Spelglädje i Chick Coreas nya band

22 Okt

Han har ett fjäderlätt handlag med klaviaturen. Men det han gör har ändå tyngd. Inte minst tillsammans med sin nya grupp The Vigil.

Konserthuset var välbesatt den sista dagen på jazzfestivalen när Chick Corea spelade. Han och medmusikanterna såg ut att trivas på scenen. Corea började med att prövande slå ner några tangenter på keyboarden varvid han nickade gillande. Sen satte han sig vid pianot och konserten rivstartade.

Efter en timme hade bandet hunnit med tre låtar och alla medlemmar hade fått visa vad de var bra på. Och det var mycket, både enskilt och tillsammans. Corea höll samman bandet med generös hand, med många frihetsgrader.

Själv smekte han fram slingor snarare än toner ur keyboard och piano, något som även andra i bandet anammade. Slingor som penseldrag, jag fick en vision av Corea som musikens Lars Lerin. Landskapsmålare båda två, bara det att med Chick Corea sitter man på ett tåg och ser landskapen flyga förbi, det blev knappt om tid att insupa stämningen i det som vi fick höra.

Med sig hade Corea ett band av fantastiska musiker, kanske ibland alltför duktiga för musikens bästa, innerlighet var inte dessa ekvilibristers bästa gren. Det blev emellanåt lite mycket uppvisning, men det motverkades till en del av att musikerna verkade ha roligt tillsammans, de eggade varandra, gav varandra inspiration. Jag har sett uppvisningar tidigare på Konserthusets scen, ganska nyligen var Youn Sun Nah Quartet med bland annat Ulf Wakenius där, också ett band av ekvilibrister, men i det fanns inte tillstymmelse till den lekfullhet som hela tiden skymtade fram hos Coreas band.

Här fanns till exempel saxofonisten Tim Garland. Det är inte lätt att sticka ut i dagens saxofonvärld som vimlar av skickliga musiker. Men här tycker jag att han gjorde det med sitt glidande spel som för tankarna till friform utan att vara det. Hans kroppsspråk visade också hur han värkte fram tonerna till linjer. Ett kroppsspråk som var diametralt motsatt gitarristen Charles Altura som endast rörde vänstra handens fingrar, det fanns inget annat i hans kropp som antydde att han frambringade toner, inte ens vid de mest ekvilibristiska passagerna.

Basisten Carlitos Del Puerto hade genom hela konserten en egen lekfull duell med sin bandledare och behandlade basen som om den vore hans älskarinna.

Chick Corea har haft många band genom åren, även mera lyriska. Det han visar upp med The Vigil är ekvilibristiskt men även sugande i ordets positiva mening. Man dras in i musiken men suget blir aldrig hundraprocentigt, aldrig en upplevelse där omgivningen försvinner och man enbart går upp i musiken, för det fordras en större innerlighet. Men det är i alla fall tillräckligt för att jag, som egentligen ogillar allsång på konserter, sjöng med när Corea i extranumret ville ha gensvar från publiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: