Arkiv | november, 2012

Kulan i luften – till minnet av Råsundastadion

26 Nov

Att man skulle riva Råsundastadion. Aron Isak Karlsson kunde omöjligt förlika sig med tanken.
Men fortfarande stod arenan där framför honom när han närmade sig den från Solna Centrum. Förberedelserna för rivningen var i full gång bakom det höga planket runt om arenan. Solnavägen utanför Råsundastadion var avstängd så när som på trottoaren förbi det gamla polishuset. Han sa aldrig annat än ”gamla polishuset” trots att polisen flyttat därifrån för 25 år sedan och det numera inrymde ett lågprisvaruhus, som han aldrig besökt. När han gick förbi östra läktaren fick han en obetvinglig lust att en sista gång bestiga arenan och insupa atmosfären. Det var 60 år sedan han första gången satt på Råsundas läktare, då tillsammans med sin far. Och snart skulle den vara borta.
Som om Gud, eller i alla fall någon slarvig byggnadsarbetare, hört hans bön fick han se en liten grind i det höga planket som lämnats öppen. Utan att tänka smet han in, kryssade sig fram mellan grävmaskiner, lastbilar och lyftkranar och passerade genom ingång 102. Han gick uppför trapporna förbi pissoaren. För en tiondels sekund kom det för honom att knuffa sig in genom den handtagslösa dörren till toaletten och en sista gång pissa i den brunfläckiga rännan och skölja av händerna under kallvattenkranen ovanför det förzinkade handfatet. Men han avstod, det fanns annat på arenan han skulle sakna mera.
Han passerade programförsäljarens avsats och kom upp till det utrymme där publiken trängdes i pausen i sina fåfänga försök att bilda köer för att köpa öl, kaffe och korv. Utrymmena bakom läktaren hörde inte till stadions fördelar, men så här i rivningens stund blev oordningen och trängseln ytterligare en charmfaktor.
Han hade hört talas om den genomträngande mögellukten i de nedre regionerna, särskilt under den västra läktaren. Journalisterna höll för näsan på vägen fram till presskonferenserna. I sina mest konspiratoriska stunder, som blivit alltfler ju närmare tiden för rivningen kommit, misstänkte han att det svenska fotbollförbundet låtit allt förfalla bara för att få ett motiv att riva stadion och bygga en ny pampigare arena. Historien betyder inget längre, tänkte han, allt som inte är nytt verkar makthavarna vara ute efter att riva.
Han gick den korta trappan upp till läktarens första avsats där vilsna besökare kunde visa sin biljett för en matchvärd, som i bästa fall kunde peka ut riktningen. Han hade själv stått där i en gul illasittande jacka och fått frågor som han inte kunde besvara. Alla som haft barn som spelat fotboll i AIK har stått där och vetat lika lite som övriga åskådare. Det kallas ideellt arbete.
Han fortsatte uppför trapporna och satte sig på bänkraden högst uppe vid taket för att få en sista överblick över fotbollsarenan som betytt så mycket för honom.
Några år tidigare hade de rivit Hagalunds IP, fotbollsplanen där han själv spelat med Huvudsta IS i division tre. Och där han som barn upplevt minnesvärda matcher sittande på den gamla träläktaren med kåkarna i Hagalund som fond. På den tiden var söndagsförmiddagarna heliga, både för honom själv och besökarna i Hagalunds kyrka på berget ovanför planen.
Nu var Hagalunds IP och grannen Solnais, där han följt AIK:s ishockeykämpar i vått och torrt, jämnade med marken och bebyggda med bostadsrätter, visserligen relativt billigt byggda av Kamprads Ikano bygg, men det var inget som förlät rivningen. Inget kan förlåta när man river ens barn- och ungdom. Ingenting. Det är i barndomen man lägger grunden för allt, ingenting man lär sig senare i livet rår på barndomens upplevelser. Det är därför rivningsraseriet också river upp så stora sår inom människorna.
River man Hagalunds IP så river man också i min själ, tänkte han där han satt under taket. Och nu skulle man riva Råsunda.
Aron såg sig omkring och plötsligt upptäckte han en annan person som satt några bänkrader nedanför honom. Han satt med huvudet i händerna som om han grät.
