Sigurdardottir och Schultz gnistrar och glimmar

29 Jan

Det började som ett duoprojekt när pianisten Anna Gréta Sigurdardóttir och gitarristen Max Schultz fann varandra. Men allt eftersom deras komponerande framskred så kände de att det behövdes något mer för att göra musiken full rättvisa, vilket ledde till att de tog in andra instrument i projektet.

Och så här med facit i hand, ett nytt album och den konsert på Fasching som jag bevistade i tisdags, så tycker jag att de gjorde helt rätt.

Två av kompositionerna, en i varje set, spelade de på duo och det lät väldigt fint. Men i övriga låtar fick resten av musikerna på scenen delta, Joakim Milder på tenor- och sopransaxofon, Christian Spering på kontrabas och Magnus Gran på trummor, och det tycker jag gav ett mervärde till musiken.

Jazzen har efter bebop- och hardboperan gått in i en era där konsten att etablera en egen ljudbild betyder nästan lika mycket som musikernas skicklighet.

I det här fallet står melodierna, ofta vackra och lite vemodiga, i centrum, alla skrivna av antingen Sigurdadóttir eller Schultz, eller båda tillsammans. Och alla instrument, möjligen undantaget trummorna, är med och ornamenterar melodin. Ibland rör sig gitarr, piano och sax tillsammans, spelar samma toner samtidigt, ibland går de i varandras fotspår och ibland rör de sig runt varandra ständigt på vandring framåt.

Jag får upp likande ljudbilder i mitt minne, ett album med Keith Jarrett och Gary Burton, där piano, vibrafon och gitarr rör sig runt varandra på ett liknande sätt och ett album med Modern Jazz Quartet där MJQ spelar tillsammans med gitarristen Laurindo de Almeida, där gitarren spelar en liknande roll som Schultz nylonsträngade gitarr gör i detta sammanhang.

Utan några jämförelser i övrigt, någonstans mellan dessa ligger Sigurdardóttirs och Schultz ljudbild.

Anna Gréta Sigurdardóttirs porlande pianospel gifter sig, för att låna en populär term från matlagningen, väldigt fint med Schultz precisa gitarrtoner. Det är för resten en fröjd att höra Max Schultz i ett sammanhang man inte är van vid. Här får solospelandet stå tillbaka för ett vindlande, lyriskt samspel och de enda egentliga soloinsatserna stod Joakim Milder för på sopransaxofonen. Han visade att man inte behöver spela en massa toner för att få uppmärksamhet, han lägger i stället in så mycket i varje ton att det ibland nästan blir smärtsamt. Ibland bidrar Christians Sperings bas till det melodiska, ibland håller han sig, liksom Magnus Grans trummor, lite i bakgrunden, men hela tiden i samklang med de övriga.

Det mesta under konserten var melodiskt och ganska återhållet, men så i andra avdelningen kom ett utbrott där allt det uppdämda fick värka ut, innan allt återgick till den melodiska ordningen.

Det här är musik som gnistrar och glimmar, en överraskande pärla på en jazzhimmel som visar upp alltfler egensinniga stjärnbilder.

Daniel Karlsson Trio – tre som blir ett

24 Jan

Den klassiska pianotrion domineras av pianisten och kontrabas och trummor ger understöd. I Sverige var det bland annat Esbjörn Svensson som ändrade på det. Och ESTs sound föll hela världen på läppen. Därför ligger det nära till hands att ta efter för dagens svenska triokonstellationer.

Men då känner man de svenska pianisterna dåligt. För några månader sedan lyssnade jag till Jacob Karlsson Trio med ett eget sound som hade en del inslag av elektronisk. Och så under onsdagskvällen på Fasching intog Daniel Karlsson Trio scenen, också den med ett eget sound där alla instrumenten bidrar i stort sett lika mycket till ljudbilden.

Daniel Karlsson behärskar pianot till fullo, jag skulle vilja påstå att pianot ibland upphör att vara ett piano och blir en del av Daniel.

Likaså att trion upphör att vara en trio och mera blir en röst, en enhet. Med en populär fras skulle man kunna säga att trions sound blir mer än dess enskilda delar.

