Kort konsert med lång eftersmak

Det vill jag säga från början att den här konserten var en liten pärla. En pärla som glimmade i mörkret bland de fullsatta borden på Fasching denna måndagskväll.

Men innan konserten kom i gång bjöds en bokrelease. Det var Göran Jonsson som presenterade sitt verk ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige”. Här skildrar han den svenska hundraåriga jazzhistorien på cirka 350 sidor. Boken ser tunn ut i förhållande till vad den ska skildra. Men allt beror ju på hur man beskriver sitt ämne.

Konserten som följde var också i det lilla formatet, tre musiker som spelade ett kort set. Men underbart är ju som bekant kort.

Det var Per Texas Johansson, huvudsakligen på klarinett, Mathias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor som tog vid. Som bäddat för kammarjazz och konserten började också lite sordinerat med Jan Johanssons Skobonka.

Men tongångarna ändrades under kvällen och konserten sträckte sig från Jimmy Giuffre-inspirerade toner över svallande Jarrett/Burton-spel till att Per Texas spräckte klarinetten i sista låten.

Efter denna korta konsert så har jag ännu mer förståelse för att så många musiker vill spela tillsammans med Mathias Ståhl. Han vårdar varje nedslag, om inte ömt så väldigt precist. Och hans bakgrundsspel när klarinetten har huvudrollen är följsamt men står samtidigt på egna ben. Man kan inte annat än känna glädje.

Och Texas ger nya dimensioner till klarinetten. Jag är uppväxt med dixielandklarinetten och har haft svårt för instrumentet i modernare sammanhang, Putte Wickman på albumet ”Happy New Year” är ett av undantagen. Men här visar även Texas att det går att använda klarinetten på ett naturligt sätt även när det spelas modernare tongångar.

Bakom de två stod Konrad Agnas för ett varierat trumspel som både band samman och stod fram. I all sin anspråkslöshet var denna grupp fantastiskt bra och samspelt, men så har de också spelat ihop tidigare på Texas kritikerrosade album ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. Vilket märktes i musiken de spelade.

Nu hoppas jag bara att den förhållandevis tunna boken ska skildra jazzhistorien på ett bra sätt. Kvällens orkester visade att det är fullt möjligt att göra intryck och ge ett rikt innehåll även till ett format som är litet.

Annonser

Smittande glädje hos Gurls

Det är glädje och det är perfektion, en kombination som inte är lätt att få ihop men som fungerar väldigt väl hos trion Gurls.

Även sättningen är en ovanlig kombination, kontrabas, tenorsax och sång. Men även det fungerar fantastiskt bra, mycket beroende på de fantasifulla men ändå genomarbetade arrangemangen.

Sångerskan Rohey Taalah är så säker på sin sång att hon hela tiden även kan ägna sig åt att illustrera textens innehåll, ge sången ett fysiskt uttryck, likt en kabarésångerska. Hon har en uttrycksfull röst och i vissa lägen kommer jag att tänka på Erykah Badu, men hon är ändå i högsta grad sin egen.

Både texten hon framför, och musiken, är original och skrivna av gruppens medlemmar, mest då saxofonisten Hanna Paulsberg. Texterna handlar ofta om killar (på Facebook anger man ”boys” under rubriken ”bandets intressen”), det är ironiskt/roligt och kärleksfullt om vartannat och man hör att det är sånger utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Förutom sången domineras ljudbilden av Ellen Andrea Wangs kontrabas. Om Rohey Taalah har ett avspänt förhållande till sin röst så ser Ellen Andrea Wang ut att ha detsamma till sin kontrabas. Hon fyller i, lägger ut mattor och rungar, förutom att hon hjälper till med att ge sången en extra dimension.

Saxofonisten Hanna Paulsberg spelar ofta återhållet, ovanligt i hennes fall. Men spelsättet är en del i det koncept som är Gurls.

I några nummer förstärks trion med en kille som hoppar in bakom trummorna (möjligen Erland Dahlen??). Det ger ett mervärde och, om man ska vara lite skämtsam, visar att killar behövs ibland, om än i det här fallet i bakgrunden.

Trion har funnit ett koncept som fungerar och glädjen i det de gör är inte att ta miste på. De får också under kvällen ge prov på en del talanger utöver vad de är kända för, där Hanna Paulsbergs norska rap är en höjdpunkt.

Det strikta formatet är både en stryka och, om inte en svaghet så åtminstone en begränsning. Jag tycker att det hade varit roligt att höra trion framföra några låtar som de inte skrivit själva, för jag tror de skulle kunna göra underverk med någon traditionell blues, något ur den amerikanska sångboken eller varför inte den nordiska traditionella musiken.

