Adam Forkelid sätter musiken i rörelse

Jag vet nästan ingen svensk pianist som behärskar pianot som Adam Forkelid. Han har ett självklart handlag, både med det och med sin musik.

Men han behärskar inte pianot på samma sätt som till exempel Bengt Hallberg gjorde. Forkelid vilar mer i musiken, sjunker in i den.

Jag har hört honom spela i flera olika sammanhang, det senaste var en direktsänd konsert från studio 2 i Radiohuset i tisdags, där han framträdde med sin senaste skapelse, ”Adam Forkelid 1st Movement”.

Och självklart är det så att någon som heter Adam måste ha ett band som heter ”1st Movement”. Även om han själv hade en annan förklaring till bandets namn.

När jag hör gruppen får jag en vision av att Adam Forkelid är en domptör som sitter bakom pianot och tyglar sitt instrument och sin musik, att han bemäktigar sig tonerna. Men han låser inte in dem, flykten och spänsten finns kvar i musiken. 

Han lär tonerna att utnyttja vindarna på bästa möjliga sätt och får de övriga i bandet att flyga på termiken.

I gruppen spelar, förutom han själv, gitarristen Carl Mörner Ringström, basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Daniel Fredriksson.

Bandets medlemmar har tillkommit successivt, Forkelid har lagt till instrument för instrument för att ge sina kompositioner den bästa utformningen. Och med den som anslöt senast, gitarristen Carl Mörner Ringström, fick gruppen det sound som Forkelid ville ha.

Mörner Ringström är värd några extra rader, hans insatser i bandet är verkligen imponerande och han hittar hela tiden rätt sätt att tackla tonerna. Hans gitarr och Forkelids piano bildar dessutom ofta liksom ett nytt instrument när de spelar tillsammans, ljudet blir mer distinkt än vad varje instrument för sig kan åstadkomma. Men hur motsägelsefullt det än kan låta så bidrar det till att musiken blir mer svävande och luftig.

I dessa väntans tider har Adam Forkelid haft god tid på sig att fundera på sin musik, vilket säkert bidrar till att musiken känns homogen, trots att kompositionerna sinsemellan kan vara väldigt olika. Men det gemensamma soundet gör att de olikartade kompositionerna ändå kan samlas under en hatt. 

Men att musiken känns homogen gör inte att den saknar temperament, tvärtom. Främst visar det sig i Mörner Ringströms väldigt uttrycksfulla gitarrspel som ändrar karaktär efter kompositionernas kynne. Bäst gillar jag när gitarren blir upprörd. Då visar sig också lite av Mörner Ringströms bakgrund inom rockmusiken. 

Daniel Fredrikssons trummor stryker under och lugnar ner genom att han skiftar mellan stockar, klubbor och vispar.

Olika passager i musiken får på så sätt olika temperament, vilket gör att den får något mänskligt över sig.

Ofta tycker jag att jag känner igen musiken, men i slutändan ändå inte. Som när man tycker att det är något bekant över människor man möter. Man känner igen vissa drag men det är ändå inte den man först trodde sig möta. Sammantaget blir varje människa, varje komposition, varje framförande, något unikt.

Det här är ingen musik som tränger sig på genom att propsa på uppmärksamhet, snarare dras man till den för dess innerlighet. Den har en inneboende styrka som inte kommer av muskler utan mera av mänsklighet. Något som jag tror att Adam Forkelid är nöjd med. Som lyssnare är jag i alla fall det.

Caecilie Norby i goda vänners lag

Det finns jazz för alla stunder och alla skeden i livet. 

När jag som bäst behövde ett uppmuntrande leende råkade jag på Jazzradion lyssna till en konsert från sommaren 2020, på Jazz Baltica-festivalen, där ”Caecilie Norby and Friends” spelade.

Namnet på gruppen påminde mig om en annan vänkonstellation, ”Lasse Werner och hans vänner”, som rörde om i den svenska jazzgrytan på 1960-talet. Musikaliskt står de båda vängrupperna väldigt långt ifrån varandra, men gruppernas medlemmar hjälper varandra på samma sätt och framför allt hörs det att man trivs och har roligt ihop. Musikerna är helt enkelt trygga i sin vänkrets, och jag, som lyssnare, känner att jag också för en stund ingår i den.

Och det var just vad jag i denna stund behövde.

Det var alltså Caecilie Norby som sjöng och med sig i bandet hade hon (naturligtvis) sin man, kontrabasisten Lars Danielsson, och gitarristen Ulf Wakenius. Efter de inledande låtarna anslöt även trombonisten Nils Landgren.

Jag skulle säga att musiken för mig klingade lagom. Vadå, säger ni, lagom låter inget vidare, mittfåran, ingenting som sticker ut. 

Ja, ”lagom” kan ha en dålig klang, men jämfört med ”för mycket” eller ”för lite” växer det i stället till något fint. Som vid detta tillfälle.

Musiken utstrålar glädje över livet, den flyter liksom ovanpå, den gräver sig inte ner för att bryta nya fåror. 

Och det behöver ju inte heller musik alltid göra. Det kan räcka med att den utstrålar spelglädje, att den ger en upplevelse utan att tränga sig på. Att den inte gör saker och ting svårare än de är.

Annars brukar jag gilla när det ligger spänning i luften, när man inte vet vart musiken ska ta vägen. Men här vet man oftast vad som kommer att hända. Och även när man inte vet, som i ett improviserat avsnitt, så känns det hemtamt och tryggt. 

Ibland kan det vara gott att omslutas av ett lagom varmt täcke.

Caecilie Norby har en enorm rutin som hon här använder på ett väldigt uttrycksfullt sätt, både textat och ordlöst. 

Och kompet är verkligen mästerligt. Lars Danielssons kontrabas bubblar och trycker på utan att för en sekund tappa sin funktion som målande bakgrund till sången.

Ulf Wakenius använder sin oerhörda skicklighet på ett kongenialt sätt, inte för lite, inte för mycket, något som kännetecknar hela konserten. Men utan att det blir urvattnat.

Och Nils Landgren tillkommer med ett smakfullt spel som stryker under och apostroferar, med väl valda streck och citattecken.

Konserten har inslag av både kompositioner skrivna av vännerna och låtar skrivna av andra. Bland annat gör de fina versioner av Carole Kings ”Will you still love me tomorrow” och Bob Dylans ”Like a rolling stone”. Fjäderlätta tolkningar men ändå med musikalisk tyngd. Jag skulle säga att man tar sig an dessa genom åren nästan söndertolkade låtar på ett ursprungligt och okonstlat sätt. Det är innerligt och naket, ja, nästan genomskinligt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Isabella Lundgrens (denna fina sångerska) lite konstlade sätt att ta sig an Bob Dylans låtskatt på albumet ”Out of the Bell Jar”, där jag tycker att hon ibland nästan slår knut på sig själv, förlorar sig i överlastade arrangemang.

Här hör jag raka motsatsen och ”Like a rolling stone” är ett mästerverk i sin vinddrivna flykt där orden lyfts fram på ett sätt som påminner mig om deras ursprungliga betydelse.Med musikalitet, trygghet och spelglädje gör dessa vänner att jag kan le, åtminstone för en stund, mitt i denna förödande pandemi.

När Phil Woods tog Europa med storm

Att definiera frihet är inget man gör i en handvändning. Många har försökt genom åren, men i dag verkar det inte vara en lika angelägen fråga som jag tycker att den borde vara. I slutet av 1960-talet var diskussionen om frihet mera levande och då var även jag i en brytningsperiod, både när det gällde mitt inre och mitt yttre liv. Den nya friheten efter det att jag flyttat hemifrån och slutat skolan var svår att bära. Det var då jag läste ”Flykten från friheten” av Erich Fromm, en bok som gjorde ett stort och bestående intryck.

Samtidigt var jazzen, som jag tidigt blev beroende av, i en omvälvande fas. Den hade länge trevat efter nya uttrycksformer efter beboperan.

Det var i den vevan, 1968, som den amerikanske altsaxofonisten Phil Woods flyttade till Europa. Och i stället för att turnera runt världsdelen och spela med lokala kompmusiker, som hade varit vanligt när amerikanska jazzmusiker flyttade sina bopålar till Europa, så samlade han kring sig en grupp som kom att bli bestående i fem turnéstinna, intensiva och framgångsrika år. Rätt musiker hade träffats vid rätt tillfälle.

Jag såg dem varje gång de var i Stockholm och gruppen ingav mig en frihetskänsla som korresponderade väl med Erich Fromms teser, ja, deras sätt att uppträda var nästan som en praktisk tillämpning av dem.

Musiken jag hörde var oerhört flexibel, till alla delar elastisk, som jag aldrig hade hört förut. Varje medlem var beredd att ge sig hän, var beredd att ställa om på en sekund, svänga som aldrig förr eller bryta av och samla kraft i en rofylld passage. En maskin, men i högsta grad av kött och blod.

Bandet utstrålade också en enorm glädje, en klart syn- och hörbar entusiasm.

Jazzkvartetter kan ju ibland upplevas som ganska enahanda när man spelar efter schemat tema-solon-tema. Men hos denna grupp förändrades musiken hela tiden, även om de ibland använde den nämnda formeln. Varje solo blev på så sätt ett äventyr.

Det var lekfullheten, inställningen till musiken, som gjorde det största intrycket. Bandets medlemmar var helt respektlösa och friheten fanns hela tiden som en grund att stå på. För dessa musiker var friheten inget ok, de bar den med glädje och de drog sig inte undan från sitt ansvar i gruppen och gentemot publiken och kunde därmed förbli autentiska i sitt musikaliska uttryck. Jag kunde aldrig upptäcka någon anpassning till rådande strömningar även om de ibland tog dem som utgångspunkt i sin musik.

Och det är här Fromm kommer in i det hela. Han skissade på en modell där den positiva friheten skapar band till omvärlden som bygger på ett autentiskt jag. I den negativa friheten överger man sitt autentiska jag för att passa in. Ett av sätten att fly från den frihet man har kallar han det masochistiska, där man väljer att klamra sig fast vid något eller någon annan och därmed undfly ansvaret för sitt eget öde, ansvaret för att fatta egna beslut.

Han skrev boken under andra världskriget och Hitler-Tyskland var säkert en källa han öste ur. Men resonemanget går också att applicera på nutid, till exempel USA under Trump där personen blir viktigare än det egna jaget och, som en följd av detta, det demokratiska systemet.

När jag såg Phil Woods och hans grupp så hörde jag en illustration till den positiva friheten, fyra autentiska jag som spelade tillsammans och skapade band till sin omgivning som denna också kunde använda i sin egen frigörelse.

Bandet bestod av Phil Woods, en altsaxofonist som var befryndad med Charlie Parker, men som samtidigt fick med sig lite av frijazzidiomet genom att han gick i lära hos Lennie Tristano. Denne pianist nämns av en del som den jazzmusiker som var först med att spela in låtar som varken hade förarrangerade melodier, harmonier eller rytmer. Dessutom hade Woods med sig en naturlig känsla för swing och denna blandade bakgrund kanske kan förklara den musikaliska blandning som hans band åstadkom.

På piano engagerade Woods schweizaren George Gruntz, en pianist som hade stor vana att ackompanjera amerikaner på turné i Europa och som bland annat spelat med Donald Byrd, Dexter Gordon och Lee Konitz. Kontrabas spelade Henri Texier, en självlärd fransman som bland annat spelat med Don Cherry och varit pionjär för frijazz i Frankrike. Bakom trummorna satt schweizaren Daniel Humair, som tidigt flyttade till Paris och även han hade spelat tillsammans med amerikaner på turné, till exempel Barney Wilen, Lucky Thompson och Bud Powell. 

Tillsammans bildade de ”Phil Woods and his European Rhythm Machine”, som spelade en eruptiv och elastisk form av jazz som åtminstone jag aldrig hört tidigare. Och den tilltalade fler än mig, turnéerna under de få år kvartetten varade var många och tre av de sex album de spelade in är också liveinspelningar från festivaler som man deltog i.

I november 1968 spelade bandet in sitt första album, ”Alive and well in Paris”. Paris var också basen för Phil Woods europeiska äventyr och startpunkten var jazzklubben ”Le Cameleon”.

Första låten på skivan är ”And when we are young”, som Woods skrev till Bob Kennedy. Den börjar oerhört vackert, övergår i bossa-takt, instrumenten börjar sticka ut, de blir mer ostyriga och plötsligt svänger det enormt, maskinen är i gång.

Det är en början som speglar hela den kommande karriären, tempoväxlingarna, de sprängfyllda soloinsatserna, det vackra, det furiösa, friheten.

På skivan finns också Eddie Harris ”Freedom Jazz Dance”, som gruppen regelbundet återkom till under hela sin existens.

Gruppens andra album spelades in på Montreuxfestivalen sommaren 1969. Här spelar man bland annat Leonard Feathers ”I remember Bird”, en komposition som säkert låg Phil Woods varmt om hjärtat, så inspirerad av Charlie Parkers sätt att hantera altsaxen han var.

Nästa album döptes till ”Freedom Jazz Dance” och spelades in i Rom 1969. Detta är den sista skiva där den ursprungliga kvartetten är intakt. George Gruntz är en löpare på pianot men håller aldrig jämn fart, han hoppar och skuttar. Henri Texier är en finsmakare bakom basen vilket han inte lyckas dölja hur fort han än spelar. Och Daniel Humair bakom trummorna spelar minst av allt maskinmässigt. 

När de spelar tillsammans med Woods kan vad som helst hända, vi får lyssna till spår av gångna tider, glimtar från framtiden, allt skapat i nuet. Detta är möjligt genom musikens förändringspotential, alla sömlösa övergångar, lyhördheten, inställningen att ingenting är omöjligt. 

Jag skulle vilja påstå att i den här gruppen var delarna större än helheten. Att helheten är större än delarna brukar ju oftast nämnas som något positivt, en grupp som smälter samman och blir till ett. Men här stack varje del ut så mycket att sammansmältningen uteblev, resultatet blev mer explosivt och det fanns så mycket mer för publiken att lyssna efter.

I juli 1970 spelade man in det fjärde albumet, ”Chromatic Banana”. Då hade klaviaturen övertagits av Gordon Beck som införde elpiano i gruppen och också har skrivit fyra av låtarna på skivan. Här blir bandet överhuvudtaget mer elektriskt.

På nästa album, ”at the Frankfurt Jazz Festival” återkommer man till ”Freedom Jazz Dance”. Den börjar i ett furiöst tempo, altsaxen sprutar ur sig toner. Det är frihet i 180. Det är eruptiv musik men som vanligt med lugnare partier innan man tar sats igen. Phil Woods använder altsaxen till att prata med publiken, han skriker, han gör krumbukter, han vräker ur sig mer än någonsin.

Sen tar Gordon Beck ett solo, löper upp och ned. Trummor och bas mullrar och dundrar i bakgrunden men det är hela tiden variationer i understödet, de lämnar aldrig oss som lyssnar i fred. 

Musiken andas frihet. En del orkar inte med friheten, man blir följare, lyder blint, men det finns ingen sådan risk här. Jag tycker att ”Freedom Jazz Dance” både till namnet och utförandet utgör signaturen för ”Phil Woods and his European Rhythm Machine”.

På gruppens sjätte och sista album, ”Live from Montreux” i juni 1972 har Ron Mattewson ersatt Texier på bas och trots att ingredienserna i musiken är desamma tycker jag att entusiasmen börjat avta i gruppen, dessutom är inspelningen inte den bästa, alla instrument tonas inte fram jämbördigt vilket är viktigt i denna grupp. Den känns ibland nästan som en vanlig jazzkvartett, vilket den ju aldrig var.

Senare samma år upplöstes gruppen och Phil Woods flyttade tillbaka till USA. En era gick i graven, en grupp som hade drag av många andra men ändå var unik. Den hämtade inspiration från olika stilar, var en utbrytare men ändå inom jazzens ramar, en utbrytare som inte bröt sig ut men som öppnade alla dörrar på vid gavel ut mot andra genrer. Bara något eller några år efter ”The Rhythm Machine” dragit i gång startade Chick Corea ”Return to Forever”, John McLaughlin ”The Mahavishnu Orchestra” och Joe Zavinul och Wayne Shorter ”Weather Report”, grupper som blev kända över världen på ett helt annat sätt och som använde dörrarna ut mot andra genrer till att beblanda sig och skapa nya fusioner. Dessutom kom Miles Davis med det nyskapande albumet ”Bitches Brew”. ”Phil Woods and his European Rhythm Machine” började dock tänja på gränserna för jazzen innan dessa supergrupper startade. Och det under en tid och på ett sätt som gjorde mig extremt mottaglig, en tid som kom att bli avgörande för hur jag förvaltade min nyvunna frihet.

