Nostalgisk kväll med Georgie Fame

3 Feb

Mose Allison, Art Blakey, Chet Baker, ja till och med Thelonious Monk. Referenserna till mitt jazzlivs hjältar var många denna söndagskväll när Georgie Fame tillsammans med Claes Crona trio och Amanda Sedgwick höll i gång på Faschings scen.

Georgie Fame är en underhållare ut i fingerspetsarna, dessutom en gudabenådad spelman. Det är en kombination som svårligen kan ge upphov till misslyckade konserter. Särskilt som Georgie Fames timing är i det närmaste perfekt och vitaliteten obruten ännu vid 72 års ålder.

Snacken mellan låtarna har en tendens att bli väldigt långa. Men de handlar hela tiden om historien bakom den musik han valt att framföra och för mig gäller att jag inte vill missa ett ord, det handlar ju om min ungdoms idoler (som Georgie Fame ironiskt nog inte tillhörde).

Han stakar sig aldrig, timingen är lika säker när han berättar som när han musicerar. Möjligen kan det bli tråkigt i längden för de som inte vet vem Mose Allison eller Hoagy Carmichael är.

En del av den musik som spelades denna kväll har jag hört förut (jag var även på förra årets konsert på Fasching med samma konstellation), men en nyhet, som också blev en höjdpunkt för mig, var hyllningssången som Georgie Fame skrivit till den nu nästan 90-årige och inte så krye Mose Allison.

Låten bröt av mot en i övrigt mera snabb och taktmässigt medryckande musik och Amanda Sedgwicks solo på altsaxen fick mig att bli tårögd.

Över huvud taget är valet av medmusikanter en fullträff. Claes Crona på piano är den ultimata kompmusikern i dessa sammanhang, men som också kan riva av ett solo som inte går av för hackor. Kontrabasisten Hans Andersson är alltid följsam, men ändå personlig, och han spelade också några fina solon. Trummisen Johan Löfcrantz Ramsey har en spelglädje som kan tina den buttraste publik.

I Bobby Timmons Moaning, som ofta snurrade på skivtallriken på 1960-talet, får trion, Amanda Sedgwick och Georgie Fame mig att minnas hur jag och kompisen satt i hans rum på villans övervåningen och diggade Art Blakey and the Jazz Messengers. Lyssningens tjusning får liv igen.

Och det är en av Georgie Fames fördelar, han väcker känslor till liv. Förutom att han är en sångare med tryck i rösten och en pianist som, när han känner för det, gott och väl räcker till för att ersätta Crona vid tangenterna.

Framför allt är det spelglädjen och svänget och hur allt kuggar i varandra som imponerar. Alla detaljer sitter perfekt, alltifrån sånginsatser till visslingar och rop.

Konserten avslutas med att en nedtonad Georgie Fame sjunger en långsam lite sorgsen duett med Amanda Sedgwick.

Men publiken släpper honom inte och det hade han inte heller räknat med.

”We can´t leave you with a downer”, säger han när han åter äntrar scenen och stampar i gång en up tempo-låt att ta med sig ut i natten. Och det är också det bestående intrycket, en upprymd kväll, men med mycket känsla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: