Povel Ramel – en viktig del av min uppväxt

Mycket från ens barndom och uppväxt faller i glömska. Men så finns det upplevelser som står fram i ett speciellt skimmer, som kröp så nära ens innersta att man sedan bär med sig känslan hela livet. Den finns där inte alltid, men den kan återupplevas vid speciella tillfällen.

I torsdags kväll dök ett sådant tillfälle upp. I Solna Folkets Hus berättade Stefan Wermelin och Staffan Schöier om Povel Ramels karriär och spelade upp brottstycken ur hans produktion på en filmduk. Och plötsligt dök Brita Borg upp på duken, uppstoppad och målad till Fat Mammy Brown, the biggest girl in town. Och jag fick rysningar längs ryggraden och jag kände tårarna i ögonen.

I dag hade numret knappast gått igenom den inofficiella censuren, men då, 1956, fanns inga sådana regler. Och från Povel Ramels sida, som skrev numret till revyn ”Tillstymmelser”, verkar det inte vara något annat än en kärleksförklaring till jazzen och dess sångerskor. För mig som 11-åring blev det en överväldigande upplevelse. Ja, inte bara Fat Mammy Brown utan hela Knäppupp-revyn.

Min mamma och pappa tog redan från starten 1952 med mig på alla Knäppupp-revyer. Och det blev för mig väldigt sinnliga upplevelser. Med Fat Mammy Brown som en av höjdpunkterna.

Av Wermelin och Schöier får jag veta att numret skrevs av Povel i sista stund, när revyns premiär hotades på grund av att han inte skulle hinna skriva färdigt i tid. Och det var inte enda gången, vissa år fick Povel till och med skjuta på premiären på grund av att han inte hann klart med skrivandet.

Povel Ramel var annars en mästare i att skräddarsy nummer för sina artister, främst då Brita Borg, Gunwer Bergkvist och Martin Ljung. Men det handlade i senare revyer också om Monica Zetterlund (tänk bara på ”Den sista jäntan”) och ännu senare Wenche Myhre.

Han var också en mästare på att plocka upp melodier och textidéer från olika håll, främst från England och USA, och även lyfta fram olika musikstilar och blanda till dem på sitt eget oefterhärmliga sätt.

Hans idéflöde verkade utan slut och på scenen, och senare i TV-rutan, kunde han ibland verka påträngande, nästan manisk. När jag köpte biljetten till föredraget så berättade receptionisten att hon var rädd för Povel Ramel när hon var liten, hans uppenbarelse i TV:n hemma skrämde henne.

Kanske är det detta lite påträngande drag som gav upphov till ryktet, myten, att Povel hade ett rum på Beckomberga som alltid stod öppet för honom och som han lades in på mellan varven. Denna myt var vitt spridd bland oss barn och kändes kittlande eftersom det rörde sig om en ”kändis”.

Och kanske var det så att Povel i verkligheten ibland kunde känna sig kluven inför underhållningsindustrin, blev stressad av att hela tiden värka fram idéer till revynummer, att hela tiden komponera musik och text till numrens musikaliska del. Trots att det troligen samtidigt var det bästa han visste.

I några delar av hans produktion har han tagit upp sin kluvenhet inför fenomenet som kallas nöjesindustri och beskrivit denna dubbla känsla. Ett exempel är ”Povels Ofullbordade” från radioprogrammet ”Fyra kring en flygel” 1951 där det bland annat låter: ”… akta er för denna lilla trudilutt/börjar ni tralla den så tar den aldrig slut”, och ”… ”vill någon hjälpa mig/ jag blir tokig” när han inte kommer ur ekorrhjulet som denna kuplett utgör. Han hittar aldrig något slut på visan.

Tio år senare är det dags för Knäppupp-revyn ”Dax igen” där Povel och Flickery Flies sjunger ”The Nöjesliv Blues” och där det kan låta ”Nöjen, denna hydras muntra strupgrepp kan leda till en djup depression”. Eller ”Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen/roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu/ vill hoppa av/ det blir min grav”. Alltså samma dilemma som i Povels ofullbordade, att han inte ser någon väg ut ur skapandet, det som är hans liv.

Det kanske är en övertolkning, men att Povel också trivdes i det lite mindre formatet visar om inte annat hans förkärlek för ”Sven Olsons Trio (vid pianot P Ramel)” som han roade sig med från 1970-talet och framåt. Han behövde säkert stunderna vid detta undanskymda piano, eller hemma vid sitt eget piano.

