I dag finns väldigt många både etablerade och lovande sångerskor på den svenska jazzscenen. Men det fanns en tid när de var mera ovanliga, när kvinnliga jazzsångare kunde räknas på den ena handens fingrar. Det var på den tiden som Nannie Porres kom fram, när Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund var de enda egentliga jazzsångerskorna bland ett antal så kallade refrängsångerskor.
Jag minns henne från några framträdanden tillsammans med de eviga spelkamraterna Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz och Leif Wennerström. Men långt innan dess hade hon börjat sin bana i Jazz Club -57, tillsammans med några av de nämnda musikerna.
Den svenska jazzen var på den tiden mera uppdelad än jag upplever att den är i dag. Musikerna i Jazz Club -57 stod i flera avseenden i ett motsatsförhållande till gruppen kring Arne Domnérus, som höll till på Nalen.
Jazz Club 57 hade en friare inställning till jazzen och det var inte notkunskaperna som sattes i första rummet.
Det var i den myllan Nannie Porres sång grodde, ensam kvinna bland idel män.
Jag skulle säga att hon var på väg att bli en jazzsångerska i den traditionella stilen. På den första inspelning jag har med henne, ”Willow weep for me” från 1957, hör man en röst och en frasering som är inspirerad av de dåvarande amerikanska jazzsångerskorna.
Men hon blev aldrig en traditionell jazzsångerska och man kan jämföra med hennes sätt att sjunga samma låt på albumet ”All the Things You Are” inspelat i april 1986, alltså 30 år senare. Här har hon kortat ner vibratot, hon ger lyssnaren hela orden med tydliga avslut, väldigt mån om att orden ska gå fram. Det visar hur viktig texten var för Nannie Porres. Hon måste känna för texten för att kunna sjunga den, i det avseendet var hon samma andas barn som Billie Holiday, vars sånger hon också återkom till under hela sin karriär.
Men hennes sätt att sjunga är inte bara en frukt av att hon månar om texten. Jag tror också att det utvecklades i takt med att hon lyssnade väldigt mycket på den jazz som kom fram i USA. Hon var som enda kvinna med i en grupp av yngre jazzmusiker som satt hemma hos pianisten (och jazzkritikern) Lasse Werner och lyssnade på och diskuterade skivor.
Och jag tycker jag kan höra att hennes sätt att sjunga inte i första hand inspirerades av de sångerskor hon hörde på skivorna utan mer av instrumentalisterna. Det är mer av blåsinstrumentens sätt att frasera som vi hör i hennes sång.
Och när man som hon sjunger direkt ur hjärtat blir sångtekniken en mindre viktig fråga, den infinner sig naturligt, liksom på köpet. Improvisationen är inte ett av hennes medel, hon stod stadigt förankrad i låtvalet och framförandet gav inget utrymme för utflykter utanför texten.
Hon kompromissade aldrig med sin musiksmak vilket gör att ungefär samma blandning av visa och jazz återkommer på alla hennes album. Hennes låtval kombinerad med ärligheten och den varma mörka stämman gav henne en egen fåra i den svenska jazzsången.
Viveka Hellström gjorde på Musikhögskolan i Stockholm en studie av Nannie Porres sångkarriär. Studien fick namnet ”Vägen till orden som svänger”. I den säger en av medlemmarna i Jazz Club 57, trummisen Sune Spångberg, att ”hon ger så mycket av sig själv när hon sjunger. Det är en människa som meddelar sig när hon sjunger, meddelar sina erfarenheter på nåt sätt. Hon var precis som en utav oss. Hon är jazzmusiker.”
Uttalandet ska ses mot bakgrund av att kvinnorna inte hade det lätt inom jazzen och att jazzmusikerna på den tiden dessutom hade en ganska njugg inställning till vokalister.
Stig Söderqvist, som också ingick i Jazz Club 57, hörde ett allvar i det hon sjöng, att hon var ärlig och inte förställde sig. Dessutom framhåller han hennes förmåga att svänga.
Viveka Hellström sammanfattar: ”Hon höll på en stil och på ideal som också var gruppens gemensamma; att premiera känslan i musiken framför det tekniskt perfekta och att välja en repertoar som känns angelägen att framföra för henne själv.”
