Arkiv | mars, 2014

Känslighet och känsla – Simone och Jarrett

27 Mar

Det händer ibland att man som åskådare blir tillsagd att sköta sig. Annars kan det sluta med att artisten lämnar scenen mitt i konserten. Två gånger har jag av presentatören uttryckligen blivit varnad för artistens känslighet. Första gången var det Nina Simone, andra gången var det Ornette Coleman (varje gång man sett Van Morrison har det alltid funnits en underförstådd risk att något kan hända, även om publiken inte uttryckligen blivit varnad).
Denna omvittnade känslighet kombineras ofta med en djupt grundad känsla för det artisten sysslar med, annars vore det bara patetiskt om man lämnar scenen.
När det gällde konserten med Ornette Coleman på Berwaldhallen hände ingenting mer än att det blev en minnesvärd konsert.
Med Nina Simone var det värre. Men det handlade mer om hennes medmusikanter än publiken. Hon var uppenbart inte nöjd med hur saker och ting utvecklade sig på scenen, hon skällde och domderade för att till sist utbrista: ”I need help on the stage, not people running around.”
Publiken kunde bara följa dramat på scenen från sina bänkar och i det här fallet se hennes känslighet till sist döda hennes känsla.
En annan artist vars känsla är omvittnad, och som jag sett ett flertal gånger, är mästerpianisten Keith Jarrett. Vid solokonserterna går han in i sin bubbla där bara han och pianot ryms. Spelar han med trion inbegriper bubblan även medmusikanterna, även om Jarrett även då ser ut att ha en egen bubbla. Men om något utifrån tränger igenom bubblan bryts förtrollningen, bryts koncentrationen.
Under en solospelning i Konserthuset trängde publikens hostningar till slut igenom bubblan och Jarrett reste sig plötsligt från pianot, gick fram till scenkanten och beordrade alla att hosta ur sig slemmet. Publiken lydde och det blev ett evigt hostande och harklande. Därefter satte sig Jarrett vid pianot igen och tog vid där han slutat. Han klarade att gå tillbaka in i bubblan, hittade tillbaka till känslan, och det blev en fantastisk konsert.
Värre var det när han många år senare kom tillbaka till Konserthuset med sin trio. Vid repetitionerna gjorde hans känsliga sinne utslag på Konserthusets ventilationssystem. Han tyckte att ljudet från ventilationen störde koncentrationen och begärde därför att ventilationssystemet skulle stängas av under konserten.
Och konserten avlöpte utan intermezzon fram till dess att brandlarmet gick och dränkte trions musik. Under sirenernas tjutande lämnade Jarrett, Peacock och deJohnette scenen. Även publiken fick ta paus medan personal återställde larmet. Vi återsamlades när larmet slutat tjuta och konserten fortsatte. För att åter igen avbrytas när larmet ännu en gång gav sig hän. Förtrollningen var bruten för andra gången, denna gång för hela konserten.
Här hade Jarretts känslighet spelat honom ett spratt. I och med att ventilationen stängdes av hade hettan stegrats i lokalen tills sensorerna till sist reagerade och larmet gick på. Hans initiala känslighet orsakade en katastrof för känslan.
Jag tvivlar på att Keith Jarrett någonsin återvänder till Konserthuset i Stockholm.

Annonser