Hjalmar Bergman i fokus på Stadra teater

13 Aug

Den sista föreställningen av ”Hjalmar och vår herre” spelades på Stadra Gård i Gyttorp utanför Nora häromdagen. Men Hjalmar Bergman har inte blivit inaktuell för det. Åtminstone inte hos mig.

Någon gång under andra halvan av 1960-talet hörde jag litteraturhistorikern Bernhard Tarschys hålla ett föredrag om Hjalmar Bergman och hans diktning. Tre saker från det föredraget har legat kvar i mitt bakhuvud hela livet.

Ett minne är att Tarschys delade upp Hjalmar Bergmans produktion i böcker han själv ville skriva och böcker han skrev för brödfödan. Författaren Lotta Lotass har senare uttryckt detta som att ”han kastades mellan viljan till experiment och nödtvånget att finna en uppskattande publik”.

Ett andra minne från Tarschys föreläsning är att Hjalmar Bergman hade sådana tvångstankar att han, när han besökte restauranger, måste sitta längst in i hörnet så att han inte hade några människor bakom ryggen.

Och det tredje som blev bestående var en allmän nyfikenhet på de böcker som Hjalmar Bergman skrev.

Den första boken jag gav mig på, inspirerad av Tarschys, var ”Clownen Jac”, Bergmans sista stora roman. Den har betecknats som Bergmans uppgörelse med sig själv. Den blev en milstolpe i mitt litterära liv och jag har återkommit till den åtskilliga gånger under årens lopp. Jag hittar alltid nya bottnar i historien. Och jag har varje gång låtit mig fascineras av Jac Tracbac, clownen som Hjalmar Bergman vid något tillfälle benämnde Clownen Jag.

Det är ett mångfacetterat porträtt, som de flesta av Hjalmar Bergmans gestalter vare sig det gäller romaner, noveller eller teaterpjäser.

Enligt Erik Hjalmar Linder, som i tre volymer grottat ned sig i Hjalmar Bergmans liv och litterära verk, grubblade Hjalmar Bergman ständigt över sig själv och sina, som han benämnde dem, nervösa besvär. Och dessa har han utrustat Clownen Jac med. Denne har till och med blivit miljonär på att visa sin skräck på scenen och låta människor skratta åt den.

Kärlek och pengar var vitala delar av både Bergmans liv och hans diktning. När det gällde sin egen kärlek pendlade han mellan sin trogna fru Stina och sin vurm för unga vackra pojkar. Och pengarna måste han ha för att kunna resa och festa. I hans diktning är ”Markurells i Wadköping” ett bra exempel på kärlekens och pengarnas betydelse där Markurells kärlek till sin son gör att han använder sina pengar till att utan skrupler försöka gynna sonen.

Bergman gör människor, med allt vad det innebär av förtjänster och brister, av sina roman-, novell- och teatergestalter.. Eller för resten, vem bedömer vad som är förtjänst eller brist. Inte Hjalmar Bergman i alla fall.

Låt vara att han överdriver känslorna, ibland till det maniskas gräns, men ändå, det är människor av kött och blod som uppträder, som framträder, inga endimensionella robotar.

Denna mängd av mångfacetterade människor, varav han själv är en, gör det svårt att på något enkelt sätt sammanfatta hans liv och litterära verk.

Men författaren Ylva Eggehorn är en av dem som försökt. Hon har ägnat sig åt att dramatisera Bergmans verk och nu senast har hon skrivit en pjäs om Bergman som under sommaren framförts på Stadra gård i Gyttorp utanför Nora. I denna idyll samsas teatern, inrymd i den gamla logen, med Stadra herrgårdsbyggnad och med ett café inrymt i en byggnad som nästan obemärkt övergår i sjön Grecken.  Med en öppning, utan dörr eller fönster, mot vattnet blir sjön liksom en fortsättning på caféet. Och runt om i parken står statyer och installationer att titta på när man vandrar runt.

”Hjalmar och vår Herre” har Ylva Eggehorn kallat sin pjäs, som inte är ett drama i egentlig mening utan en ganska stillastående pjäs där en del av Hjalmar Bergmans romangestalter kommer till honom där han, ofta liggande på sängen, tar emot dem på sitt hotellrum i Berlin.