För idéerna fortsatte att komma till honom, eller ansätta honom, hela hans liv.

Jag minns den sista intervjun jag såg med en annan av våra största underhållare, Hans Alfredsson, där han konstaterade att ”Jag får inga idéer längre”. Det kändes tragiskt att höra från en man som hela livet levt på och för sina idéer.

Som också Povel Ramel gjorde. Han ändrade till och med namnet på teatern som Knäppupp köpte från Odeon till Idéon.

Och denna idérikedom gjorde också att Povel aldrig lämnade sina tidigare alster orörda. Han tog gärna upp gamla succéer men då ändrade han alltid i text eller melodi, eller båda delarna. Han skulle nog aldrig, som dansbanden och en del pop- och schlagersångare gör i dag, kunna åka omkring med sina gamla succéer och spela dem rakt av, trots att han säkert hade kunnat göra det och klara sig storartat.

Povel Ramel hade säkert också kunnat stanna vid pianot och spelat swing i någon orkester, så musikalisk och skicklig vid tangenterna var han. Men orden, rimmen, melodierna, trängde på. Och tog överhanden.

I dag känns det som om Povel Ramel håller på att drunkna i underhållningsindustrins snabbt skiftande hav. Inom klassisk musik och inom jazzen lever stora kompositörer och musiker vidare parallellt med dagens utövare, som ledstjärnor och inspiratörer. Inom underhållningen är det inte lika vanligt. När det gäller Povel Ramel beror det kanske på att han var unik. Ingen kan härma honom och ingen verkar kunna omforma och modernisera hans musik. Det var bara han själv som kunde.

Av Stefan Wermelin och Staffan Schöier får vi veta att 1960 hade Knäppupp, mycket tack vare att man gjorde tältturnéer, en större räckvidd än vad TV hade. Det var fler som såg revyn än som hade TV-licens.

Och jag var en av dem (men vi hade TV-licens också). Jag var en av dem som följde Funny Boys uppror mot dålig TV-underhållning, en av dem som bländades av Povel Ramels snille som gav upphov till känslor som jag burit med mig i alla år sedan dess. Kanske är jag en av ”de sista entusiasterna”, för att avslutningsvis uttrycka mig lite ramelskt.

Annonser

När larmen tystnar – musik av Mattias Risberg

Allvar med glimten i ögat, i ena sekunden dramatik, i nästa komedi.

Det händer på Fasching en vanlig tisdagskväll. Jag följer kompositören och klaviaturspelaren Mattias Risberg med blicken. Han pendlar från djup koncentration till hjärtliga leenden.

När han reser sig från klaviaturen är det för att skapa tystnad när det larm han med hjälp av sina musiker har skapat är som värst. Men bara för en sekund, sedan får våra öron vad de tål igen.

Jag upplever att just kontrasterna är utmärkande för musiken i hans verk ”Mining”, där han tagit intryck från hans uppväxtmiljö vid Stripa gruva i Bergslagen som utgångspunkt.

På Fasching handlar en hel del om tystnaden och larmet. Jag tror att Mattias Risberg vill få oss att förstå att det är två sidor av samma mynt, gruvan och skogen, stressen och lugnet.

Larmet och tystnaden finns runt omkring oss och vi har båda sidor inom oss.

Så när violinisten och marimbaspelaren Josefin Runsteen och trummisen Jon Fält tävlar om vem som kan spela tystast är det både roligt och seriöst, en lek som övergår i allvar. Kontrasterna går i varandra.

Eller när Fredrik Ljungkvist tar i för kung och fosterland i kvällens mest uttrycksfulla solo. Han gör det genom att kasta åt oss en ton i taget. larmet bakom honom stegras och han står där med ett enormt oflyt som han ändå bemästrar, gör något med. Ansträngningen att få oflytet att ändå flyta syns väldigt påtagligt på honom, han grimaserar och svetten rinner. Han förenar staccato med flyt och får oss att förstå att det går.

Jennie Abrahamssons sång är ofta lika enstavig, en stavelse i taget. Det ger eftertryck åt orden men det blir svårare att ge oss en berättelse.

Av de ord jag uppfattar verkar det handla om Mattias Risbergs yttre verklighet, gruvdriften, och kopplingen till vårt inre, att gräva, att borra och att spränga, kanske gränser, gränsen mellan oss själva och verkligheten. Så att vi ska känna oss som en del i både larmet och tystnaden.

”Det är ingenting som tjudrar musiken vid just Stripa”, har Mattias Risberg sagt, underförstått att musiken är gränslös.

Kommen så långt i mina tankar dyker en replik upp från en av mina bordsgrannar på konserten. Han konstaterade helt kort: ”kul musik”. Detta triviala uttalande tar ner mina tankar på jorden. Men våra upplevelser kan leva sida vid sida, rymmas på samma mynt. Musiken har ingen semantik.

En annan bordsgranne uttryckte sin upplevelse som så: ”det känns som att jag börjar bli gammal”. Underförstått: jag förstår inte längre den nya jazzen som kommer fram.

Men den lever ju samtidigt med all annan jazz, det är en del av den musik som existerar nu och som fritt rör sig över gränserna. Alla former får plats och vi behöver inte förstå allt.

Så är det med Mattias Risbergs musik. Den passerar gränser hela tiden. Charles Mingus har nämnts som en inspiratör. Men även rockscenen, jag kan till exempel höra beröringspunkter med King Crimson.

Dessa gränsöverskridanden är raka motsatsen till tendenser i dagens politiska värld, där fler och fler vill skydda gränserna från intrång. Inom musiken överskrider man gränser, nu mer än någonsin.

Och så gör också Risberg. Han gör det med hjälp av slingor som han snitslar på klaviaturen åt sina medmusiker att följa, slingor som ska bilda en grund för dem i deras utflykter.

Eller så lägger han ut stegringar som musikerna följer högre och högre upp i atmosfären. Och där kan vi i publiken höra kontrasterna i ljudlandskapet och följa med på resor där vi inte behöver några pass.

Och musikerna, förutom de nämnda även Dan Berglund på kontrabas och David Stackenäs på gitarr, anstränger sig för oss så att svetten lackar.

Och avslutningsvis dirigerar Mattias Risberg orkestern i ett nummer som enbart består av larm och tystnad, växelvis, i flera minuter.

När jag lämnar Fasching ligger det en uteliggare och sover, inlindad i filtar, utanför Oscarsteatern, och på restaurangerna sitter folk och tar ett sista glas. Nattens tystnad är på väg att lägga sig. Och tisdagen övergår sömlöst i onsdag. Och vi vaknar till stadens larm.

Glöm inte bort Bo Lindenstrand

Jag har en LP-skiva, inspelad 1984, i min samling som jag då och då tagit fram och spelat. För att jag gillar den, den är sympatisk och ärlig och altsaxen lyser.

Och varje gång har jag undrat: vad gör Bo Lindenstrand i dag? Ty det är han som spelar altsaxofon på skivan och som jag förstått det av baksidestexten så var han ingen vanlig musiker. ”Bo Lindenstrand är en inspirationsmusiker. Han kan inte bara vara habil, flyger han inte högt så händer ingenting alls. Men när han flyger, så flyger han högre än de flesta”, skrev Gunnar Lindqvist då, i mitten av 1980-talet. Han konstaterade också att Lindenstrand hade höga krav på sig själv, men även på det instrumenttekniska. Så mycket skulle klaffa för att han skulle kunna få ut det bästa av sitt kunnande.

Och som sagt, plattan är en av de skivor som inte fått stå i fred i min samling.

Så, häromdagen, dök det upp ett meddelande från Plugged Records att det är dags för en konsert där vi ska minnas Bo Lindenstrand som dog 2017. Och samtidigt ger man ut en dubbel-cd med liveinspelningar som Lindenstrand gjorde mellan 2008 och 2013. Han har alltså fortsatt spela (eller tagit upp det offentliga spelandet igen?) men gått under min radar, jag erkänner dock att den inte är helt tillförlitlig så radarman jag var i lumpen.

Jag har alltid trott att LP-skivan skulle bli det enda album som denne fine saxofonist skulle ge ut. Men nu dök det upp något som gjorde att jag kunde fortsätta lyssna på Bo Lindenstrand.

Jag märker när jag lyssnar på albumet att han fortsatt att utveckla sitt spel. Inte så att han växlat genre, han spelar fortfarande den bebop-baserade jazz, med Parker i botten, som han gjorde 1984. Det handlar mera om uttrycket, omsorgen om melodierna, om färgningen av tonerna, om detaljer som slipats. Man kan också ana ett ökat självförtroende.

Men beroendet av inspiration och omgivning har nog inte lämnat honom helt, hans dagsform varierar en del mellan speltillfällena. Men det är inget som stör lyssnandet.

Han verkar, under dessa år på 2000-talet, ha spelat relativt frekvens, vilket indikerar att han känt sig mer bekväm både med sig själv och sina medspelare.  Det visar också det faktum att han tagit upp Coltrane-låtar på repertoaren. ”Jag gillar det men jag kan inte spela det”, sa han då, i mitten av 1980-talet. Men på cd:n spelar han dem. Så något måste ha hänt fram till åren runt 2010.

Han verkar ha funnit balansen i framförandet, i kommunikationen med publiken. Och faktiskt flyttat sitt spel en bit från Parker och ett steg närmare den på 1980-talet ouppnåelige Coltrane.

Att vi har denna dokumentation av Bo Lindenstrands konstnärskap kan vi tacka Christer Ädelqvist för, som följt altsaxofonisten på småklubbar runt om i Stockholm. Tekniskt är kanske inte alla inspelningar av högsta kvalitet, men Ädelqvist har alltid sett till att Lindenstrands spel hörs i förgrunden, ibland till förfång för andra instrument.

Så nu i tisdags var det release av skivan och tillika minneskonsert på Plugged Records i Gamla Stan. Jag måste säga att det kändes lite konstigt att det var en gitarrist, som inte spelar med Lindenstrand på cd:n, som stod i förgrunden i de flesta låtarna.

Det kändes också konstig att ingen berättade något om Bo och hans musik. Jag satt med många frågor, bland annat vad han gjorde mellan LP:n 1984 och den första liveinspelningen på den nya cd:n 2008. Och hur han såg på frijazzen, han deltog 1970 i en Sven-Åke Johansson-komposition som spelades in på skiva och som jag också hittade i mitt cd-arkiv.

Och det kändes också lite konstigt att ingen av låtarna som spelades på minneskonserten fanns inspelade på skiva, varken på LP:n eller cd:n (med lite god vilja kan man dock säga att låtarna som spelades var i samma anda).

Det som minde om Bo Lindenstrand var att en del av musikerna hade spelat ihop med honom på 2000-talet. Basisten Per-Ola Gadd deltog nu i tre låtar (Patrik Boman tog resten av basjobbet), trummisen Ali Djeridi och pianisten Göran Strandberg satt med hela konserten. På gitarr fanns Max Schultz med på konserten, men han finns inte med i någon av inspelningarna på plattan.

Schultz är ju en skicklig gitarrist och här rörde sig hans spel som ett snabbtåg genom landskapet. Det flöt på men utan att kontrasterna blev så stora.

För mig var den stora behållningen pianisten Göran Strandberg. Om Schultz är ett snabbtåg så är Strandberg mera ett ryckigt lokaltåg. Han bryter liksom upp sitt solospel i sekvenser, växlar hela tiden ansats.

Han gav ett spännande intryck och höll hela tiden min nyfikenhet vid liv. Vad kommer nu, vad händer härnäst?

Och det är en fråga man kan ställa även när det gäller Bo Lindenstrands eftermäle. Ty han är värd större uppmärksamhet än han fått, det kan jag konstatera när jag lyssnat färdigt på dubbel-cd:n ”Bo Lindenstrand Live”.

Ale Möller motar algoritmerna i grind

I kväll spelar multimusikern Ale Möller och hans medmusiker på Fasching. Jag har hört honom i olika sammanhang, och var han än deltar sätter han sin prägel på musiken. Nu ska han föra ut sitt nya projekt från scenen: ”Xenomania – lusten till det främmande”. Det är just denna lust som drivit Ale Möller genom hela hans karriär. I hela hans musikaliska liv har han utforskat och tagit intryck av främmande miljöer, ovanliga instrument och udda taktarter. Och inlemmat dem i sin egen musik.

Jag lämnar Faschings programsida när lokaltidningen dimper ner i brevlådan. Och i den hittar jag ett budskap som går stick i stäv mot Ale Möllers: ”Så kan du skräddarsy dina lokala nyheter”, basuneras ut i en annons.

