Helen Sung öste ur jazzhistorien på Fasching

8 Feb

Nyfikenhet är ett utmärkande drag hos pianisten Helen Sung. Hon har från början en klassisk skolning. Men den övergick i ett mer improvisatoriskt förhållningssätt när hon kom i kontakt med jazzen. Och där har hon stannat.

Denna torsdag kväll på Fasching ger hon prov på sin eminenta teknik, men hinner också med att visa känsla för det hon spelar.

Hon kan säkert bli en stor stjärna på jazzhimlen, är det kanske redan, men för mig är problemet att hon ännu inte riktigt bestämt sig för vem hon vill vara bakom tangenterna.

Som den nyfikna pianist hon är har hon hela jazzhistorien inom sig att ösa ur, plus sin klassiska skolning. Det märks också på kvällens låtval som är en stor blandning av musik.

Bäst gillade jag hennes egna låtar och framför allt när hon spelade ut i kvällens sista låt, där hon red på Josh Ginsburgs kontrabas och gjorde konster på hästryggen i rasande fart utan att bli avkastad.

I dessa stunder är hon inte långt efter mästaren i att väva in jazzhistorien i sina solon, Michel Petrucciani.

Följdriktigt väljer hon också ett James P. Johnson-original från jazzens barndom som extranummer, ett komplicerat stycke musik som hon klarar galant.

Helen Sung gör ett sympatiskt intryck från scenen och ler ofta bakom pianot.

Enda gången hon får en bekymrad rynka i pannan är när hon spelar duett med altsaxofonisten Logan Richardson. Denne kom helt fel in i konserten när han tappade sina notblad inför andra låten och aldrig återfann det rätta bladet. Han hämtade sig inte förrän under kvällens sista låt då han spelade ett väldigt fint solo.

Det märktes att Sung och basisten Josh Ginsburg var på samma våglängd och deras duett var ett toppnummer där Ginsburg också visade sig behärska stråken, vilket inte är alla basister förunnat.

Trummisen Donald Edwards klarade sina uppgifter med bravur men jag upplevde hans spel som ganska opersonligt.

Det är fantastiskt att Fasching kan bjuda på en världsartist som Helen Sung, för första gången i Sverige. Men då är det väldigt synd att lokalen bara är halvbesatt.

Lika nyfiken som Sang är på jazzhistorien, lika nyfiken är jag på vart hennes fortsatta karriär ska föra henne. Det är inte omöjligt att man vid hennes nästa Sverigebesök får sätta sig i ett fullbokat konserthus.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: