Plattor i stället för live i virusets spår

19 Mar

Flöjten är inget av våra vanligare jazzinstrument. Och det finns säkert skäl till det. Flöjten har på något sätt blivit symbolen för något finstämt, något sprött. Och även om jazzen kan vara det också, så är det inte det första man tänker på i jazzsammanhang.

Jag är ingen musiker men som jag uppfattar det är flöjten ett väldigt delikat instrument att hantera. Vill man för mycket så finns risk att tonerna stockar sig. Och läcker man luft för att få till en mer brutal ton så är det lätt att tappa tonen helt.

Min nyfikenhet var därför stor när jag anmälde mig till en konsert på Fasching. Det var en av våra bästa saxofonister, Magnus Lindgren, som tagit fram flöjten. Och faktum är att han även betecknas som en av Europas främsta jazzflöjtister.

Men det kom något emellan, ett coronavirus vars härjningar begränsar mångas rörlighet. Det gjorde att jag, trots min nyfikenhet, bestämde mig för att inte gå till Fasching och lyssna när Magnus Lindgren, tillsammans med Henrik Janson på gitarr, Lars Larry Danielsson på elbas och Per Lindvall på trummor skulle hylla en av jazzens stora flöjtister, Herbie Mann. Det var 50 år sedan han spelade in sitt legendariska album ”Memphis Underground”. Magnus Lindgren har följaktligen döpt sitt projekt till ”Stockholm Underground”.

Efter det att jag bestämt mig för att stanna hemma visade det sig att coronaviruset, som håller på att stänga hela kulturlivet runt om i världen, även satte stopp för ”Stockholm Underground” på Fasching, konserten ställdes in.

Men jag fann på råd. Jag tog helt enkelt fram albumet ”Stockholm Underground”, som Magnus Lindgren och hans medmusikanter spelade in 2017, för att höra hur det skulle ha låtit på Fasching denna söndagskväll.

Så där satt jag med cd:n ”Stockholm Underground”. Och jag tog även fram LP:n ”Memphis Underground” från 1969. Detta år var jag 24 år och mitt dåvarande jazzliv kretsade, trots att jag köpte plattan, inte i första hand runt Herbie Mann och hans sprödsoul, det ska villigt erkännas.

Det var i stället en saxofonist, som också spelade flöjt ibland, som jag vurmade för.

Några år innan Herbie Mann spelade in ”Memphis Underground”, rättare sagt 1966, hade saxofonisten Charles Lloyd tagit fram flöjten och spelat in sin egen komposition ”Sombrero Sam” på plattan ”Dream Weaver”. Det är en melodiös rökare, troligen inspirerad av Lloyds förflutna som bluesbandsmusiker i sina hemtrakter i just Memphis (en händelse som ser ut som en tanke). Här och i en snabb version av Jacques Preverts Autumn Leaves färgar flöjten verkligen av sig på musiken och uppbackad av Keith Jarrett på piano, Cecil McBee på bas och Jack DeJohnette på trummor känns flöjten som ett helt adekvat jazzinstrument.

Min dåvarande jazzkompis och jag lyssnade till kvartetten i Stockholm för att sedan lifta till Antibes i södra Frankrike där Charles Lloyd Quartet gjorde ett djupt intryck, ja, faktiskt knockade både den franska publiken och presskåren. Konserten spelades in av Atlantic men av någon anledning gavs den aldrig ut på skiva och har därefter aldrig återfunnits i Atlantics gömslen. (Duke Ellington spelade kvällen efter och det var en lika fantastisk konsert med orkestern i högform, vilket inte alltid var fallet. Denna konsert finns utgiven på två LP-skivor, tyvärr med lite förvirrande låtangivelser.)

