Arkiv | april, 2012

Fredrik och amerikanerna på Fasching

26 Apr

Fredrik Kronkvist bjöd in amerikanerna
Blyga svenskar, tillbakadragna svenskar har man ju hört talas om. Och amerikaner som tar för sig, som framhäver sig själva.
Det var så det fungerade när Fredrik Kronkvist spelade med sin amerikanska kvartett på Fasching. Flera gånger under konserten, när låtarna dragit ner entusiastiska applåder, så presenterade Fredrik Kronkvist sina medmusikanter med namn, men aldrig sig själv.
Det värsta är att han aldrig riktigt presenterade sig själv i musiken heller. Han tog sina solon men utan riktig skärpa, utan riktig närvaro. Sen drog han sig undan på en kant av scenen och lämnade fältet fritt för en frustande Gregory Hutchinson bakom trummorna, en vältrimmad Reuben Rogers på bas och en sökande och till sist finnande Aaron Goldberg vid pianot.
Det var som om Kronkvist på hemmaplan ville visa sin gästfrihet, han ordnade förutsättningarna genom att boka en svensk scen och skriva de flesta låtarna, i övrigt lät han de influgna amerikanerna få visa upp sina färdigheter.
Och vilka färdigheter de hade. Gruppen dominerades av trumslagaren eller slagverkaren med betoning på den första stavelsen, Gregory Hutchinson. Tillsammans med basisten Reuben Rogers höll han tempot, men om Rogers var stadig så kunde Hutchinson aldrig låta bli att sväva ut, att ändra på någon detalj, utan att för den skull sluta att driva låtarna framåt. En oerhört skicklig trummis, men ibland blev det i detta sammanhang för mycket och för hårt.
För känslan i gruppen stod pianisten Aaron Goldberg. Hans soloinsatser var kvällens höjdpunkter där han aldrig lät tekniken ta över känslan. Nästan varje gång började han lite trevande för att hitta ett anslag som stämde överens med det han ville få ut, det han ville förmedla. Solot stegrades sen till något som lade sig som ett filter över världens bekymmer. Det var här och nu, fullständig närvaro. Liksom intensiteten stegrades i varje solo så blev han bättre ju längre kvällen led. En pianist att följa framåt vägen.
Jag hoppas att de amerikanska musikerna lyfter fram Fredrik Kronkvist på motsvarande sätt när de spelar i New York, för cdn med kvartetten visar att han kan leva ut sin musik på ett helt annat sätt än under denna, trots vissa invändningar, väldigt lyckade kväll på Fasching.

Annonser

Freddie Redd and the Swedish Connection

13 Apr

Hjulbent som en gammal cowboy, försedd med käpp och vidbrättad hatt äntrar Freddie Redd Faschings scen. Han sätter sig bakom pianot och hans grupp drar i gång en låt av Redds eget fabrikat. Under kvällen blir det ett helt pärlband av gamla Freddie Redd-original som han exekverar med ett leende på läpparna. Inte för att jag kan se munnen under den yviga mustaschen, men hela han och hans spel utstrålar tillbakalutad harmoni.
Med sig på scenen har han amerikanen Dwayne Clemons på trumpet, Amanda Sedgwick på altsax, Kenji Rabson på bas och Moussa Fadera bakom trummorna. Amanda Sedgwick för ordet och hon är också den solist som tar störst plats. Alla Freddie Redd-låtar som spelas är up tempo och komponerade till teaterpjäsen The Connection, en off Broadwayföreställning skriven av Jack Gelber som först spelades av The Living Theater i New York och hade premiär 1959.
Amanda Sedgwick presenterar låtarna med stor respekt för de musiker som tidigare framfört alstren och i vars legendomspunna spår hon trampar. I ursprungsversionen var det Jackie McLean som spelade altsax och Tina Brooks tenorsax. Pjäsen sattes sedan upp i Los Angeles där bland annat Dexter Gordon medverkade på tenorsax.
1963 kom den till Sverige och Stockholms stadsteater i regi av Sten Lonnert. Då var det Lasse Werner och vännerna Christer Boustedt (altsax), Kurt Lindgren (bas) och Janne Carlsson (trummor) som framförde låtarna.
Att få spela Christer Boustedts roll i musiken ser Amanda Sedgwick som en ynnest och denna kväll har hon också ett väldigt flow i sitt spel. Att hon spelar i Boustedts direkta efterföljd är dock en sanning med modifikation. Det är nämligen så, som det alltid är inom jazzen är man böjd att säga, att musiken i pjäsen med tiden modererades och blev en annan än den Redd från början komponerade. Redan i Los Angeles skrev Dexter Gordon nya låtar till föreställningen och i Stockholm byttes Redds musik successivt ut mot kompositioner av Lasse Werner och Kurt Lindgren.
Den kväll 1963 när jag satt i publiken på Stadsteaterns studio och såg The Connection så gästades föreställningen av Dexter Gordon. Det är väl mer än troligt att man då också bytte ut en del av repertoaren till de låtar som Gordon skrivit för Los Angelesföreställningen.
Men denna kväll på Fasching är det Freddie Redd som är huvudpersonen och således hans kompositioner som spelas. The Connection är en metapjäs som handlar om en regissör som vill använda autentiska knarkare, varav en del är jazzmusiker, för att spela en pjäs om drogberoende. Pjäsen skulle också med en Beckettravesti kunna kallas ”I väntan på langaren”.
Om det är oordning på scenen i pjäsen så är det ordning på Faschings scen. Varje låt är uppbyggd på samma sätt med i stort sett samma ordningsföljd på soloinsatserna, saxofon, trumpet, piano och bas, den senare utesluts ibland. Solisterna bärs fram av ett otroligt tätt komp. Kenji Rabson och Moussa Fadera väver en matta som är hart när ogenomtränglig. Det ger solisterna en gedigen grund att stå på men tar också bort en del av spänningen i musiken.
Amanda Sedgwick lyckas använda kompet till att klättra till höga höjder emellanåt och Dwayne Clemons känns mer koncentrerad denna kväll än kvällen innan då samma konstellation minus Freddie Redd höll en kortare konsert som introduktion till en jam session.
Som omväxling till Redds up tempo-låtar spelar man Monks och Williams Round about midnight. Det är också då som Freddie Redd spelar sitt mest uttrycksfulla solo under kvällen. Han är fortfarande flyhänt men inte lika snabb som när han besökte Sverige 1991 (som en avstickare från Pori Jazz Festival i Finland) och spelade in egna låtar med Bernt Rosengren, Krister Andersson, Maffy Falay, Anders Ullberg, Torbjörn Hultcrantz, Gilbert Matthews och Bengt Stark,
När extranumret klingar av på Fasching känns det som om man varit med om något alldeles extra, särskilt som det var 56 år sedan som den nu 82-årige Freddie Redd besökte Sverige första gången. Då skickades han, Joe Harris och Tommy Potter efter från USA av Rolf Ericson för att ersätta ett annat gäng amerikaner som sänds hem på grund av drogproblem. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Redd några år senare skrev musiken till en pjäs om jazzmusiker med drogproblem.
Pjäsen togs för övrigt upp igen 2008 av samma teater, The Living Theater i New York, och av samma regissör, Judith Malina, som vid den första uppsättningen nästan 50 år tidigare. Saxofon spelade Rene McLean, son till Jackie som spelade med i originalet.
Vad säger Stockholms stadsteater om att återuppväcka Gelbers pjäs? Man har ju gjort det med nästan lika gamla Hair med gott resultat.