Arkiv | februari, 2015

Rafael Sidas energi alstrar glädje på Fasching

6 Feb

Genom hela Faschingkvällen är det han som driver på, som ger de övriga i bandet energi.

Då och då slår får han ljud i de flätade vitlökarna som hänger ner från cymbalerna. Och helt överraskande bär han fram en grill som han kärleksfullt lockar fram toner ur. Men locket hotar att ramla av grillen, så att jazzklubbens ljudansvarige får rusa upp på scenen och hålla fast locket medan han fortsätter att spela på det.

Rafael Sida är trummis i Jonas Knutsson Quartet som är ute på vinterturné. Man har fått ihop fyra spelningar varav en är på Fasching denna onsdagskväll.

Det är inte ofta under kvällen som Rafael Sida tar fram stockarna, mesta tiden ligger de oanvända. I stället använder han vispen, även när bandet vill ha fram starkare smaker på brygden.

Men ibland lägger han undan även visparna och spelar med bara händerna. Han vill känna skinnet under sina fingrar, liksom välsigna det. Det går lättare att överföra hans energi till trummorna och vidare till hela bandet.

Förra året var jag på Plugged Records och såg Magnus Persson spela trummor i Patrik Bohmans nybildade band. Han hade en liknande funktion med sin energi och sitt percussionhjärta. Även han var en grill- och vitlöksmusikant, tyvärr nu bortryckt från livet och musiken.

På Fasching skiftar bandledaren Jonas Knutsson mellan altsax och sopransax. Han har varit spelkamrat till Rafael Sida i Ale Möller Band, så världs- och folkmusiken, ligger båda varmt om hjärtat. Det gör att konserten också skiftar, mellan americanajazz à la Cannonball Adderley och svensk spelmansmusik. Men allt som spelas har samma grund.

Musiken ger också deras två medmusikanter, Clas Lassbo på kontrabas och Anders Persson på piano, rikliga tillfällen att visa sitt musikantskap. När Rafael Sida spelar ett av sina solon samlas medmusikanterna leende borta vid pianot, ett leende som smittar av sig på publiken och kvällens största applåd bryter ut.

Men även applåderna när konserten är slut är varma och bandet tar lite tafatt emot hyllningarna, inga unisona bugningar à la Keith Jarretts trio här inte. Lika täta som de var under spelandet, lika spretiga är de när de tackar för applåderna. Men det är ju trots allt musiken som är det viktiga.

Annonser