Arkiv | mars, 2015

Ida Sand tolkade Neil Young på Fasching

27 Mar

Ida Sand spelade på jazzklubben Fasching häromkvällen. Det var en releasespelning för ett nytt album där hon tolkar Neil Young-låtar.

Det blir allt vanligare att jazzmusiker ger sig ut i musikvärldens andra genrer, blandar och ger.

I det här fallet handlade det om jazzmusiker som spelade rock, på sitt eget sätt med inlagda solon, men ändå rock.

Bandet Ida ställde på scenen var bästa tänkbara med Ola Gustafsson på gitarr, Jesper Nordenström på keyboard, Dan Berglund på kontrabas (Sven Lindvall ersatte i några låtar på elbas) och Christer Jansson bakom trummorna.

Faktum är att bandet var så bra att huvudpersonen på något sätt dränktes i vågorna från musiken.

Hon satt bakom flygeln och elpianot på scenens ena kant medan scenens mitt dominerades av Ola Gustafsson, vars gitarr kved och sprutade toner.

Jag kom på mig själv att tänka att Ida borde befinna sig där i mitten, framför gitarren, och sjunga.

När kören (Paris Renita och André Monde de Lang) kom in, i de få låtar som de deltog, intog de scenens centrum, framför Ola Gustafsson. Med Ida fortfarande på sin kant.

I mitten stod också kvällens gäst, Bosse Sundström (från Bo Kaspers), när han och Ida gjorde Helpless till en av kvällens höjdpunkter.

Engagemanget Bosse visade höjde också Ida Sands insats.

Förra året såg jag Georgie Fame på samma scen. Han lämnade orgeln åt sitt öde och dominerade scenen med sång från rampens mitt. Det blev en väldigt rolig kväll.

Ett avsteg från kvällens tema gjorde bandet, man spelade Robbie Robertsons (The Band) The Weight. Då kastade man loss från originalet och man kände golvet gunga under fötterna.

Men vi var strax tillbaka i visserligen fina och rockiga versioner av Youngs låtar, men utan det där lilla extra. Jo för resten, ett fantastiskt solo av Dan Berglund med stråken, några solon av Ola Gustafsson och Jesper Nordenström. Men jag hade gärna sett att man öppnat upp musiken ännu mer, Neil Young själv kan ju stå och mala med gitarren i tio minuter när det vill sig väl, eller illa, beroende på preferenser. Men jag tror att Ida Sand kände sig förpliktigad att spela precis som på det nysläppta albumet.

Så trots det eminenta bandet lyckades Ida inte göra låtarna till sina. Respekten var för stor. Så när det gäller att tolka Neil Young-låtar är Neil Young fortfarande ohotad.

Annonser

Nisse Landgrens hörna befruktad av Ale Möller

20 Mar

Folkmusik? Världsmusik? Jazz? Visor? Skit samma, det räcker med att säga Musik, i alla fall när det gäller Ale Möller.

Vi som satt i Kulturhusets hörsal i onsdags kväll kastades mellan genrerna, ibland på ett halsbrytande sätt, men alltid med kontrollen i behåll.

Olikheterna befruktar varandra, säger Ale Möller när en spelmansslinga från Dalarna övergår i en Beatleslåt. Eller när indisk funk (Nisse Landgrens karaktäristik) med spräck övergår i en Taube-vals.

Olikheter befruktar varandra, säger han igen och får frasen att inte bara gälla musik. Han drar tesen ända in i företagens styrelserum. Likheterna blir bara mer och mer lika. Till sist har alla gubbarna i styrelserummet likadana kostymer, likadana frisyrer, och tänker likadant. Och då återstår bara för företaget att stagnera.

Han berättar om att han hela tiden söker upp musiker från andra kulturer, som tänker musik helt annorlunda. Det berikar hans eget spel och hans redan digra instrumentsamling, som han behärskar på ett både skickligt och rörande sätt.

Själv älskar jag när han spelar trumpet. Han kan mäta sig med de främsta när det gäller skicklighet, men framför allt är det känslan. När han i början av ”konserten” spelar en Dollar Brand-komposition på trumpeten så skälver mitt inre.

Men han tar inte ensam fram denna musik, även om han nog skulle klara det också. Det visar han mot slutet när han solo spelar en slinga från Dalarna på tre munspel, som han växelvis för till sina läppar.

Men i övriga låtar har han med sig Mats Öberg på keyboard, Olle Linder på trummor och stränginstrument, Jonas Knutsson på diverse saxar och värden för föreställningen, Nisse Landgren, på trombon och sång.

Bättre kunde man inte önska sig.