Jävla Lagrell, tänkte Aron och förnam plötsligt en välkänd doft, en tobak han kände igen. Mannen framför honom satt med pipan, detta otidsenliga njutningsmedel, i munnen och röken letade sig upp till hans plats. Vem röker pipa nu för tiden, tänkte han och fick en minnebild av när hans pappa tog med honom till Råsunda första gången och rökning var tillåten på läktaren. Han var sex år. Minnena kom till honom som multiupplevelser som spelades upp i huvudet; Ett lag, landslaget, ett namn, Valle Ek, en doft, Amphora, och heja Sverige friskt humör med hejaklacksledare som viftade en flagga i takt med att publiken skanderade.
Hans pappa tog med honom på AIK:s matcher, Pluntan Askinger som alltid kom ut med bollen i duellerna i det nordöstra hörnet, dit hans blickar inte nådde, Lennart Carlsson med sina saxsparkar, Kurre Liander med sin ljusa röst och sina krumma ben, Bengt Kjells majestätiska rörelsemönster.
Och pappa som allt oftare kom i gruff med folk runt om på läktaren, hur pinsamt det var, pappas knän som studsade upp och ner i allt högre fart, en nervositet som till sist gjorde att fadern stannade hemma från matcherna. Att lyssna på Sportradion var vad han klarade av.
Själv fortsatte han att gå på Råsunda. Ett helt liv hade han stått och suttit på arenans läktare. Nu såg han spelarna han älskat framför sig på gräsplanen en sista gång. Lennart Carlsson, Kurre Hamrin, Kurre Andersson, bröderna Leback, Dala, Rüssen, Johan Mjällby, Vadde, Ortiz, Obolo, Banguras. Och så den coolaste av dem alla, Jyrki Nieminen.
Att inte fler satt på läktaren och insöp atmosfären en sista gång. Att inte fler begärde att få en sista titt.
Att fotbollen och en arena kan komma att betyda så mycket för så många i samhället, funderade Aron Isak Karlsson. Fotbollen är mer än ett samtalsämne, för en del är det en livsstil, på gott och ont. För en del handlar det om livslång kärlek, som för honom själv, en kärlek som går i arv. Aron fick den av sin pappa och han gav den vidare till sin son. Fotbollen förenar, men den kan också hjälpa till vid svåra skilsmässor.
Han mindes när hans femårige son varit med på sin första träning med AIK och föräldrar och barn tillsammans åkte till Råsunda efter träningen för att barnen skulle springa in på planen och visa upp sig i pausen på en allsvensk match. Sonen kände ingen av sina träningskamrater och ville ha pappa med sig in i Råsundas innandöme. AIK var dock benhårda, inga föräldrar. Och där stod sonen och slets mellan föräldern och fotbollen. Naturligtvis vann fotbollen. Fotbollen klippte navelsträngen och fadern såg sin son försvinna in på Råsunda som ett av de sista barnen, kanske det sista, för att sedan glädjestrålande rusa runt planen och vinka till publiken i pausen.
Fotbollens kraft, tänkte han.
Nu vände sig mannen om, han som satt några bänkrader nedanför Aron, och de log båda ett inåtvänt leende i något slags samförstånd. Han kände deras gemensamma sorg inför den förestående rivningen, Råsundas död. Det är ju när man ska dö som ens liv passerar revy, tänkte han. Det är som att sitta vid en gammal kamrats dödsbädd och se hans liv passera revy.
Daniel Tjernströms ande kommer att spöka för de som vågar bosätta sig i husen som ska byggas där Råsunda stått, tänkte han. Michael Lerjeus pipa kommer att väcka befolkningen mitt i natten och de sätter sig yrvakna upp i sängen utan att förstå någonting.
Den gamle AIK-centern och schlagersångaren Tjotta Olsson ska hemsöka invånarna och hans hitlåt ”På en sjömansgrav där växer inga blommor” kommer att dåna i trappuppgångarna nätterna igenom. Och avlösas av Norra Stås Alla heter Glenn i Göteborg tills folk får nog och flyttar.
Till slut vill ingen bo i området. Det är straffet för att man river Råsunda. Det är straffet, tänkte han, när han plötsligt hörde ett dån bakom sig och en del av läktarväggen ut mot Solnavägen rasade. Själv kände han hur han följde med i raset samtidigt som han hörde att något fortsatte att gå loss på betongen. Nya ras, sen slocknade allt.
Det blev tyst. Aron Isak Karlsson vaknade till sans och kände en outhärdlig smärta. Först förstod han inte var men efter ett tag, när ögonen vant sig vid mörkret, förstod han. Benen, de satt fastkilade under splittrad betong. Och rakt genom låret satt ett armeringsjärn. Smärtan var i det närmaste outhärdlig och blodet sprutade.