CenLisTho – upptäcktsresande i musik

”Vi ska fortsätta med ett… än så länge okänt nummer”.

Det är sopransaxofonisten Cennet Jönsson som presenterar musiken som han, kontrabasisten Thommy Andersson och trummisen/slagverkaren Lisbeth Diers spelar. De utgör trion CenLisTho och de är upptäcktsresande i musik.

Men de har inget gemensamt med de västerländska ”upptäcktsresande” som på 1400- och 1500-talet ”upptäckte” nya kontinenter och länder runt om i världen, områden som ju redan fanns, ofta med invånare som levt där i århundraden. 

Den okända musik som CenLisTho upptäcker skapar de själva på sina irrfärder in i tonlandskapet. Det kan bli nya klanger och tonföljder som aldrig tidigare spelats.

Det är som när man träffas och ger sig tid att diskutera, när åsikterna bryts mot varandra underlättar det att komma fram till nya idéer, nya lösningar. Om man dessutom känner varandra sedan tidigare behöver man ingen lång startsträcka för att resonera sig fram, eller spela sig fram, till ett gemensamt uttryck.

Så är fallet med musikerna i trion CenLisTho. De började samarbeta redan 2008, och på en av mina långpromenader hör jag dem i Jazzradion på en inspelning från oktober 2019.

Det är en ibland trevande musik som plötsligt kan hitta en rytm eller en tonföljd som musikerna kan hänge sig åt en stund.

Trion när ett samarbete som ger chans till nya upptäckter, man tar sig tid att vänta in varandra, att lyssna till varandra och att plocka upp några toner eller en rytm som någon kastar ur sig. Man upptäcker musiken i samma stund som den uppstår.

Cennet Jönsson är väldigt fåordig när det gäller musiken trion spelar. ”Här kommer ännu en låt”, säger han. Och den presentationen skulle säkert kunna stå för allt som trion spelade på denna konsert på Inkonst i Malmö. Musiken får tala.

Här är det fråga om förutsättningslös musik som spelas vänner emellan, som inte spelat tillsammans på ett tag. Glädjen att tillsammans göra nya upptäckter smittar av sig på åhörarna. Det blir både sparsmakat och utlevande, melodiöst och krackelerat. Men hela tiden törstande efter att hjälpa varandra fram till ett uttryck som kan ge något till fler än dem själva. Här spelar Lisbeth Diers sång en stor roll, när hon lossar tungans band blir trion plötsligt en kvartett och rösten tillför en hel del till intrycket.Som åhörare försöker jag tränga in i musiken och lyckas då och då, spelar man ihop för att det är roligt så finns alltid risken att den känslan tar överhanden, att känslan stannar inom gruppen. Men här tycker jag nog att man når ut på ett bra sätt, även om det för mig krävdes flera genomlyssningar för att upptäcka nya, om inte kontinenter, så åtminstone öar av outforskat tonlandskap.

En vandring genom Joakim Milders musik

Joakim Milder är en kompositör, arrangör och musiker som kryddat, och kryddar, svenskt musikliv på många fronter. Liksom han dyker upp i många olika sammanhang så är också hans kompositioner ofta genrelösa (om än med utgångspunkt i ett jazzidiom) på ett ursprungligt sätt. Hans sätt att skriva och utforma musik skapar stämningar som har lätt att tränga in i hjärtat.

Tillsammans med Georg Riedel är nog Joakim Milder den främsta i landet när det gäller att komponera för större jazzgrupper, de är i alla fall de mest hängivna kompositörerna. Att komponera verkar vara ett behov hos dem som måste uppfyllas för att livet ska vara värt att leva. Att då, i dessa coronatider, aldrig få höra kompositionerna live måste vara väldigt nedslående.

Så Joakim Milders lättnad över att i en direktsänd konsert i radions P2 få framföra sina senaste alster tillsammans med sex utvalda musiker är inte att ta miste på. I septetten har han sällskap av Mattias Ståhl, vibrafon, Konrad Agnas, trummor, Britta Virves, piano, Mats Äleklint, trombon, Petter Olofsson, kontrabas och Lisa Långbacka, dragspel.

Milder har ju sedan 2013 mest sysslat med storbandsjazz som konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band, men här har han alltså komponerat för ett sjumannaband. Förutom nya kompositioner spelar septetten också gamla kompositioner för storband som Milder gjort om till sitt sjumannaband. Han har bantat kompositionerna, fått bort lite dödkött, som han själv uttryckte saken. 

Men det här med att komponera och arrangera för mindre konstellationer än storband är egentligen inget nytt för Milder. Han har faktiskt genom hela sin karriär komponerat för mindre och mellanstora band och de flesta av hans album under eget namn har varit sådana.

Hans sätt att ta sig an komponerandet och arrangerandet har varit i stort sett likartat genom hela skivproduktionen. Det handlar om att föra ut en grundstämning genom att instrumenten hela tiden liksom nyfiket rör sig runt varandra. Men nyfikenheten hindrar inte att ramarna ändå på något sätt alltid finns där.

Inte ens i en till synes fri låt som ”Linked Out”, som bandet spelade under radiokonserten, får musiken dra i väg ohämmat, här är det trummor och vibrafon som håller reda på de andra.

Joakim Milder kallar denna lite friare typ av komposition för en ”låt-låt”, där allvaret får ge vika och musikerna får skoja med musiken. I samma anda skulle jag vilja kalla Milders kompositioner för ”musik-musik”, någon slags sammanfattning av det västerländska musikarvet. I den andan skriver han fram stämningar som musikerna (i högsta grad även han själv) vidarebefordrar till lyssnarna. Det är kanske inget jag ryser av, men det handlar hela tiden om stämningar som ska förmedlas till publiken, levandegöras för lyssnarna.

