Georg Riedel – ett måste i svenskt musikliv

”Stubborn”.

Det är namnet på en låt som Georg Riedel skrivit för Ekdahl/Bagge Big Band. Och det är ett ord som kan symbolisera Georg Riedel själv, envist fortsätter denne nestor inom svenskt musikliv att komponera.

Denna onsdagskväll var Fasching så gott som fullsatt och storbandet, med Georg Riedel som dirigent, eller ciceron kanske bättre betecknar hans insats, vällde ut över scenkanten för att få plats.

Det blev en kväll där Georg Riedels luftiga musik fyllde jazzklubben med en stor variation av takter och toner, som alltid när Riedel är i farten. Musiken var nyskriven för Ekdahl/Bagge Big Band och dess eminenta medlemmar.

Har man till exempel Fredrik Lindborg på barytonsax så kan man kalla fram honom till solomikrofonen och bygga en hel låt runt honom, som i tredje satsen av sviten ”Song for Nobody”.

Och har man en trumpetare som Karl Olandersson kan man låta honom ta hand om en tonsättning av Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer” och den blir behandlad med den känsla som krävs.

Och har man Per ”Ruskträsk” Johansson på altsax så ger ”Fast Music” en helt annan upplevelse än motsvarigheten på matsidan, fast food, som Riedel anger som en inspirationskälla.

Georg Riedel är kompositör av nödvändighet. Han kan inte låta bli notbladen för en enda dag. Han berättade att han skriver allt för hand, att han inte lärt sig använda datorn när han komponerar. Men en dag, kanske, sa han, vilket lovar gott inför 85-åringens framtid.

Riedel är ett unikum i svenskt musikliv som tar intryck från alla möjliga håll. För kvällens verk hade han främst hämtat inspiration från Duke Ellington och Jan Johansson, vars andar svävade över musiken.

Riedel är ingen som gör en smältdegel av alla sina intryck utan mera fångar ett idiom i taget. Och han gör det liksom i flykten, det finns alltid något luftigt i hans kompositioner, luft som ger utrymme för de taktbyten och underströmmar som musiken är full av.

Och Ekdahl/Bagge Big Band hade inga svårigheter att anamma Riedels tonspråk.

Mellan låtarna berättade ciceronen själv om kompositionerna, hur de tillkommit och vad som inspirerat honom.

”Dance music” är till exempel en rolig hågkomst från Riedels tid med Arne Domnérus orkester på Nalen, då man ibland spelade låtar i udda taktarter, som fem fjärdedelar, för att se hur de dansande reagerade.

Jan Johansson hyllades också under kvällen i en text av Cornelis Vreeswijk som Georg Riedel skrivit musik till och som framfördes av Sarah Riedel.

Men om nu Ellington och Johansson varit inspiratörerna så har Riedel ändå alltid ett eget sätt att lyfta musiken som går igen i allt han gör, en musik som andas, som lever, som utforskar.

Att lyssna till hans musik är alltid en glädje. Vilket hördes på publiken denna onsdagskväll på Fasching.

 

(Storbandet bestod för kvällen av Per Ruskträsk Johansson, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Linus Lindblom och Fredrik Lindborg på saxar och träblås, Kristian Persson, Arvid Ingberg, Staffan Findin och Kristoffer Siggstedt på tromboner, Karl Olandersson, Tobias Wiklund, Erik Tengholm och Emil Strandberg på trumpet, Carl Bagge på piano, Martin Sjöstedt på bas och Per Ekdahl på trummor). Sarah Riedel stod för sånginsatserna).

Annonser

Väderrapport à la Johan Berke på Fasching

Att härma kan vara roligt men det rena plagiatet är ingen lösning inom jazzen. Det vet bandledaren Johan Berke som tagit sig an låtarna som Weather Report framförde på 1970-talet och som skrevs av Joe Zavinul, Wayne Shorter och Jaco Pastorius.

”Man gör vad man kan för att matcha de gamla hjältarna”, som Berke uttryckte sig. Men jag skulle inte säga att Berke och Fredrik Nordström med sina arrangemang försöker matcha låtarna på Weather Reports hemmaplan utan har gjort dem till något annat än de ursprungliga versionerna.

Det beror bland annat på att sättningen på Fasching denna torsdagskväll på avgörande punkter skiljer sig från förlagans, vilket gjorde det omöjligt att framkalla samma ljudbild som i ursprunget. Berkes Upstairs Five innehåller fler blåsare och spelar utan keyboard och utan elbas, vilket gör att det fusionartade som fanns i originalen nästan helt försvinner. Försvinner gör också det ”plastiga” ljudet, och vi i publiken får mer av den ”vanliga” jazzens ljudbild, vilket också understryks av arrangemangen.

Men med det sagt så kan jag konstatera att bandet lät väldigt fint med blåsarna Fredrik Nordström (tenor- och barytonsax), Alberto Pinton (baryton- och sopransax, klarinett och basklarinett) samt Nils Janson (trumpet) i förgrunden och kontrabasisten Robert Erlandsson, trummisen Fredrik Rundqvist och Johan Berke på gitarr i bakgrunden.

Den fysiska uppställningen gjorde dock att det här med bakgrund och förgrund inte kändes så viktigt, då musikerna var uppradade bredvid varandra på scenen. Det gjorde att det inte var någon som skymdes, vi i publiken kunde klart och tydligt se även hur basisten och trumslagaren arbetade, två funktioner som annars brukar vara skymda av blåsarna.

Den jämställda uppställningen återspeglas i musiken, då Berkes gitarr, som i all hans musik, är väldigt viktig för helheten. För att inte tala om Fredrik Rundqvists varierade trumspel som är en dröm att ha bakom sig. Han gör verkligen storverk med små medel. Kontrabasisten Robert Erlandsson jobbar också med små medel med gott resultat.

Arrangemangen gör att blåsarna ibland spelar unisont, ibland klättrar på varandra, och åter andra gånger spelar solo. Det är i grunden notbunden musik, man bygger ju på kända kompositioner, men det hindrar inte soloutflykter från var och en.

Flera gånger handlar det om att två barytonsaxar spelar mot varandra, vilket är ovanligt och roligt. Alberto Pinton och Fredrik Nordström har helt olika uttryck på baryton, vilket gör att det blir spännande när de lägger sig i varandras spel. Nils Jansons trumpet förgyllde också flera låtar med fina solospelningar.

Det vore inte Johan Berkes band om kapellmästaren inte brydde sig om resultatet. Jag kunde hela tiden avläsa låtarna och musikernas prestationer i hans minspel där han stod bakom sina gigantiska notblad längst ut på scenen och la ut ackord och slingor och samtidigt följde och övervakade de övrigas spel.

Johan Berke är en musiker som gärna verkar hålla sig i bakgrunden, även som bandledare. Han nöjer sig ofta med att lyfta fram sina eminenta musiker och den fina musik han skriver eller arrangerar för dem. När jag lyssnar lite extra till gitarren i några låtar så väcks min nyfikenhet på vad Berke skulle kunna åstadkomma om han fick kliva längst fram och spela utan blåsare. Men tills vidare får jag nöja mig med denna upplaga av Berkes musikaliska värld. Och det är verkligen gott nog.

Ge kabarén en andra chans

I en sketch i föreställningen ”Den sista kabarén” på Stadsteaterns reservscen ”Under fontänen” är det någon som tappat sitt omdöme och hänvisas till hittegodsavdelningen. Detta sätt att återföra våra abstrakta uttryck till verkligheten är ett av greppen i denna kabaré av och med Sara Jangfeldt och Andreas T Olsson.

Med denna teknik skulle man kunna fråga: vad är det som tynger kulturutövarna i dag? Jo, att de måste bära sina egna kostnader.

Även om inte just detta replikskifte förekommer i föreställningen så speglar det till en del vad föreställningen handlar om, att kulturen är utsatt i dagens samhälle, att somliga politiker inte tycker att den ger något mervärde och därför vill dra ner på bidragen.

Teatern är till exempel en konstnärlig uttrycksform som skulle ha väldigt svårt att överleva om den inte stöttades med allmänna medel. Så då är frågan hur viktig för vårt samhälle och medborgarna som de styrande anser teatern vara.

Det finns mycket annat som stöttas, till exempel data- och infrastruktursatsningar som ofta drar över de avsatta kostnaderna med miljonbelopp. Men detta är makthavares sätt att göra avtryck, att uttrycka sig, inför sina väljare.

Med skådespelarna och artisternas sätt att uttrycka sig förhåller det sig annorlunda. Det har skrivits om hur kulturyttringar trängs ut ur sina lokaler på grund av hyreshöjningar. Och för teatrarna har det uppstått ett vacuum då flera institutioner samtidigt är i behov av renovering.

På detta faktum bygger Jangfeldt och Olsson sin soppteaterföreställning.