Och ibland längtade jag efter att Hanna Paulsbergs sax skulle släppas i full frihet.

Men det är anmärkningar i marginalen. Vi i publiken får tacka för en rolig och genomprofessionell kväll, denna onsdag på Fasching.

Blå Tummen – ett återbesök

När orden föds i ögonblicket och kan ta vilken riktning som helst, eller båda hållen samtidigt. När associationsbanorna är öppna kanaler, utan mellankommande slussar, utan ordningsstadgor, utan syntax, då kan det låta, då kan det se ut som i ”Blå Tummen”.

Det går att hålla sig till ämnet men ändå flyga i väg därifrån. Ibland. Alltid. Eller aldrig. Det är svårt att veta när ingenting är som någon annanstans.

Det kan vara ett ämne och så flyter vi ut i en annan logik än den gängse. Vi lämnar det vedertagna och vräker oss ut i det okända men ofta med de vedertagna begreppen.

Jag har alltid beundrat Lasse O´Månsson, hans sätt att aldrig överge sig själv. Han har gästspelat i olika sammanhang men har alltid flytt tillbaka in i sin egen bubbla. Just Blå Tummen är sprungen ur denna bubbla, där han också beblandade sig med poeten Bertil Petterssons språkliga akrobatik. Det blev ett radioprogram som gick under slutet av 1950-talet och gick under 1960-talet, då det också gick under. Och det blev en bok som jag just läst om.

Lår mig då förtydliga: jag har inte lästom Blå Tummen utan jag har läst omoriginalet, själva boken. (Det här är en förklaring som man bara kan få när man läserom boken, inte när man läser omden). Boken består av korta avsnitt som penetrerar olika ämnen, ofta vardagslivets minsta detaljer. Varje avsnitt är konsekvent utfört i sin galenskap eller i sitt associativa sätt att tydliggöra sig.

Boken börjar med jazz och slutar med jass. I inledningen har Thore Ehrling lånat sig till att berätta sin historia, hur han blev en milstolpe i svensk jazzhistoria. I avslutningen berättar Lasse O´ och Bertil Pettersson jassens historia på sitt speciella vis. Man kan se det som en parodi på hur jazzhistorien vanligtvis beskrivs, men jag tror ändå att det mera handlar om att Lasse O´ vill berätta på sitt eget speciella sätt, där fakta ligger till grund för att flyta ut i förvrängningar och förvanskningar både av skeendet och av språket.

Rent konkret kan en text handla om det löjliga i att ett år övergår i ett annat och att man då måste byta årtal, eller, för att ta något mer extremt, utspela sig på kyrkogården där den döde möter en holländare som är både autografmaskinsfabrikör och indianräknare. Eller så tar författarna detaljer i livet och analyserar på sitt speciella sätt, som att gå uppför eller nedför en trappa, eller som att beskriva tulpanens karaktär. Och när det börjar likna något, så kommer en avvikelse, för det måste vara unikt, både språket och det man dryftar.

Ofta är ämnena bara täckmantlar för experiment eller lek med språkliga schabloner. Författarna associerar både till orden de nyss uttalat eller skrivit och till ord och uttryck som är allmänt kända, men kanske inte i det sammanhanget. På så sätt blir texterna något slags tvärsnitt av språket, som om en dator slungar ur sig fraser som är vanliga men utan inbördes sammanhang. Men ändå inte. För ämnet finns där alltid i botten. Och på något sätt landar man alltid på fötterna, på något sätt blir det ett spretigt språkligt uttryck som är konsekvent i sitt sökande efter adekvata associationer. Det finns en professionalitet i detta sätt att skriva som håller texterna borta från larvigheten, man försöker inte plocka enkla poänger.

Det är ofta lönlöst att i efterhand med hjälp av styckenas rubriker försöka hitta tillbaka till ett speciellt stycke som man tycker är speciellt undflyende och därför vill läsa om.

Är då blå Tummen roligt? Nej, knappast i vanlig mening. Men det är spännande att se var man hamnar, spännande att se vart språket tar läsaren.. Meningslöst? Ja, kanske det. Men det är väl det som i slutändan är meningen.

Lars Gullin i fokus på Solliden

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.

Ballader och swing med Scott Hamilton

Det var en kväll som växlade mellan swing och ballader. Den amerikanske saxofonisten Scott Hamilton besökte Sollidens scen i måndags och med sig hade han Jan Lundgren, piano, Hans Backenroth, kontrabas, och Kristian Leth, trummor.

63-årige Scott Hamilton är en ganska ofta sedd gäst i Sverige och har skaffat sig koll på den svenska visskatten. Det visar inte minst att han gett ut ett album som innehåller flera svenska ballader, ”Swedish Ballads… & More”. På Sollidenscenen valde han bland annat att spela Olle Adolphsons ”Trubbel” och tog sig även, mera otippat, an Nils Pernes ”Min Soldat”. Han meddelade att den kan han bara spela när han är i Sverige för det är inga andra musiker som känner till melodin.

Hans stora, lite väsande ton fyllde upp Solliden, både i balladerna och ännu mera när det blev mer swingbetonad musik. Men han gav nästan lika mycket utrymme åt sina ”kompmusiker” som åt sig själv och särskilt roligt var det att höra Jan Lundgren swinga loss bakom pianot. Han är i stort sett en lika stor auktoritet på sitt instrument som Hamilton på tenorsaxen. Lundgren är påhittig men håller sig hela tiden på sin egen planhalva, han verkar alltid veta var hans gränser går, var han hör hemma, vilken genre han än befinner sig i. Det är en fröjd att lyssna till honom, så också i detta sammanhang.

Även basisten Hans Backenroth fick stort soloutrymme. Han har en bländande teknik, men jag hittar inte riktigt innehållet i det han spelar. Allt går med en rasande fart och kanske är det det som är problemet, det finns ingen eftertänksamhet i hans spel. Jag saknar luften, andningen, det är svårt att upptäcka något eget.

Backenroth var inte med på albumet med svenska ballader men det var Jan Lundgren och danske trummisen Kristian Leth, som även han fanns med på Soliden. Det var första gången jag hörde honom spela, och han gjorde en habil insats utan att sticka ut, men det är väl heller inte meningen när Scott Hamilton finns på scenen.

Inledde kvällen gjorde Svante Thuresson ackompanjerad av trion. Och han avslutade också kvällen, nu tillsammans med trion och Scott Hamilton. Det är roligt att höra att 81-årige Thuressons röst fortfarande håller så bra, och att han vågar ta ut svängarna. Svante Hip Man är still going strong.

Och så är timmen oåterkalleligen slut. Inget extranummer. Trots att publiken ville och Scott Hamilton säkert också var sugen. Men det är som vanligt dessa måndagar. Solrosor till alla medverkande prick klockan åtta, det har ledningen bestämt.

Ibland är det befogat att sluta, men denna kväll hade jag gärna hört mer.

Trevlig timme med Sinne Eeg och Peter Asplund

Jazz på Skansen på måndagskvällarna. Det är trevliga föreställningar, så även denna måndag. Men riktigt spännande har dessa kvällar svårt att bli.

Denna måndag gästades Svante Thuresson och husbandet (Leo Lindberg, piano, Hans Backenroth, kontrabas och Jocke Ekberg, trummor) av Peter Asplund och Sinne Eeg. Båda är fullärda, Asplund på trumpeten och Eeg med rösten som uttrycksmedel.

Sinne Eeg var jag mest nyfiken på, jag hade bara hört henne på cd tidigare. Och var det någon gång under kvällen som luften runt Solidenscenen vibrerade var det när hon sjöng. Hennes röst, som hon kontrollerar till fullo, har inte bara jazz i sig utan där skymtar också ibland fram något mer, något utöver det vanliga jazzidiomet. Men denna kväll blev det bara tre låtar ensam med husbandet och det är för lite för att till fullo visa upp vilka kvaliteter hon besitter. Men jag blev nyfiken på vad hon kan göra i ett annat, lite längre sammanhang.

Hon sjöng också några låtar tillsammans med Svante och Peter. Dessa båda gjorde också en Mel Tormé-låt tillsammans, Asplund sjunger ju också och jag tycker att han lät bättre än när jag lyssnade till honom i vintras. Till den självklara sångarstatus som Svante och Sinne har, har han dock inte nått än.

Däremot har Peter Asplund utvecklat en i det närmaste fulländad ton i trumpeten. Det kan vara förödande vackert, utan skråmor, utan repor. Min musik är dock mera repig och jag tror Asplund även har det i sig, men sammanhanget kanske inte inbjöd till några större utsvävningar.

Leo Lindberg är en gudabenådad pianist i den lekfulla Hallberg-traditionen. Jag väntar på att han ska skapa något eget, men under tiden duger hans nuvarande hantverk gott.