Om Charles Lloyds kvartett var ett av våra huvudspår vid denna tid så var Stanley Turrentine ett annat. Han tog, vad jag vet, aldrig fram någon flöjt. Vad han däremot gjorde var att, liksom Herbie Mann, välja soul och rhythm and blues-musik som sitt förstaalternativ och han blev med åren alltmer en soloartist med ett pumpande komp som backade upp honom, inte olikt Herbie Mann på ”Memphis Underground”.

Men min vurm för Turrentine grundade sig mera i 1960-talets inspelningar tillsammans med Les McCann och Shirley Scott än hans senare soulinspirerade inspelningar. Ett fint exempel på hans känsla och hans ton tycker jag är albumet ”That´s what it´s at”. Jag vet inte hur många gånger vi lyssnade till ”We´ll See Yaw´ll After While, Ya Heah”, inte bara för titeln utan också för ett sugande (i positiv bemärkelse) spel från Turrentine.

Vi var naturligtvis på plats när Turrentine 1966 kom till Gyllene Cirkeln som medlem i organisten Shirley Scotts trio. Det var en högtidsstund och det var innan han blev den ensamma stjärnan i otaliga sweet soul-skivor, och innan han blev en tillbakalutad Mr T poserande i solbrillor.

Hemma i min karantän spelade jag nu cd:n ”Magnus Lindgren Stockholm Underground”. Och lyssnade till ett tillbakalutat pumpande komp med Per Lindvall på trummor och Lars Larry Danielsson på elbas. Där finns stora likheter med Memphis Underground. Magnus Lindgrens flöjt ornamenterar dock lite mer än Herbie Manns. Och soulen och rhythm & blues-känslan är inte lika stark, låtvalet är lite mer varierat.

Sweet Soul Music i Manns och Turrentines anda är kanske inte min finaste likör, men man kan ju inte leva på sweet memories hela livet. Så jag är verkligen besviken att jag inte fick höra Magnus Lindgren Stockholm Underground. Det är ju det som är vitsen med musiklivet, att man kan gå tillbaka, men framför allt att man kan skaffa sig nya intryck som förhoppningsvis överraskar och berikar.

När det uppstår begränsningar, som ett coronavirus, så blottas hur mycket dessa nya intryck betyder i ens liv. Plattor bra men live bäst, för att travestera ett gammalt ordspråk.

Rena Rama nu och då

3 Mar

Jazzgruppen ”Rena Rama” återsamlades på Faschings scen i torsdags, 45 år efter det att de spelade in ett live-album på samma plats. Det var releasefest, men inte för något nytt album utan för att den 45 år gamla liveinspelningen genomgått en remastring och nu ges ut på nytt. När det begav sig var den nummer två i serien Organic Music som gavs ut av skivbolaget Urspår, nu är det Caprice som ser till att fräscha upp inspelningen.

Det var alltså 1975 som inspelningen gjordes, men av någon anledning väntade då skivbolaget i åtta år innan man gav ut konserten.

Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge. För mig blev det en kick när den väl kom ut. Under åren som gått sen dess har jag lyssnat till detta album många gånger, och varje gång övertygats av bandets energi.

1975, vid tiden för inspelningen, kännetecknades ”Rena Rama”, förutom av denna enorma energi, av att de tog sig an och bearbetade folkmusik från olika länder, att rytmiska figurer hade stor inverkan på musikens uppbyggnad och att alla i bandet betydde lika mycket när det gällde att påverka musikens riktning.

”Rena Rama” bildades runt 1970 och fick spela in sin första skiva 1973 på Caprice, ”Jazz i Sverige”. Bandet bestod då av Bengt Berger på trummor, Palle Danielsson på kontrabas, Bobo Stenson på piano och Lennart Åberg på saxar och flöjt. De två sistnämnda kom sedan att ingå i alla versioner av ”Rena Rama” fram till upplösningen runt 1990.

Lars Westin utnämner i skivkonvolutet de fyra till de kanske främsta företrädarna för den nya svenska jazzgenerationen och det är bara att hålla med.

