Arkiv | november, 2015

Mingus på norska

13 Nov

”I´m trying to play the truth of what I am. The reason it’s difficult is because I’m changing all the time.”

Orden är Charlie Mingus, den legendariska bandledaren, kompositören och basisten.

I hans musik tar sig dessa skiftningar uttryck i tempoväxlingar och förändringar av stämningslägen, även inom samma låt, ett sätt att skapa musik som Mingus blev en mästare i. Han var också noga med att påpeka att det skulle ske inom givna ramar, eftersom människan är en begränsad helhet.

När Arild Andersens band äntrar Faschings scen denna tisdagskväll är det för att spela upp Mingus konsert i Oslo som gick av stapeln för 51 år sedan. Andersen framförde denna musik första gången 2014 vid 50-årsjubileet av konserten i Oslo högskolas aula.

Även om Mingus var noga med ramarna kring sin musik så är det självklart inte ton för ton som Andersens band apar efter Minguskonserten.

För det var Mingus också noga med att påpeka, innanför ramarna ville han att musikerna skulle kunna improvisera.

Eller som han uttryckte saken: ”The greatness of jazz is that it is an art of the moment”.

Det är eruptiv musik som Arild Andersen och hans band presenterar från scenen med massiva lavaflöden blandade med stora utbrott. Vulkanen stillnar med balladen Good Bye Pork Pie Hat, men det är nästan det enda stället där publiken får hämta andan.

Att byta tempo inne i låtarna på känt Mingusmanér gick galant, det såg trummisen Gard Nilsen och mäster Arild på kontrabasen till. Men att förändra stämningarna från en del i kompositionen till en annan, humörskiftningarna, hörde vi inte så mycket av.

Det är hur som helst ett oerhört vitalt band som tar sig an uppgiften och mest vital är bandledaren och basisten själv, den 70-årige Arild Andersen. Men de andra är inte långt efter.

Mingus musik fordrade speciella kvaliteter hos musikerna. Jag skulle vilja säga att pianisten Erlend Slettevoll var den som lät mest Mingusk i bandet, den som jag tror Mingus haft lättast för att acceptera. Övriga kanske han hade tyckt höll sig för fritt till de ramar han satt upp för musiken. Framför allt Mäster Arild själv tog på sig väldigt mycket solospelande, till glädje för publiken (hans solo i Haitian Fight Song var onekligen bland det mest hörvärda under kvällen) men kanske inte för Mingus i sin himmel. Själv var han ju ganska sparsam med soloinsatser.

Petter Wettre på tenorsax lyfte ju längre kvällen led, men själv blev jag mest förtjust i Klaus Ellerhausen Holm som trakterade altsax och basklarinett. Han gick ett steg längre än övriga när han böjde och vrängde tonerna och stod ut lite extra. Så här utifrån verkar basklarinetten vara ett instrument som är svårt att styra i höga farter. Ellerhausen Holm klarade det emellertid utmärkt.

Konserten avslutades överraskande med Ellingtons signaturmelodi Take the A Train (precis som för 51 år sedan). Det blev en lång färd mot Harlem som bland annat ledsagades av två kacklande hönor (spelade av Petter Wettre och Klaus Ellerhausen Holm på var sin basklarinett) och ett fantastiskt sväng.

Det lite fyrkantiga i Mingus sätt att arrangera musik hade Andersen skalat bort.

Mingus omgav sig ju kanske inte med de allra bästa, utan han valde de som allra bäst passade hans musik. Här verkar Arild Andersen ha gjort tvärtom, valt ut de bästa först, och sen försökt anpassa dem till musiken eller musiken till dem.

Men inlevelsen från musikerna var stor och humöret var gott rakt igenom, något som Mingus kanske hade opponerat sig mot. Men musikerna fick tillfälle att släppa loss ordentligt och det lät alldeles förträffligt. Och jazz är ju musik som skapas i stunden, som Maestro Mingus själv påpekat.

Annonser