Arkiv | april, 2013

Trumreserven Jon Fält

25 Apr

På jazzklubben Faschings scen presenterades trummisen Jon Fält av Martin Küchen som tillhörande jazzreserven. Tur att de finns, jazzreserverna. Anledningen till att Jon satt bakom trummorna i Angles 8 var att ordinarie trummisen Andreas Werliin hade blivit sjuk, eller något liknande, Küchen svavade lite på målet som han gjorde med allt han förkunnade under kvällen.

I alla fall, Jon Fält fanns tillgänglig hemma i Stockholm. Så han hoppade in bakom trummorna.

Han är en märklig trummis, Jon. I Bobo Stensons trio kan han viska fram kompet, eller kompet och kompet, ofta spelar han sin egen trummelodi i bakgrunden, i takt med Lars Danielsson och Stenson förvisso, men på ett eget sätt. Ibland kan man faktiskt säga så, att han spelar i takt med de övriga två musikerna på trummorna, detta instrument som från början inte var något annat än ett komp, den som ska hålla takten åt de andra.

Men det är inte bara viskningar, i trion förekommer då och då också rop där Fält kan attackera allt vad han har i trumsetet. Men det sker inte så ofta som i går på Fasching där han satt in längst bak i blåsarbandet Angles 8. Där stod fyra blåsare, Goran Kajfes (kornett), Eirik Hegdal (baryton- och sopraninosax), Mats Äleklint (trombon) och Martin Küchen (altsax), en vibrafonist (Mattias Ståhl), en pianist (Alexander Zethson), en basist (Johan Berthling) och så inhopparen Jon Fält.

Att han var helt ny i bandet märktes bara på att basisten Johan Berthling ibland styrde honom med små nickar, när han skulle gå loss på trummorna. Att hålla ett genomgående tempo genom att slå likadant genom en hel låt ligger inte för Jon Fält. Och här fick han verkligen sitt lystmäte på variation. För det fanns även stilla avsnitt i den genförändrade tjurfäktarmusik som bandet framför.

Ett piano kunde börja och lägga ut en matta, vibrafonen, basen och baritonsaxen kunde lägga in en basslinga. Intensiteten stegrades i och med att trummorna bröt in. Och så fyra blåsare unisont eller kakafoniskt.

Men även genom den värsta stormen hördes trummorna som dyningar mot klipporna, vattnet som attackerar och eroderar berget.

Jag måste erkänna, jag har ibland tyckt att Jon Fält, när jag sett honom på scen, lekt lite väl mycket bakom trummorna, att han sökt effekter för effektens skull. I går kväll övertygade han mig. Jag fick ett bevis för att han är en fantastisk trummis med ett register som få trummisar i världen. Han behärskar ytterligheterna och allt däremellan. Ibland när han spelar ser det ut som om han letar efter något mer att slå på, något som ännu inte finns i hans trumarsenal. Det tycker jag bådar gott för framtiden.

Annonser