Då satte trummisen Bengt Berger, med sina erfarenheter från en lång vistelse i Indien, stor prägel på gruppen och på denna skiva deltar alla på diverse slaginstrument. En låt är till och med framförd med enbart slaginstrument. På flera spår utgör folkmusik en grund och Åberg spelar mycket flöjt. De skapar mycket av musiken i stunden och alla kan påverka.

Två år senare gjorde gruppen det live-album som releasefesten gällde. Det är också det album som gjort störst intryck på mig och som jag därför haft som mall när jag lyssnat på resten av deras produktion.

När de spelade in denna skiva hade Bengt Berger ersatts av Leroy Lowe vid trummorna och Lowe hade även han stor påverkan på musiken, även om han hade en annorlunda framtoning. Det finns en vaggande rytm som försätter mig i ett tillstånd där jag är helt koncentrerad på musiken, gruppen är som en ormtjusare och jag är ormen. Alla fyller i med sina röster, det hela är mycket suggestivt och det är inte melodilinjerna som kommer i första hand utan det som sker runt omkring. Musiken kommer till mig i vågor och det känns skönt att översköljas. Det är en ljudbild fri från enskilda uppvisningar, en helhetsupplevelse som är större än de enskilda delarna.

Efter den skivan stöptes gruppen sakta om i en ny, mer konventionell form, där de enskilda insatserna blev viktigare och gavs ett större utrymme. Solospelandet ökade och betydelsen av de rytmiska figurerna tonades ned, liksom det folkmusikaliska inslaget. Även om dessa ingredienser fortfarande till och från betydde en hel del.

1977 kom albumet ”Landscapes”. 1979 spelade man in ”Inside-Outside”. Lars Westin kan se ”en utveckling och en mognad”. Själv lyssnar jag till fantastiska musiker men som anpassat sig och blivit mer konventionella i sin approach till musiken.

Nästa LP, ”New Album”, spelades in i november 1985 och här har Anders Jormin ersatt Palle Danielsson på bas och Anders Kjellberg har ersatt Leroy Lowe bakom trummorna.

I ”The Lost Tapes” från mars 1987 har Åberg/Stenson/Jormin fått sällskap av Kenny Wheeler på trumpet och Billy Hart på trummor. Det sista albumet blev ”Rena Rama with Marilyn Mazur” från 1989.

Och nu, 45 år efter live-inspelningen på Fasching och 21 år efter den sista skivan, återsamlas de på Faschings scen. Tillfrågade om konserten för 45 år sedan har medlemmarna inte mycket att säga. Men vi får reda på att spelningen gick av stapeln under en jazzfestival och att tre band skulle rymmas under kvällen på Fasching, vilket begränsade spelningen till bara tre låtar, om än långa.

Och Bobo Stenson berättade att han nyligen lyssnat på den återutgivna konserten, i bilen på en resa i Belgien. Han var alldeles slut när han kom fram till målet för bilfärden – men inte av att köra utan av den energi som gruppen jobbade upp under spelningen.

Den här torsdagskvällen var det Lennart Åberg, Bobo Stenson, Palle Danielsson och Anders Kjellberg som utgjorde Rena Rama. De spelade bland annat alla tre låtarna som fanns på live-inspelningen, Enok, skriven av Bobo Stenson, Nem Um Talvez av Hermeto Pasqual och Rumanian Folksong, en traditionell sång som arrangerats av Palle Danielsson. Det lät naturligtvis annorlunda än då. Det var inte lika suggestivt, det gungade inte på samma sätt. Men en jämförelse kan bara bli orättvis, det var ju länge sedan de fyra musikerna på scenen spelade ihop, länge sedan de hade ett intuitivt samarbete. De outtröttliga löpningarna upp och ner på skalan hade ersatts av ett mer eftertänksamt spel. Men det var ändå en musik som jag kunde vila i med uttrycksfulla soloinsatser och man understödde varandra på ett fint sätt.

