gruppen hade kunnat höja temperaturen ytterligare. Men det är en anmärkning i marginalen. Med det engagemang, den energi och, inte minst, den glädje som gruppen utstrålar på scenen så kommer den nog att glädja lyssnare över hela världen ytterligare många år.

Annonser

Cécile McLorin Salvant i fel sammanhang

Jazzen har under årens lopp tagit olika vägar, utvecklats åt olika håll. I dag lever i stort sett alla former av jazz ett samtidigt liv.

Under swingeran på 1930- och 1940-talet dominerade storbandsjazzen i USA. Det är en form som jag inte har prioriterat genom åren, då jag ofta har uppfattat musiken som alltför opersonlig. Jag har haft svårt att nå in i musiken och ta den till mig. I storbandet handlar det oftast om att det samlade utspelet ska beröra lyssnaren, i mindre grupper talar musikerna mera direkt till lyssnaren personligen genom sina instrument.

Det hindrar dock inte att jag haft minnesvärda upplevelser även med större konstellationer. Som till exempel en konsert med Duke Ellingtons band i Antibes 1966. På senare år har jag sett Bohuslän Big Band under ledning av Maria Schneider göra en väldigt fin konsert i Kulturhusets hörsal.

Ett band som däremot inte kommer att sätta några spår i mitt musikminne är Clayton-Hamilton Jazz Orchestra från Los Angeles, som jag lyssnade till i fredags på Konserthuset i Stockholm. Det är ett mer klassiskt storband och spelar också klassiska låtar som Georgia on My Mind och On the Sunny Side of the Street.

Jag hörde ekon från swingeran och jag hörde arrangemang som gick ut på att visa upp så många av musikerna på så kort tid som möjligt. Det var svårt att hitta någon röd tråd i musiken även om det visst fanns dynamik i framförandet. Men musiken svävade liksom fritt från associationer, den var sig själv nog.

Och det räckte inte riktigt för att jag skulle uppleva musiken som meningsfull, även om musikernas insatser inte gick att klaga på.

Bandet tog väldigt stor plats och sångerskan, den lovprisade Cécile McLorin Salvant, fick snällt hålla sig till en del av andra akten, då kompad av storbandet.

Hon har en röst som hon, beroende på sångens karaktär, kan höja och sänka till synes utan ansträngning, en röst som hon hanterar med full kontroll. Men korrelationen mellan orkesterns diminuendon och crescendon och hennes sång var inte alltid den bästa vilket gjorde att musiken emellanåt dränkte sången.

Över huvud taget verkade konserten vara storbandets sak, det var på deras villkor som allt försiggick. På nåder fick Cécile McLorin Salvant framföra en sång utan storbandet, enbart ackompanjerad av bandledaren och basisten John Clayton där hennes röst och sätt att sjunga fick fritt utlopp.

Men hon förblev en gäst, vilket var synd. Jag skulle gärna höra henne i ett mindre eller intimare sammanhang, där jag tror att hennes varierade sångsätt når ut på ett annat sätt. Tyvärr var jag inte på Fasching härom året då hon framförde sina sånger i ett mindre sammanhang, men jag hoppas hon återkommer i det formatet.

Ornette Coleman à la Thomas Jäderlund

Jag avstod julbordet med jobbet för att åka till Berwaldhallen och lyssna till altsaxofonisten och jazzpionjären Ornette Coleman. Året var 1998 och Coleman gjorde ett av sina sällsynta besök i Sverige.

Hans musik har alltid fascinerat mig, den har en dubbelhet som också är människans. Ofta handlar det om vackra, nästan naiva, melodislingor som har något mycket mer komplicerat i sig. Komplikationerna manifesteras också i sättet som Coleman och hans medmusiker framför musiken.

I botten finns en önskan att musiken ska spegla rytmen i människans levnadssätt, hur människan andas, i grunden alltså det mänskliga psyket och dess rytm. Melodierna är också fulla av stopp, av taktbyten, av väntan, av snabba passager och av vackra tonföljder.

Men samtidigt som melodierna står i centrum så ville Ornette att musiken skulle vara fri, att varje musiker ska vara fri att med melodin som grund finna sin egen väg. Och det gäller alla instrument, även de så kallade rytminstrumenten.

Men lyssnar man på hans grupper så är det väl så att han inte lyckas frigöra basen och trummorna. Lyckligtvis, skulle jag säga, då de spelar en stor roll för att musiken blir så dynamisk. Särskilt kontrabasen har en viktig funktion, kanske den viktigaste i hans musik. Lyssnar man så hör man att den alltid rungar, alltid hörs väldigt tydligt och verkar vara en förutsättning för att musiken ska andas på det där mänskliga sättet.