Sara Jangfeldt och övrig kultur är utkörd ur huset som bär kulturens namn. Och från Dramaten flyr skådespelarna genom underjordiska gångar. Och här, under Sergelfontänen, mynnar en tunnel, vilket gör att Dramatens Andreas T Olsson kan möta Stadsteaterns Sara Jangfeldt på scenen. Och spela en sista föreställning tillsammans.

Men ska teatern dö så ska den inte göra det i bottenlös sorg. ”Den sista kabarén” uppvisar ett stort mått av humor under galgen. Det är skarpa texter om attackerna på kulturen, men även om kulturens egna problem.

De rimmade avdelningarna är fint utmejslade, både sångerna och de talade partierna. Och när Andreas T Olsson släpper rimmen och går loss i ett soloparti om den underjordiska teatern skrattar jag högt och gott.

Föreställningen är häcklande, sentimental, upprorisk och nostalgisk om vartannat, precis som en kabaré ska vara.

Och mitt i allt detta händer det att någon förlorar omdömet och går till hittegodsavdelningen för att få det tillbaka. En abstraktion som får liv, poesi som smyger in i verkligheten. Eller kulturen som berikar vardagen, om man så vill.

Det är Jangfeldt och Olsson som skrivit texterna och framför dem på scenen. Sara Jangfeldt har en genomträngande stämma och en artikulation så att ingen kan missa orden och dess budskap. Även Andreas T Olsson har en röst som bär fram texterna på det sätt som de förtjänar.

Titeln på föreställningen ger en pessimistisk bild av läget för kulturyttringar. Men det vore synd om titeln skulle gå i uppfyllelse. Jag skulle gärna se att kabarén blev tradition. Men kanske att föreställningen serveras utan soppa och utan den trängsel som uppstår runt de små matborden. Det är bara att hoppas att Jangfeldt och Olsson anammar det rådande klimatet i samhället och skriver en andra säsong av ”Den sista kabarén”. Trots namnet.

Häftig jazz med Angles 9

Jag vill göra klart från början: det här är ett av de häftigaste band jag vet.

Martin Küchen heter bandledaren och kompositören som borgar för denna häftighet. Hans band, Angles 9, talade han under kvällen om som en kennel. Det är jyckar som kanske inte skulle vinna priser på en hundutställning, deras hår alltför vildvuxet. Men hårets trimning har ju som tur är ingenting med musikalisk skicklighet att göra.

Küchens kompositioner blir byggstenar i de långa stycken som framförs från scenen kallad ”Under Fontänen”, och som ersätter Kulturhusets scener. Musikerna bygger upp, raserar och återuppbygger kompositionerna.

Som lyssnare känner jag att bandet står helt på min sida. Ibland får jag känslan av att det gäller liv eller död och att musikerna kämpar för allas våra liv.

Starten på varje nummer är lovande men på vägen dyker det upp hinder att övervinna, men även öar av fantastiska stunder.

Ibland svänger musiken våldsamt, det handlar om allt eller intet. Men det finns även lugnare stunder, där basen får agera ensam, eller altsaxofonen får pipa rakt ut i luften.

Musiken pendlar mellan balkanbrass och new orleansk begravningsmusik. Eller… jag tror inte Martin Küchen skulle hålla med. Och han har nog rätt, det finns inga referenser som håller när det gäller den här musiken.

Det kuriösa i sammanhanget är att i denna blåsardominerade musik så är det Torbjörn Zetterberg vid den rungande kontrabasen och Konrad Agnas bakom trummorna som känns som de viktigaste musikerna. De sätter agendan. Skulle de fallera så rasar hela byggnaden ihop. Och de hörs, rakt igenom trumpeter och saxofoner.

Nästan lika viktiga för byggnaden är Alexander Zethson bakom keyboarden och Mattias Ståhl vid vibrafonen. Zethson håller ställningarna när andra ger sig ut på de utstående balkarna och Ståhl broderar runt temat när han inte hjälper Zethson att bygga ställningar.

Med denna grund att stå på behöver blåsarna bara bygga på, de behöver inte mura några grunder, det är redan gjort.

Det blir ett otroligt tryck, men det varieras efter behag. Ibland blåser alla unisont, ibland blåser saxofonerna, Martin Küchen (mestadels altsax) och Eirik Hegdal (barytonsax) temat och någon av, eller båda, trumpeterna (Magnus Broo och Goran Kajfes) lägger sig ovanpå och broderar, eller vräker ur sig. Samma sak gäller för trombonisten Mats Äleklint.

Det är inte utan att Martin Küchen skapat sig en egen nisch inom den svenska jazzen, och den ska vi vara väldigt rädda om.