Vi får träffa Ingeborg Baltzar från Chefen fru Ingeborg och hushållerskan i det swedenhielmska huset, Marta Boman. Här dyker Joe Meng från Patrasket och Jac Tracbac (Clownen Jac) upp. Likaså Agnes Bork (Farmor och vår Herre) och Julia Swedenhielm. Två personer som inte Hjalmar skapat, hans fru Stina och Oscar Wilde, kommer också på besök. Alla så resonerar de med Hjalmar, ja, till och med ger honom råd. Romangestalterna visar att de har ett eget liv, egna funderingar som de delger Bergman och oss i publiken som samlats i teaterladans dunkla innandöme.

Och allt emellanåt tar de eller Bergman ton och sjunger sånger som sjöngs en gång i Berlins nöjesvärld, den som Bergman tyckte tillhörde livets goda.

Magnus Wetterholm spelar Bergman på ett övertygande sätt. Han är kanske inte den mest uttrycksfulla skådespelaren men hans rutin och sceniska närvaro räcker gott i detta intima sammanhang. Övriga insatser, Bodil Carr Granlid som Stina Bergman och Chefen fru Ingeborg, Sara Glaser som Oscar Wilde, Rune Jacobsson som Joe Meng, Lasse Forss som Clownen Jac, Eva Haldert som Boman plus ungdomar från Stadra teaterskola, är också tillräckliga för att göra Eggehorns texter rättvisa.

Alla tonfall känns kanske inte rätt och inte alla tonträffar heller, men aktörernas sätt att strunta i det och ändå spela ut känns befriande.

Gestalterna får alltså eget liv i pjäsen, de kommer till Hjalmar som medmänniskor. Och det är just det som är Hjalmar Bergmans styrka, alla hans gestalter är just mänskliga. Så det känns inte så underligt att de besöker honom i Berlin, alldenstund Bergman aldrig blev klar med sina romanfigurer, många av dem dyker upp i flera av hans berättelser.

Bergman var till en del en voyeur, men samtidigt en handlingens man och kunde få manus ur händerna med stor fart, hur hans privata situation än såg ut. Det var som om gestalterna han skapade tog kommandot och skrev sig själva.

Även Ylva Eggehorn har tagit upp kärlekstråden. Vi får en inblick i hans kluvna förhållande till sin fru Stina, som han just lämnat då han anser att hon förrått honom. Hans levnadstecknare Erik Hjalmar Linder uttrycker saken som så: ”Han måste ha kommit att leva i en slänggunga mellan den starka bundenheten till hennes person, insikten om allt hon i sin duktighet och lojalitet betydde, kort sagt hennes omistlighet, och en mer eller mindre exalterad önskan att bli henne kvitt”.

Men när Stina avslöjar ”hemligheter” om Hjalmar för sin mor så lämnar han hemmet och åker till Berlin, då vi får träffa honom liggande på sängen i hotellrummet.

Hemligheten, hans dragning till de unga vackra pojkarna, de uppträder bland annat som ”de oskrivna” i pjäsen, kommer också till honom på hotellrummet. I det fallet är det till och med så, avslöjar Erik Hjalmar Linder, att Hjalmar visar en viss dragning till fascismen beroende på de unga vackra pojkar som dyker upp på deras fester. Ett mänskligt drag, eller? Hjalmar blir till en av sina litterära gestalter.

Clownen Jac använder rädslan till att spela upp sina nummer för publiken. Det är den sociala fobin som han förstorar upp, som han lever ut.

I teaterpjäsen slutar Ylva Eggehorn med att tända ett hopp, att det finns frihet även för den som känner sig fångad i sin egen otillräcklighet.

Den avslutande sången härrör inte från den tyska kabaréscenen utan är en sång, ”Blackbird”, som Lennon/McCarthy skrev och Beatles framförde: ”Take these sunken eyes and learn to see, All your life you were only waiting for this moment to be free”.

Om denna frihet är döden eller om den kan uppnås i livet är en öppen fråga.

Själv hade Bergman ett komplicerat förhållande till döden som han grubblade på och återkom till under hela sin levnad.

Ingen dör förrän han eller hon själv vill det, var hans tro. Döden klappar inte på porten utan inbjudan, önskan kan vara omedveten men den finns där. ”Det är först då döden övertygat en, som sjukdomen eller olycksfallet finner sin tid”, skrev han till vännen Hans Larsson.

