Christina von Bülow i sina hemtrakter

6 Jan

Livet är enklare om man hela tiden lever det på sin egen planhalva, om man inte utmanar sig själv. Eller ödet.

Saxofonisten Christina von Bülows planhalva är det lätta soundet, ja, närmast fjäderlätta, vilket också, när jag hör henne, frånvaron av ett piano bidrar till. Man talar om jämntjockt och säger det i negativ bemärkelse. von Bülows musik skulle jag vilja kalla jämnlätt. Men jag har svårt att avgöra om det är ett positivt eller negativt epitet. 

Å ena sidan är hennes spel melodiskt, det är till stora delar vackert och det är svängande rytmiskt. Jag skulle säga att von Bülow har en naturligt sorglös ton i altsaxofonen. Å andra sidan är det inget i musiken som sticker ut, ingenting äventyrligt, vilket gör att musiken riskerar att upplösas innan den fått fäste.

Jag lyssnar på Christina von Bülows kvartett när jag är ute och tar en av mina långa corona-promenader. Musiken gör att stegen blir lättare men den har svårt att hålla fast min koncentration, tankarna far i väg åt andra håll.

Det är proper musik som inte ger sig ut på okända marker, inte utmanar sig själv eller sina utövare. Till de kända markerna hör Stan Getz och Lee Konitz, instrumentkollegor till Christina von Bülow, och i vars efterföljd hon spelar.

I hennes kvartett på Umeå Jazzfestival, varifrån inspelningen jag lyssnar till är hämtad, ingår Daniel Franck på kontrabas, Frands Rifbjerg på trummor och Pelle von Bülow på gitarr. Den senare är son till Christina och det är frapperande hur lika mor och son fraserar. Och hur fint deras samspel sitter.

Pelle von Bülow har ett fint driv och han har också skrivit den komposition, ”For Nick”, som jag tycker ger bandet den bästa skjutsen. Där briljerar han också själv med sitt solospel, utan att ta alltför stora risker.

Som sagt, jag är kluven till musiken.

Men det är väl som i livet, man är bekväm och hemtam där man brukar vara. Och där är man för det mesta, och det fungerar, man är nöjd, liksom omgivningen. Men för att utvecklas och komma vidare så måste man utmana sig själv, våga lämna sina hemtrakter. Och det är ofta inte så lätt att göra, men det kan ge mångfalt igen. Samtidigt som risken att misslyckas ökar. Den risken verkar inte Christina von Bülow vara beredd att ta. Men att lyssna till henne i sina hemtrakter kan också vara en fin upplevelse.

Tobias Wiklund Quartet – oavbrutet spännande musik

31 Dec

Vi lever i en tid där väntan nästan är ett skällsord. Att vänta in någon, att låta något dröja. Att fundera innan man uttrycker sig. 

Stressen har verkligen ätit sig in i samhällskroppen, smugit sig in i alla vinklar och vrår. Tiden bestämmer nästan lika mycket som ekonomin.

Men kulturen verkar vara den form som stretar emot mest och längst, den har en tendens att behålla sitt format. Så har till exempel musiken till en del hållit fast vid akternas längd och, trots att trendmakarna gärna predikar albumformatets död till förmån för de enstaka hittarna, så ges det ut LP-skivor och cd i en ansenlig omfattning. Och här håller jazzen fanan högt.

Men när det gäller själva musiken så finns olika sätt att förhålla sig till väntan. En del musik är hårt hållen, det finns ingen tid till egna utflykter. Andra går ut lite lösare, lite öppnare, kan tänka sig att vänta på det exakta uttrycket.

Till den senare kategorin hör musikerna som ingår i kornettisten Tobias Wiklunds kvartett.

Wiklund är baserad i Köpenhamn och i kvartetten ingår också två danska musiker, Lasse Mörck på kontrabas och Simon Toldam på piano. Bakom trummorna sitter Daniel Fredriksson.

Och så var det det här med förhållningssättet till musiken. I denna kvartett är väntan verkligen inget skällsord. 

Tobias Wiklund har skrivit det mesta av musiken som bandet spelar. Och det är smått geniala slingor eller ibland rena trudelutter (i positiv bemärkelse) som musikerna sedan får utveckla och samsas omkring. Musiken handlar om samspel men i lika hög grad om soloutflykter. Och det är i dessa utflykter som rytmen skiljer sig som mest från den i samhället. Här ger musikerna varandra tid att bygga upp ett solo från grunden. De får tid att genomföra (eller förkasta) idéerna som dyker upp. Det finns ingen brådska i musiken även om den ibland går fort. Ska Wiklund ta en hög ton får han tid att ta sats och tid att blåsa ur sig allt. Och ska han blåsa ett solo med sin, så gästrike han är, lite skorrande ton, så får han all tid i världen. Och då hinner han också genomföra sina idéer.

Men den som drar mest nytta av att ingenting brådskar är pianisten Simon Toldam. Det är ovanligt i dagens jazz att man ges så mycket tid till att bygga ett solo, i dag när solospelandet till en del har skjutits tillbaka för ambitionen att skapa nya ljudbilder. 

Och jag är djupt imponerad av Toldam, han hittar hela tiden nya vägar att bygga upp sina musikaliska boningar, det är antydningar, det är referenser från förr och till slut är huset färdigt. 

De andra i bandet väntar ut den som bygger i förgrunden, men inte sysslolösa utan hjälper hela tiden till med murbruk och armeringsjärn. De ser till att flytet finns där, även mitt i sökandet.