Att melodin står i centrum gör också att Ornettes grupper nästan alltid saknade piano, alltså var utan det viktigaste ackordsinstrumentet.

Med dagens mått mätt var Ornettes musik kanske inte något som bröt mot alla normer, men på den tiden, i slutet av 1940-talet och under 1950-talet, ansågs den av många göra det. I början fanns det till och med bandledare som betalade honom för att inte spela. Swingen hade dominerat och hans musik bröt i väsentliga delar med den traditionen. Men det gjorde ju också bebopen och det fanns beröringspunkter mellan Ornette och Charlie Parker.

Även om Ornette läst mycket harmonilära och musikteori och utifrån det, eller kanske rättare sagt utifrån ett motstånd mot det han läste, utformade sin musikteoretiska grund, ”The Harmolodic Theory”, så hade han ingen önskan att stänga in musiken. ”Du kan inte intellektualisera musik, det enda du kan göra är att känna den”, var en av hans deviser.

Och det kanske är därför en musikteoretisk analfabet som jag kom att gilla hans musik. Jag känner av musiken utan att analysera den, eftersom jag inte har redskapen för att göra det.

På Fasching i måndags berättade Magnus Nygren lite om Ornettes uppväxt i Fort Worth, om åren runt Ornettes skivdebut och spelade smakprov på hans musik från den tiden. Och i kölvattnet på föredraget intogs scenen av Thomas Jäderlund Amazing Trio, som framförde kompositioner av Ornette Coleman.

Trion har tidigare på skiva dokumenterat musiken och hade nu lagt till några kompositioner. Jäderlund spelade altsax och sopranino och hade med sig Peter Janson på kontrabas och Adam Ross på trummor. Det blev en illustration av dubbelheten i Ornettes musik, en stark melodi och en stor frihet, och den visade också kontrabasens betydelse för att Ornettes musik ska kännas in i märgen. I det här fallet gjorde Peter Janson verkligen rättvisa åt musiken, han visade att han är en av våra finaste basister, och hjälpte med sitt spel till att lyfta fram melodin. Också Adam Ross trumspel bidrog till detta.

Thomas Jäderlund verkar älska att spela dessa kompositioner vilket bidrog till att konserten blev musikaliskt lyckad och att Ornettes musik lyftes fram på ett fint sätt. Men jag tror inte det hade låtit likadant om Ornette själv stått på scenen och framfört dessa låtar. Men det är väl också det som är vitsen med hans musikaliska idé, att olika musiker ska uppfatta olika saker i melodierna och färga dem efter sitt kynne, utan att harmonier riskerar att likrikta musiken.

Jazzhistorien kryddar Karl Olanderssons anrättning

Trumpeten, med dess genomslagskraft, var det instrument som fanns i förgrunden i New Orleans när allting började. Instrumentet hade färgstarka företrädare som King Oliver och Louis Armstrong. Sen har trumpeten fått konkurrens inom jazzen, främst av saxofonen. Men instrumentet har fortfarande under årens lopp haft ledande företrädare som till exempel Dizzy Gillespie och Miles Davis.

Jazzhistorien genomsyrade också till en del tisdagskvällens framträdande på Fasching av Karl Olanderssons kvartett. Historien speglades inte bara i låtvalet utan också i sättet som kvartetten tog sig an låtarna.

Karl Olandersson har en distinkt ton i trumpeten, där finns aldrig någon tvekan. Han kan både spela en melodi så att allt sitter som en smäck och du kommer på dig själv med att sitta och le. Men även dissekera och omvandla melodin till något mer resonerande. Men det finns hela tiden en klarhet och en historisk färg i hans ton och sätt att spela. Man blir tillbakakastad i tiden, samtidigt som musiken är modern.

Därför är det helt kongenialt att han valt pianisten Magnus Hjort till sin spelkamrat. Han har verkligen lärt sig jazzhistoriens stilar och smält ihop dem till en egen brygd. Här kan man bland annat höra ekon av ragtime och stride, fast i mycket fria former. Vill man vara drastisk kan man också säga att han tar klinkandet till höjder, som man aldrig kunnat ana.

Han är inte rädd att hänga länge på takterna för att i nästa sekund löpa pianot ut i rasande fart. Men han hamnar hela tiden på fötterna och det hela känns på något konstigt sätt ändå kontrollerat. Jag gillar verkligen hans sätt att bygga upp ett solo från enstaka toner till crescendo.

Olandersson och Hjort har också stunder då de i rasande fart spelar unisont, vilket ger en fin effekt.

I bakgrunden får Daniel Fredriksson till ett diskret sväng, och det är positivt menat. Han visar att man inte behöver slå hårt för att det ska svänga. Han är en mästare att vispa in tempot och hålla det genom låten.