Själv dog han av en överdos på ett hotellrum i Berlin 1931. Och fortfarande vet man inte om det ska betecknas som självmord eller ett olycksfall.

Annonser

Blåsig premiär för jazz på Solliden

3 Jul

Det blåste friskt på Solliden när Skansens måndagsjazz hade premiär för säsongen. Bredvid scenen hade Orkesterjournalen ställt upp en monter prydd med en ”roll up” och en upphängd t-shirt för att locka nya prenumeranter. Hela utrustningen höll på att blåsa bort över apberget.

Det är bara att hoppas att det inte var en symbol för världens äldsta jazztidnings framtid. Nu när tidningens arkiv, från den 1 september, ska finnas på nätet och du kan läsa artiklar så långt tillbaka som 1933

Även på konsertfronten stod det gamla beprövade arkivet på programmet denna kväll, och den inleddes av Svante Thuresson som tog sig an Toots Thielemans ”Bluesette” med svensk text av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, då kallad ”Bedårande Sommarvals”. Han ackompanjerades av husbandet som består av Leo Lindberg, piano, Hans Backenroth, kontrabas, och Jocke Ekberg, trummor.

Efter den inledningen äntrade en av våra mest lysande sångerskor scenen. Isabella Lundgren visade sig från sin mest kraftfulla sida i Bloom och Rubys ”Give Me the Simple Life” från 1945 och bluesklassikern ”Every Day I Have the Blues”. Och i en långsam version av Fields och Kerns ”The Way You Look Tonight” från 1936 hade hon tid att färga fraserna med jazzsångens alla olika uttryck.

Isabella Lundgren blir gärna personlig i mellansnacket, men det är kanske lite mer av Isabella själv som jag saknas i sången för att den ska tränga djupare in i mig.

Efter Isabella Lundgren var det dags för en av våra största internationella stjärnor på jazzhimlen, gitarristen Ulf Wakenius. Han är fingerfärdig som få och kan, till synes utan större ansträngning, svänga något infernaliskt, men på något sätt känns det ändå som om han bara river av låtarna utan att engagera sig mer än nödvändigt.

Det intressanta på Solliden var dock att denna världsstjärna verkade inspirera medmusikerna till prestationer och en känsla i spelet utöver det vanliga, det gäller både Leo Lindberg vid pianot och Hans Backenroth bakom kontrabasen. Detta skedde i Ulf Peder Olrogs ”U-båt till salu” från 1945 och i Monica Zetterlunds paradnummer, Ahlert och Turks ”Walkin My Baby Back Home” från 1930. Lindberg gav tonerna lite mer innehåll än vanligt, han hängde lite längre i uppehållen, han utmanade sig själv lite mer. Och Backenroth såg ut att återupptäcka sig själv och sin inneboende känsla när han spelade solo. Deras spelglädje gick inte att ta miste på.

Ulf Wakenius avslutade sin del av konserten med Milt Jacksons ”Reunion Blues” från 1971 och de många och medryckande tonerna störtade ut från scenen, den hårda motvinden hade inte en chans att stoppa dem.

Måndagskvällarna på Skansen fylls oftast av glad och kärleksfull jazz, det är meningen att publiken ska känna igen sig, ska känna sig hemma. Det betyder att musikerna sällan lämnar sina trygghetszoner. Men oftast är det, som denna kväll, nog för en trevlig kväll på Solliden.

Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

15 Jun

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

 

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Väderrapport à la Johan Berke på Fasching

27 Maj

Att härma kan vara roligt men det rena plagiatet är ingen lösning inom jazzen. Det vet bandledaren Johan Berke som tagit sig an låtarna som Weather Report framförde på 1970-talet och som skrevs av Joe Zavinul, Wayne Shorter och Jaco Pastorius.

”Man gör vad man kan för att matcha de gamla hjältarna”, som Berke uttryckte sig. Men jag skulle inte säga att Berke och Fredrik Nordström med sina arrangemang försöker matcha låtarna på Weather Reports hemmaplan utan har gjort dem till något annat än de ursprungliga versionerna.