Ensemblespelet och soloutflykterna ger tillsammans en oavbrutet spännande musik, en musik som ger ett mervärde i dagens samhälle. Kanske kan pandemin göra att tempot i samhället går ner och vi kan syssla med saker som tar lite mer tid och som kräver vår obrutna uppmärksamhet. Som musiken som Tobias Wiklunds kvartett spelar. Ta er tid att lyssna på den. Det finns en konsertinspelning från Umeå Jazzfestival i oktober på Jazzradion i P2, som jag lyssnade till. Och det finns ett relativt nytt album, ”Where the Spirits Eat”.Och kom ihåg, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. 

Klabbes Bank – både stramt och påhittigt

25 Dec

En brunnsorkester som spårat ur. Eller en vaktparad på rymmen.

Klabbes Bank låter inte som något annat band. Dess ledare, klaviaturspelare och låtskrivare Klas-Henrik Hörngren ser till att bandets musik skiljer sig från det mesta. 

Jag hör sextetten på Jazzradion i en inspelning från Stockholms jazzdagar i oktober, själv var jag för sen att försöka boka för att få plats bland de 50 i publiken. 

Det knäpper och knorrar, ibland svävar musiken i väg, ibland låter det som om instrumenten kommer i luven på varandra. Men i grunden är det ett samspel som aldrig spårar ur, ingen lämnas i sticket. I grunden är de väldigt sams.

Det är en motsägelsefull musik. Å ena sidan verkar den sträva bort från sig själv när ljuden skjuter fart. Å andra sidan är de instängda i ett rum, fångade i sin egen, trots mångfalden av ljud, strama ljudbild.

Men därinnanför får vi lyssna till det mesta. En djurfarm, eller rättare sagt, en ljudfarm, som sträcker sig från kvittret och kacklet i ett färgglatt tropiskt fågelliv över skallerormens rasslande till vågskvalpet vid den hörngrenska kontinentens ände. Men allt sker inom ljudfarmens stängsel.

Elektroniken är en viktig del i bandets ljudbild. På ett sätt kan man säga att musiken är ett möte mellan de tre ”analoga” blåsarna (Thomas Backman och Pontus Hedström på saxar och klarinetter samt Kristoffer Alehed på trombon) och de tre övriga bandmedlemmarna (Klas-Henrik Hörngren på klaviaturer, Jacob Öhrvall på bas och Martin Öhman på trummor) som alla tre också hanterar elektroniska instrument som syntar, trummaskiner och andra ljudmoduler.

Jag har ofta upplevt att syntarna, trummaskinerna och looparna gjort musiken stelare, mer syntetisk, något som har gjort mig mindre mottaglig för den. Kanske är det fråga om vanans makt, uppväxt som jag är med ”analoga” instrument. Men kanske inte bara det, musiken känns mindre direkt när den processas, när den går omvägar till lyssnaren.

Men det är inte heller så enkelt som att musiken avlägsnar sig alltmer från mig ju fler elektroniska instrument som används. När jag hörde Lisen Rylander Löves ”Oceanprojekt” så gick musiken och ljuden rakt in i mig, övermannade mig, trots, eller kanske tack vare, närvaron av elektronik.

I fallet med Klabbes Bank tycker jag att musiken låter lite för perfekt, att man inte vågar tillräckligt mycket för att den ska få mig på fall.

Men det finns även stunder som berör, till exempel när trombon eller saxofon får röra sig fritt ovanpå ljudmattor som läggs ut med elektronik som ingrediens. Där hör man verkligen att improvisationen finns med som en byggsten i musiken. 

Annars är min upplevelse att musiken, trots att den har förändrats en del sedan man startade för 18 år sedan, inte söker något nytt, att allt verkar färdigbyggt. Självklart är det bra att något är färdigt men det betyder också att musiken har svårt att överraska.

Det skulle vara intressant om något instrument kunde bryta sig ut från farmen och starta något nytt, riva lite av stängslet.

Klabbes Bank står för musik som är stram och påhittig på samma gång. Att höra gruppen på radio kanske inte gör deras musik rättvisa, så nästa gång publik tillåts att närvara vid konserter ska jag definitivt boka in mig för att se dem live. Då hoppas jag få höra en saxofon balansera på en balk högt ovanför mitt huvud. Utan livlina.

Tom Paxtons talande tystnad

15 Dec

”Varför Salvini förtjänar förtroende, respekt och beundran” är det översatta namnet på en bok som kom ut i Italien i februari förra året. Den har klättrat till förstaplatsen på italienska Amazons online-försäljning. Boken anges skriven av den politiske analytikern Alex Green, men det har visat sig vara en pseudonym.

Öppnar man det som av titeln att döma är en hyllning till den italienske politikern Matteo Salvini, före detta vice statsminister, inrikesminister och ledare för ytterhögerpartiet ”Lega”, så möts man av 110 blanka sidor.

Detta sätt att nedvärdera en politisk motståndare är inte nytt. Jag bär med mig ett minne från ett framträdande i Stockholms konserthus av den fine amerikanska singer/songwritern Tom Paxton, jag tror det var i slutet av 1968. Då framförde han ”The Ballad of Spiro Agnew”. Denne republikanske politiker på högerkanten kandiderade som vicepresident till Richard Nixon. Texten gick ”I´ll sing of Spiro Agnew/ and all the things he has done…”. Sedan slutade Paxton tvärt att sjunga, låten var slut. Efter en kort tystnad gick det upp ett ljus och publiken brast ut i skratt och jubel.