Skräddarsydda kläder är kanske inte så vanliga längre. Men ordet ”skräddarsytt” används alltmer i andra sammanhang än kläder. I dag kan det till exempel, som i ovanstående fall, användas om nyheter. Man kan inskränka nyhetsflödet till vad man själv vill ha. Så sköter algoritmerna om så att man automatiskt bara får nyheter som är lika dem man själv tidigare sökt.

Ditt liv blir enklare, eller, som kanske någon med en annan infallsvinkel skulle uttrycka det, mer enkelriktat. Du får det som du är intresserad av, eller, i andra ordalag, det som stryker dina egna åsikter medhårs. Du behöver inte lägga tid på sådant som du ändå inte bryr dig om eller, med andra ögon, du slipper intrång av främmande element.

Hur man nu än ser på saken så blir det allt ovanligare att söka brett, att till exempel bläddra igenom en hel tidning eller titta på ett helt nyhetsprogram.

Att utmana sig själv, att söka sig till och pröva det främmande blir allt ovanligare med den utveckling vi har i den digitala världen och i de sociala medierna. Så våra tekniska framsteg verkar göda konservatismen.

De som konstruerar dessa digitala instrument är ute efter att tillfredsställa oss och, i förlängningen, tjäna pengar på oss. Det tar tid att sätta sig in i något främmande och tid är en bristvara i vårt samhälle, åtminstone har detta upprepats så många gånger av dem som vill sätta trender att det till sist uppfattas som en sanning. Och denna ”sanning” gör att vi måste förenkla livet, den motiverar att inte hinna sätta sig in i hur andra tänker.

När vi i själva verket har lika mycket tid till vårt förfogande som på stenåldern, det handlar mera om att livet är en serie prioriteringar.

På ett högre plan har det blivit vanligare att stater fungerar på samma algoritmiska sätt, konservatismen har fått genomslag även här. Främmande element är ett hot och vi gör bäst i att stänga ute så mycket som möjligt av andra livsmönster, av andra åsikter. Det är till och med så att man på sina ställen infört lojalitetsparagrafer i lagen, att rättsväsendet kan ingripa om någon framför regeringsfientliga åsikter. Och detta även i stater som har demokratiska val.

Ofta är det inom kultursektorn som man kan bli utsatt för ovanliga tankar, för främmande miljöer. På biblioteken, på biograferna, i böcker och serietidningar, inom teatern och konsten, på museerna och inom musiken. Det är därför inte konstigt att det är en musiker som hyllar lusten till det främmande.

Och härvidlag har Ale Möller alltid gått i bräschen. Jag har hört honom berätta om hur han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans spel och hans redan digra instrumentsamling. Han hävdar att olikheterna befruktar varandra. Och att likheterna tenderar att bara bli mer och mer lika. Som varit fallet i många styrelserum där ledamöterna länge satt i likadana kostymer, likadana frisyrer och likadana tankar. ”Och då återstod bara för företaget att stagnera”, menar han.

Du kan själv lyssna till hans budskap, han spelar som sagt på Fasching i kväll, tillsammans med sitt band.

Men du får skynda, för det finns bara ståplatsbiljetter kvar Det finns tydligen fortfarande människor som har både tid och lust att utsätta sig för det främmande, för nya takter och toner.

Vysotskijs tjuvsånger lever vidare med Hoppets Lilla Orkester

Någon gång runt skiftet mellan 1960- och 1970-talet var jag en ganska flitig gäst på KB (inte Kungliga Biblioteket, men väl Konstnärsbaren). En eftermiddag satt jag och tog en öl med ryggen mot två kändisar. De var i alla fall kändisar i mina kretsar. Men de var säkert inte ute efter att nå kändisstatus i dagens mening, ty de tillhörde den progressiva musikrörelsen.

Den ene var Mikael Wiehe, den andre Tomas Bolme. De dryftade säkert andra problem också, men det jag överhörde handlade om gager. Hur mycket kunde man ta betalt när man sjöng och skulle man differentiera beroende på vilka man sjöng för? De delgav varandra erfarenheter och diskuterade hur man skulle göra i framtiden. Wiehe diskuterade utifrån Hoola Bandoola Bands horisont, Bolme utifrån Fria Proteaterns.