Ett roligt inslag var när gruppen inför sista låten kallade upp Bengt ”Beche” Berger på scenen för att han skulle hoppa in vid trummorna.

”Då blir jag både den förste och den siste trummisen i ”Rena Rama”, utbrast han. Och så hade det också blivit om det inte vore för extranumret där Anders Kjellberg återtog sin plats bakom trummorna.

Det var ett återseende som var roligt att lyssna till, men den energi de utvecklade på Fasching 1975 var de långt ifrån. Det var hälften av tonerna och hälften av låtlängderna från den tiden. Men det blev en trevlig kväll och den nymastrade CD:n har gjort att gruppen låter bättre än någonsin, fast på en konsert för 45 år sedan.

Mare Nostrum – musik för finsmakare

23 Feb

Jag vet inte om jag någonsin hört så många vackra melodier spelas med en sådan koncentration och känsla som denna fredagskväll i Grünewaldsalen högst upp i Stockholms konserthus. Det kändes som om vi i publiken var inbjudna till en lyxmiddag för öronen.

På scenen spelade tre oerhört skickliga musiker, Jan Lundgren på piano, Paolo Fresu på trumpet och Richard Galliano på dragspel, eller ackordeon som arrangörerna föredrar att kalla instrumentet.

Under hela kvällen behöll de melodierna i fokus, kompositioner som de skrivit själva eller valt ut för att passa deras sätt att spela. Melodifraserna spelades ibland unisont, ibland samtidigt lindade om varandra, ibland instrument för instrument. Mångtonigt som pianot eller fåtonigt som trumpeten, men alltid handlade det om melodin.

Det som serverades kändes i det närmaste perfekt. De tre har också till och från spelat tillsammans i 15 år och har ganska nyligen gett ut sitt tredje album, ”Mare Nostrum III”.

Med andra ord känner de varandra väl och de kommunicerar på scenen med små nickar eller leenden.

De inledande kompositionerna förflyttar mig till Paris, dit återkommer musiken också senare under kvällen. Det har regnat och gatljusen blänker i den blöta asfalten.

Blänker gör också dragspelaren Richard Gallianos lackskor, knutna med röda snören. Hans svarta Giuliettidragspel med svarta och vita knappar skimrar rött i spotlightens sken, liksom den svarta Steinwayflygeln. Ska det kännas som lyx så ska det.

Jan Lundgren verkar njuta av att spela med Fresu och Galliano. Han understödjer, han spelar melodier och någon gång sitter han tyst småleende när Fresu och Galliano spelar duett.

Richard Galliano behärskar sitt instrument till fulländning och använder hela dess omfång upp till högsta diskant, där han stundom spelar melodiska fraser med en oväntad pregnans. Han är en mästare som kan briljera, men, som jag upplever det, aldrig gör det i onödan.

Paolo Fresus trumpet snubblar aldrig, tonerna är rena och klara, även när han spelar sordinerat, då bara lite dovare.

Ja, konserten är nästan för perfekt. Lite saliv i trumpeten, ett feltryck på dragspelet, en flygel som ger ifrån sig lite missljud. Sådant händer inte dessa herrar. Ur dunklet på en av Paris bakgator kan jag ibland nästan skönja Lady och Lufsen smyga fram. Men så långt som till spagettin når de aldrig. Innan dess ger sig dragspelet och pianot ut på lite vildare äventyr, men även det vilda känns kontrollerat, kanske mer genom musikernas skicklighet än något slags kontrollbehov.

För några år sedan var jag på Konserthusets stora scen och lyssnade till dragspelaren Vincent Peirani och gitarristen Ulf Wakenius i Youn Sun Nahs grupp. Dessa båda är också ekvilibrister men jag upplevde att fredagens konsert i Grünewaldsalen var mindre uppvisning än då, mer glädje. Och framför allt spelade denna trio mera tillsammans, producerade en färggrann väv för publiken att beundra.