Mats Öberg är ett musikaliskt geni. Alla ljud som man hör, men inte fattar vad de kommer ifrån, kommer från hans keyboard. Han är basen när musiken gungar tungt, han lägger golvet lika väl som han balanserar på nocken och han härmar svagt när Ale Möller vill ha ett eko på sina flöjttoner. Denna kväll brast han även ut i en överraskande grov, mångspråkig sång som blev en diametral kontrast till Nisse Landgrens silkeslena ballad. Se där, olikheterna igen.

Olle Linder kör en kombo, han sitter på trumman han spelar på. Och han vispar till en brygd som hela orkestern blir hög av. När han inte sitter stilla och spelar gitarr. Eller sjunger en vild tango.

Jonas Knutsson står in efter ett tag. Det verkar vara återseendets stora glädje, Ale och han har inte spelat ihop på länge, och det märks en klar abstinens, de är ivriga att börja samarbeta igen, att dricka varandras toner.

Och till sist, värden själv, som genom hela konserten ställer sig lite grann i skymundan, men som sjunger en ballad med sin ljusa stämma och hjälper övriga att spräcka en Ravi Shankar-låt med sin gläfsande röda trombon.

Programpunkten heter ju Nisse Landgrens hörna, men som den värmlänning han är förhäver han sig inte.

Konserten avslutas med en duell mellan Ale Möller och Nisse Landgren – på näverlur. Vi fjällkor som sitter i publiken lystrar leende och vankar sedan hemåt i kvällen, saligt medvetna om att Ale Möller och hans medmusikanter befruktat oss med sin musik.

Daniel Karlssons grupp bättre på cd

13 Mar

En grupp som avlevererar musik, så kändes det när Daniel Karlssons utökade trio spelade på Fasching härom kvällen. De hade en uppgift och utförde den.

Kapellmästare Karlsson konstaterade innan spelningen, lite förvånat, att det kommit mycket folk till klubben och att det blir roligare för musikerna att spela då. Och emellanåt såg de ut att ha roligt, men glädjen nådde aldrig riktigt ut över rampen.

De hade som sagt en uppgift att utföra, en produkt att leverera och verkmästaren satt vid pianot. Till sitt förfogande hade han skickliga yrkesarbetare, varav en var nyanställd (Petter Bergander på keyboard), men även han fick beröm av chefen.

Produkten levererades felfritt och i tid, även om de startade produktionen senare än beräknat. Men den tiden jobbade de effektivt i fatt.

De leverarade en produkt och jag kände mig utanför. Kanske hade det betydelse för upplevelsen att jag satt så till framför scenen, att jag varken såg tangenterna på Daniel Karlssons piano eller tangenter och knappar på Petter Berganders keyboard.

Christian Sperings basarbete kunde jag följa desto bättre, liksom Fredrik Rundqvists jobb bakom trummorna.

Trots att jag många gånger haft Sperings bas på nära håll tycker jag aldrig att jag kommit honom inpå livet. Då var det lättare att tränga in i Rundqvists arbete med att bryta upp och smörja musiken och hans gonggongcymbaler, som han då och då smög in för att ge ljudet en extra nyans, blev verkligen en fin krydda i anrättningen.

Förstå mig rätt, det var inget fel på triokvartettens musik, instrumenten gav säkert det gensvar musikerna ville ha. Men det blev ändå en slutprodukt som var lite för effektiv för mitt öra.

Väl hemma sätter jag på det som gav mig lusten att besöka Fasching denna kväll, trions senaste cd ”Fusion for Fish”. Och liksom förut har jag inga problem med cdn, snarare tvärtom. Här är förnimmelsen av verkstadsgolv borta. Här målas stämningar, här finns ett kantigt sväng som man kanske inte stampar takten till men som känns i kroppen.

Här är rösterna klarare, det blir mindre gröt och mera måleriskt. Jag blir mer klar över instrumentens roller, man förstår meningen med musiken.

Är det så enkelt att musikerna inte lyckats överföra stämningarna på plattan till scenen?

Jag är osäker. En sak är jag i alla fall säker på, på cdn träder det nyskapande fram på ett annat sätt, det som gav trion 2014 års Grammis som årets jazzskiva.

Becketts band och beroenden

10 Mar

En plastpåse virvlar i den eviga vinden framför tunnelbanestationen i Huvudsta. Så börjar också Samuel Becketts pjäs Slutspel på Klarascenen i Stockholm. Stormvindar och en plastpåse som rör sig fram och tillbaka framför publiken.

Föreställningen varar i en timme och femtio minuter under publikens andäktiga tystnad, endast avbruten av sporadiska fniss och korta skratt.

Kommen till Stadshagen går en tiggare genom vagnen med en pappmugg i handen.

Det är som om tiden gått bakåt.

Hos Beckett finns ingen tid. Eller rättare sagt, tiden är oväsentlig. Och platsen. Endast relationerna, beroendena, betyder något.