Om Nannie Porres kan man också säga att hon aldrig övergav sitt eget kvarter, hon bodde kvar där hela livet. Hon återvände alltid till sina ungdomskamrater när hon skulle uppträda eller spela in skivor. Men det hindrade henne inte från att vara nyfiken på omgivningen, att lyssna till annat än jazz och att låta en del av det materialet flytta in i hennes kvarter. Så finns till exempel två av Bob Dylans låtar, ”Maggie´s Farm” och ”It´s all right ma”, med på hennes första album i eget namn ”I thought about you” från 1971. Där finns också ”Tuning my guitar” av Melanie Safka, en annan av den tidens pop- och rockstjärnor. För både Melanie och Dylan är orden viktiga och det blir därför naturligt för Nannie Porres att internera deras sånger i sin repertoar.
På albumet ”Horisontlinje” från 1974 delar hon sånginsatserna med Torgny Björk, en av den tidens fina vissångare som vistades i skuggan av Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Jag skulle säga att Nannie Porres, med sitt patos för sångernas ord bröt en egen sånglig bana, hade en visröst men med mycket jazzlyster.
I ”Närbild” från 1976 fortsätter hon på visspåret och sjunger sånger med text av Nils Ferlin och Fritz Sjöström. I två av sångerna ”Det finns”, en komposition av Bernt Rosengren, och ”Danny´s Dream” av Lars Gullin, bad hon poeten Petter Bergman att skriva texterna vilket återigen visar hennes vurm för orden.
På det här albumet utvecklar Nannie Porres och Bernt Rosengren ett samarbete som ger en ovanlig lyster till flera spår. Rosengren spelar i bakgrunden medan Porres sjunger, för att bryta igenom sången med ett solo och sedan återta sin plats i bakgrunden. Detta grepp fortsatte Porres med framgent och Rosengrens roll övertogs så småningom av Tommy Koverhult. Nannie Porres tyckte inte att bakgrundsspelet störde sången och att Bernt Rosengren kom med väldigt lyhörda fraser.
I ”Närbild” var också första gången som en komposition av Lars Gullin sjöngs på skiva. Det var ”Danny´s Dream som Petter Bergman som sagt hade satt text till. 1979 gav hon också ut en hel LP med Gullinsånger textsatta av Claude Stephenson. Men dessförinnan kom ”Kärlekens ögon”, inspelad i september 1977, som var väldigt inriktad på visor. Detsamma kan sägas om albumet från 1983 där hon tolkar texter av Sonja Åkesson.
1986 kom albumet ”All the Things You are” som är ett rent jazzalbum och där hon bland andra omger sig med de gamla kamraterna från Jazz Club 57 med Claes-Göran Fagerstedt i spetsen.
Här finns en varm, längtande ”I´ll only miss him when I think of him”, här finns det fina samspelet mellan Porres och Rosengren i ”Don´t explain” och här finns också titellåten ”All the things you are” där Nannie Porres känns nära sig själv och därför nära oss.
Så kom ett uppehåll med skivor under eget namn fram till 1998 då hon spelade in albumet ”Till dej”. Här kan vi lägga märke till att hon stavar ”dej” som det låter och inte som det enligt reglerna ska stavas. Det handlar om att hon vill förmedla närhet och det förstärks av att albumtiteln exponeras med hennes skrivstil, fullt läslig i samklang med hur hon sjunger.
De flesta numren på skivan kan betecknas som visor, men hon återkommer också till Både Bob Dylan och Billie Holiday.
När jag lyssnar finns det något återhållet i de första två tredjedelarna av skivan men så dyker Fine and Mellow upp som nionde låt och förlöser allt, längtan efter den rena jazzen tillfredsställs med råge. Det svänger enormt och jag tycker att hon når fram till en kompromiss mellan 1957 års Nannie Porres och 1986 års. Hon sublimerar sitt liv som sångerska.
Nannie Porres kan sägas vara både en föregångare i så motto att hon bröt mark för kommande kvinnliga jazzsångare, och en oefterhärmlig röst på så sätt att hon utvecklade sin egen okonstlade stil. Hennes integritet var stor. Man kan inte säga att hon bröt den patriarkala strukturen inom jazzen, snarare levde hon med den utan att själv påverkas mer än att hon tog intryck av sådant som hon kunde införliva i sin egen sång.
Och det var med detta uttryck hon kom så nära lyssnarna att man alltid kände det som att hon sjöng just för oss.
Etiketter:Jazz, Jazz Club 57, Nannie Porres