Arkiv | november, 2014

Ekvilibrism med Youn Sun Nah Quartet

24 Nov

Det finns många skickliga musiker. Men det är inte ofta som tre verkliga ekvilibrister möts på en scen. Men det var vad som hände när Youn Sun Nah sjöng på Konserthusets scen tillsammans med sin kvartett.

Sydkoreanskan Youn Sun Nahs röst har en enorm räckvidd, den omfamnar de flesta uttrycksformer, det är som om oktaverna blir betydelselösa när hon sjunger. Ofta kan man inte skilja ut hennes röst från Ulf Wakenius gitarr och den unike fransmannen Vincent Peiranis ackordeon. Kittet i kvartetten utgörs av basisten Simon Tailleu, inte lika virtuos men nödvändig för att hålla ihop musiken.

Det är en egen, genrelös musik man framför. Allt hakar i varandra, det är en uppvisning i den högre skolan. En uppvisning som, trots all ekvilibrism, lämnar kvar en kyla i upplevelsen av musiken, i upplevelsen av bandet.

Wakenius sitter där, orubblig med slokhatten skymmande ansiktet och spelar sin hisnande musik, som satt han på en Tolstojsk veranda.

På andra sidan verandan, likaså tillbakalutad, sitter Vincent Peirani, barfota med dragspelet i knät och spelar sina ibland himmelska toner.

Tailleu drar i sina strängar och verkar vara den enda som förstår att här på verandan försiggår någon slags kamp mellan Wakenius och Peirani.

När de inte är ute på egna äventyr sitter samspelet som en smäck. Det är oerhört skickligt, ingenting spills, ingenting fläckar ner.

Det är kanske därför som musiken stannar på ytan, inte lyckas leta sig ner ens under min skjorta.

Jag har varit på många konserter där musiken inte lyckats beröra mig i själen. Det här var den mest fantastiska av dem.

Annonser

Fasching böljar med Gary Burton

4 Nov

En böljande Grow Your Own letar sig ut över Fasching. Gary Burton har just berättat för publiken att den nyligen skrevs till honom av Keith Jarrett.

För Gary Burton glider tiden ihop till ett enda moment. Nyligen i detta sammanhang är nämligen 1970. Det var då han och Jarrett spelade in det självbetitlade albumet, som är ett av jazzhistoriens bästa. Det kanske inte är så betydelsefullt för jazzens utveckling men det stod ut som något helt eget när det kom, och jag menar att det fortfarande gör så. På skivan hade de med sig Sam Brown på gitarr, Steve Swallow på bas och Bill Goodwin på trummor.

På Fasching har Gary Burton med sig Julian Lage på gitarr, Jorge Roeder på bas och Henry Cole på trummor. Grow Your Own böljar fram och tillbaka och crescendot är maffigt, innan vinden mojnar och ytan blir lugnare. Men pianot från 1970 saknas ändå, Jarrett gav de höga vågorna extra toppar och kontrasten mot lugnet efteråt blev ännu tydligare, upplevelsen ännu vackrare.

Skivan från 1970 har inga svagheter, varje låt har en karaktär som bara den hade räckt att lyfta LP:n. Där finns Jarretts kompositioner Moonchild/In Your Quiet Place, Fortune Smiles och The Raven Speaks samt Steve Swallows unika låt Como En Vietnam. Det är melodiskt och kakafoniskt om vartannat, men det melodiska finns hela tiden med som en klangbotten. Kompositionerna är ofta uppbrutna, vilket gör att musiken hela tiden ligger öppen för lyssnaren och ger fantastiska möjligheter till variation för musikerna.

Att den 71-årige Burton nämner 1970 som nyligen är inte så konstigt eftersom han själv spelar med samma frenesi som han gjorde då. Han har inte tappat ett uns av motoriken utan de fyra klubborna vandrar obekymrat över plattorna, ibland i rasande fart, ibland i ett långsammare tempo där Burton visar att även känslan är intakt.

Bland medmusikanterna är gitarristen Julian Lage skicklig och påhittig men det är ändå trummisen Henry Cole som fascinerar mest. Han är ingen kompmusiker i vanlig mening, men håller ändå ihop musiken. Han använder allt han har med sig av trummor och cymbaler, och hans blick är hela tiden någon annan stans, ingen kan fånga den när han spelar.

Senast såg jag Gary Burton på Konserthuset i en fin duokonsert tillsammans med Chick Corea. Det var för nästan tre år sedan. Eller nyligen, som den evigt unge Gary Burton hade sagt.