Och så Martin Sjöstedt på kontrabas, denne mångkunnige musiker. Det låter så enkelt när han laddar tonen med sin erfarenhet och det lyfter rejält när det är dags för solo.

Så det svänger om bandet, ibland väldigt mycket, men de har också en lyrisk sida som bland annat kommer i dagern i den egenkomponerade ”Daughters” där Olandersson också sjunger i likaså trumpetaren Chet Bakers tradition.

En intressant detalj när det gäller Olandersson är att han är en mästare i att spela med gummikopp, som han även visade för inte så länge sen på Fasching när det var Billie Holiday-afton. I alla fall har inte jag sett så många av dagens trumpetare som använder det hjälpmedlet, som var vanligt i Duke Ellingtons orkester på 1920- och 1930-talet, då Ellingtons sound till en del byggde på trumpethjälpmedel som gummikoppar, growleffekter, fladdertunga och naturligtvis sordiner av olika slag. Det var också i Ellington-låtarna som Olandersson tog fram gummikoppen, både ”In a Mellow Tone” och ”Things ain´t what they use to be” exekverades på det sättet.

Som extranummer spelade kvartetten Stardust komponerad av Hoagy Carmichael. Och det var på något sätt betecknande för hela konserten, ”the american songbook” före bebop-eran, fast i modern tappning. Kryddat med Olanderssons egna kompositioner.

Häftig resa i Rymden

Den norske klaviaturspelaren Bugge Wesseltoft har provat på det mesta inom jazzen och dess omgivningar (electronica, rock, club med mera). Därför blir man inte förvånad över att det är just han som vågat sig på att fråga avlidne Esbjörn Svenssons spelkamrater i den världsberömda trion EST om de vill spela med honom. Och just i trioformat. Precis som EST. En sådan grupp har allt att förlora, jämförelserna med den världsberömda gruppen kommer alltid att finnas där.

Men nu finns denna nya trio i alla fall i sinnevärlden och spelade på söndagskvällen i Berwaldhallen som avslutning på tio dagar av jazz i Stockholm.

Wesseltoft är en musikalisk kameleont och som sådan har han spelat med de största norska musikerna, även med internationella storheter, och också lett egna grupper. Han har även turnerat ensam med mycket elektronik i bagaget.

På Berwaldhallens scen har han ett vanligt piano, ett elpiano och ett elektroniskt klaviaturinstrument som blinkar i halvmörkret till sitt förfogande på scenen. I ena stunden går han loss på elpianot, bakåtlutad och bredbent med ansiktet vänt mot taket som en Ray Charles, i nästa stund sitter han nedböjd över ett stilla piano som en Bill Evans.

Men också en kameleont har de inre organen och själen intakta även när den ändrar färg efter omgivningen. Hans musikerskap är oförändrat även när han lämnat den tyngsta elektroniken hemma. Gruppen har döpts till Rymden, och Wesseltoft har den tillsammans med Dan Berglund på kontrabas och Magnus Öström på trummor.

Det är sällan man hör en trio som fyller ut en lokal på ett sådant sätt som Rymden. Musiken nästlar sig in i varje skrymsle, antingen det är nedtonade norska stämningar, som i kompositionerna Skien och Bergen, eller svulstig hårdjazz. Till den stora ljudbilden bidrar i högsta grad ljudteknikern Åke Linton.

Här samsas klassiska anslag med elektronisk utlevelse och känslosamma ballader. Men jag upplever ändå musiken som sammanhållen. Till detta bidrar i högsta grad också Wesseltofts medspelare.

Dan Berglund är en väldigt skicklig basist med ett stort register på basen, vilket, inte minst i denna grupp, är viktigt.

Magnus Öström är en egensinnig trummis, som också skriver en del av musiken gruppen framför, vilket ger en extra förståelse för framförandet. Han försvinner ibland bakom det långa håret när han letar okonventionella lösningar på de musikaliska knutarna. Men ingenting i musiken känns ändå sökt, inte ens de elektroniska inslagen. Den musikaliska kärnan finns hela tiden intakt.

Och tillsammans låter de inte som EST, men jag tror även att det här konceptet har möjlighet att föra ut den svensk-norska trion till jazzfestivaler runt om i världen. Det är häftig musik spelad av tre egensinniga musiker med brett register.

Yazz Ahmed lever upp till sitt rykte

Orkesterledaren och trumpetaren Yazz Ahmed har fått stort beröm av jazzkritikerna för sitt senaste album och det känns väldigt bra att arrangörerna av Stockholms jazzvecka kunnat locka henne och hennes grupp till Sverige och Fasching. I torsdags kväll spelade hon och bandet för en fullsatt lokal.