Backenroth kan numera nämnas på samma dag som Niels Henning Örsted Pedersen när det gäller teknisk briljans och Jocke Ekbergs trumspel kan ingen klaga på. Så trion som kompar ger en bra grund för gästerna att spela ut. Men att ge sin själ i detta lite mer lekfulla sammanhang är kanske att begära för mycket, särskilt en sådan här kväll när man från scenen försöker tillrättalägga musiken så den ska passa alla. Och det gör den nog till den grad att spänningen aldrig riktigt infinner sig. Till detta bidrar också att det hela tiden är ordning och reda på låtarna, det är den amerikanska sångboken som gäller och det är tema-solo(n)-tema i stort sett hela tiden.

Men som sagt, det blev en trevlig kväll i den nedgående solens sken och det var väl det som var meningen.

Thelonious Monk i centrum på Fasching

Lika bra att tala om det från början, Thelonious Monk var min ledsagare in i den ”moderna” jazzen.

I begynnelsen var Louis Armstrong, Kid Ory, Bobby Hackett, Jack Teagarden och Pee Wee Hunt. Men så satt jag en sommardag, troligen i de nedre tonåren, på vårt sommarviste och lyssnade på ett radioprogram med Åke Falck, salig i åminnelse. Han filosoferade och spelade skivor. Och där, mitt i programmet, kom Blue Monk, naturligtvis framförd av Thelonious himself. Och jag var fast.

Jag satt på Konserthuset varje gång han kom till Stockholm. Hans oefterhärmliga sätt att spela, hans finurliga kompositioner, hans huvudbonader, hans ganska färglösa medmusikanter och hans enahanda repertoar. Jag älskade varje sekund. Hans dissonanser, hans häftiga nerslag, hans armbågar, hans löpningar. Och hans hasande fotsteg när någon i bandet tog ett solo, det fanns gott om sådana tillfällen. När han reste sig från pianot och gav sig ut på scengolvet. Det var alltid lika spännande att se om han skulle hinna tillbaka till tangenterna på rätt takt. Men han missade aldrig trots att han ibland var långt ifrån pianot och hade oddsen emot sig i form av kort steglängd och stor kroppshydda.

Och nu sitter jag här på Fasching och lyssnar på trumpetaren Ulf Adåker när han berättar om Thelonious Monks liv och, särskilt, hans musik. Adåker är en kunnig ciceron och som extra krydda har han tagit med sig pianisten Christer Frössén, som detaljerat studerat Monks sätt att spela. Tillsammans framför de smakprov på Monks kompositioner. Det är illustrativt och vi i publiken får en inblick i ett sätt att skulptera musik som är svårt att härma, men närmare än Frössén kanske inte går att komma, med alla höjningar, sänkningar, löpningar och efterslängar som var Monks signum. För, som någon har påpekat, kompositionerna är så djupt förknippade med Monk själv och hans sätt att spela, att någon annan svårligen kan göra denna musik rättvisa.

Därför känns det rätt att, som Cecilia Persson och hennes band gjorde i kvällens andra avdelning, inte försöka härma utan i stället bråka lite med Monk, dra i kompositionerna, vrida och vända på dem. Bandet, som, förutom Cecilia Persson på piano, bestod av Chris Montgomery på trummor, Clas Lassbo på kontrabas, Johan Norin på trumpet och Anna Högberg på altsaxofon, spelade flera av Monks snabbare låtar, men serverade oss också en ballad, Ugly Beauty.

Det slår mig att denna ballad kanske kan karaktärisera Monks hela produktion. Hans kompositioner och sätt att spela är inte enligt den gängse skönhetsnormen men är ändå vackra på sitt eget självständiga sätt. Just självständigheten, det stolta i hans musik, gör den vacker.

Och det är ofta lätt att känna igen hans musik, låtarnas uppbyggnad har gemensamma drag. Däremot brukar jag ha svårt att sätta rätt namn på rätt komposition när jag hör dem. För mig räcker det med att konstatera att det är Monks musik. Kanske kan man säga att aldrig har någon som hållit sig inom en så liten sfär gjort så stora avtryck inom ett så vitt område.

Under de sista åren i Monks liv låg han ofta till sängs, någon meter från pianot, utan att resa sig och sätta sig på pianostolen. Enligt sonen var det inte så konstigt, han fick inte några nya idéer längre och då fanns heller inte lusten. Men det har visat sig att hans arv gett upphov till nya idéer hos en yngre generation av jazzmusiker, vilket Cecilia Persson och hennes medmusikanter tydligt visade denna tisdagskväll på Fasching.