Spiro Agnew valdes sedan till vicepresident åt Richard Nixon och stannade från 1969 till 1973, då han tvingades avgå efter bland annat oegentligheter med skatter.En tystnad kan ibland säga mer än tusen ord, för att travestera ett gammalt talesätt.

Samlade intryck berikar Josefine Lindstrands musik

4 Dec

Jazz är numera inget entydigt begrepp, om det nu någonsin varit det. I dag är allt fler musikaliska akter och uttryck en blandning av olika genrer.

Jag lyssnade nyligen till Josefine Lindstrands konsert från Umeå jazzfestival i oktober, som Jazzradion hade spelat in. Hennes musik är verkligen ett bra exempel på denna blandning och hur den berikar det musikaliska uttrycket.

Josefine blev utvald av Rikskonserter att spela in Jazz i Sverige-skivan 2009. Redan då hade hon ett eget sätt att komponera och arrangera och hon valde då att sätta musik till texter av den engelska poeten Sara Teasdale. Poesin blev en inspirationskälla och genom åren har hon hittat flera källor att ta intryck av och som kan höras i musiken på Umeå-konserten.

Hon är en representant för den nya generationen kvinnliga sångerskor som lämnat den gamla traditionen att fronta en trio. Josefine Lindstrand är i stället en bland musikerna i bandet som omger henne, hennes röst blir också ett instrument, en i kollektivet som mejslar ut ljudbilden.

På vägen fram till dagens uttryck har hon samlat på sig intryck från en rad samarbeten. Hon har samarbetat med den amerikanska klassiska och jazzpianisten Uri Caine och med den engelska kompositören och multiinstrumentalisten Django Bates.

Hon har även samarbetat med popmusiker som Maia Hirasawa, i vars band hon kan höras på piano, och Petra Marklund.

Josefine Lindstrand har till och med ett alias inom popmusiken, Britah, under vilket namn hon sjungit in ett album, ”Clouds”. Att ha ett alias har hon gemensamt med en annan jazzsångerska, Mariam Wallentin, vars alter ego är Mariam the Believer och där hon på sitt eget vis drar nytta av sina erfarenheter av allt från pop till frijazz.

Det är intressant att se hur flera svenska sångerskor har gjort liknande resor som Josefine Lindstrand och som också skriver och arrangerar musik för sina band, delvis med intryck från andra håll än jazz.

Genrerna befruktar varandra och ut kommer en hybrid med högt lyssningsvärde. Rebecka Törnqvist har jag lyssnat till live några gånger, Lena Swanberg kom ganska nyligen med ett album. 

Andra självständiga jazzsångerskor som skriver och arrangerar musik för sina band är till exempel Lisa Björänge, vars sätt att skriva och framföra musik jag är väldigt förtjust i. Och så finns ju Lina Nyberg som blandar jazz och bland annat konstmusik på ett helt eget och konsekvent sätt.

Inom parentes så är kvinnodominansen inom jazzsångarskrået monumental och i Wikipedias uppräkning av svenska jazzsångare som senast uppdaterades i augusti 2018 var 85 av 95 sångare kvinnor.

Men det här ska alltså handla om Josefine Lindstrand och den konsert som hon och hennes band höll på Umeå jazzfestival och som radion spelade in.

Jag hör en väl sammanhållen musik som består av lika delar melodi och ljudlandskap. Lindstrand har komponerat och arrangerat musiken på ett sätt som, utan att för en sekund bli tråkig, ger ett enhetligt intryck. Själv har hon ett naturligt sätt att framföra musiken, varken det är fråga om vanlig sång, scatsång eller kontrollerade skrik så hör jag inget manierat i framförandet. 

Hennes uttryck sträcker sig genom musikhistorien. Ibland låter det som en nattklubb på 1940-talet, det ordlösa och det instrumentalunisona i diskanten minner om Alice Babs, ibland kommer jag att tänka på Lisen Rylander-Löves Ocean-projekt. Men sammantaget blir det ett 2020-sound med musiker som omringar sången med stor kärlek.

Det verkar arrangerat in i minsta detalj, även de mest experimentella avsnitten. Men jag tror nog att det finns en hel del frihet i utförandet som ändå smälter ihop till en enhet som man bara kan njuta av. Den tangerar ibland den engelska vistraditionen. Och närmar sig i vissa avsnitt min finaste referenspunkt när det gäller denna form av musik, Portishead.

Jag tycker sammantaget att Josefine Lindstrand har utvecklat ljudbilden sedan hon gjorde Jazz i Sverige-albumet ”There will be stars” för Caprice 2009. Men är ljudbilden mer sofistikerad så har hon hållit fast vid sina medmusiker.

Jonas Östholm vid pianot höjer alltid värdet på musiken, i vilka sammanhang han än medverkar. Här handlar det bland annat om introduktioner, slingor som upprepas i olika lyster, välfunna inpass och ett och annat solo.

Norske trumpetaren Gunnar Halle färgar musiken med sin klara ton. Den passar till det mesta i arrangemangen och är en bidragande orsak till att musiken andas liv, han kan anpassa spelet till de mest skira avsnitten av musiken.

Fredrik Myhr bakom trummorna har också varit med hela vägen, medan Per Ola Landin på kontrabasen har tillkommit. Båda smälter in och står ut, det är just denna kombination som definierar musiken.

Vid Umeå-konserten gästspelar också Thomas Backman precis som på Jazz i Sverige-skivan, denna gång med ett uttrycksfullt solo på basklarinett.