Hur hade han hamnat här? Sakta började minnet klarna och han förbannade att han inte såg vad som var på gång när han smet in genom den öppna grinden till byggarbetsplatsen, han förbannade att han inte tittade upp och såg kulan i luften, kulan som hängande i sin kätting skulle svinga sig mot betongen och rasera fundamentet till den läktare han satt på.
Plötsligt hörde Aron ljud i närheten. Det var någon som kved. Han erinrade sig mannen på läktaren, mannen som satt framför honom, mannen med vilken han utväxlat blickar i samförstånd. Han måste också ligga under rasmassorna.
Aron övervann smärtan och ropade:
-Är du där?
Efter en stund hördes en svag röst:
-Ja, men knappt.
-Är du skadad, frågade Aron.
-Terry Butcher, kved mannen.
Terry Butcher, tänkte Aron. Den engelsman som den äldre generationen åskådare kommer ihåg för en enda sak, hans huvudskada i landskampen mot Sverige 1989. Slaktaren som blödde som en gris. Olycksbrodern var alltså skadad i huvudet.
-Vet du vad Butcher gör i dag, hörde han olyckskamraten fråga med bruten röst.
Aron blev helt överrumplad av frågan. Smärtan i rygg och ben försvann för ett ögonblick. Hans hjärna arbetade febrilt.
-Nej, var han till slut tvungen att erkänna.
-Manager i Inverness Caley Thistle i skotska ligan, svarade mannen med triumf i rösten. Jag såg honom på bild häromdagen. Jag tror fan i mig att han hade ett stort ärr ovanför högra ögat. Fan vad det blöder, jag får inte stopp på det. Det verkar vara mer än bara ett jack i huvudet.
-Vad då, ropade Aron tillbaka.
-Zamora Nyholm.
-Är näsbenet knäckt? Aron var snabb i tanken, direkt mindes han Bengt Zamora Nyholm i luften och armbågen som träffar Zamora över näsroten.
-Ja, jag vet inte ens om jag har någon näsa kvar. Nyholm var ju egentligen för liten för att vara målvakt. Han nådde knappt över huvudet på de stora bjässarna trots att han fick använda händerna, kved mannen
-Men han var vig, replikerade Aron.
-Det hjälper inte i luften. Nu har jag landat och ligger här och kan inte röra mig. Och väntar på samma öde som den spanske Zamora, den riktiga. Norrköpings Zamora var bara en dålig kopia. Ricardo hette spanjoren. Han dog på fotbollsplanen, fick jag lära mig redan när jag var liten. Han kastade sig in i stolpen, av det blev han tokig och började käka gräs, och av det dog han, ropade mannen med en röst som kämpade med illamående och stendamm från sin plats under rasmassorna.
-Ja, det är väl det enda som är bra med konstgräset, att spelarna inte kan käka av det när de blir tokiga, ropade Aron tillbaka. Det moderna underlaget förstör våra myter.
-Jag har svårt att andas, jag tror ena lungan är punkterad, rosslade mannen efter en paus.
-Bengt Kjell, ropade Aron tillbaka.
Mannen förstod direkt: Ja, precis som Bengt Kjell. Men den här diagnosen känns säkrare.
De måste ha stått på södra stå tillsammans, utan att känna varandra, på femtitalet. Då kom man nära målvakterna. Då fanns inga skyddsnät, inga reklamskyltar, inga bollpojkar. När målvakterna kom fram till det låga staketet för att hämta bollen registrerade Aron varje drag i ansiktet, varje hållning i kroppsdelarna. Och det var inte bara han som gjorde det, det var alla ungdomar. Den som blev mest betittad var just Bengt Kjell, målvakt i AIK.
När han hämtat bollen för att sparka in den tog han den under ena armen och med hakan upplyft i rät vinkel mot bröstkorgen joggade han ut till målgårdslinjen för att lägga upp den. Just läget på huvudet, som om han lyfte det upp mot himlen för att kunna andas bättre, gav upphov till ett rykte om att Bengt Kjell bara hade en lunga.
Sådana vandringssägner vore helt omöjliga i dagens medieklimat, tänkte Aron där han låg. Varenda liten grabb kan på internet dagligen följa sina idolers status. Inga hemligheter som kan ge upphov till mytbildningar.
Nu har ungdomarna heller inte tid att registrera några detaljer om spelarna, dels kommer de aldrig så nära spelarna som han gjorde Bengt Kjell, dels är fansen på ståplats upptagna av att sjunga och skandera ramsorna.