Det beror bland annat på att sättningen på Fasching denna torsdagskväll på avgörande punkter skiljer sig från förlagans, vilket gjorde det omöjligt att framkalla samma ljudbild som i ursprunget. Berkes Upstairs Five innehåller fler blåsare och spelar utan keyboard och utan elbas, vilket gör att det fusionartade som fanns i originalen nästan helt försvinner. Försvinner gör också det ”plastiga” ljudet, och vi i publiken får mer av den ”vanliga” jazzens ljudbild, vilket också understryks av arrangemangen.

Men med det sagt så kan jag konstatera att bandet lät väldigt fint med blåsarna Fredrik Nordström (tenor- och barytonsax), Alberto Pinton (baryton- och sopransax, klarinett och basklarinett) samt Nils Janson (trumpet) i förgrunden och kontrabasisten Robert Erlandsson, trummisen Fredrik Rundqvist och Johan Berke på gitarr i bakgrunden.

Den fysiska uppställningen gjorde dock att det här med bakgrund och förgrund inte kändes så viktigt, då musikerna var uppradade bredvid varandra på scenen. Det gjorde att det inte var någon som skymdes, vi i publiken kunde klart och tydligt se även hur basisten och trumslagaren arbetade, två funktioner som annars brukar vara skymda av blåsarna.

Den jämställda uppställningen återspeglas i musiken, då Berkes gitarr, som i all hans musik, är väldigt viktig för helheten. För att inte tala om Fredrik Rundqvists varierade trumspel som är en dröm att ha bakom sig. Han gör verkligen storverk med små medel. Kontrabasisten Robert Erlandsson jobbar också med små medel med gott resultat.

Arrangemangen gör att blåsarna ibland spelar unisont, ibland klättrar på varandra, och åter andra gånger spelar solo. Det är i grunden notbunden musik, man bygger ju på kända kompositioner, men det hindrar inte soloutflykter från var och en.

Flera gånger handlar det om att två barytonsaxar spelar mot varandra, vilket är ovanligt och roligt. Alberto Pinton och Fredrik Nordström har helt olika uttryck på baryton, vilket gör att det blir spännande när de lägger sig i varandras spel. Nils Jansons trumpet förgyllde också flera låtar med fina solospelningar.

Det vore inte Johan Berkes band om kapellmästaren inte brydde sig om resultatet. Jag kunde hela tiden avläsa låtarna och musikernas prestationer i hans minspel där han stod bakom sina gigantiska notblad längst ut på scenen och la ut ackord och slingor och samtidigt följde och övervakade de övrigas spel.

Johan Berke är en musiker som gärna verkar hålla sig i bakgrunden, även som bandledare. Han nöjer sig ofta med att lyfta fram sina eminenta musiker och den fina musik han skriver eller arrangerar för dem. När jag lyssnar lite extra till gitarren i några låtar så väcks min nyfikenhet på vad Berke skulle kunna åstadkomma om han fick kliva längst fram och spela utan blåsare. Men tills vidare får jag nöja mig med denna upplaga av Berkes musikaliska värld. Och det är verkligen gott nog.

Ge kabarén en andra chans

26 Maj

I en sketch i föreställningen ”Den sista kabarén” på Stadsteaterns reservscen ”Under fontänen” är det någon som tappat sitt omdöme och hänvisas till hittegodsavdelningen. Detta sätt att återföra våra abstrakta uttryck till verkligheten är ett av greppen i denna kabaré av och med Sara Jangfeldt och Andreas T Olsson.

Med denna teknik skulle man kunna fråga: vad är det som tynger kulturutövarna i dag? Jo, att de måste bära sina egna kostnader.

Även om inte just detta replikskifte förekommer i föreställningen så speglar det till en del vad föreställningen handlar om, att kulturen är utsatt i dagens samhälle, att somliga politiker inte tycker att den ger något mervärde och därför vill dra ner på bidragen.

Teatern är till exempel en konstnärlig uttrycksform som skulle ha väldigt svårt att överleva om den inte stöttades med allmänna medel. Så då är frågan hur viktig för vårt samhälle och medborgarna som de styrande anser teatern vara.

Det finns mycket annat som stöttas, till exempel data- och infrastruktursatsningar som ofta drar över de avsatta kostnaderna med miljonbelopp. Men detta är makthavares sätt att göra avtryck, att uttrycka sig, inför sina väljare.