Jazzen tar sig så många olika vägar i dag, det är bara att försöka hänga med och utforska dem, man blir ofta rikligt belönad. Som när man lyssnar på dagens version av Josefine Lindstrand och hennes medmusiker.

Torbjörn Zetterbergs frågor blir lyckad musik

27 Nov

Det är många stora frågor som ställs på sin spets nu i coronatider. Svaren på dem får vi kanske inte förrän senare, och under tiden hinner nya frågor uppstå.

En stor fråga som funnits i luften i några år, men som varit tyst ända sedan mars, återuppstod nu i oktober under Umeå jazzfestival.

Det handlar om en sextett under ledning av basisten Torbjörn Zetterberg och som han kallar ”den stora frågan”.

Här är det verkligen fullt blås som gäller, bandet innehåller Susana Santos Silva på trumpet, Jonas Kullhammar på tenorsax, Alberto Pinton på klarinett och barytonsax och Mats Äleklint på trombon. Till detta spelar Torbjörn Zetterberg kontrabas och Jon Fält diverse slaginstrument.

De spelade i oktober på jazzfestivalen i Umeå inför 50 personer och konserten bandades av Jazzradion, där jag hör konserten.

”Varje låt är som en fråga”, säger Torbjörn Zetterberg i början av konserten och ber publiken fundera på vilken som är vars och ens stora fråga.

Och musiken som bandet spelar är som en diskussion, ibland pratar instrumenten i munnen på varandra, ibland får någon hålla en ostörd utläggning, och mitt i talet kan de andra instrumenten ge sitt gillande. Eller visa sig ha en annan åsikt. Så kan alla plötsligt bli överens och de enas unisont i ett sätt att se på frågan.

Torbjörn Zetterberg står för all musik, eller man kanske ska säga att han skrivit ned frågan som ska upp till diskussion. Sedan får alla säga sitt. 

Det är öppen musik, den är öppen för varje musikers egen tolkning och musikerna är utvalda för att de passar att, och verkligen vill, spela denna öppna musik. De är överens om spelreglerna, men med dem som utgångspunkt får de säga vad de tycker. 

Ska jag invända något så är det att bandmedlemmarna ibland är alltför överens och därför riskerar att likna varandra när de tar sina solon. Men det är en anmärkning i marginalen.

Man kan säga att Zetterberg sätter tonen, eller agendan, med sina kompositioner, men sen är det yttrandefrihet. Och det hörs att musikerna gillar formen. De inspireras av friheten men också av att det är publik närvarande för första gången sedan mars månad.

Man kan väl uttrycka det som att musiken sjunger yttrandefrihetens lov, men den stora frågan för framtiden är om denna frihet kommer att bestå inom kultur och konst. Vilken kulturpolitik kommer vi att få i framtiden? Det finns exempel i vår omvärld där staten tagit grepp om kulturyttringarna för att få dem mera följsamma gentemot regeringens politik. Och det finns även krafter inom Sverige som verkar i den riktningen, som vill utesluta vissa som de anser provocerande former av kultur från statligt stöd. 

Skulle då denna musik räknas som provocerande, är det en musik som enligt dessa kulturtvättare gör våld på det svenska kulturarvet?

Musiken kanske bråkar emellanåt men jag tycker ändå att den är lätt att ta till sig. Ibland kan den storma, ibland blir den drömsk och tar sig fram i knapp styrfart. Och uppriktigt sagt så skiter den i om den anses provocerande eller inte, det är ingen stor fråga i stunden då musikerna är helt inne i sin musik. Och det är så det ska vara, ingen ska behöva tänka på att tillfredsställa staten när man är mitt inne i en konstnärlig process, allra minst musiker.

Musikerna, ja. Formen gör att de kan ge sig ut på äventyrliga utflykter och de tar hela tiden chansen, Susana Santos Silvas ettriga, gnäggande trumpet, Jonas Kullhammars ylande, utlevande tenorsax, Alberto Pintons studsande, näsvisa klarinett och Mats Äleklints kraftfulla, glidande trombon. Men alla har de också ett lägre tonläge, ett mumlande, dröjande, lite drömskt tilltal.

Och som alltid finns det någon i bakgrunden som betyder minst lika mycket som de som hörs mest. Bakom trummorna sitter Jon Fält och styr och ställer. Han har faktiskt ett stort inflytande på vad blåsarna åstadkommer, både som inspiratör och ackompanjatör. 

Och så gruppens ledare, Torbjörn Zetterberg, med den enormt känsliga och uttrycksfulla kontrabasen. Dessutom är han mannen som ställer de stora frågorna. Men han har ett demokratiskt sinnelag, han är medveten om att andra människor kanske har andra stora frågor än hans som de vill ha svar på, och ber publiken i slutet av konserten att fortsätta fundera på dessa.

Själv kastade han ut frågan ”Are you happy?”, en fråga som också är titellåt på gruppens senaste album och som fick avsluta konserten.Hade jag suttit i publiken hade jag svarat ”ja, för stunden”, för det var en konsert som för en timme lyfte mig ur coronamörkret. Kanske lika lycklig som musikerna var att åter få spela inför publik innan konsertlokalerna några veckor senare åter stängdes.

Känslor drogs ur hatten – Weeping Willows på Fotografiska

17 Nov

”You´re unique”, sjunger Magnus Carlson i låten ”The moon is my witness”. Han kunde lika gärna ha sjungit om sig själv. Han må inte vara ensam om sitt namn i den svenska sångarvärlden, men hans röst är unik. 