Daniel Karlsson bor på Runmarö i den stockholmska skärgården, kanske är det därför jag upplever att han beskriver landskap, väder och vind med tangenterna. Han kan spela många enskilda toner på väldigt kort tid vilket ger en vision av att han målar sina motiv med breda penseldrag, det blir ett mustigt sound som förs med skärgårdsvindarna ut till oss i den i stort sett fullsatta lokalen. Och han kryddar sitt pianospel med elektroniska effekter som han smyger in allt mer ju längre kvällen lider. Vi kunde höra hur det blåste upp och vattnet krusade sig. Men dessa effekter tog aldrig överhanden.

Christian Spering är med kontrabasen hela tiden med och bygger stämningar. Han kan bara genom att upprepa en ton med samma intervall färga en lång passage. I den här trion är han mera medspelare än kompare och han visar att kontrabasen kan vara ett ensembleinstrument jämställt med pianot. Han kryddade också sitt basspel med stråken, som han sparsmakat hanterade.

Bakom trummorna satt en lyhörd Fredrik Rundqvist. Även trummorna blir i det här sammanhanget mera en del i samspelet än ett instrument som ska hålla takten. Dessutom kan man i hans ansikte avläsa musikens slingrande gång. Han kryddar sitt spel med hängande minicymbaler och gonggongar. Han använder dem bara när det är motiverat vilket ger musiken ett mervärde.

Jag sitter så till att jag ofta bara ser Daniel Karlssons ostyriga hår när han böjer sig ned över tangenterna. Men musiken känns inte ostyrig trots att den har snabba skiftningar både i tempo och stämningar. Den har en övergripande struktur som ger den en enhetlighet var den än befinner sig.

Musik kan byggas utav glädje, men för att komma djupare så måste man lägga till en bit allvar i framförandet. Här är det också skärpta sinnen i alla musikens passager som gäller.

För fem år sedan hörde jag Daniel Karlssons grupp på Fasching och tyckte inte den levde upp till förväntningarna efter att ha fått Gyllene Skivan 2014 för albumet ”Fusion for Fish”. Denna gång lever trion upp till förväntningarna efter senaste albumet ”Fuse Number Eleven”. Och det med råge.

Om jazz, ekvilibrism och engagemang

16 Jan

Jazzen är en musikform som öppnar stora möjligheter för utövaren. Men den kräver också en del. Antar man inte utmaningarna hos jazzen så riskerar man att spänningen försvinner från musiken.

När man lär sig spela ett instrument handlar det ofta om att den analytiska delen av hjärnan får jobba, innan spelet sitter och alltmer övergår till den automatiska hjärnhalvan. Man blir allt skickligare på sitt instrument. Men vad händer sen, vad ska man göra med sin skicklighet?

Här tycker jag att jazzen öppnar möjligheter med sin inriktning på improvisation som en del av musiken. Här kan musikerna utmana sig själva. För att utrycka sig populärt, musikern får en chans att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Det ger också energi till spelet, energi som kommer av att du måste engagera dig fullt ut för att klara att nå ut till åhörarna. Om man då vänder på perspektivet uppstår frågan om man som åhörare kan märka om spelet går på rutin eller om musikern är engagerad och öppen för nya intryck?

Jag tror det.

Det är mina upplevelser under jazzdagarna i Stockholm som fick mig att fundera kring detta med spänning och energi i musiken. Mina funderingar har inte utgångspunkt i någon musikteoretisk grund, för det har jag ingen, utan i den personliga upplevelsen.

Funderingarna kommer sig främst av att jag var ganska besviken på storheterna som kom till jazzdagarna, ”Art Ensemble of Chicago” och ”John McLaughlin and the 4th Dimension”.

Jag vet att båda grupperna belönades med stående ovationer från publiken och det är just därför som mina funderingar uppstod, varför tyckte inte jag att det var ”bra jazz” när så många andra tyckte det. Eller var det deras långa musikaliska gärning applåderna gällde, för då kan jag instämma i dem.

Men just under jazzdagarna var det ingen av akterna berörde mig nämnvärt. Jag tyckte att musiken saknade spänning.

Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det hade olika orsaker.

När det gäller ”Art Ensemble of Chicago” så saknades den spänning som uppstår när olika instrumentalister inspirerar varandra, ger varandra draghjälp, och på så vis lyfter musiken till ett högre plan som de själva kanske inte visste fanns innan konserten.

I Dansens Hus spelade bandmedlemmarna i stort sett aldrig tillsammans, utan man delade upp musiken mellan sig. På det sättet förlorade man mycket av spänningen som ofta finns i jazzen. Och som denna musikform bygger på nästan lika mycket som improvisationen.

