Arkiv | oktober, 2015

Spelglädje i Chick Coreas nya band

22 Okt

Han har ett fjäderlätt handlag med klaviaturen. Men det han gör har ändå tyngd. Inte minst tillsammans med sin nya grupp The Vigil.

Konserthuset var välbesatt den sista dagen på jazzfestivalen när Chick Corea spelade. Han och medmusikanterna såg ut att trivas på scenen. Corea började med att prövande slå ner några tangenter på keyboarden varvid han nickade gillande. Sen satte han sig vid pianot och konserten rivstartade.

Efter en timme hade bandet hunnit med tre låtar och alla medlemmar hade fått visa vad de var bra på. Och det var mycket, både enskilt och tillsammans. Corea höll samman bandet med generös hand, med många frihetsgrader.

Själv smekte han fram slingor snarare än toner ur keyboard och piano, något som även andra i bandet anammade. Slingor som penseldrag, jag fick en vision av Corea som musikens Lars Lerin. Landskapsmålare båda två, bara det att med Chick Corea sitter man på ett tåg och ser landskapen flyga förbi, det blev knappt om tid att insupa stämningen i det som vi fick höra.

Med sig hade Corea ett band av fantastiska musiker, kanske ibland alltför duktiga för musikens bästa, innerlighet var inte dessa ekvilibristers bästa gren. Det blev emellanåt lite mycket uppvisning, men det motverkades till en del av att musikerna verkade ha roligt tillsammans, de eggade varandra, gav varandra inspiration. Jag har sett uppvisningar tidigare på Konserthusets scen, ganska nyligen var Youn Sun Nah Quartet med bland annat Ulf Wakenius där, också ett band av ekvilibrister, men i det fanns inte tillstymmelse till den lekfullhet som hela tiden skymtade fram hos Coreas band.

Här fanns till exempel saxofonisten Tim Garland. Det är inte lätt att sticka ut i dagens saxofonvärld som vimlar av skickliga musiker. Men här tycker jag att han gjorde det med sitt glidande spel som för tankarna till friform utan att vara det. Hans kroppsspråk visade också hur han värkte fram tonerna till linjer. Ett kroppsspråk som var diametralt motsatt gitarristen Charles Altura som endast rörde vänstra handens fingrar, det fanns inget annat i hans kropp som antydde att han frambringade toner, inte ens vid de mest ekvilibristiska passagerna.

Basisten Carlitos Del Puerto hade genom hela konserten en egen lekfull duell med sin bandledare och behandlade basen som om den vore hans älskarinna.

Chick Corea har haft många band genom åren, även mera lyriska. Det han visar upp med The Vigil är ekvilibristiskt men även sugande i ordets positiva mening. Man dras in i musiken men suget blir aldrig hundraprocentigt, aldrig en upplevelse där omgivningen försvinner och man enbart går upp i musiken, för det fordras en större innerlighet. Men det är i alla fall tillräckligt för att jag, som egentligen ogillar allsång på konserter, sjöng med när Corea i extranumret ville ha gensvar från publiken.

Annonser

Nya Playhouse i gamla banor

20 Okt

Lokalen må vara ny men man känner igen anslaget direkt när den nya pjäsen ”Den stora måltiden” börjar. Detta är Playhouse. Det låter inte riktigt som på någon annan teaterscen. Frågan är om de hittat ett eget teatersound? Eller om de alltid låter översätta pjäser med liknande tilltal? Eller om regissörerna är stöpta i samma form?

Alla komponenter har säkert betydelse men jag tror nog mest att det är pjäsvalen som betyder mest. Det leder till en följdfråga: hur skulle Playhouse låta om de tog upp någon annan typ av pjäs?

Nu låter det alltid lite flyktigt, ofta pratsamt, mer säga en göra, och det handlar väldigt mycket om relationer i vardagen.

Den nya pjäsen – Den stora måltiden – är inget undantag. Nej, snarare är det en arketypisk föreställning.

Ingenting hinner sjunka in under spelets gång. Det handlar om snapshots av livet. Fem generationer avhandlas på 90 minuter med måltider i centrum.

Givet Playhouse-soundet är det inget fel på skådespelarprestationerna. Men jag tycker att yngst och äldst når ut bäst över rampen.

På Playhouse ska man ta sats innan man börjar prata, som om man vill poängtera att detta inte är på riktigt. Det är väl i skenet av detta som de äldre, Bo G Lyckman och Britt Louise Tillbom lyckas få in lite verkliga känslor i pjäsen. Särskilt gäller det Tillbom som i vissa scener tillåter sig att bli lite eftertänksam.

Och barnen, Clara Wettergren och Arvid Sand, kan sina utantilläxor så bra att de kan lämna ytan och i vissa stunder verkar kivas på riktigt.

Men dessa stunder förtar inte min känsla att det hela är på låtsas och döden som en portion falukorv med mos hjälper inte upp den känslan (trots hänsyftningen till den sista måltiden).

Jag kan inte låta bli att jämföra med när döden kom på besök till kavaljererna på Ekeby i Västanåteaterns uppsättning av Gösta Berlings saga. Där vävdes den på ett helt annat sätt in i föreställningen. Nu sitter publiken och väntar medan falukorven tuggas och sväljs. Meningen kanske är att det ska ge tid för eftertanke, men tyvärr tänkte jag mera på hur skådespelarna skulle klara att äta inför publik och hur det känns att behöva äta en portion falukorv varje kväll (var det hamburgare i den amerikanska versionen?).

Men som sagt: det är egentligen inget fel på framställningen av pjäsen, oftast lite smårolig, men den lyfter heller inte över den vanliga Playhouseklassen. Risken är att pjäsen, med sin schematiska uppbyggnad och flyktiga möten, underblåser vår föreställning om den amerikanska ytligheten, men det är som sagt inte ensemblens fel.

Playhose har tagit på sig att visa upp off-Broadwaypjäser i Sverige. Jag tycker det vore intressant att se Playhouse ta sig an någon av de tyngre amerikanska pjäsförfattarna, till exempel Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Då om inte förr skulle man få ett mått på om det är pjäsval eller regi som lett till det anslag som blivit Playhouse.