Magnus Carlson stod framför oss i restaurangen på Fotografiska och sjöng låtar ur Weeping Willows repertoar på sitt oefterhärmliga sätt. Och självklart fanns också musikerna i detta band med och spelade, Anders Hernestam på trummor, Ola Nyström gitarrer, Niko Röhlcke klaviaturer och pedal steel och Anders Kappelin bas.

I dessa coronatider hade Fotografiska dukat upp för 50 personer uppdelade på 19 bord med säkert avstånd emellan.

Kvällen hade börjat med en fyrarätters middag skapad av kökschefen Paul Svensson, en perfekt uppladdning för en två timmar lång föreställning med Weeping Willows.

Bandet har funnits i 25 år och de framför både egna och andras låtar. Det är mest i de egna låtarna som det unika, det som gör att man känner igen bandet så fort man hör det, bäst kommer fram. Texterna, tonläget, harmonigångarna och orkestreringen, allt bidrar till igenkänning. Och så Magnus Carlsons röst då.

När man sjunger så klart, tydligt och chosefritt som han gör så är risken att intrycket stannar på ytan. Men det händer inte med Magnus Carlson. Sången är känslosam. Vemodet, det bitterljuva och det drömska, allt samlar han i sin röst och förmedlar till oss i publiken. Och där finns också en stor portion längtan. Det är ingen tillfällighet att man valde en låt av och med Weeping Willows, ”Blue and alone”, som signatur till teveserien ”Pistvakt”. Tillsammans med de ödsliga bilderna från fjällvärlden stannar sången djupt nere i ens själ. Och fåfäng längtan finns ju också i serien. Mellanbrodern Marklund, Jan-Erik, längtar efter kärlek, längtar bort från byn. Och ägaren till hotellet/bodegan, Bengt-Hans, längtar efter Gudrun.

”Blue and alone” fanns också med i den hatt med nedskrivna låttitlar som vandrade runt bland borden och från vilken varje bord drog en titel som bandet sedan framförde. Musikerna visste alltså vilka låtar som de skulle spela men inte i vilken ordning. Magnus Carlson verkade ändå förvånad över att de för kvällen lagt så många covers i hatten.

Jag har sett Magnus Carlson sjunga både med Weeping Willows och med Moon Ray Quartet, men då på behörigt avstånd, sittandes på en fullsatt läktare. Och det har varit väldigt bra. Men att se och höra honom och bandet på fem meters håll är ändå något annat. Varje nyans, varje höjning och sänkning av rösten går fram på ett annat sätt i konsertlokalen, Fotografiskas matsal, som visade sig vara förvånansvärt lämpad för sång och musik. 

Själv tycker jag att det blev en bra blandning av original och covers, där ”Judgement day” fick avslutade konserten. Sen att det blev två extralåtar var bara följdriktigt för det var en glänsande konsert inför 50 entusiastiska åhörare. 

Det finns ingenting gott med coronan. En tröst i bedrövelsen är dock att vi som publik kommer närmare artisterna. Men detta tillfälle kan ha varit det sista på länge då regeringen påbjudit att arrangörerna måste ställa in alla livesammankomster som drar över åtta personer.

Vi får gråta tillsammans med pilarna och bara hoppas att artister som Weeping Willows klarar sig igenom detta kulturella stålbad och återuppstår på andra sidan.

Nannie Porres – en visröst med jazzlyster

8 Nov

I dag finns väldigt många både etablerade och lovande sångerskor på den svenska jazzscenen. Men det fanns en tid när de var mera ovanliga, när kvinnliga jazzsångare kunde räknas på den ena handens fingrar. Det var på den tiden som Nannie Porres kom fram, när Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund var de enda egentliga jazzsångerskorna bland ett antal så kallade refrängsångerskor.

Jag minns henne från några framträdanden tillsammans med de eviga spelkamraterna Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz och Leif Wennerström. Men långt innan dess hade hon börjat sin bana i Jazz Club -57, tillsammans med några av de nämnda musikerna.

Den svenska jazzen var på den tiden mera uppdelad än jag upplever att den är i dag. Musikerna i Jazz Club -57 stod i flera avseenden i ett motsatsförhållande till gruppen kring Arne Domnérus, som höll till på Nalen.

Jazz Club 57 hade en friare inställning till jazzen och det var inte notkunskaperna som sattes i första rummet.

Det var i den myllan Nannie Porres sång grodde, ensam kvinna bland idel män.

Jag skulle säga att hon var på väg att bli en jazzsångerska i den traditionella stilen. På den första inspelning jag har med henne, ”Willow weep for me” från 1957, hör man en röst och en frasering som är inspirerad av de dåvarande amerikanska jazzsångerskorna. 

Men hon blev aldrig en traditionell jazzsångerska och man kan jämföra med hennes sätt att sjunga samma låt på albumet ”All the Things You Are” inspelat i april 1986, alltså 30 år senare. Här har hon kortat ner vibratot, hon ger lyssnaren hela orden med tydliga avslut, väldigt mån om att orden ska gå fram. Det visar hur viktig texten var för Nannie Porres. Hon måste känna för texten för att kunna sjunga den, i det avseendet var hon samma andas barn som Billie Holiday, vars sånger hon också återkom till under hela sin karriär.