När det gäller John McLaughlin and the 4th Dimension så handlar det för mig om att musiken var mera uppvisning än spännande. John Mc Laughlin är ju en enastående gitarrist och kanske ligger det nära till hands att han utnyttjar sitt kunnande till något han tror att publiken vill höra i stället för att utgå från sig själv och sitt band. En populistisk form av jazz.

Jag är medveten om att det fanns kritiker som liknade hans sätt att spela på konserten med John Coltranes saxofon, men det var inte min upplevelse. Och jag är medveten om att merparten av publiken verkade nöjd, men jag tyckte faktiskt att konserten förlorade mer och mer av sin spänning, blev mer och mer uppvisning, ju mer trumslagarna släpptes lösa på sina instrument.

Men även McLaughlins spel kändes mer som uppvisning än genuin utlevelse.

Gitarren är ju ett instrument som ekvilibrister kan lockas briljera med.

Jag såg för några år sedan Ulf Wakenius (i en grupp tillsammans med röstkonstnären Youn Sun Nah och dragspelsekvilibristen Vincent Peirani) där min upplevelse var att mycket handlade om uppvisning. Jag beskrev det då som den mest fantastiska konsert jag upplevt som inte lyckades beröra mig.

En annan världsgitarrist, Bill Frisell, tycker jag nästan alltid är spännande att lyssna till. Men även han kan hamna i musikaliska sammanhang där den andhämtning, den sökande rytm, som hans gitarrspel ger uttryck för, hämmas. I det här fallet besökte han Fasching tillsammans med isländske basgitarristen Skúli Sverrisson. Det var också den senares musik som spelades. Med basgitarren och Sverrissons kompositioner täpptes alla andningshål till. Musiken tjocknade och även Frisells spel förlorade sin spänning.

Det är ju naturligtvis subjektivt vad som berör och inte (och hur man vill bli berörd) men det är också så att briljans förpliktigar, det gäller att använda den på ett sätt som öppnar musiken för publiken.

Jazz kan låta precis som man förväntat sig och på så sätt tillfredsställa sina lyssnare. Men för mig är jazz i sina bästa stunder ett äventyr, öppet för överraskningsmoment. När musikerna, med sin skicklighet som grund, ger sig ut på mer okända vatten. Eller som Blandaren myntade i sitt senaste nummer: ”Konst är det man inte kan. För kan man det så är det ingen konst”.

Ovanlig blandning med Torkel Rasmusson på Fasching

12 Jan

Han tar inte upp handen ur byxfickan när han sjunger, inte på hela konserten. I den andra handen håller han mikrofonen som han böjer sig över. Ju mer han tar i desto böjdare. Men hans röstresurser räcker ändå inte alltid till och ibland blir bandet honom övermäktigt.

Han är den 78-årige progglegendaren Torkel Rasmusson och spelningen på Fasching denna fredagskväll är någon slags releasekonsert för hans senaste album.

Någon slags, eftersom cdn har varit ute ett tag, men vinylen är nypressad.

Det är ett kompetent band som backar upp honom. Reine Fiske på gitarr, Sigge Krantz på bas, Lise-Lotte Norelius på trummor och så Fredrik Ljungkvist på saxar och klarinett. Bakom klaviaturen sitter Fredrik Swahn, som också står för arrangemangen.

De egna texter som Torkel Rasmusson sjunger går inte alltid fram i sin helhet, men historierna han berättar har ofta ett rikt bildspråk där ordspråk och kända uttryck återanvänds och det konkreta och symboler blandas friskt.

En gång i tiden, när han medverkade i Gunder Hägg och Blå Tåget, var han mera direkt i sitt tilltal. Då handlade det om klasskampen och om samhällets toppar som skor sig på andra.

Liksom fallet var med Blå Tåget har Torkel Rasmusson och bandet svårt att få början av låtarna att stämma, samma sak gäller med avslutningarna. Det tar ett tag innan han kommer in i det. Men sen rinner orden ur honom till det är dags för en avslutning, då låten ofta bara lite oordnat klingar av.

Och han är ju heller inte i första hand musiker, även om han på äkta gammaldags singer-songwriter-manér överraskande hivar upp ett munspel och river av ett solo i en av låtarna.

Det är roligt med dessa snidare från Blå Tåget, Tore Berger har ju gjort en liknande solokarriär som Torkel Rasmusson, de omger sig ofta med oerhört kompetenta musiker och dessa verkar gilla att spela med de äldre verserade herrarna, bestämda med hur de vill ha det men ger ändå frihet till musikerna. Det är intressant att så många jazzmusiker passerat revy på deras album.