Samtidigt som det stämningsfulla har det alltid funnits något ordentligt över Joakim Milder. Han lämnar inget åt slumpen utan slutför alla projekt till sista noten. Naturligtvis finns det utrymme för improvisation så professor i improvisation och ensemble på Kungliga Musikhögskolan han är, men allt sker under ordnade former.

Han har mer hämningslösa kompositörer, till exempel Charles Ives, som förebilder men han hamnar ändå ofta i sammanhang som kanske inte är så överraskande, men som innehåller desto mer djupa stämningar.

1988 kom debutalbumet under eget namn, Life in Life, där han skrivit hälften av spåren för en kvartett/kvintett. Året efter kom ”Still in Motion”, även det ett kvartettalbum där Milder skrivit all musik. Jag tycker detta album sticker ut genom att arrangemangen är mera påträngande med oväntade vändningar och musikerna får brottas mer med tonerna. Musiken har drag av både lite friare jazz och av konstmusik. Och både ”In natura” och ”Grown on Trees” mynnar, ledda av pianot, ut i en medryckande rytmik. 

”Still in Motion” är ett enormt bra album som också belönades med Orkesterjournalens Gyllene Skivan.

På ”Ways”, inspelad 1990-1992, spelar stråkarna och den klassiska musiken en stor roll. Men här finns också musik skriven för en kvartett. Jag skulle säga att albumet är genrelöst och i stället innehåller en musik som på något sätt kan betecknas som essentiell. Det Milder gör blir oklanderligt utan att för den skull bli strömlinjeformat.

1999 kom ”New Spring” där han också har med stråkar och ”Odd Decision” blir som en stråkkvartett, trots att det enda stråkinstrumentet är en viola. Återigen, det är essentiell västerländsk musik som innehåller ett stort mått av upptäckarglädje. 

Albumet ”Takeaway” från 2009 har liknande ansatser. ”När musiken lämnar instrumenten blir den alla lyssnares ägodel och de kan upprätta en egen relation till musiken”, skriver Milder i konvolutet till skivan. Därför tar jag mig här friheten att ge min upplevelse, en ansats i kompositionerna som jag tycker mig ha märkt ända från starten med albumet ”Life in Life”. Kompositionerna börjar ofta förutsättningslöst, som om vi vaknar och vandrar ut i naturen eller på vägarna. Och så händer det saker på vägen, vi upptäcker något, vi blir rädda och börjar springa, eller vi stannar och tittar storögt. Ofta händer flera saker samtidigt. Så vi hamnar i otakt. Men vad som än händer så behöver vi inte vara oroliga, allt är noga förberett. 

Ofta bär man som lyssnare en varm känsla med sig, man vet att alla eventuella utbrott kommer att sluta i försoning. Det är någon slags människokärlek som genomsyrar musiken, en humanism som finns med i allt Joakim Milder företar sig. Det finns hela tiden en upptäckarglädje i vandrarens ögon, inget runt omkring ska vara osett, alla ska vara sedda.

Den här ansatsen kanske är mer vanlig när Milder skriver för lite större grupper men den förekommer ganska ofta även i kvartettsammanhang och är i högsta grad närvarande i det första albumets första spår, ”The Nåjd is awake”.

För att få till denna upplevelse hos lyssnaren är arrangemangen eller utformningen av musiken lika viktig som kompositionerna, även i kvartettsammanhang. Det handlar om när ett visst instrument ska ljuda och i vilken takt, det handlar om tempoväxlingar och olika tempo för olika instrument. Återigen, det finns hela tiden en ram för friheten som jag tycker i de här fallen är till gagn för lyssnaren. Jag skulle säga att det är en utformning i både det lilla och det stora som liknar en skulptörs eller målares arbete. Den fria konsten utförd inom en idé.

På alla album är Milder själv med och spelar. Det är på albumen och i konserter med andra konstellationer han gör det. Som ledare för Norrbotten Big Band är han mera kompositör, arrangör och dirigent.

Milder har en ren ton i saxofonen och ett kreativt öra för improvisation. Lyssna bara till hur han bygger upp stämningarna på de trioalbum han gett ut under eget namn, ”Life in Life” från 1989 (halva albumet) och ”Association” från 2000. Det är avskalat in på bara benen och han fyller varje ton med innehåll. ”Han visade att man inte behöver spela en massa toner för att få uppmärksamhet, han lägger i stället in så mycket i varje ton att det ibland nästan blir smärtsamt”, skrev jag om Milders saxofonspel efter en konsert på Fasching med Anna Greta Sigurdardóttir/Max Schultz band.

Han har ju under hela tiden med Norrbotten Big Band även spelat tillsammans med andra musiker i mindre grupper, vilket alla vi lyssnare är tacksamma för. Som så många andra stora svenska jazzmusiker har han i början av sin bana spelat i Fredrik Norén Band och en konstellation som ”Sister May´s Blouse”, som enbart exekverar Börje Fredriksson-kompositioner, har varit hans hemvist med ojämna mellanrum genom åren. Här skapar han en viss stadga i de oroliga kompositioner som Fredriksson skrev. 

En annan hemvist har varit ”By Five”-projektet där ett femmannaband spelar låtar av jazzens tre stora M, Monk, Mingus och Miles. Han har också genom åren spelat en hel del med Max Schultz och med Nils Lindbergs orkestrar. För att bara nämna några.

Överallt finns det en kombination av renhet och djup i hans spel som verkligen gör intryck på mig.