I Hoola Bandoola skrev Wiehe och Björn Afzelius merparten av sångerna, på Fria Proteatern var det ofta Carsten Palmaer som stod för texterna. Han bemästrar verkligen språkets nyanser och ett av hans mästerstycken var när han, tillsammans med brodern Ola, översatte och tolkade den ryske skådespelaren och gitarrpoeten Vladimir Vysotskijs sånger.

Och vilken framgång det blev när ensemblen sedan spelade och sjöng dem. Jag besökte en föreställning när det begav sig på 1980-talet och jag har kvar LP-skivan från denna uppsättning.

Det har gått över 30 år sedan föreställningarna på Scalateatern i Stockholm och den efterföljande turnén, men sångerna är inte glömda. Fria Proteatern har några gånger återuppstått (den gick i graven 1990) för att framföra sångerna och nu är det Hoppets Lilla Orkester som håller Vysotskijs sånger vid liv.

I torsdags kväll uppträdde de på Solna Folkets Hus. Och jag blev påmind om att detta verkligen är en egen form av poesi och musik. Det finns ett ryskt ord för den form av musik som gitarrpoeterna omfattade, men ett uttryck på svenska som täcker en del av genren är ”tjuvsånger”. Det är berättelser om människor som farit illa i systemets försök att upprätthålla sig själv, kritiska och politiska sånger, men också kärlekssånger.

Stefan Ringbom, som oftast är gruppens talesperson, berättade från scenen att många av sångerna har sitt ursprung i andra sånger som uppkom i lägren i Sovjetunionens utkanter, en slags rysk blues som Vysotskij (och även andra ryska gitarrpoeter) sedan poetiserat. Vysotskij kom i kontakt med sångerna under det ryska tövädret, när Nikita Chrusjtjov öppnade lägren och de före detta fångarna tog dessa yttringar med sig till städerna.

Vysotskij bearbetade och fullbordade sångerna där kritiken mot makthavarna och mot förtrycket ofta uttrycks i allegorisk form. En del får man läsa mellan raderna, som Stefan Ringbom uttryckte saken.

Strax efter det att lägren öppnats frös det till igen. Konsten skulle bli mer optimistisk och på så sätt föra de rådande förhållandena i Sovjetunionen in i framtiden. Men ur de ryska makthavarnas horisont var det för sent. Sångerna var redan ute och spreds i stora upplagor på kassettband, en då ny form av inspelat material som var lätt att föra med sig.

Det var också genom kassettbanden som bröderna Palmaer och Fria Proteatern kom i kontakt med Vysotskijs sånger.

I Hoppets Lilla Orkester, som alltså fortsätter sjunga sångerna, ingår tre av medlemmarna i den version av Fria Proteatern som sjöng sångerna på Scalateatern 1986. Och jag imponeras än en gång av den poetiska kraften i texterna och bärkraften i melodierna. Det är sällan man översköljs så av känslor, av bilder, av skönhet och fulhet som i dessa sånger. Kompromissen är långt borta, samtidigt som kritiken kan vara förklädd till vargjakt eller klädesplagg som byter ägare.

Humorn, det drastiska, kärleken och hatet, och inte minst ironin, allt förs fram på ett verkningsfullt sätt av Hoppets Lilla Orkester.

Lite hårdraget kan man säga att humorn framför allt gestaltas av Bo Hülphers, multiinstrumentalist och sångare med en lite dröjande framtoning, att det drastiska gestaltas av Stefan Ringbom, sångare och gitarrist med förmåga att variera röstläget efter textens svängningar, att kärleken gestaltas av Aina Bergh, cellist och sångare med en lite mildare framtoning. Och ironin av basisten, gitarristen och sångaren Hasse Björk, även han har en mer lågmäld framtoning.

Ringbom, Hülphers och Björk var med i Fria Proteaterns ursprungliga uppsättning, men även Aina Bergh har anknytning till den då hon är dotter till regissören av den ursprungliga Vysotskij-föreställning, Stefan Böhm.

Det ska sägas att det finns en del skavanker i framförandet, men det betyder i stort sett ingenting för helheten. Snarare är det ett signum för en undergroundrörelse, att allt inte är perfekt. Det ingår liksom i konceptet.

Själv blev jag inspirerad av föreställningen, inspirerad av sångernas poetiska kraft och jag har efter konserten levt med dem i mina tankar. Något så levande ska inte behöva dö, inte bli bortglömt. Därför gör Hoppets Lilla Orkester en välgärning genom att spela och sjunga dessa sånger. Även om gaget de får kanske inte går att leva på. Det är andra former av musik, andra former av kändisar, som får ekonomin att gå ihop i dag.