Men hennes sätt att sjunga är inte bara en frukt av att hon månar om texten. Jag tror också att det utvecklades i takt med att hon lyssnade väldigt mycket på den jazz som kom fram i USA. Hon var som enda kvinna med i en grupp av yngre jazzmusiker som satt hemma hos pianisten (och jazzkritikern) Lasse Werner och lyssnade på och diskuterade skivor.

Och jag tycker jag kan höra att hennes sätt att sjunga inte i första hand inspirerades av de sångerskor hon hörde på skivorna utan mer av instrumentalisterna. Det är mer av blåsinstrumentens sätt att frasera som vi hör i hennes sång.

Och när man som hon sjunger direkt ur hjärtat blir sångtekniken en mindre viktig fråga, den infinner sig naturligt, liksom på köpet. Improvisationen är inte ett av hennes medel, hon stod stadigt förankrad i låtvalet och framförandet gav inget utrymme för utflykter utanför texten.

Hon kompromissade aldrig med sin musiksmak vilket gör att ungefär samma blandning av visa och jazz återkommer på alla hennes album. Hennes låtval kombinerad med ärligheten och den varma mörka stämman gav henne en egen fåra i den svenska jazzsången.

Viveka Hellström gjorde på Musikhögskolan i Stockholm en studie av Nannie Porres sångkarriär. Studien fick namnet ”Vägen till orden som svänger”. I den säger en av medlemmarna i Jazz Club 57, trummisen Sune Spångberg, att ”hon ger så mycket av sig själv när hon sjunger. Det är en människa som meddelar sig när hon sjunger, meddelar sina erfarenheter på nåt sätt. Hon var precis som en utav oss. Hon är jazzmusiker.” 

Uttalandet ska ses mot bakgrund av att kvinnorna inte hade det lätt inom jazzen och att jazzmusikerna på den tiden dessutom hade en ganska njugg inställning till vokalister. 

Stig Söderqvist, som också ingick i Jazz Club 57, hörde ett allvar i det hon sjöng, att hon var ärlig och inte förställde sig. Dessutom framhåller han hennes förmåga att svänga.

Viveka Hellström sammanfattar: ”Hon höll på en stil och på ideal som också var gruppens gemensamma; att premiera känslan i musiken framför det tekniskt perfekta och att välja en repertoar som känns angelägen att framföra för henne själv.”

Om Nannie Porres kan man också säga att hon aldrig övergav sitt eget kvarter, hon bodde kvar där hela livet. Hon återvände alltid till sina ungdomskamrater när hon skulle uppträda eller spela in skivor. Men det hindrade henne inte från att vara nyfiken på omgivningen, att lyssna till annat än jazz och att låta en del av det materialet flytta in i hennes kvarter. Så finns till exempel två av Bob Dylans låtar, ”Maggie´s Farm” och ”It´s all right ma”, med på hennes första album i eget namn ”I thought about you” från 1971. Där finns också ”Tuning my guitar” av Melanie Safka, en annan av den tidens pop- och rockstjärnor. För både Melanie och Dylan är orden viktiga och det blir därför naturligt för Nannie Porres att internera deras sånger i sin repertoar.

På albumet ”Horisontlinje” från 1974 delar hon sånginsatserna med Torgny Björk, en av den tidens fina vissångare som vistades i skuggan av Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Jag skulle säga att Nannie Porres, med sitt patos för sångernas ord bröt en egen sånglig bana, hade en visröst men med mycket jazzlyster.

I ”Närbild” från 1976 fortsätter hon på visspåret och sjunger sånger med text av Nils Ferlin och Fritz Sjöström. I två av sångerna ”Det finns”, en komposition av Bernt Rosengren, och ”Danny´s Dream” av Lars Gullin, bad hon poeten Petter Bergman att skriva texterna vilket återigen visar hennes vurm för orden.

På det här albumet utvecklar Nannie Porres och Bernt Rosengren ett samarbete som ger en ovanlig lyster till flera spår. Rosengren spelar i bakgrunden medan Porres sjunger, för att bryta igenom sången med ett solo och sedan återta sin plats i bakgrunden. Detta grepp fortsatte Porres med framgent och Rosengrens roll övertogs så småningom av Tommy Koverhult. Nannie Porres tyckte inte att bakgrundsspelet störde sången och att Bernt Rosengren kom med väldigt lyhörda fraser.

I ”Närbild” var också första gången som en komposition av Lars Gullin sjöngs på skiva. Det var ”Danny´s Dream som Petter Bergman som sagt hade satt text till. 1979 gav hon också ut en hel LP med Gullinsånger textsatta av Claude Stephenson. Men dessförinnan kom ”Kärlekens ögon”, inspelad i september 1977, som var väldigt inriktad på visor. Detsamma kan sägas om albumet från 1983 där hon tolkar texter av Sonja Åkesson.

1986 kom albumet ”All the Things You are” som är ett rent jazzalbum och där hon bland andra omger sig med de gamla kamraterna från Jazz Club 57 med Claes-Göran Fagerstedt i spetsen.

Här finns en varm, längtande ”I´ll only miss him when I think of him”, här finns det fina samspelet mellan Porres och Rosengren i ”Don´t explain” och här finns också titellåten ”All the things you are” där Nannie Porres känns nära sig själv och därför nära oss.

Så kom ett uppehåll med skivor under eget namn fram till 1998 då hon spelade in albumet ”Till dej”. Här kan vi lägga märke till att hon stavar ”dej” som det låter och inte som det enligt reglerna ska stavas. Det handlar om att hon vill förmedla närhet och det förstärks av att albumtiteln exponeras med hennes skrivstil, fullt läslig i samklang med hur hon sjunger.