Med skådespelarna och artisternas sätt att uttrycka sig förhåller det sig annorlunda. Det har skrivits om hur kulturyttringar trängs ut ur sina lokaler på grund av hyreshöjningar. Och för teatrarna har det uppstått ett vacuum då flera institutioner samtidigt är i behov av renovering.

På detta faktum bygger Jangfeldt och Olsson sin soppteaterföreställning.

Sara Jangfeldt och övrig kultur är utkörd ur huset som bär kulturens namn. Och från Dramaten flyr skådespelarna genom underjordiska gångar. Och här, under Sergelfontänen, mynnar en tunnel, vilket gör att Dramatens Andreas T Olsson kan möta Stadsteaterns Sara Jangfeldt på scenen. Och spela en sista föreställning tillsammans.

Men ska teatern dö så ska den inte göra det i bottenlös sorg. ”Den sista kabarén” uppvisar ett stort mått av humor under galgen. Det är skarpa texter om attackerna på kulturen, men även om kulturens egna problem.

De rimmade avdelningarna är fint utmejslade, både sångerna och de talade partierna. Och när Andreas T Olsson släpper rimmen och går loss i ett soloparti om den underjordiska teatern skrattar jag högt och gott.

Föreställningen är häcklande, sentimental, upprorisk och nostalgisk om vartannat, precis som en kabaré ska vara.

Och mitt i allt detta händer det att någon förlorar omdömet och går till hittegodsavdelningen för att få det tillbaka. En abstraktion som får liv, poesi som smyger in i verkligheten. Eller kulturen som berikar vardagen, om man så vill.

Det är Jangfeldt och Olsson som skrivit texterna och framför dem på scenen. Sara Jangfeldt har en genomträngande stämma och en artikulation så att ingen kan missa orden och dess budskap. Även Andreas T Olsson har en röst som bär fram texterna på det sätt som de förtjänar.

Titeln på föreställningen ger en pessimistisk bild av läget för kulturyttringar. Men det vore synd om titeln skulle gå i uppfyllelse. Jag skulle gärna se att kabarén blev tradition. Men kanske att föreställningen serveras utan soppa och utan den trängsel som uppstår runt de små matborden. Det är bara att hoppas att Jangfeldt och Olsson anammar det rådande klimatet i samhället och skriver en andra säsong av ”Den sista kabarén”. Trots namnet.

Häftig jazz med Angles 9

24 Maj

Jag vill göra klart från början: det här är ett av de häftigaste band jag vet.

Martin Küchen heter bandledaren och kompositören som borgar för denna häftighet. Hans band, Angles 9, talade han under kvällen om som en kennel. Det är jyckar som kanske inte skulle vinna priser på en hundutställning, deras hår alltför vildvuxet. Men hårets trimning har ju som tur är ingenting med musikalisk skicklighet att göra.

Küchens kompositioner blir byggstenar i de långa stycken som framförs från scenen kallad ”Under Fontänen”, och som ersätter Kulturhusets scener. Musikerna bygger upp, raserar och återuppbygger kompositionerna.

Som lyssnare känner jag att bandet står helt på min sida. Ibland får jag känslan av att det gäller liv eller död och att musikerna kämpar för allas våra liv.

Starten på varje nummer är lovande men på vägen dyker det upp hinder att övervinna, men även öar av fantastiska stunder.

Ibland svänger musiken våldsamt, det handlar om allt eller intet. Men det finns även lugnare stunder, där basen får agera ensam, eller altsaxofonen får pipa rakt ut i luften.

Musiken pendlar mellan balkanbrass och new orleansk begravningsmusik. Eller… jag tror inte Martin Küchen skulle hålla med. Och han har nog rätt, det finns inga referenser som håller när det gäller den här musiken.

Det kuriösa i sammanhanget är att i denna blåsardominerade musik så är det Torbjörn Zetterberg vid den rungande kontrabasen och Konrad Agnas bakom trummorna som känns som de viktigaste musikerna. De sätter agendan. Skulle de fallera så rasar hela byggnaden ihop. Och de hörs, rakt igenom trumpeter och saxofoner.

Nästan lika viktiga för byggnaden är Alexander Zethson bakom keyboarden och Mattias Ståhl vid vibrafonen. Zethson håller ställningarna när andra ger sig ut på de utstående balkarna och Ståhl broderar runt temat när han inte hjälper Zethson att bygga ställningar.

Med denna grund att stå på behöver blåsarna bara bygga på, de behöver inte mura några grunder, det är redan gjort.

Det blir ett otroligt tryck, men det varieras efter behag. Ibland blåser alla unisont, ibland blåser saxofonerna, Martin Küchen (mestadels altsax) och Eirik Hegdal (barytonsax) temat och någon av, eller båda, trumpeterna (Magnus Broo och Goran Kajfes) lägger sig ovanpå och broderar, eller vräker ur sig. Samma sak gäller för trombonisten Mats Äleklint.

Det är inte utan att Martin Küchen skapat sig en egen nisch inom den svenska jazzen, och den ska vi vara väldigt rädda om.

Självklart blev det ett extranummer. Och väl där överöste bandet oss i publiken med ljud tills öronen inte tålde mer. Så det blev ett naturligt slut på en häftig konsert.

Antydningarna saknas i Frisells och Sverrissons samarbete

15 Maj

Gitarristen Bill Frisell har jag följt genom åren, mest via hans olika album. Men jag lyssnade också till honom 2011 när han tillsammans med en ensemble gästade Uppsala Konserthall och framförde musik till projicerade äldre porträttbilder från landsbygden i Arkansas.

Hans musik handlar ofta om vackra melodier, gärna country- och americanainspirerade, som han sällan spelar rakt av, han har svårt att lämna den ytliga skönheten ostörd.

Men någon gång ibland kan han plötsligt låta som en instrumental countrygrupp, utan något annat än melodin. Och jag kommer på mig själv att sitta och le.

Men så, i nästa stund, prövar han melodin igen, söker dess innersta väsen.

Jag bekänner, jag blir lycklig av denna musik, av denna musikant.

Och så dyker han upp på Fasching. Bara några dagar efter det att saxofonisten Joe Lovano var där. De två världsstjärnorna som har en hel del gemensamt, för närvarande handlar det bland annat om den lite dröjande, sökande spelstilen.

De har spelat tillsammans i Paul Motians grupper, där de fått utveckla spelsättet, eller kanske är det snarare så att Motian engagerade dem för deras sätt att spela.

Bill Frisell är gitarristen som alla vill spela med. Han både smälter in och tillför spänning i grupperna.

Det är därför inte så konstigt att den isländske basgitarristen Skúli Sverrisson skrivit musik som Bill Frisell framför tillsammans med honom. Och som sista anhalt på deras gemensamma turné intog de Faschings scen.

Sverrisson har bland annat arbetat tillsammans med Lou Reed och David Sylvian. Han har skrivit musik till dansföreställningar, film och teater och han har gett ut flera album under eget namn.

Konserten sker med hög koncentration i ett set på lite över en timme.

Sverrisson sitter med sin basgitarr mitt emot Bill Frisell på scenen, men verkar hela tiden i sin egen värld. Frisell söker hans blick, mellan blickarna på notbladen, men får den nästan aldrig tillbaka. Deras gitarrsamarbete är ändå oklanderligt.

Musiken är vad jag skulle kunna kalla vibrerande kammarmusik. Men antydningarna, som Frisells musik är full av annars, är nästan helt borta. Melodierna lyfts fram utan att man prövar dem, som drömlika utflykter.

Sverrisson fyller med sin basgitarr ut alla tomrum i Frisells spel, och lite av den rymd som är Frisells kännemärke går därmed förlorad, den rymd som han burit med sig under alla år och som landade så fint i hans senaste album ”Music IS”.

Jag kan inte komma ifrån att en del av Frisells personlighet som gitarrist går förlorad i detta samarbete, hur skicklig Sverrisson än är med sin basgitarr. Eller kanske just därför.

Men det finns ett drömskt drag i musiken som också är ett återkommande tema i Frisells musik och jag kan plocka fram titlar ur hans tidigare produktion som ”Like dreamers do” och ”Blues Dream”.

Efter varje avslutad låt spänner Frisell läpparna så en del av tänderna blir synliga, ett försynt leende från en framstående artist, en gitarrist som skapat ett eget drömskt universum mitt emellan den fria jazzen och den folkliga amerikanska musiken, eller rättare sagt med fötterna i båda dessa genrer.

Jag reser mig och bugar inombords för denne tystlåtne musikant som nästan generat tar emot applåderna som strömmar emot honom och Skúli Sverrisson vid avslutat värv.