Men Vladimir Vysotskij var i alla fall en idol i Sovjetunionen när han levde, även om han aldrig var aktuell för några statliga utmärkelser. Föreställningarna på Tagankateatern, hans spelplats i Moskva, var oftast utsålda även om de nästan aldrig annonserades på offentliga platser. Och i en opinionsundersökning 2010 om vilka som var 1900-talets största ryska idoler, blev han tvåa efter Jurij Gagarin. När Vladimir Vytsotskij dog i juli 1980, 42 år gammal, följde hundra tusentals människor honom till graven på Moskvas gator.

Dubbla känslor inför Malin Wättring 4

Frågan är var gränsen mot konstmusik går, säger min bordsgranne i pausen på konserten med Malin Wättring 4. En berättigad fundering. För vi kan väl konstatera att gränsen är minst sagt flytande, i alla fall denna onsdagskväll på Fasching.

Men det är jazzmusiker som står och sitter på scenen. Och musiken böljar från stiltje till storm, hela tiden varierar instrumenten både styrka och hastighet. Men det behöver inte vara samtidigt. Ett instrument kan spela dubbla hastigheten mot ett annat, ett instrument kan spela dubbla styrkan mot ett annat. För att sedan byta roller.

Ibland spelar bara två instrument mot varandra. Det kan vara trummorna mot basen, eller pianot mot saxofonen.

Och ibland ljuder ett instrument ensamt. Jag skulle inte säga att det är ett solo i ursprunglig ”jazzig” mening. Det handlar mera om att man tar över en del av helheten en stund.

Förra gången jag hörde Malin Wättring på Fasching var musiken helt fri, hon gästade då Susanna Risbergs trio. Den här gången har Wättring skrivit ett antal kompositioner som kvartetten framför på sitt eget sätt.

En del av kompositionerna är väldigt vackra men de spelas sällan rakt upp och ner, i stället prövar musikerna kompositionerna på olika sätt.

Men så, som sista låt, spelas en komposition med melodin hela tiden i fokus, den oändligt vackra och sorgsna ”Ending”. Vackert så det gör ont. Eller rättare sagt, jag konstaterar att det borde göra det. Ty för mig fattas den sista pusselbiten för att bandets musik ska nå mig ända in i själen. Att de når varandra på scenen står helt klart.

De kan överraska varandra, det syns på deras leenden, men eftersom vi i publiken, eller jag kanske bara ska prata för egen del, inte är lika insatta i musikens ramar så når inte överraskningseffekten riktigt ut över rampen. Den når inte riktigt in i mig.

På något sätt upplever jag att kvartetten är inkapslad i sin egen musik, att de har sina egna referensramar som de byggt upp under sju år tillsammans.

Det vore den sista pusselbiten, att mer av musikens kärna sipprar ut till mig i publiken, att jag känner mig mera delaktig. Förutsättningar finns, då det är musiker av högsta klass som spelar på scenen.

Malin Wättring måste vara en av Sveriges ledande saxofonister. Hon har en förmåga att använda både tenorsaxen och sopransaxen på ett otvunget sätt, hon växlar mellan starkt och svagt, mellan snabbt och långsamt utan att det skaver en enda gång.

Och hennes medmusikanter är även de väldigt skickliga på sina instrument. Naoko Sakata har funnit sin stil vid pianot. Hon hamrar gärna in sina budskap med alla fingrar samtidigt, men kan plötsligt bryta ut i halsbrytande tonföljder.

Anna Lund har en påhittighet som få trummisar, möjligen Jon Fält undantagen, utan att det går ut över helheten.

Och basisten Donovan von Martens finns hela tiden öppen för att prata ut med den i kvartetten som vill.

Så som sagt, förutsättningar finns för att den sista pusselbiten ska kunna läggas på plats. Att jag ska bli mera delaktig i denna vackra, bråkiga, skickligt utförda musik.

Svante Thuresson i gott sällskap

Det slår mig när jag under onsdagskvällen ser Svante Thuresson äntra den lilla scenen på Plugged Records i Gamla Stan hur skönt, ja, nästan nödvändigt, det känns att han är tillbaka i jazzen. För det finns en stor brist på svenska manliga jazzsångare i dag.