De flesta numren på skivan kan betecknas som visor, men hon återkommer också till Både Bob Dylan och Billie Holiday.

När jag lyssnar finns det något återhållet i de första två tredjedelarna av skivan men så dyker Fine and Mellow upp som nionde låt och förlöser allt, längtan efter den rena jazzen tillfredsställs med råge. Det svänger enormt och jag tycker att hon når fram till en kompromiss mellan 1957 års Nannie Porres och 1986 års. Hon sublimerar sitt liv som sångerska.

Nannie Porres kan sägas vara både en föregångare i så motto att hon bröt mark för kommande kvinnliga jazzsångare, och en oefterhärmlig röst på så sätt att hon utvecklade sin egen okonstlade stil. Hennes integritet var stor. Man kan inte säga att hon bröt den patriarkala strukturen inom jazzen, snarare levde hon med den utan att själv påverkas mer än att hon tog intryck av sådant som hon kunde införliva i sin egen sång.

Och det var med detta uttryck hon kom så nära lyssnarna att man alltid kände det som att hon sjöng just för oss.

Vi småler och sörjer på Playhouse

22 Okt

Ett helt liv på en och en halv timme. Det är vad som bjuds på Playhouse Teater när ensemblen spelar pjäsen ”Tårtljus” av den amerikanska dramatikern Noah Haidle. Pjäsens nav är en speciell tårta som huvudpersonen Ernestine bakar varje år till sin födelsedag och vars recept gått i arv från tidigare generationer.

Går det då att gestalta livet på 90 minuter? Ja, det fungerar faktiskt. Just så här kan livet te sig.

Men jag saknar ändå något, något som går utöver händelserna i Ernestines liv. Haidle illustrerar livets skiftningar med olika scener runt Ernestines födelsedagar och replikerna fångar in förändringen på ett ofta finurligt sätt. Och vi småler eller sörjer med familjen för att vi känner igen oss. 

Men pjäsen växer inte efter det att den tagit slut, den stannar inte i mitt inre. När ridån faller är den över. 

Det jag är ute efter är ett mervärde, något att fundera över när jag lämnar teatern, något utöver att konstatera att livet kan vara hårt ibland, att nära och kära kan drabbas och att kärleken växlar.

Men med det sagt, det är väldigt fint genomfört och skådespelarna gör verkligen rättvisa åt den intelligenta texten. Karaktärerna blir dock ganska endimensionella, Haidle tar fasta på ett karaktärsdrag hos personerna, mycket beroende på den korta tid som flera av dem har att etablera sig och att de också ska illustrera ett skeende.

Amanda Jansson som Jenny ger klumpigheten ett ansikte. Hennes spel balanserar perfekt mellan pinsamhet och stolthet.

Huvudrollsinnehavaren Katrin Sundberg som Ernestine, vars liv pjäsen alltså handlar om, gör en helgjuten insats. Vi gläds, vi våndas, vi gråter åt hennes livs krumbukter.

Övriga skådespelare drar också sina strån till stacken. 

Reuben Sallmander som Ernestines stora kärlek Tom visar med små medel upp åldrandets vedermödor. Steve Kratz som Ernestines ständige uppvaktare excellerar i frejdighet och galghumor. Charlie Gustafsson och Pierina Rizzo gör flera karaktärer med den äran. I slutet kan det hända att aktörerna får spela barn till sig själva, barn till roller de hade i början av pjäsen. Men de ser med små men uttrycksfulla medel till så att vi klarar att skilja föräldrarna från barnen.

För fem år sedan såg jag på Playhouse pjäsen ”Den stora måltiden”, ett stycke teater som i stora delar liknade dagens ”Tårtljus”. Här skildrades fem generationer på en och en halv timme och i stället för att år efter år samlas kring en födelsedagstårta så samlades man kring en måltid.

Här fanns samma lite skissartade människoskildringar, men jag tycker dock att vi lär känna personerna i ”Tårtljus” mer ingående, särskilt då huvudpersonen Ernestine.

Förnyelsen i repertoaren är alltså inte så stor, kanske också beroende på att pjäserna på den amerikanska marknad där Playhouse hämtar sin dramatik tenderar att likna varandra, kanske inte alltid i handling, som dessa två pjäser, men i upplägg och anslag.

För fem år sedan hade jag en fundering om att det vore intressant att se Playhouse ta sig an en annan typ av pjäs och hur till exempel dagens regissör Elisabet Klason skulle behandla den.

Eller kanske inte. Har man funnit en formel och en form som fungerar och drar publik så kanske man ska hålla fast vid den. Då riskerar man ingenting. Men å andra sidan är det när man ger sig ut i det okända som något stort kan hända.

Intimt med Svennberg, Swanberg och Bingert

12 Okt

I ett musikkluster på Söder, i närheten av Pet Sounds och Twang, ligger galleriet ”In Heaven” där konstnären Jenny Svennberg Bunnel under jazzfestivalen bjudit in till ett antal duospelningar. Den eftermiddag jag besöker galleriet är det Lena Swanberg, sång, och Daniel Bingert, i huvudsak gitarr, som står för musiken.

Omgivna av målade och tecknade jazzmusiker, i ett hörn under det öppna proppskåpet, ställde de upp mikrofon och högtalare för en 45 minuter lång föreställning.