Självklart blev det ett extranummer. Och väl där överöste bandet oss i publiken med ljud tills öronen inte tålde mer. Så det blev ett naturligt slut på en häftig konsert.

Antydningarna saknas i Frisells och Sverrissons samarbete

Gitarristen Bill Frisell har jag följt genom åren, mest via hans olika album. Men jag lyssnade också till honom 2011 när han tillsammans med en ensemble gästade Uppsala Konserthall och framförde musik till projicerade äldre porträttbilder från landsbygden i Arkansas.

Hans musik handlar ofta om vackra melodier, gärna country- och americanainspirerade, som han sällan spelar rakt av, han har svårt att lämna den ytliga skönheten ostörd.

Men någon gång ibland kan han plötsligt låta som en instrumental countrygrupp, utan något annat än melodin. Och jag kommer på mig själv att sitta och le.

Men så, i nästa stund, prövar han melodin igen, söker dess innersta väsen.

Jag bekänner, jag blir lycklig av denna musik, av denna musikant.

Och så dyker han upp på Fasching. Bara några dagar efter det att saxofonisten Joe Lovano var där. De två världsstjärnorna som har en hel del gemensamt, för närvarande handlar det bland annat om den lite dröjande, sökande spelstilen.

De har spelat tillsammans i Paul Motians grupper, där de fått utveckla spelsättet, eller kanske är det snarare så att Motian engagerade dem för deras sätt att spela.

Bill Frisell är gitarristen som alla vill spela med. Han både smälter in och tillför spänning i grupperna.

Det är därför inte så konstigt att den isländske basgitarristen Skúli Sverrisson skrivit musik som Bill Frisell framför tillsammans med honom. Och som sista anhalt på deras gemensamma turné intog de Faschings scen.

Sverrisson har bland annat arbetat tillsammans med Lou Reed och David Sylvian. Han har skrivit musik till dansföreställningar, film och teater och han har gett ut flera album under eget namn.

Konserten sker med hög koncentration i ett set på lite över en timme.

Sverrisson sitter med sin basgitarr mitt emot Bill Frisell på scenen, men verkar hela tiden i sin egen värld. Frisell söker hans blick, mellan blickarna på notbladen, men får den nästan aldrig tillbaka. Deras gitarrsamarbete är ändå oklanderligt.

Musiken är vad jag skulle kunna kalla vibrerande kammarmusik. Men antydningarna, som Frisells musik är full av annars, är nästan helt borta. Melodierna lyfts fram utan att man prövar dem, som drömlika utflykter.

Sverrisson fyller med sin basgitarr ut alla tomrum i Frisells spel, och lite av den rymd som är Frisells kännemärke går därmed förlorad, den rymd som han burit med sig under alla år och som landade så fint i hans senaste album ”Music IS”.

Jag kan inte komma ifrån att en del av Frisells personlighet som gitarrist går förlorad i detta samarbete, hur skicklig Sverrisson än är med sin basgitarr. Eller kanske just därför.

Men det finns ett drömskt drag i musiken som också är ett återkommande tema i Frisells musik och jag kan plocka fram titlar ur hans tidigare produktion som ”Like dreamers do” och ”Blues Dream”.

Efter varje avslutad låt spänner Frisell läpparna så en del av tänderna blir synliga, ett försynt leende från en framstående artist, en gitarrist som skapat ett eget drömskt universum mitt emellan den fria jazzen och den folkliga amerikanska musiken, eller rättare sagt med fötterna i båda dessa genrer.

Jag reser mig och bugar inombords för denne tystlåtne musikant som nästan generat tar emot applåderna som strömmar emot honom och Skúli Sverrisson vid avslutat värv.

Joe Lovano berättade historier på Fasching

Mitt intryck, efter att ha lyssnat igenom ett antal album, är att Joe Lovano är en saxofonist som verkligen talar till oss genom sitt instrument. Jag har hört honom i egna grupper, men oftare tillsammans med trumslagaren Paul Motian och gitarristen Bill Frisell i den förres trio.

Han kan skälla, han kan tala tyst och inställsamt, men oftast talar han fort och ivrigt för att få ur sig det han vill säga.

Jag vet faktiskt ingen blåsare som talar så direkt till oss lyssnare, vars tonspråk är så likt det mänskliga talet.

I torsdags kom han till Fasching och det visade sig att han med stigande ålder blivit mera dröjande, mera sökande i sitt spel.

Han låter inte längre lika ivrig även om han då och då under konserten höjde rösten och nästan spottade ur sig vad han ville säga.