Och det gör det också när septetten i radiokonserten tar tag i Mildners nya och gamla alster kryddade med kompositioner av husgudarna Charles Ives och Louis Cole. 

Som om jag var nymornad och för första gången vandrade ut i omgivningarna passerar Joakim Milders musik revy. Det är musik-musik, i vilken det finns mycket kvar att upptäcka.

Christina von Bülow i sina hemtrakter

Livet är enklare om man hela tiden lever det på sin egen planhalva, om man inte utmanar sig själv. Eller ödet.

Saxofonisten Christina von Bülows planhalva är det lätta soundet, ja, närmast fjäderlätta, vilket också, när jag hör henne, frånvaron av ett piano bidrar till. Man talar om jämntjockt och säger det i negativ bemärkelse. von Bülows musik skulle jag vilja kalla jämnlätt. Men jag har svårt att avgöra om det är ett positivt eller negativt epitet. 

Å ena sidan är hennes spel melodiskt, det är till stora delar vackert och det är svängande rytmiskt. Jag skulle säga att von Bülow har en naturligt sorglös ton i altsaxofonen. Å andra sidan är det inget i musiken som sticker ut, ingenting äventyrligt, vilket gör att musiken riskerar att upplösas innan den fått fäste.

Jag lyssnar på Christina von Bülows kvartett när jag är ute och tar en av mina långa corona-promenader. Musiken gör att stegen blir lättare men den har svårt att hålla fast min koncentration, tankarna far i väg åt andra håll.

Det är proper musik som inte ger sig ut på okända marker, inte utmanar sig själv eller sina utövare. Till de kända markerna hör Stan Getz och Lee Konitz, instrumentkollegor till Christina von Bülow, och i vars efterföljd hon spelar.

I hennes kvartett på Umeå Jazzfestival, varifrån inspelningen jag lyssnar till är hämtad, ingår Daniel Franck på kontrabas, Frands Rifbjerg på trummor och Pelle von Bülow på gitarr. Den senare är son till Christina och det är frapperande hur lika mor och son fraserar. Och hur fint deras samspel sitter.

Pelle von Bülow har ett fint driv och han har också skrivit den komposition, ”For Nick”, som jag tycker ger bandet den bästa skjutsen. Där briljerar han också själv med sitt solospel, utan att ta alltför stora risker.

Som sagt, jag är kluven till musiken.

Men det är väl som i livet, man är bekväm och hemtam där man brukar vara. Och där är man för det mesta, och det fungerar, man är nöjd, liksom omgivningen. Men för att utvecklas och komma vidare så måste man utmana sig själv, våga lämna sina hemtrakter. Och det är ofta inte så lätt att göra, men det kan ge mångfalt igen. Samtidigt som risken att misslyckas ökar. Den risken verkar inte Christina von Bülow vara beredd att ta. Men att lyssna till henne i sina hemtrakter kan också vara en fin upplevelse.

Tobias Wiklund Quartet – oavbrutet spännande musik

Vi lever i en tid där väntan nästan är ett skällsord. Att vänta in någon, att låta något dröja. Att fundera innan man uttrycker sig. 

Stressen har verkligen ätit sig in i samhällskroppen, smugit sig in i alla vinklar och vrår. Tiden bestämmer nästan lika mycket som ekonomin.

Men kulturen verkar vara den form som stretar emot mest och längst, den har en tendens att behålla sitt format. Så har till exempel musiken till en del hållit fast vid akternas längd och, trots att trendmakarna gärna predikar albumformatets död till förmån för de enstaka hittarna, så ges det ut LP-skivor och cd i en ansenlig omfattning. Och här håller jazzen fanan högt.

Men när det gäller själva musiken så finns olika sätt att förhålla sig till väntan. En del musik är hårt hållen, det finns ingen tid till egna utflykter. Andra går ut lite lösare, lite öppnare, kan tänka sig att vänta på det exakta uttrycket.

Till den senare kategorin hör musikerna som ingår i kornettisten Tobias Wiklunds kvartett.

Wiklund är baserad i Köpenhamn och i kvartetten ingår också två danska musiker, Lasse Mörck på kontrabas och Simon Toldam på piano. Bakom trummorna sitter Daniel Fredriksson.

Och så var det det här med förhållningssättet till musiken. I denna kvartett är väntan verkligen inget skällsord. 

Tobias Wiklund har skrivit det mesta av musiken som bandet spelar. Och det är smått geniala slingor eller ibland rena trudelutter (i positiv bemärkelse) som musikerna sedan får utveckla och samsas omkring. Musiken handlar om samspel men i lika hög grad om soloutflykter. Och det är i dessa utflykter som rytmen skiljer sig som mest från den i samhället. Här ger musikerna varandra tid att bygga upp ett solo från grunden. De får tid att genomföra (eller förkasta) idéerna som dyker upp. Det finns ingen brådska i musiken även om den ibland går fort. Ska Wiklund ta en hög ton får han tid att ta sats och tid att blåsa ur sig allt. Och ska han blåsa ett solo med sin, så gästrike han är, lite skorrande ton, så får han all tid i världen. Och då hinner han också genomföra sina idéer.

Men den som drar mest nytta av att ingenting brådskar är pianisten Simon Toldam. Det är ovanligt i dagens jazz att man ges så mycket tid till att bygga ett solo, i dag när solospelandet till en del har skjutits tillbaka för ambitionen att skapa nya ljudbilder. 

Och jag är djupt imponerad av Toldam, han hittar hela tiden nya vägar att bygga upp sina musikaliska boningar, det är antydningar, det är referenser från förr och till slut är huset färdigt. 