Slutspel verkar utspela sig i en bunker i ett i övrigt helt avfolkat och avnaturiserat landskap. Clov, som är den enda personen i föreställningen som kan röra sig för egen maskin, tittar ibland (på order av Hamm) ut genom gluggarna till fönster (något eget intresse verkar han inte ha). Men han ser aldrig något liv. Noll, sammanfattar han världen utanför.

Som blind och rullstolsbunden klarar sig Hamm inte utan Clov. Men som den ende med fungerande ben ger det också Clov en ständig chans att lämna Hamm, som hunsar honom och hela tiden ger honom order. Sett utifrån kan man inte fatta att han stannar. Men mellan Becketts personer finns alltid band som ömsom hänger lösa, ömsom spänns. Tiden och rummet är oviktiga. Det är relationerna som existerar, som är själva existensen.

Och relationerna är ofta hierarkiskt uppbyggda. Ändå är herren alltid lika bunden till slaven som slaven till sin herre.

Nu går jag! Varför lämnar du mig inte?

Herren i huset, den rullstolsbundne Hamm, spelas av Peter Andersson. Han dominerar också scenbilden med sin apparation och sin röst. Han frågar också oupphörligt tjänaren Clov (Lars Lind) om rullstolen står precis i mitten, placeringen är lika viktig för honom som scenanvisningarna var för Beckett. När Peter Andersson orerar, berättar och replikerar, blir allt så självklart. Han spelar Hamm som om det inte finns några glipor, som om Hamm vore kraftfull, som om han inte skulle kunna komma av sig, glömma texten. Som om sufflören är helt onödig. Här blir det något som inte stämmer, alla Beckettfigurer kan glömma texten (det gör också både Ingvar Hirdwall som Nagg och Lars Lind som Clov). Alla Beckettfigurer pendlar i humöret, blir osäkra mellan all självhävdelse. Kanske är problemet att Peter Andersson är en alldeles för skicklig skådespelare. Han börjar för högt upp på skalan för att verka sårbar, även när han är som ömkligast.

Lars Lind som Clov är mera av en skugga, en staffagefigur (dock kan en viss irritation emellanåt ta sig ut ur tjänarattityden), men icke desto mindre livsviktig för Hamm.

Hur kan då Hamm behandla en person som betyder så mycket för hans överlevnad så illa? Svaret kanske är att livet inte har så stor betydelse för Hamm, inte längre i alla fall.

Varför går du inte?

Familjen i bunkern kan faktiskt vara de sista människorna på jorden. Och det är deras relationer, deras band, som binder dem samman. Vi finns i varandras minnen. Det visar Hamms föräldrar (Ingvar Hirdwall som Nagg och Anita Ekström som Nell) som är fast förankrade i var sin soptunna. De pratar om hur det var förr i tiden, när de hade ben och kunde röra sig. Vi finns i varandras minnen, kanske är det just det som är livsnerven, relationernas och existensens bas.

Hamm har börjat på en berättelse om en pojke. Den blir aldrig färdig. Längtan är lika mycket död som liv. Om berättelsen tar slut tar livet slut.

Men nu har Beckett kallat pjäsen Slutspel, lika med final. Och då vet alla som är bevandrade i idrott att matchen måste avgöras. Oavgjort existerar inte. Och liv är ju ingen slutpunkt, ingen final.

Clov står klar med resväskan och Hamm vet vad som väntar.

Så kommer applåderna och skådespelarna bockar och bugar. De letar med blicken ute bland publiken, skärmar av ljuset med handflatorna framför ögonen. Till sist hittar de honom, regissören Thommy Berggren, och vinkar upp honom på scenen. Och där står han och bockar, lite obekvämt, tillsammans med skådespelarna. Men bara en gång. Sen försvinner han ut bakom scenen för att inte återkomma, rampljuset har han lämnat bakom sig.

Men efter det att han lämnade har han umgåtts med de som står i rampljuset dag och natt, och under de senaste månaderna har han varit instängd tillsammans med dem på Klarascenen. Men av rädsla för att fastna hos dem, bli en av dem, flyr han scenen i förtid.

Frågan är om han är färdig med sin berättelse. Eller om han ska fortsätta att leva i Becketts värld. Och förlänga slutspelet ytterligare. Han har väntat på Godot, han har härlett Krapps sista band och nu har han nått finalen. Är det nu dags att lämna?

Väl framme i Huvudsta igen åker en kvinna med en barnvagn framför oss i rulltrappan. Så sent, men ändå i farten med en baby. Jag tittar flyktigt ner i barnvagnen och ser en pojke som lugnt ligger och sover. För det måste vara en pojke. Det är berättelsen som fortsätter.