Med sig på scenen hade han pianisten Marilyn Crispell och trumslagaren Carmen Castaldi.

Utmärkande för musiken var att alla tre berättade sin historia, ingen målade bakgrunder. Noterna fanns där framför deras ögon men de verkade mera vara stolpar att ha som utgångspunkt än noteringar att slaviskt följa. Samspelet fungerade väldigt väl utan någon bakgrund och ibland bröt någon av musikerna ut i en egen berättelse.

Ur en swingälskares perspektiv kunde många stycken låta som evighetslånga introduktioner, intron som inte ledde till någon fortsättning. Och nog kunde musiken kännas meditativ, ja, nästan stillastående. Men om man lägger andra perspektiv på den så skulle jag säga att musiken är beskrivande, eller ännu hellre berättande. Det är platsen och vad som händer just där som är det viktiga, inte att till varje pris komma därifrån, komma framåt.

Musikerna berättar historier som utgår från platsen, där stämningarna skiftar, där dramatik avlöser stiltje och tvärtom, där Marilyn Crispell får luften att vibrera efter att stiltjen fått oss att luta oss tillbaka. Hennes berättelser är de mest dramatiska, och hon har en teknik som är anpassad till denna form av dröjande musik där stämningarna skiftar.

Koncentrationen är total hos trumslagaren Carmen Castaldi. Jag har nästan aldrig sett en trummis som varit så uppe i musiken, varje nästan ljudlöst visp, varje petning med pinnarna på cymbalen, varje slagserie med klubborna betydde något för honom. Och för musiken.

För mig behöver musiken inte svänga på traditionellt sätt, bara den berör. I Joe Lovanos nuvarande musik finns ett konsekvent drag som omfattar både de lite dröjande resonerande partierna och utbrotten.

När konserten var slut och publiken ville ha mer, så kom Lovano ut från musikerrummet helt ensam, spelandes på sin tenorsaxofon. Och han stannade på golvet nedanför scenen precis framför mig, framför min stol, och spelade. Och det kändes som om han för mig berättade en historia på den lovanska dialekten som jag sedan kunde bära med mig ut i natten. Den handlade om att det är viktigt att dröja, att tänka efter, om man är tvärsäker från början blir det aldrig någon bra musik. Eller något spännande liv.

Tiden, Yngve Frej och jag

Ganska ofta känner jag mig numera som ett fornminne. Som det fornminne som Stig Claesson, med hjälp av skomakare Gustafsson och övriga som bodde på Bråten, skapade i romanen ”Vem älskar Yngve Frej?”.

Själv är jag egentligen skapad ganska sent på jorden men mina referenser verkar ändå uråldriga i dagens samhälle.

Jag är ett stenröse, en gammal husgrund, medan allt i min närhet har förändrats. Skogen har tagits ned och föryngringsytorna växer runt omkring mig.

Det fanns en tid när alla lyssnade och tittade på samma nyheter, roades av samma underhållare, läste om samma kändisar, när alla liksom nådde lika långt, när alla hade samma referenser.

När alla bodde i samma hus, Yngve Frejs boning. Och nu är bara husgrunden kvar. Och ingen vet hur det såg ut innanför väggarna. Ingen vet vem han var, så om hans leverne kan man berätta vad som helst. Det är bara det att det är så få som bryr sig.

Mänskligheten verkar ha startat om från noll. Kalhyggena har förvandlats till vildvuxen snårskog.

Om de nya buskarna och träden skulle lyssna på ett stenröse så är det långt ifrån säkert att de förstår vad stenröset pratar om.

Allt verkar, ur ett stenröses perspektiv, ha börjat om från början.

Tallarna, med sina raka och tydliga stammar, har sågats ned. Granarnas siluetter, som i månljusets sken bredde ut sig från toppen till roten, har också fallit för sågklingorna. Och ersatts av en snårskog som ingen kan överblicka.

Ingenting kan längre tas för givet. De små frågorna blir lika stora som de stora. Det privata blir lika offentligt som det offentliga. De forna händelserna blir lika aktuella som de aktuella.

Att äta kakan och ha den kvar är tidens lösen.

Jag förstår att skomakare Gustafsson numera är död och att Bråten måste vara helt avfolkat, en död by. Men det är mycket möjligt att den just nu återskapas i form av en dramaserie som produceras av ett bolag som slåss om publikens gunst.

För i vår tid blir det skapade lika verkligt som verkligheten. Där jag fortfarande försöker leva kvar.