De andra i bandet väntar ut den som bygger i förgrunden, men inte sysslolösa utan hjälper hela tiden till med murbruk och armeringsjärn. De ser till att flytet finns där, även mitt i sökandet.

Ensemblespelet och soloutflykterna ger tillsammans en oavbrutet spännande musik, en musik som ger ett mervärde i dagens samhälle. Kanske kan pandemin göra att tempot i samhället går ner och vi kan syssla med saker som tar lite mer tid och som kräver vår obrutna uppmärksamhet. Som musiken som Tobias Wiklunds kvartett spelar. Ta er tid att lyssna på den. Det finns en konsertinspelning från Umeå Jazzfestival i oktober på Jazzradion i P2, som jag lyssnade till. Och det finns ett relativt nytt album, ”Where the Spirits Eat”.Och kom ihåg, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. 

Klabbes Bank – både stramt och påhittigt

En brunnsorkester som spårat ur. Eller en vaktparad på rymmen.

Klabbes Bank låter inte som något annat band. Dess ledare, klaviaturspelare och låtskrivare Klas-Henrik Hörngren ser till att bandets musik skiljer sig från det mesta. 

Jag hör sextetten på Jazzradion i en inspelning från Stockholms jazzdagar i oktober, själv var jag för sen att försöka boka för att få plats bland de 50 i publiken. 

Det knäpper och knorrar, ibland svävar musiken i väg, ibland låter det som om instrumenten kommer i luven på varandra. Men i grunden är det ett samspel som aldrig spårar ur, ingen lämnas i sticket. I grunden är de väldigt sams.

Det är en motsägelsefull musik. Å ena sidan verkar den sträva bort från sig själv när ljuden skjuter fart. Å andra sidan är de instängda i ett rum, fångade i sin egen, trots mångfalden av ljud, strama ljudbild.

Men därinnanför får vi lyssna till det mesta. En djurfarm, eller rättare sagt, en ljudfarm, som sträcker sig från kvittret och kacklet i ett färgglatt tropiskt fågelliv över skallerormens rasslande till vågskvalpet vid den hörngrenska kontinentens ände. Men allt sker inom ljudfarmens stängsel.

Elektroniken är en viktig del i bandets ljudbild. På ett sätt kan man säga att musiken är ett möte mellan de tre ”analoga” blåsarna (Thomas Backman och Pontus Hedström på saxar och klarinetter samt Kristoffer Alehed på trombon) och de tre övriga bandmedlemmarna (Klas-Henrik Hörngren på klaviaturer, Jacob Öhrvall på bas och Martin Öhman på trummor) som alla tre också hanterar elektroniska instrument som syntar, trummaskiner och andra ljudmoduler.

Jag har ofta upplevt att syntarna, trummaskinerna och looparna gjort musiken stelare, mer syntetisk, något som har gjort mig mindre mottaglig för den. Kanske är det fråga om vanans makt, uppväxt som jag är med ”analoga” instrument. Men kanske inte bara det, musiken känns mindre direkt när den processas, när den går omvägar till lyssnaren.

Men det är inte heller så enkelt som att musiken avlägsnar sig alltmer från mig ju fler elektroniska instrument som används. När jag hörde Lisen Rylander Löves ”Oceanprojekt” så gick musiken och ljuden rakt in i mig, övermannade mig, trots, eller kanske tack vare, närvaron av elektronik.

I fallet med Klabbes Bank tycker jag att musiken låter lite för perfekt, att man inte vågar tillräckligt mycket för att den ska få mig på fall.

Men det finns även stunder som berör, till exempel när trombon eller saxofon får röra sig fritt ovanpå ljudmattor som läggs ut med elektronik som ingrediens. Där hör man verkligen att improvisationen finns med som en byggsten i musiken. 

Annars är min upplevelse att musiken, trots att den har förändrats en del sedan man startade för 18 år sedan, inte söker något nytt, att allt verkar färdigbyggt. Självklart är det bra att något är färdigt men det betyder också att musiken har svårt att överraska.

Det skulle vara intressant om något instrument kunde bryta sig ut från farmen och starta något nytt, riva lite av stängslet.

Klabbes Bank står för musik som är stram och påhittig på samma gång. Att höra gruppen på radio kanske inte gör deras musik rättvisa, så nästa gång publik tillåts att närvara vid konserter ska jag definitivt boka in mig för att se dem live. Då hoppas jag få höra en saxofon balansera på en balk högt ovanför mitt huvud. Utan livlina.

Tom Paxtons talande tystnad

”Varför Salvini förtjänar förtroende, respekt och beundran” är det översatta namnet på en bok som kom ut i Italien i februari förra året. Den har klättrat till förstaplatsen på italienska Amazons online-försäljning. Boken anges skriven av den politiske analytikern Alex Green, men det har visat sig vara en pseudonym.

Öppnar man det som av titeln att döma är en hyllning till den italienske politikern Matteo Salvini, före detta vice statsminister, inrikesminister och ledare för ytterhögerpartiet ”Lega”, så möts man av 110 blanka sidor.

Detta sätt att nedvärdera en politisk motståndare är inte nytt. Jag bär med mig ett minne från ett framträdande i Stockholms konserthus av den fine amerikanska singer/songwritern Tom Paxton, jag tror det var i slutet av 1968. Då framförde han ”The Ballad of Spiro Agnew”. Denne republikanske politiker på högerkanten kandiderade som vicepresident till Richard Nixon. Texten gick ”I´ll sing of Spiro Agnew/ and all the things he has done…”. Sedan slutade Paxton tvärt att sjunga, låten var slut. Efter en kort tystnad gick det upp ett ljus och publiken brast ut i skratt och jubel.