För mig har Svante Thuresson alltid funnits. Så känns det i alla fall. När jag började intressera mig för svensk jazzmusik var han redan där och året när jag blev myndig blev han medlem i Gals and Pals, en av de grupper vi ungdomar lyssnade till och gillade. Trots att det var en sånggrupp, annars var det instrumentalister som gällde.

Och det var något visst med just Svante Thuresson, något som gjorde att vi tyckte att han stack ut.

Han blev känd för att vara hippare än alla andra. Historien om Hip Man Thuresson startade väl egentligen med the Eurovision Song Contest 1966 när han sjöng Bengt-Arne Wallins (melodi) och Björn Lindroths (text) ”Nygammal Vals” tillsammans med Lil Lindfors. Melodin kom tvåa i finalen och en av textraderna Svante Thuresson sjöng löd: ”Du simma långsamt, var lite hipp…”.

Sedan tog Beppe Wolgers upp tråden när Svante Thuresson 1995 sjöng in en skiva där den amerikanska sångbokens låtar fick svensk text av Beppe. Här återkom ”hip man” och ”cool som en swimmingpool” i texten och albumet döptes till ”Jag är hip, baby”.

Men själv vet jag inte om det var just hip som Svante Thuresson var. För mig handlade det nog mera om hans röst. Den nasala. Och tonläget. Det ovanligt höga.

Det gjorde att hans sång blev helt omisskännlig.

När man går tillbaka och skärskådar Svante Thuressons sångarliv så ser man att han inte gjort så särskilt många renodlade jazzplattor. Men som han själv påpekade under konserten i onsdags så har han gett de flesta låtar han spelat in genom åren, även schlagers, en jazzkänsla i framförandet.

Och för mig är Svante Thuresson främst jazzsångare som med sin sångteknik är unik i Sverige. Han har inte samma tryck i rösten som en del andra sångare, ibland kan rösten till och med upplevas som lite vek, men han har något annat, en närhet till sina texter och till publiken. Han har dessutom en tonträff som få och ett sätt att brodera som inte går till överdrift men som finns där som ett smycke som går utmärkt ihop med hans övriga framtoning.

På konserten, som också är en albumrelease, har han med sig Claes Crona på piano, Hans Andersson på kontrabas och Johan Löfcrantz Ramsay på trummor. Det är ett oerhört stabilt komp.

Claes Cronas pianospel lämpar sig väldigt väl för detta sammanhang. När Svante Thuresson sjunger lägger man knappt märke till Crona och när han tar ett solo träder han fram ur bakgrunden men utan att rubba den stämning som byggts upp. Samma anda präglar också Hans Anderssons basspel och Johan Löfcrantz Ramsays trummor. Tillsammans med pianot ger de Thuresson en solid grund att stå på. De bara finns där utan att man tänker på den. Och börjar man tänka så hör man hur tätt de väver. Sömmarna går i varandra utan glipor.

Hans Andersson måste vara i topp av svenska basister när det gäller varierad ”walking bass” och Löfcrantz Ramsay väljer hela tiden rätt spelsätt för att understödja stämningen i låten. Dessutom står han för kvällens finaste solo, sparsmakat men väldigt uttrycksfullt.

Inom jazzen kan man utmärka sig som bråkig friformare, eller som skicklig solist, men här är det en trio som utmärker sig genom att vara den perfekta uppbackaren för en sångare.

Det är bara det att Svante Thuresson inte vill stå fram som stjärnan i gruppen, han ser sig själv som en av musikerna i kvartetten, vilket man manifesterat i namnet på albumet, ”Four”, vilket också är namnet på titelmelodin, skriven av Miles Davis och textsatt av Jon Hendricks.

Men Svante Thuresson får nog finna sig i att det är han som är stjärnan, den som publiken kommer för att lyssna till, medmusikanterna må vara hur duktiga som helst.

Låtarna i övrigt följer samma mönster som ”Four”. Ofta är det kända låtskrivare som komponerat men melodierna är inte så ofta spelade. Det är låtar som Svante Thuresson gillat när han hört dem och som han samlat längst ner i byrålådan, men som han nu plockat fram.

Och det var på tiden att det blev ett nytt jazzalbum från Svante Thuresson. Som 82-åring har han den unika rösten i behåll, kanske lite patinerad, men det tycker jag bara gav ett mervärde till konserten.