Med på scenen fanns till exempel Fredrik Ljungkvist, en av våra mest ansedda jazzsaxofonister i den lite friare formen. Ju längre kvällen led desto mer inspirerad verkade han bli och han fick också till några häftiga solon mot slutet.

Ljungkvist har hoppat in i bandet i stället för Roland Keijser, en jazzveteran som hade nära förbindelser med proggen, och som avled under inspelningen av albumet.

Denna blandning av poetiska och berättande texter, framförda av långt ifrån durkdrivna sångare som skrivit både text och melodi, och ösig jazz känns främmande i dagens musiklandskap. Det kluvna i denna konstellation märks också på publiken där en del spänner öronen till det yttersta för att höra poetens ord medan andra dansar för fulla muggar och hyllar öset i musiken.

Själv tycker jag att den här kombinationen har en fräschör över sig som inte finns i den strömlinjeformade musik vi får oss till livs i dag. Skavankerna skyls inte över, retuscheras inte, utan får ligga kvar och sprida lite leenden mitt i texternas allvar.

Torkel Rasmusson är ju inte världens bästa sångare och ibland haltar framförandet men det hela är genuint på ett sätt som vi sällan upplever i dagens genomkommersialiserade musikvärld.

Genuint göteborgskt var också förbandet ”Togges”. Det består av Torgny Sjöstedt på sång, gitarr och låtskrivande, Göran Berg gitarrer, Jonny Wartel saxofon och Henrik Wartel trummor. Det var också Togges som, enligt min mening, stod för dagens bästa låt, ”Vem lägger ner Burgårdens bibliotek”, som utmynnade i en hyllning till Ordet, det fria ord som bär vår kultur. Och som Torkel Rasmusson använt sig av i sin aldrig sinande diktning.

Brobyggaren Jacob Karlzon tjusade Fasching

29 Nov

Han är engagerad för kulturen, att utövarna ska få uttrycka sig utan att någon talar om för dem vad de får och inte får göra. Och han är lika engagerad i den musik han skriver och spelar.

Det handlar om pianisten Jacob Karlzon som spelade med sin trio på Fasching i onsdags. Mellan låtarna poängterade han vikten av att riva murar och hur besviken han är på att murar åter börjat byggas i världen.

Själv är han mera för att bygga broar. Och i musiken har han lyckats bygga en bro med stor hållfasthet mellan det elektroniska och det manuella, mellan maskinerna och hantverket.

Trots att basist och trumslagare växlat har Jacob Karlzon successivt byggt upp en ljudbild som är ett eget universum och som trion vårdar ömt.

Här har trummorna och basen lika stor betydelse för soundet som pianot, långt ifrån den vanliga pianotrion. Basisten Morten Ramsböl och trumslagaren Rasmus Kihlberg har alltså lika stor del i gruppens framtoning som dess ledare Jacob Karlzon.

Till sin hjälp har Jacob Karlzon, förutom piano, också elektronik som han kan färga musiken med. Och Rasmus Kihlberg har en trummaskin som han kan sätta igång när det behövs. Det är denna bro som trion byggt mellan det elektroniska och det akustiska som gör ljudbilden så egen, man kan nästan tala om en ljudram inom vilken musiken håller sig.

Men har man en ram så finns risken att den kan bli en begränsning för musiken. Det finns också en maskinmässighet i trions musik som skulle kunna göra den enahanda. Risken för instängdhet ser jag dock som minimal då variationen är stor och mycket är tillåtet inom ramen, influenserna är många med malande rock, lättare pop och jazzens improvisationer som några av ingredienserna. Man visar att det går att kombinera elektronik med känslighet, något man börjat tvivla på i dagens samhälle.

Det här spelsättet, där alla har lika stor del i att bygga upp musiken, fordrar mycket av trions medlemmar, och där tycker jag att det är trumslagare Kihlberg som har den största utmaningen, då rytmen har stor del i soundet. Men den glädje och det engagemang med vilken han och de andra tar åt sig kompositionerna gör att det inte finns några tvivel om att konceptet fungerar.

