Arkiv | maj, 2016

På buss 414 med Nacka Forum

23 Maj

Ackompanjerad av Nacka Forums trummis, Kresten Osgood, på piano, berättar Jonas Kullhammar om hur bandets turnébuss blivit stående med trasig växellåda, därav den lite sena konsertstarten på Fasching denna torsdagkväll.

En berättelse med många poänger, men frågan är om man tror på den.

Å ena sidan kanske gruppens instrumentarsenal kräver en buss för att ta sig mellan spelplatserna, å andra sidan: hur många platser finns det för ett ”svårt” jazzband att spela på?

Jonas Kullhammar är dessutom en lustigkurre och hans mellansnack är väldigt roande.

”Det är en kompensation för att vi spelar så konstig musik”, som han själv förklarar snacket mellan låtarna.

Även trummisen Kresten Osgood är en lustigkurre och kommer med inpass inte bara på trummorna. Han berättar både historier och håller på att slå in tangenterna på pianot med sina armbågar, nästan som på Moderna Muséet på 1960-talet.

När bandet väl spelar så är det en musik som mixtrar med allt; med instrumenten, med tonerna, med takten och rytmiken.

Den söker sig fram, ibland blixtsnabbt, ibland långsamt.

Här finns titlar som ”Buss 414” och ”Buss 444”.

Den förra är det långsamma sättet att ta sig till Jonas Kullhammars hemtrakter i Orminge, den senare är snabbussen.

Buss 414 tar sävligt med sig lyssnarna på en färd där Kullhammar hinner med att frambringa alla sorters ljud – jag får associationer till en radiopjäs där berättelsen illustreras av olika effektljud.

Med detta kan också förstås att Jonas Kullhammar är något av en instrumentfetischist. Två av hans saxofoner, en bautasax och en dubbelsax, måste ha stöd i golvet och utövaren har i stort sett ingen rörelsemån själv på scenen.

För nästan varje ny låt kommer det fram ett nytt instrument och det låter oftast väldigt bra. Men ibland tycker jag nästan att instrumenten tar över musiken. Det är kul med instrument man aldrig har sett eller hört förut, men helheten blir lidande, det blir instrumenten och inte musiken som står i centrum.

Kanske hade det varit bättre om Kullhammar avdramatiserat instrumentfixeringen genom att berätta om sina instrument, när han ändå var i berättartagen.

Det hade kanske gjort att koncentrationen på musiken och musikernas prestationer blivit större. För Nacka Forum är ett ytterst kompetent band med Kresten Osgood på trummor, Johan Berthling på kontrabas, Goran Kajfes, oftast på trumpet, och Jonas Kullhammar på diverse instrument.

Det är en konsert med många bottnar, men oftast håller man sig i Jonas Kullhammars hemtrakter. Men även de andra medlemmarna verkar vara hemma där, hans gästfrihet är stor och han bjuder även publiken att komma och hälsa på.

Och det gör vi så gärna. kanske kan bandet då ta steget fullt ut och bjuda på en performance, en happening i gammal god stil. Ingredienserna för det finns i detta lite utflippade band.

Annonser

Jazzpunk med Jari Haapalainen trio

19 Maj

Är det punkjazz eller jazzpunk som Jari Haapalainen, Per Texas Johansson och Daniel Bingert spelar? Kanske det ändå är jazzpunk eftersom sättningen med tenorsaxofonen i centrum är mer åt jazzhållet.

Men egentligen, skit samma.

Musiken är som statements, korta uttalanden, kanske twitter i dess mest koncentrerade form.

Eller, med tanke på det melodiösa, ramsor. Eller plakat med texter som brinner i bröstet på trion.

Det är Jari Haapalainen bakom trummorna som bär musiken inom sig, gömd bakom keps och axellångt rakt hår.

Det är de andra två som broderar, eller rättare sagt lever ut den.

Det är kort och hårt, som en sammandrabbning mellan fotbollshuliganer som måste sluta innan polisen hinner dit. Eller musiker, som måste sluta innan de renläriga jazzhabituéerna dyker upp.

Apropå renlärighet. Jari Haapalainen trio har så korta låtar att de inte fyller mer än ett set på Fasching denna kväll. Så de föregås av en timme och en kvarts ljudmontage med två modularsyntar skötta av Jean-Louis Huhta och Andreas Berthling.

Deras musik är till formen likt en konsert med solopiano där de under vägen hittar nya teman som de mjölkar ur, innan de byter till nästa tema, nästa ljudbild.

Som förstagångslyssnare har jag dock svårt att få upp samma känsla för syntarna som för pianot. Kanske är det en vanesak? Den bristande känslan kanske också beror på att de två siluetterna på scenen gömmer sig bakom sina apparater till synes helt absorberade av rattarna, inte en blick på varandra, inte en blick ut mot publiken.

Där skiljer sig JH3 mycket från syntduon. Här bärs musiken av elbasisten Daniel Bingert som också lever ut de till höres ganska komplicerade slingor han har att spela med sitt kroppsspråk och avslutar konserten uppflugen på en högtalare.

Och Texas med saxofonen ser ut att älska det de gör tillsammans, så långt från den konventionella jazzen.

Det är kort, det är hårt, med abrupta slut. Det hindrar dock inte trion att kosta på sig ett extranummer, utlockade av den ungdomliga och entusiastiska publiken som befolkade Fasching denna kväll.