Arkiv | september, 2015

Uppfordrande Fonnesbaek lyfter Lars Jansson

7 Sep

En flyhänt pianist, fingrarna rör sig över tangenterna med en lätthet som är få förunnat.

Han har haft sin trio i många år med Anders Kjellberg på trummor och ofta Lars Danielsson på bas.

Det finns en fara i att spela i samma konstellation i så många år, inte för flyhäntheten men för det kreativa, för entusiasmen.

Man känner varandra utan och innan, slentrianen ligger på lur. Jag säger inte att den hade infunnit sig, men den lurade i bakgrunden.

Jag vet inte vad som gjorde att Lars Jansson bytte medspelare, men på Fasching denna söndagskväll visade trion att det gjort pianisten gott. Mycket gott.

Konserten började med två hisnande nummer och direkt märktes vilken inverkan särskilt danske basisten Thomas Fonnesbaek har på Lars Janssons spel. Deras samspel var fantastiskt och deras soloutflykter inspirerade.

Den tredje medlemmen, trummisen Paul Svanberg, hade just återkommit från en utflykt till Ecuador, där han varit sysselsatt med att starta en krog och därför inte rört trummorna på två månader. Han gick ut lite försiktigt men i sista numret före extraballaden gick han loss ordentligt och jag tror att hade det givits ett tredje set så hade Svanberg blivit riktigt varm i kläderna.

Men åter till basisten Thomas Fonnesbaek. Man borde inte bli förvånad över hans samtidigt följsamma och utmanande spel. Han kommer ju från Danmark och där producerar man basister på samma sätt som Sverige producerar tennisspelare. Skillnaden är bara att de danska världsbasisterna aldrig tar slut.

Fonnesbaek har hela konserten igenom ögonkontakt med Lars Jansson och ger pianisten extra energi. Hans blickar och hans spel är inspirerande, men också uppfordrande, precis den nytändning som Lars Jansson behövde. Särskilt i de snabba numren fungerar det unisona och partierna där de stöttar varandra på ett fantastiskt sätt. På något sätt känns det därför också naturligt att Svanbergs trummor håller en lite lägre profil.

Allmänt kan sägas efter denna konsert att Lars Jansson genom åren fått alldeles för lite uppmärksamhet som den toppianist han faktiskt är. Vidare skulle det förvåna mig mycket om inte Thomas Fonnesbaek blir en toppbasist, ja en basist som kommer att bli efterfrågad av de största i branschen.

Annonser

Imponerande gestaltning av Knausgårds Min kamp

3 Sep

Jag har inte läst, ja, inte ens öppnat någon av böckerna som Karl Ove Knausgård samlat under namnet Min kamp.

Ändå dristade jag mig till att gå och se teaterpjäsen med samma namn på Stadsteatern i Stockholm.

Som åskådare utan förberedelser är det gestaltningen av böckerna som imponerar mest. Det är fantastiskt med vilken lätthet man som åskådare accepterar att Knausgård spelas av fyra skådespelare, två män och två kvinnor. Denna fördelning, eller brist på fördelning, ger också möjligheter för skådespelarna att krypa in och ut ur andra roller som passerar revy i Knausgårds liv.

Att förtäta eller sammanfatta sex böcker på två effektiva timmar låter sig inte göras. Men publiken får nedslag i Knausgårds liv och tankar när det gäller både det andliga och det kroppsliga, utan att det följer någon särskild kronologi.

Genom hela föreställningen ljuder pappans röst i form av den allestädes närvarande Sten Ljunggren. Att Sten Ljunggren har spelat in pappans röst får en symbolisk betydelse då han faktiskt finns överallt i Stadsteaterns produktioner, för att inte tala om i svenska filmer och teveserier. Man undgår honom aldrig.

Pappan finns också alltid närvarande i Knausgårds liv och hans röst dyker upp i olika sammanhang. Han kommer med direkta uppmaningar, egentligen meningslösa för Knausgårds liv, men det är åtlydnaden som är det viktiga för pappan.

Han kan straffa direkt, men han kan också straffa med ironi. Som när han kastar det ena äpplet efter det andra till lille Karl Ove och hela tiden uppmanar honom att äta tills han inte får i sig en tugga till. Det är straffet för hans brott att olovandes ha tagit ett äpple dagen innan.

Straffet och skammen följer Knausgård genom livet. Saker som i stort sett alla råkar ut för uppförstorar han och uppfattas av honom som något som bara han blir drabbad av. I det sammanhanget blir hans behov av ensamhet också en prövning, han har ingen att diskutera sina tillkortakommanden med.

Behovet av ensamhet har också en del i att han ofta hamnar i situationen att både vilja äta kakan och ha den kvar. Det gäller äktenskapet och det gäller relationerna till barnen.

Men som sagt, föreställningen kan ju inte ta upp allt som behandlas i de sex böckerna. Ändå uppfattar jag det som att det blir mer än bara skrap på ytan. Men det är också möjligt att det är som någon sa i pausen, att spelet ger så mycket mer om man läst böckerna. Igenkänningen gör att texterna kommer tillbaka, och de är så mycket mer.

Som icke förberedd, eller rättare sagt förberedd på att det ska bli tunga partier av skuld och förnedring, så överraskas jag av hur trivsam föreställningen är. Kanske beror det till viss del på just det att Knausgård gestaltas av fyra skådespelare (Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg och Sven Ahlström). Alltid är det någon av Knausgårdarna som kan se på sig själv med lite distans, med ett småleende.

De fyra gör alla fina prestationer. Betoningen ligger på samarbete och timing och det klarar de med en lätthet som ger ett fantastiskt flyt i pjäsen. Trots att handlingen gör snabba skutt både bakåt och framåt i Knausgårds åldrar har åskådaren inga problem att hänga med.

I andra akten ramlar böckerna ner på scenen och ligger där tills pjäsen tar slut. Men jag tycker nog att pjäsen står för sig själv som skildring av ett inte alltid så lätt liv. Men lättheten i handlaget väger upp det tunga och pjäsen slutar också lyckligt i Karl Oves barndom, om än bara för ett kort ögonblick.