När jag nu sitter på Fasching och lyssnar på gruppen så kan jag kasta alla teoretiska resonemang över bord, vi i publiken blir i det närmaste överfallna av intensiteten i en del låtar, av Jacob Karlzons hisnande löpningar och klangrika nedslag, han är oerhört skicklig, av Rasmus Kihlbergs virtuosa och precisa slagserier och Morten Ramsböls rungande basgångar. Och så drar man ner på tempot, visparna kommer fram och trion låter musiken vila i en tonvagga som gungar allt långsammare. Det är då man hör Jacob Karlzons egen vagga i den klassiska musiken.

Det är tätt, det är samarbete på hög nivå som utan tvekan når ut över scenkanten, ut till oss i publiken. Det handlar om att bygga broar, inte murar.

Roy Anderssons oändliga universum

22 Nov

Liv är materia, energi. Och energi kan varken nyskapas eller försvinna, den kan bara omvandlas och byta form, ta sig andra uttryck.

Om det handlar en scen i Roy Anderssons senaste film ”Om det oändliga”, där en skolpojke läser upp termodynamikens första huvudsats.

Skolpojkens syster och han diskuterar den eviga energin, denna omvandling som förestår och hon kommer fram till att hon hellre vill bli en tomat än en potatis när den energi som utgör henne en gång ska omvandlas.

Men det är alla vardagliga och exceptionella situationer som uppstår medan vi väntar på att omvandlas som filmen handlar om. Roy Andersson blandar friskt mellan högt och lågt, dramatiska händelser och banaliteter.

Situationerna är säkert noga utvalda och han ger varje situation gott om tid.

Scenerna utspelar sig i en brun och grå färgskala som bidrar till att ge livet i hans universum samma dystra ton rakt igenom.

Alla scener startar och slutar utan att egentligen ha någon början eller något slut. Det är i linje med hans motsägelsefulla filosofi om att allt blir mycket mer spännande för åskådaren om det är statiskt, om filmen inte har någon handling. Roy Andersson sticker ju inte under stol med att han är väldigt inspirerad av målarkonsten. Alla bilder i filmen är också noggrant scenograferade och kameran står oftast still.

Scenerna beskriver episoder i livet, ofta nästan stillastående, som på en tavla. Det långsamma, dikterade talet, de sävliga, utstuderade rörelserna, allt bidrar samtidigt till en grundton av dysterhet.

Det är utifrån den dysterheten som det humoristiska kommer in i bilden. Vi kan se oss själva utifrån, lite karikerade, och le.

Ämnena för hans scener är eviga, de återkommer i film efter film, bara lite omvandlade i sin form. Här finns järnvägen och tåget, här finns Gud och religionen och här finns militarismen och kriget. Och här finns de tilltufsade gästerna på barer och restauranger.

Roy Andersson vänder hellre blickarna bakåt i tiden än tittar åt sidan eller framåt mot moderniteter som datorer och mobiltelefoner.

Saknas till stor del gör också kvinnorna och barnen, ja, yngre personer över huvud taget. Det är äldre män som dominerar, i samma ålder som han själv.

Jag är väldigt förtjust i hans sätt att göra film, ett sätt som han mejslat ut under många år av skapande och regisserande av reklamfilm.

Men nu, efter fyra filmer med samma formspråk, känns det inte lika fräscht, lika överraskande längre. Jag drar på munnen ibland (inte så ofta som jag önskat eller förväntat) men den ursprungliga spänningen, den ursprungliga energin, har försvunnit från filmen, vart den nu har tagit vägen?

Till nästa film kanske det är dags att omvandla energin till någon annan form. För Roy Andersson har fortfarande mycket kvar att säga.

”Joker” – en film för vår tid

19 Nov

Batman är en seriefigur med många filmer bakom sig, han är nästan en veteran på vita duken.

Men i den senaste av Batman-filmer är han bara med i en scen, och då som barnet Bruce Wayne. Det är när han för första gången möter sin kommande kanske största fiende, Jokern.

För det är om ”Joker” som filmen med samma namn handlar. Och här har serietidningsnostalgin kastats all världens väg. Jokern, eller Arthur Fleck som han heter i filmen, ruskar av sig trycksvärtan och kliver rakt ut i dagens verklighet, rakt ut på gatan. Där trakasseras och misshandlas han, men slår tillbaka med full kraft när han av en tillfällighet blir begåvad med en revolver. Den ställer till det för honom i hans arbete som clown och han använder den senare som en reaktion på upplevda oförrätter.

Filmen har rötter tillbaka i det feodala, då Arthurs mamma var hemhjälp hos en av stadens rika män, Thomas Wayne, när hon blev med barn. Och den har förgreningar till dagens skol- eller arbetsplatsskjutningar, där den ensamma människan bygger upp aggressioner som får ett våldsamt utlopp.