Det var en och en halv timmes samspel i världsklass, en uppvisning i perfektion, men som avslutades i oordning då de tre inte lyckades få någon samordning i tackandet och bockandet inför publikens ovationer. Men det må vara dem förlåtet, ja, det blev en påminnelse om att de trots allt kan vara mänskliga.

Sigurdardottir och Schultz gnistrar och glimmar

29 Jan

Det började som ett duoprojekt när pianisten Anna Gréta Sigurdardóttir och gitarristen Max Schultz fann varandra. Men allt eftersom deras komponerande framskred så kände de att det behövdes något mer för att göra musiken full rättvisa, vilket ledde till att de tog in andra instrument i projektet.

Och så här med facit i hand, ett nytt album och den konsert på Fasching som jag bevistade i tisdags, så tycker jag att de gjorde helt rätt.

Två av kompositionerna, en i varje set, spelade de på duo och det lät väldigt fint. Men i övriga låtar fick resten av musikerna på scenen delta, Joakim Milder på tenor- och sopransaxofon, Christian Spering på kontrabas och Magnus Gran på trummor, och det tycker jag gav ett mervärde till musiken.

Jazzen har efter bebop- och hardboperan gått in i en era där konsten att etablera en egen ljudbild betyder nästan lika mycket som musikernas skicklighet.

I det här fallet står melodierna, ofta vackra och lite vemodiga, i centrum, alla skrivna av antingen Sigurdadóttir eller Schultz, eller båda tillsammans. Och alla instrument, möjligen undantaget trummorna, är med och ornamenterar melodin. Ibland rör sig gitarr, piano och sax tillsammans, spelar samma toner samtidigt, ibland går de i varandras fotspår och ibland rör de sig runt varandra ständigt på vandring framåt.

Jag får upp likande ljudbilder i mitt minne, ett album med Keith Jarrett och Gary Burton, där piano, vibrafon och gitarr rör sig runt varandra på ett liknande sätt och ett album med Modern Jazz Quartet där MJQ spelar tillsammans med gitarristen Laurindo de Almeida, där gitarren spelar en liknande roll som Schultz nylonsträngade gitarr gör i detta sammanhang.

Utan några jämförelser i övrigt, någonstans mellan dessa ligger Sigurdardóttirs och Schultz ljudbild.

Anna Gréta Sigurdardóttirs porlande pianospel gifter sig, för att låna en populär term från matlagningen, väldigt fint med Schultz precisa gitarrtoner. Det är för resten en fröjd att höra Max Schultz i ett sammanhang man inte är van vid. Här får solospelandet stå tillbaka för ett vindlande, lyriskt samspel och de enda egentliga soloinsatserna stod Joakim Milder för på sopransaxofonen. Han visade att man inte behöver spela en massa toner för att få uppmärksamhet, han lägger i stället in så mycket i varje ton att det ibland nästan blir smärtsamt. Ibland bidrar Christians Sperings bas till det melodiska, ibland håller han sig, liksom Magnus Grans trummor, lite i bakgrunden, men hela tiden i samklang med de övriga.

Det mesta under konserten var melodiskt och ganska återhållet, men så i andra avdelningen kom ett utbrott där allt det uppdämda fick värka ut, innan allt återgick till den melodiska ordningen.

Det här är musik som gnistrar och glimmar, en överraskande pärla på en jazzhimmel som visar upp alltfler egensinniga stjärnbilder.

Daniel Karlsson Trio – tre som blir ett

24 Jan

Den klassiska pianotrion domineras av pianisten och kontrabas och trummor ger understöd. I Sverige var det bland annat Esbjörn Svensson som ändrade på det. Och ESTs sound föll hela världen på läppen. Därför ligger det nära till hands att ta efter för dagens svenska triokonstellationer.