Musiken hade en orientalisk anstrykning som gick att skönja i nästan alla hennes kompositioner.

Hon står med sitt instrument och sin elektronikbox längst ut till vänster på scenen och bandets medlemmar spelar hela tiden vända mot henne. Hon lyfter då och då den lediga armen och räknar in brytningar i musiken. Annars behöver hon inte dirigera, musikerna verkar älska att spela hennes musik så hon kan, när hon inte spelar själv, njuta av sin musik. Liksom vi i publiken.

Sevda hette en turkisk-svensk jazzgrupp som verkade i början av 1970-talet och som också byggde sin musik på Orientens folkmusik, spelade till bröllop, begravningar och fester. Men då var det orientaliska anslaget mer direkt än i Yazz Ahmeds musik. För den musik som Ahmeds grupp spelar står verkligen på egna ben. Varje instrument tillför något till helheten och tillsammans blir det en musik som till en del är sövande (inte tröttande), men samtidigt oerhört livfull och vital. Detta är en paradox som går igen i mycket av det bandet gör. De långsamma tonerna från Yazz Ahmeds trumpet eller flygelhorn kontrasteras mot att Martin France spelar trummorna med dubbel hastighet. I en del passager gäller samma sak för vibrafonisten Ralph Wyld.

En annan paradox är att det är en jordnära musik som alltså ofta bygger på folkliga traditioner samtidigt som trumpeten är elektroniskt förstärkt och bandet använder elbas och inte kontrabas. Dessutom är gruppen för dagen utökad med elgitarr, spelad av svenske Samuel Hällkvist.

Den elförstärkta trumpeten ger rymd till musiken och elbasen gör att bakgrunden blir mer flexibel, mer lättrörlig. Dessutom ger sig elbasisten David Manington då och då ut i solorymden, liksom övriga gruppmedlemmar. Men soloinsatserna är hela tiden integrerade delar i helheten, men är inte desto mindre av hög klass.

Det är musik som fyller ut och flyter fram utan att svämma över sina bräddar, den rör sig i meandrar och man flyter med utan att tänka på tiden. Och plötsligt når vi land och det är slut.

Naturligtvis blir det ett extranummer. Radiohead får stå för materialet och orkestern visar att konceptet fungerar även när det inte har en orientalisk grund att stå på.

Komponerad frijazz med Motståndsorkestern

Hos många finns ett motstånd mot den friare formen av jazz. Jag har suttit vid konserter och fått frågor som ”jag förstår inte den här musiken, kan du förklara”.  Jag har inget annat svar än att det inte finns så mycket att förklara, att det bara är att försöka ta emot musiken med ett öppet sinne.

Men det hjälper oftast inte. Motståndet finns kvar.

Och att döma av den lilla skara som mötte upp på Plugged Records konsertlokal denna onsdagskväll för att lyssna på Lisa Ulléns band så finns motståndet bland flertalet kvar. Hennes grupp heter också mycket passande Motståndsorkestern.

Den har en något udda sättning och bestod för kvällen av två basfioler trakterade av Elsa Bergman och Emil Skogh, två trumpeter spelade av Henning Ullén och Emil Strandberg, Anna Lund på trummor och Lisa Ullén vid pianot.

Kanske kan man beteckna den svit på fyra sammanhållna stycken som orkestern spelade som komponerad frijazz.

På den lilla scenen bildade de två basfiolerna och de två trumpetarna en mur framför Anna Lunds trummor och Lisa Ulléns piano. Men även om de två sistnämnda var skymda så hade de ingen svårighet att ljudmässigt nå ut.

För att vara frijazz är musiken väldigt strukturerad, ja nästan bunden. Initiativet vandrar mellan orkesterns öar. Trumpetarna har sin tid där de resonerar och bråkar lite, basfiolerna har sin tid, först med stråke, sedan utan. Trummorna får en ensam stund och pianot hamrar på under en period.

Det är som instrumentreservat och stunderna där de olika instrumenten får möta varandra, prata eller spänna musklerna, är förvånansvärt få. Jag lyckas i alla fall inte nå stadiet där man sitter som i stormens öga och bara tar emot medan lugnet sprider sig i kroppen. Som jag kan uppleva i de bästa frijazzstunderna.

Entusiasmen hos musikerna är det inget fel på, men de strikta ramarna gör att musiken för mig mer känns som ett mellanting än som ett fullödigt stycke. Med så skickliga instrumentalister kunde kompositören Lisa Ullén ha släppt på tyglarna lite mer. Eller möjligen tagit ett hårdare tag i dem.

Trots utlevelsen hos musikerna känns musiken stel. Och det är inte direkt vad man förknippar med den friare formen av jazz.