Innan de kommer i gång hinner jag ta en titt på Jenny Svennberg Bunnels avbildningar av döda jazzmusiker som täcker galleriets väggar. Ja, musikerna är fysiskt döda, men de flesta lever ju i högsta grad för oss jazzlyssnare genom sina bevarade verk. Och här har Svennberg Bunnel fångat dem när de levde, i ett musikaliskt sammanhang eller som porträtt.

Det är en spretig samling konst, både när det gäller uttrycket och den musikaliska inriktningen. För att lyckas fånga dessa musiker på ett sätt som även speglar deras inställning till musiken, tror jag att man måste både förstå och gilla det man ser och hör.

Bland porträtten kan jag se musiker där Jenny Svennberg Bunnel har fångat det karaktäristiska på ett väldigt fint sätt. Den finaste av dessa bilder tycker jag är porträttet på Bill Evans och Monica Zetterlund med medmusiker. Här sitter uttrycket perfekt och flera levande bilder av Bill Evans visar att, tror jag, det är en musiker Jenny lyssnat ofta på och gillar.

Hon har varit flitig med pennan under konserter hon varit på och fångat musiker i flykten, ögonblicksbilder som ofta fungerar väldigt bra. En del är också rena ansiktsporträtt, nästan som avbildningar av foton, men det är väl ett måste för musiker som tillhör den avlägsna jazzhistorien. 

Jag ser också musiker som jag tycker Jenny haft svårare att fånga. Det gäller särskilt Thelonious Monk, som är en av mina ikoner och som jag därför har en egen vision av. Med Monk har Jenny gjort två försök, men jag har svårt att tolka in hans karaktär i dessa. Den ligger faktiskt närmare avbildningen av pianots slängiga tangenter än i uppenbarelsen av Monk själv.

Men allt som allt är det en fantastisk miljö för en konsert där man börjar och avslutar besöket med att vandra runt i galleriet och supa in jazzens historia genom bilderna och däremellan lyssnar till musiken.

Där sitter vi, tolv personer på duo- eller solostolar, på coronaavstånd utplacerade på ett golv i form av en konstgräsmatta. Av någon anledning är vi bara två män, icke edsvurna, bland idel kvinnor.

De två musikerna är alltså sångerskan Lena Swanberg och multiinstrumentalisten Daniel Bingert, som för dagen mest trakterar gitarren men också använder sig av en synth.

Det visar sig att musiken är mera visa än jazz, men visa i brasiliansk tappning. Lena Swanberg har också skrivit texterna på portugisiska men innan konserten går hon runt och delar ut blad med den svenska tolkningen av texterna, också gjord av henne själv. Många av sångerna handlar om kärlek, förlorad och vunnen, och hon framför dem med en intim känsla som strömmar ut i rummet. 

Hon ackompanjeras av Daniel Bingert på gitarr. Eller snarare skulle jag säga att han kommenterar hennes sång med sitt oortodoxa sätt att hantera gitarren. Det låter väldigt uttrycksfullt och det låter som att de spelat ihop förut. Det visar sig också att de gjort just detta från och till i fem år, vilket gått under min radar.

Lena Swanberg gav ut ett album med egna låtar 2019 på eget skivbolag. Jag har inte blivit så förälskad i ett album med en kvinnlig svensk sångerska sen jag hörde Sara Isaksson med Anders Widmark första gången.

Albumet heter ”Sing me the news” och musiken är en blandning av alla möjliga stilarter, lite singer/songwriter, lite country, lite jazz, en hel del Portishead, men mest ett eget sound med egensinnigt arrangerad musik. Musikerna lyfter sången och bråkar med den och jag tycker det fungerar till hundra procent med trombonen (Karin Hammar) som enda blåsinstrument. Richard Krantz bidrar stort på diverse instrument samt hjälp med några arrangemang och Robert Erlandsson (bas) och Christoffer Cantillo (trummor), liksom några gästmusiker, bidrar verksamt till den fantastiska ljudbilden.

När det gäller Daniel Bingert har han genom åren hoppat mellan musikaliska projekt. Senast förra året gav han ut ett album med egenkomponerat material men där han valde att inte spela själv, bara arrangera musiken. Även detta album är en stor upplevelse att lyssna till och jag ser framför mig en film när jag hör musiken, kanske filmen om Daniel Bingerts eget liv.

Men han har också spelat elbas i Jari Haapalainen 3, en konstellation som spelade jazzpunk och i snabb takt gav ut fyra skivor. Jag såg dem på Fasching och kontrasten mellan att se Daniel uppflugen på en förstärkare gå loss på elbasen och att se honom stå i det lilla galleriet med den akustiska gitarren och spela brasilianska visor är monumental.

Men Daniel Bingert klarar båda sakerna lika elegant.

Här var det alltså fråga om 45 minuters duospelning med svävande kärlekstexter där Lena Swanberg tolkade sig själv på ett uttrycksfullt sätt och Daniel Bingert kommenterade lika uttrycksfullt på gitarr. 

Stolen jag satt på var en icke bekväm klappstol men det tänkte jag inte en sekund på under konserten. Närheten till musiken och musikerna är ett fantastiskt plus när man lyssnar till musik, särskilt när den är så full av små nyanser som denna sång och detta gitarrspel. Snart kommer också duons första album, vinylen är på pressning.

Detta initiativ av Jenny Svennberg Bunnel, att hyra galleriet under jazzdagarna, exponera sin jazzkonst och i denna omgivning anordna duokonserter, är värd all uppskattning. Jag tror hon också satt och skissade under konserten. Kanske betyder det att det kommer upp två i högsta grad levande jazzmusiker på rummets väggar innan jazzveckan är till ända.