Men då känner man de svenska pianisterna dåligt. För några månader sedan lyssnade jag till Jacob Karlsson Trio med ett eget sound som hade en del inslag av elektronisk. Och så under onsdagskvällen på Fasching intog Daniel Karlsson Trio scenen, också den med ett eget sound där alla instrumenten bidrar i stort sett lika mycket till ljudbilden.

Daniel Karlsson behärskar pianot till fullo, jag skulle vilja påstå att pianot ibland upphör att vara ett piano och blir en del av Daniel.

Likaså att trion upphör att vara en trio och mera blir en röst, en enhet. Med en populär fras skulle man kunna säga att trions sound blir mer än dess enskilda delar.

Daniel Karlsson bor på Runmarö i den stockholmska skärgården, kanske är det därför jag upplever att han beskriver landskap, väder och vind med tangenterna. Han kan spela många enskilda toner på väldigt kort tid vilket ger en vision av att han målar sina motiv med breda penseldrag, det blir ett mustigt sound som förs med skärgårdsvindarna ut till oss i den i stort sett fullsatta lokalen. Och han kryddar sitt pianospel med elektroniska effekter som han smyger in allt mer ju längre kvällen lider. Vi kunde höra hur det blåste upp och vattnet krusade sig. Men dessa effekter tog aldrig överhanden.

Christian Spering är med kontrabasen hela tiden med och bygger stämningar. Han kan bara genom att upprepa en ton med samma intervall färga en lång passage. I den här trion är han mera medspelare än kompare och han visar att kontrabasen kan vara ett ensembleinstrument jämställt med pianot. Han kryddade också sitt basspel med stråken, som han sparsmakat hanterade.

Bakom trummorna satt en lyhörd Fredrik Rundqvist. Även trummorna blir i det här sammanhanget mera en del i samspelet än ett instrument som ska hålla takten. Dessutom kan man i hans ansikte avläsa musikens slingrande gång. Han kryddar sitt spel med hängande minicymbaler och gonggongar. Han använder dem bara när det är motiverat vilket ger musiken ett mervärde.

Jag sitter så till att jag ofta bara ser Daniel Karlssons ostyriga hår när han böjer sig ned över tangenterna. Men musiken känns inte ostyrig trots att den har snabba skiftningar både i tempo och stämningar. Den har en övergripande struktur som ger den en enhetlighet var den än befinner sig.

Musik kan byggas utav glädje, men för att komma djupare så måste man lägga till en bit allvar i framförandet. Här är det också skärpta sinnen i alla musikens passager som gäller.

För fem år sedan hörde jag Daniel Karlssons grupp på Fasching och tyckte inte den levde upp till förväntningarna efter att ha fått Gyllene Skivan 2014 för albumet ”Fusion for Fish”. Denna gång lever trion upp till förväntningarna efter senaste albumet ”Fuse Number Eleven”. Och det med råge.

Om jazz, ekvilibrism och engagemang

16 Jan

Jazzen är en musikform som öppnar stora möjligheter för utövaren. Men den kräver också en del. Antar man inte utmaningarna hos jazzen så riskerar man att spänningen försvinner från musiken.

När man lär sig spela ett instrument handlar det ofta om att den analytiska delen av hjärnan får jobba, innan spelet sitter och alltmer övergår till den automatiska hjärnhalvan. Man blir allt skickligare på sitt instrument. Men vad händer sen, vad ska man göra med sin skicklighet?

Här tycker jag att jazzen öppnar möjligheter med sin inriktning på improvisation som en del av musiken. Här kan musikerna utmana sig själva. För att utrycka sig populärt, musikern får en chans att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Det ger också energi till spelet, energi som kommer av att du måste engagera dig fullt ut för att klara att nå ut till åhörarna. Om man då vänder på perspektivet uppstår frågan om man som åhörare kan märka om spelet går på rutin eller om musikern är engagerad och öppen för nya intryck?

Jag tror det.