Spiro Agnew valdes sedan till vicepresident åt Richard Nixon och stannade från 1969 till 1973, då han tvingades avgå efter bland annat oegentligheter med skatter.En tystnad kan ibland säga mer än tusen ord, för att travestera ett gammalt talesätt.

Samlade intryck berikar Josefine Lindstrands musik

Jazz är numera inget entydigt begrepp, om det nu någonsin varit det. I dag är allt fler musikaliska akter och uttryck en blandning av olika genrer.

Jag lyssnade nyligen till Josefine Lindstrands konsert från Umeå jazzfestival i oktober, som Jazzradion hade spelat in. Hennes musik är verkligen ett bra exempel på denna blandning och hur den berikar det musikaliska uttrycket.

Josefine blev utvald av Rikskonserter att spela in Jazz i Sverige-skivan 2009. Redan då hade hon ett eget sätt att komponera och arrangera och hon valde då att sätta musik till texter av den engelska poeten Sara Teasdale. Poesin blev en inspirationskälla och genom åren har hon hittat flera källor att ta intryck av och som kan höras i musiken på Umeå-konserten.

Hon är en representant för den nya generationen kvinnliga sångerskor som lämnat den gamla traditionen att fronta en trio. Josefine Lindstrand är i stället en bland musikerna i bandet som omger henne, hennes röst blir också ett instrument, en i kollektivet som mejslar ut ljudbilden.

På vägen fram till dagens uttryck har hon samlat på sig intryck från en rad samarbeten. Hon har samarbetat med den amerikanska klassiska och jazzpianisten Uri Caine och med den engelska kompositören och multiinstrumentalisten Django Bates.

Hon har även samarbetat med popmusiker som Maia Hirasawa, i vars band hon kan höras på piano, och Petra Marklund.

Josefine Lindstrand har till och med ett alias inom popmusiken, Britah, under vilket namn hon sjungit in ett album, ”Clouds”. Att ha ett alias har hon gemensamt med en annan jazzsångerska, Mariam Wallentin, vars alter ego är Mariam the Believer och där hon på sitt eget vis drar nytta av sina erfarenheter av allt från pop till frijazz.

Det är intressant att se hur flera svenska sångerskor har gjort liknande resor som Josefine Lindstrand och som också skriver och arrangerar musik för sina band, delvis med intryck från andra håll än jazz.

Genrerna befruktar varandra och ut kommer en hybrid med högt lyssningsvärde. Rebecka Törnqvist har jag lyssnat till live några gånger, Lena Swanberg kom ganska nyligen med ett album. 

Andra självständiga jazzsångerskor som skriver och arrangerar musik för sina band är till exempel Lisa Björänge, vars sätt att skriva och framföra musik jag är väldigt förtjust i. Och så finns ju Lina Nyberg som blandar jazz och bland annat konstmusik på ett helt eget och konsekvent sätt.

Inom parentes så är kvinnodominansen inom jazzsångarskrået monumental och i Wikipedias uppräkning av svenska jazzsångare som senast uppdaterades i augusti 2018 var 85 av 95 sångare kvinnor.

Men det här ska alltså handla om Josefine Lindstrand och den konsert som hon och hennes band höll på Umeå jazzfestival och som radion spelade in.

Jag hör en väl sammanhållen musik som består av lika delar melodi och ljudlandskap. Lindstrand har komponerat och arrangerat musiken på ett sätt som, utan att för en sekund bli tråkig, ger ett enhetligt intryck. Själv har hon ett naturligt sätt att framföra musiken, varken det är fråga om vanlig sång, scatsång eller kontrollerade skrik så hör jag inget manierat i framförandet. 

Hennes uttryck sträcker sig genom musikhistorien. Ibland låter det som en nattklubb på 1940-talet, det ordlösa och det instrumentalunisona i diskanten minner om Alice Babs, ibland kommer jag att tänka på Lisen Rylander-Löves Ocean-projekt. Men sammantaget blir det ett 2020-sound med musiker som omringar sången med stor kärlek.

Det verkar arrangerat in i minsta detalj, även de mest experimentella avsnitten. Men jag tror nog att det finns en hel del frihet i utförandet som ändå smälter ihop till en enhet som man bara kan njuta av. Den tangerar ibland den engelska vistraditionen. Och närmar sig i vissa avsnitt min finaste referenspunkt när det gäller denna form av musik, Portishead.

Jag tycker sammantaget att Josefine Lindstrand har utvecklat ljudbilden sedan hon gjorde Jazz i Sverige-albumet ”There will be stars” för Caprice 2009. Men är ljudbilden mer sofistikerad så har hon hållit fast vid sina medmusiker.

Jonas Östholm vid pianot höjer alltid värdet på musiken, i vilka sammanhang han än medverkar. Här handlar det bland annat om introduktioner, slingor som upprepas i olika lyster, välfunna inpass och ett och annat solo.

Norske trumpetaren Gunnar Halle färgar musiken med sin klara ton. Den passar till det mesta i arrangemangen och är en bidragande orsak till att musiken andas liv, han kan anpassa spelet till de mest skira avsnitten av musiken.

Fredrik Myhr bakom trummorna har också varit med hela vägen, medan Per Ola Landin på kontrabasen har tillkommit. Båda smälter in och står ut, det är just denna kombination som definierar musiken.

Vid Umeå-konserten gästspelar också Thomas Backman precis som på Jazz i Sverige-skivan, denna gång med ett uttrycksfullt solo på basklarinett.

Jazzen tar sig så många olika vägar i dag, det är bara att försöka hänga med och utforska dem, man blir ofta rikligt belönad. Som när man lyssnar på dagens version av Josefine Lindstrand och hennes medmusiker.