Arkiv | juni, 2012

Ale Möllers musik visar vägen mot integration

20 Jun

Ale Möller bryter ner motstånd med musik
I Ale Möllers värld finns inga gränser mellan musikformerna. Jazzen, folkmusiken, bluesen, rocken, visan, ja, jag är säker på att han även skulle kunna omfatta schlagern, ty han föraktar ingen musik.
Detta är hans signum, det gränslösa. Hans band består följaktligen av musiker från olika kulturer, från olika musikalisk tradition. Men i bandet kokas de samman till ett gemensamt uttryck. Han visar att det går att samsas, att det går att leva sida vid sida, att det går att skapa något gemensamt och samtidigt respektera varandras ursprung.
Som när bandet river av blueslåtar tillsammans med Eric Bibb. Det svänger så grymt att det borde öppna kanalerna till många låsta känsloliv. Att människorna i publiken plötsligt får kontakt med sig själva och de får både gråt och skratt i ögonen. Slavarnas frigörelsesånger hjälper till att befria de ”fria”människornas känsloliv. Bandets musik visar på ett samband mellan människans historia och hennes inre liv.
Jag förstår att musiken kan ha en läkande, förlösande kraft, något som Ale Möller förstås förstått för länge sedan.
Kapellmästarens spelglädje smittar av sig inte bara på musikerna och sångarna utan också på publiken. Han leder bandet med en avslappnad pondus som ger utrymme för alla på scenen att släppa fram sin allra yppersta musikalitet.
Maria Stellas, med ursprung i den grekiska visan, sjunger och dansar framför mikrofonen, Mamadou Sene ger Afrika en röst bredvid henne. Rafael Sida Huizar sitter bakom slaginstrumenten och ger musiken skjuts framåt, ofta med små medel, nästan utan att publiken märker att han finns. Och bakom keyborden står denne märklige musiker vid namn Mats Öberg. Senast såg jag honom på Glenn Miller Café tillsammans med Bengt Ernryd och Bengt Berger, nu står han här framför oss och skapar magiska klanger på sin klaviatur. För dagen finns ingen basist i gänget, så Mats får stå för basgångarna lika väl som han tar soloinsatser som tar andan ur publiken.
Och där finns också Magnus Stinnerbom som med sin fela kan spela skjortan av vem som helst. Vore det inte för kepsen och prillan under överläppen kunde man tro att det var näcken själv som stigit upp ur Strömmen och tagit sig till Kungsträdgårdens scen.
Sist men inte minst styr och ställer kapellmästaren själv med sina stränginstrument. En gång såg jag honom i Konserthuset när han även hade med sig sin trumpet. På detta instrument kanske han inte har samma teknik som de bästa, men det hände samma sak när han satte trumpeten till läpparna som när hans band spelar här i Kungsträdgården, tonerna borrade sig igenom det pansar som människorna bygger upp omkring sig. Känslan hos den som spelar fortplantar sig genom luften och sprider sig i kroppen.
Denna dag har han inte trumpeten med sig men han har sitt band och det ger samma effekt. Finns det ett band som bättre illustrerar människornas samhörighet över de nationella gränserna, som bättre visar hur alla är sammanflätade och kan skapa något gemensamt utan att behöva ha samma ursprung? Jag tror inte det.

Annonser

Sångdrama med Thorsten Flinck på Brunnsgatan 4

16 Jun

Han har alla förutsättningar, han har rösten, omfånget, skärpan, inlevelsen. Varför räknas då inte Thorsten Flinck till en av våra främsta sångare? Nu när han även tillhör mellofolket.
Svaret måste ligga i fraseringen, eller rättare sagt, Thorsten Flincks relativa brist på frasering. Det teatrala tar hela tiden överhanden, diktionen blir viktigare än ett eget uttryck. Det är hos Flinck och Jan Malmsjö som du hittar denna form av sång, de har en egen avdelning inom sångarskrået. När Flinck laddar på som värst blir det därför väldigt onyanserat, ungefär som Rickie Lee Jones kan låta ibland.
Varje sång blir som ett eget teaterstycke, och som sådant är det oftast gripande, särskilt som han valt många sånger med underdogperspektiv .
Det är omtumlande att sitta som publik på Teater Brunnsgatan 4 när Thorsten Flinck, tillsammans med gitarristen Kenny Håkansson, underhåller. På ett sätt är det som en teaterrepetition, Thorsten läser innantill, han stakar sig, säger fel, glömmer bort sig. Men å andra sidan, det ingår i konceptet, som teaterman måste han få leta bland sina uttryck. Det kan bli plumpt på vägen, men oftare blir det riktigt roligt eller riktigt sorgligt. Känslorna flödar.
Föreställningen är lite som Thorsten Flincks roliga timme. Han sjunger de sånger han älskar, han tar upp författare som betytt något för honom och han berättar historier som på något sätt etsat sig fast i hans minne.
Som sketchen som handlar om när han gick på revy i övre Norrland. Han återberättar en rolig historia som han hörde från revyscenen. Eller rättare sagt, han visar oss i publiken hur revyaktören berättade historien. Det gör att han själv slipper stå för den slippriga poängen, han bara återger hur den berättades på revyn. Det är själva återgivningen som blir det viktiga, något slags metahistorieberättande.
Han har inte Thommy Berggrens fantastiska timing i berättandet, för att jämföra med en annan Keve Hjelm-protegé, hos Flinck tar i stället det burleska överhanden, överdrifterna, det teatrala.
Sången, suveränt ackompanjerad av Kenny Håkansson, är dock huvudnumret i föreställningen och naturligtvis sjunger han ”Jag reser mig igen”, som den melloartist han blivit. Även den blir ett litet teaterstycke. Orden i den och de andra sångerna initierar nya poser, nya tonfall.
Det är också det konsekvent teatrala i föreställningen som gör att den bär, att vi i publiken rörs och har roligt. Överdrifterna får vi leva med. För hur Thorsten Flink än vänder sig så har han ändan bak. Och hans bak är en gång för alla teater.