Det är mina upplevelser under jazzdagarna i Stockholm som fick mig att fundera kring detta med spänning och energi i musiken. Mina funderingar har inte utgångspunkt i någon musikteoretisk grund, för det har jag ingen, utan i den personliga upplevelsen.

Funderingarna kommer sig främst av att jag var ganska besviken på storheterna som kom till jazzdagarna, ”Art Ensemble of Chicago” och ”John McLaughlin and the 4th Dimension”.

Jag vet att båda grupperna belönades med stående ovationer från publiken och det är just därför som mina funderingar uppstod, varför tyckte inte jag att det var ”bra jazz” när så många andra tyckte det. Eller var det deras långa musikaliska gärning applåderna gällde, för då kan jag instämma i dem.

Men just under jazzdagarna var det ingen av akterna berörde mig nämnvärt. Jag tyckte att musiken saknade spänning.

Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det hade olika orsaker.

När det gäller ”Art Ensemble of Chicago” så saknades den spänning som uppstår när olika instrumentalister inspirerar varandra, ger varandra draghjälp, och på så vis lyfter musiken till ett högre plan som de själva kanske inte visste fanns innan konserten.

I Dansens Hus spelade bandmedlemmarna i stort sett aldrig tillsammans, utan man delade upp musiken mellan sig. På det sättet förlorade man mycket av spänningen som ofta finns i jazzen. Och som denna musikform bygger på nästan lika mycket som improvisationen.

När det gäller John McLaughlin and the 4th Dimension så handlar det för mig om att musiken var mera uppvisning än spännande. John Mc Laughlin är ju en enastående gitarrist och kanske ligger det nära till hands att han utnyttjar sitt kunnande till något han tror att publiken vill höra i stället för att utgå från sig själv och sitt band. En populistisk form av jazz.

Jag är medveten om att det fanns kritiker som liknade hans sätt att spela på konserten med John Coltranes saxofon, men det var inte min upplevelse. Och jag är medveten om att merparten av publiken verkade nöjd, men jag tyckte faktiskt att konserten förlorade mer och mer av sin spänning, blev mer och mer uppvisning, ju mer trumslagarna släpptes lösa på sina instrument.

Men även McLaughlins spel kändes mer som uppvisning än genuin utlevelse.

Gitarren är ju ett instrument som ekvilibrister kan lockas briljera med.

Jag såg för några år sedan Ulf Wakenius (i en grupp tillsammans med röstkonstnären Youn Sun Nah och dragspelsekvilibristen Vincent Peirani) där min upplevelse var att mycket handlade om uppvisning. Jag beskrev det då som den mest fantastiska konsert jag upplevt som inte lyckades beröra mig.

En annan världsgitarrist, Bill Frisell, tycker jag nästan alltid är spännande att lyssna till. Men även han kan hamna i musikaliska sammanhang där den andhämtning, den sökande rytm, som hans gitarrspel ger uttryck för, hämmas. I det här fallet besökte han Fasching tillsammans med isländske basgitarristen Skúli Sverrisson. Det var också den senares musik som spelades. Med basgitarren och Sverrissons kompositioner täpptes alla andningshål till. Musiken tjocknade och även Frisells spel förlorade sin spänning.

Det är ju naturligtvis subjektivt vad som berör och inte (och hur man vill bli berörd) men det är också så att briljans förpliktigar, det gäller att använda den på ett sätt som öppnar musiken för publiken.

Jazz kan låta precis som man förväntat sig och på så sätt tillfredsställa sina lyssnare. Men för mig är jazz i sina bästa stunder ett äventyr, öppet för överraskningsmoment. När musikerna, med sin skicklighet som grund, ger sig ut på mer okända vatten. Eller som Blandaren myntade i sitt senaste nummer: ”Konst är det man inte kan. För kan man det så är det ingen konst”.

Ovanlig blandning med Torkel Rasmusson på Fasching

12 Jan

Han tar inte upp handen ur byxfickan när han sjunger, inte på hela konserten. I den andra handen håller han mikrofonen som han böjer sig över. Ju mer han tar i desto böjdare. Men hans röstresurser räcker ändå inte alltid till och ibland blir bandet honom övermäktigt.

Han är den 78-årige progglegendaren Torkel Rasmusson och spelningen på Fasching denna fredagskväll är någon slags releasekonsert för hans senaste album.

Någon slags, eftersom cdn har varit ute ett tag, men vinylen är nypressad.

Det är ett kompetent band som backar upp honom. Reine Fiske på gitarr, Sigge Krantz på bas, Lise-Lotte Norelius på trummor och så Fredrik Ljungkvist på saxar och klarinett. Bakom klaviaturen sitter Fredrik Swahn, som också står för arrangemangen.

De egna texter som Torkel Rasmusson sjunger går inte alltid fram i sin helhet, men historierna han berättar har ofta ett rikt bildspråk där ordspråk och kända uttryck återanvänds och det konkreta och symboler blandas friskt.

En gång i tiden, när han medverkade i Gunder Hägg och Blå Tåget, var han mera direkt i sitt tilltal. Då handlade det om klasskampen och om samhällets toppar som skor sig på andra.

Liksom fallet var med Blå Tåget har Torkel Rasmusson och bandet svårt att få början av låtarna att stämma, samma sak gäller med avslutningarna. Det tar ett tag innan han kommer in i det. Men sen rinner orden ur honom till det är dags för en avslutning, då låten ofta bara lite oordnat klingar av.

Och han är ju heller inte i första hand musiker, även om han på äkta gammaldags singer-songwriter-manér överraskande hivar upp ett munspel och river av ett solo i en av låtarna.

Det är roligt med dessa snidare från Blå Tåget, Tore Berger har ju gjort en liknande solokarriär som Torkel Rasmusson, de omger sig ofta med oerhört kompetenta musiker och dessa verkar gilla att spela med de äldre verserade herrarna, bestämda med hur de vill ha det men ger ändå frihet till musikerna. Det är intressant att så många jazzmusiker passerat revy på deras album.

Med på scenen fanns till exempel Fredrik Ljungkvist, en av våra mest ansedda jazzsaxofonister i den lite friare formen. Ju längre kvällen led desto mer inspirerad verkade han bli och han fick också till några häftiga solon mot slutet.

Ljungkvist har hoppat in i bandet i stället för Roland Keijser, en jazzveteran som hade nära förbindelser med proggen, och som avled under inspelningen av albumet.

Denna blandning av poetiska och berättande texter, framförda av långt ifrån durkdrivna sångare som skrivit både text och melodi, och ösig jazz känns främmande i dagens musiklandskap. Det kluvna i denna konstellation märks också på publiken där en del spänner öronen till det yttersta för att höra poetens ord medan andra dansar för fulla muggar och hyllar öset i musiken.

Själv tycker jag att den här kombinationen har en fräschör över sig som inte finns i den strömlinjeformade musik vi får oss till livs i dag. Skavankerna skyls inte över, retuscheras inte, utan får ligga kvar och sprida lite leenden mitt i texternas allvar.

Torkel Rasmusson är ju inte världens bästa sångare och ibland haltar framförandet men det hela är genuint på ett sätt som vi sällan upplever i dagens genomkommersialiserade musikvärld.

Genuint göteborgskt var också förbandet ”Togges”. Det består av Torgny Sjöstedt på sång, gitarr och låtskrivande, Göran Berg gitarrer, Jonny Wartel saxofon och Henrik Wartel trummor. Det var också Togges som, enligt min mening, stod för dagens bästa låt, ”Vem lägger ner Burgårdens bibliotek”, som utmynnade i en hyllning till Ordet, det fria ord som bär vår kultur. Och som Torkel Rasmusson använt sig av i sin aldrig sinande diktning.