Arthur bor hemma hos sin mamma Penny och deras trygghet är en pratshow på teve och då särskilt programvärden Murray Franklin. De tittar alltid på Murray och ser honom som sin vän. Med dagens termer skulle man kunna säga att de är Murrays följare.

Samma fenomen minns jag från min mormor när hon blev ensam på ålderns höst. När vi besökte henne relaterade hon till vad Karl-Axel Sjöblom, Karin Falck eller någon annan programvärd i kaféprogrammet ”Halv Sju”, hade sagt, som om det var med henne personligen de pratat. De hade blivit hennes kanske enda verkliga vänner.

Så när Arthur tycker att Murray sviker honom så svävar Murray, ovetandes, i stor fara.

Arthur förstår inte det samhälle som, på grund av nedskärningar, tar ifrån honom hans socialsekreterare och hans mediciner. I slutet av filmen, när alla våldshandlingar är begångna, klagar han över att samhället blivit så kallt, att människor inte är snälla mot varandra. Vi har sett den reaktionen förut hos missförstådda personer på film. Jag tänker främst på William Foster, spelad av Michael Douglas, i filmen ”Falling Down”. Där lämnar han sin bil som står stilla i en oändlig kö och ger sig ut på en våldsodyssé, utan att egentligen mena det, utan att förstå vad han gör för fel.

Jag har sett många gangsterfilmer där skjutningarna inte berör nämnvärt, där de ingår i fiktionen, i den gängse bilden av ett gangsterkrig. Det är ofta mer allmänna skjutningar.

I ”Joker” är skjutningarna väldigt personliga, med individuella motiv, precis som i Malmö, Göteborg eller Stockholm just nu, i dag. Det är skjutningar som berör, som känns på riktigt.

Det är ett faktum att känslan av utstötthet kan skapa ett starkt hat, vilket kan underlätta rekryteringen till våldsbejakande grupper i samhällets utkant. Den blivande Jokern har dock ingen sådan grupp som han tyr sig till, han agerar ensam. Men hans underifrånperspektiv anammas av likasinnade medborgare efter det att Arthur skjutit ihjäl representanter för etablissemanget iklädd sin clownmask. Hans försvarare demonstrerar därför mot etablissemanget iförda clownmasker. Maskerade ungdomars protester mot etablissemanget ser vi just nu i Hongkong, inga jämförelser i övrigt.

Arthurs mamma kallar sin son Happy. Jag drar paralleller till att Samuel Beckett döpte den fängslade slaven i pjäsen ”I väntan på Godot” till Lucky. Det är två av teater- och filmhistoriens mest tragiska figurer som fått dessa namn, så långt ifrån kongeniala man kan komma. I Becketts fall kanske det är fråga om ironi, i fallet Arthur handlar det mer om en besvärjelse, modern har dåligt samvete för sonens uppväxt och vill så gärna att sonen ska bli lycklig. Men som åskådare blir effekten densamma, medlidande.

Arthur representerar på något sätt dagens samhällskropp, lika nervig, lika snabb att reagera på upplevda oförrätter. Oron finns där hela tiden och fingret ligger ständigt på avtryckaren, för de flesta handlar det om datorns tangenter men för Arthur Fleck handlar det om avtryckaren till revolvern.

Jag vet att man diskuterar vem som är den bästa Jokern genom tiderna, men för mig räcker det med att konstatera att Joaquin Phoenix är en fantastisk Joker i den här filmen och att han är det i så hög grad att han känns som en verklig människa, utslagen, bortmotad av samhället och sökande sina rötter. Det är ingen skurk man som åskådare bara avfärdar och direkt tar parti emot.

Robert De Niro som världen för pratshowen, Murray Franklin, har rätt utstrålning och Frances Conroy som modern och Zazie Beetz som grannen är också övertygande i sina roller.

Att en seriefigur kan kliva ut ur rutorna och bli så levande som Jokern, det fanns inte på min karta. Det är en nästan skrämmande precision i filmens uppbyggnad med Arthurs möte med Bruce Wayne som höjdpunkt.

Regissören och manusförfattaren (tillsammans med Scott Silver) Todd Phillips, har visat att det går. Så nu väntar jag bara på att någon ska ta sig an min favoritskurk, The Penguin, på ett liknande sätt.