-Jag känner att jag domnar bort, ropade mannen. Har du klarat dig bättre?
-Dick Andersson, väste Aron och tittade förbi armeringsjärnet ner mot fötterna, eller det som varit fötter.
-Fotleden av, kved hans olycksbroder. Den 12 maj 1963. Han krockade med AIK:s målvakt Arne Lundqvist.
-Du kan din fotbollshistoria, viskade Aron uppskattande. Men det hjälper oss inte nu.
Han försökte röra armen men den ville inte följa med. När han tittade såg han att den bara hängde utmed sidan. Sven Jansson, tänkte han. Sven Jansson spelade ytterback i Hammarby och under en match på Råsunda råkade han ut för hängarm, om den var bruten eller ur led kom Aron faktiskt inte ihåg. Men på den tiden fick man inte byta utan skadade spelare sattes ut på vänsterkanten, de fick linka vänsterytter, som det hette.
Så där ute på vänsterkanten spelade Svenne Jansson resten av matchen med sin hängande arm. En heroisk prestation, som aldrig uppmärksammats i några idrottsböcker.
-Svenne Jansson kommer du väl ändå inte ihåg, frågade han sin olycksbroder.
Han fick inget svar. Det var tyst från olycksbrodern, tyst som när Trelleborg gör mål på Råsunda.
Han ropade och väntade, men inget svar. Han kände sig plötsligt själv väldigt svag, som om hans kropp sakta domnade bort.
-Jävla fotboll, tänkte han. Det är den som ställt till det här. Det är den som är på väg att bli min död, vår död. Förbannade, älskade fotboll. Och förbannade, älskade fotbollsspelare. Dessa inbilska individer, tänkte han. Dessa egoister som aldrig erkänner att de begått ett regelbrott. Som spottar och fräser åt varandra, drar i varandras tröjor, och armar, och pungkulor. Som sparkar ner folk och sen förklarar för domaren att de träffat bollen och att motståndaren filmar. I fotbollen står alltid ord mot ord.
Fotbollsspelarna är tuffa när de själva delar ut smällarna, tänkte han, sen gnäller de som småbarn när de själva får en liten smäll. Och spelare som delat ut tjuvsmällar i närkamperna och sedan legat och vridit sig i plågor när någon andats på dem passerade revy framför hans alltmer slocknande blick.
Hur många gånger hade han inte retat sig på Pontus Wernbloom och Sebastian Eriksson, när de legat och gnällt efter en liten smäll. De är som prinsessor på ärten, tänkte han.
Hur kom det sig att han älskat och hållit fast vid denna sport som han egentligen för länge sedan genomskådat. En sport där maskningen blivit högsta mode och en spelare kunde springa ner till hörnflaggan och stå och skydda bollen i minuter utan att någon kunde göra något åt det, en sport där man hade hur mycket tid till träning som helst men där spelarna ändå sköt mer utanför och över målet än mot detsamma
Hur kom det sig att han älskat en sport och dess utövare, som Alan Sugar kallat ”planetens värsta avskum, värre avskum än journalister. Om de inte spelade fotboll skulle de flesta av dem sitta i fängelse”. Han borde veta, han var både adlad av drottningen och tidigare ordförande i den ärevördiga brittiska storklubben Tottenham.
Aron kände livet rinna ut. Han gick genom en tunnel, inte olikt en spelargång. Plötsligt fick han sällskap och han kände igen mannen som suttit nedanför honom när läktaren rasade. Tysta gick de bredvid varandra. Nu tog tunneln slut och de äntrade en stor gräsplan. Borta vid ett mål stod två personer och vinkade på dem, Armarna rörde sig som på en slowmotionrepris på teve. De drog sig ditåt och Aron kände igen Gurra Sjöberg och Svenne Bergkvist, då målvakter i svenska landslaget, nu vaktade de himlens port.
-Titta, Gurra Sjöberg, utbrast Arons olycksbroder.
-Och Svenne Berka, utbrast Aron.
-Svenne Berka var en riktig fantom i målet, sa olycksbrodern. Han var den förste att kasta sig mer än han behövde för att rädda ett skott.
Teveräddningar innan teve fanns, vad var det för mening med det, tänkte Aron innan de båda målvakterna och de båda männen försvann in genom målet och upp mot södra övre där supportrarna brukade stå när MFF eller IFK Göteborg var på besök.
Himmelsblått och änglakör, tänkte Aron. Det är bara för mycket. Jag hoppas att AIK-orkestern spelar däruppe.

Annonser