Arkiv | oktober, 2016

Archie Shepp trogen sig själv

26 Okt

I slutet av 1970-talet lyssnade jag till Archie Shepp på en jazzklubb i en källarlokal i Rom. Han äntrade scenen tre timmar efter utsatt tid.

I Konserthuset denna lördag är det inte fråga om någon försening. Här kommer han och hans tre medmusikanter in på scenen i tid. Basisten Wayne Dockery behöver visserligen lång tid på sig för att nå fram till basen, han har hjälp av både käpp och ledsagare, men när han väl satt sig tillrätta visar det sig att den försvunna spänsten i benen i stället satt sig i basspelet.

Läste i Dagens Nyheter att konserten av recensenten upplevdes som ofokuserad och splittrad.

Själv hörde jag en lektion i afroamerikansk musikhistoria med bluesen som grundelement. Archie Shepp framförde odyssén antingen med saxofonen eller med hjälp av en sång som hade stänk av predikant i sig.

Naturligtvis fanns friformen med som ett element, Archie Shepp har påpekat att svart musik och kultur till sitt innersta väsen är improvisatorisk. Men han sjöng också spirituals och det vi västerlänningar lärt känna som ursprunglig blues, en låt nyligen skriven av honom själv.

Bandet spelade också verk av de svarta förgrundsgestalterna Thelonious Monk och Duke Ellington (Shepp kallade honom Maestro). Dessutom framförde trumslagaren Steve McCraven en ”hambone”, där han reciterade, ackompanjerad av sina händers slag mot olika kroppsdelar. Detta menar Shepp är hur rappen uppstod, som ju också i början av sin kommersiella period främst utövades av svarta i USA.

Konserten blev, kanske man kan säga, en sammanfattning av allt Shepp sysslat med sedan han kom fram som scenartist på 1960-talet. Då sysslade han mycket med friformjazz blandat med rytmer från Afrika. Samtidigt var han en förkämpe för ”civil rights” och i början av 1970-talet kom han ut med albumen ”Attica Blues” och ”The Cry of my People”.

Under denna period byggde han upp en lyssnarskara såväl i USA som i Europa. När han nu turnerar i Europa har han anpassat sin repertoar till en ny europeisk publik eller som han själv säger, med lite självironi:

”Det är en ny generation jag spelar för i Europa. Om jag spelar samma musik som jag spelade för deras föräldrar på 1960-talet, kommer de att lämna lokalen. Så jag försöker bara ge dem ett litet smakprov på hur det lät.”

Så på Konserthusets scen får vi som sagt höra olika former av musik, men allt grundar sig i den afroamerikanska traditionella musiken.

Jag är fascinerad av den 80-årige nestorns sång och saxspel, som, det ska sägas, inte är utan skavanker. Ibland haltar det även i samspelet med bandet, som förutom de redan nämnda också innehåller pianisten Tom McClung.

Efter att ha framfört denna musik ett otal gånger, och efter att ha undervisat på universitet om svart musikhistoria och afroamerikansk historia i allmänhet finns risken att det går slentrian i framförandena. Akten må vara anpassad till européer som fötts senare än jag, men jag har ändå stor behållning av den, det finns en blues kombinerad med självkänsla i botten som når in i hjärtat.

Annonser

Josef Karnebäck i topp bland CAOS-banden

20 Okt

Under jazzfestivalen i Stockholm hade Kulturhuset en serie konserter med start klockan 12 och som var gratis.

Serien hade namnet Contemporary artists on stage (CAOS) och var till för relativt oetablerade band eller artister.

 

En dag uppträdde sångerskan och violinisten Natalie Migdal. Med sig hade hon två stråkar, Fanny Marechal och Daniel Migdahl, Filip Ekestubbe på piano och Lucas Brar på gitarr.

Det blev en lite trevande föreställning där de medverkande musikerna användes väldigt sparsamt och allt kretsade egentligen kring Natalie Migdal.

Jag kände nog att det behövs ytterligare trimning av musiken och sången och gärna lite mindre sparsmakade arrangemang.

Att denna konstellation ingick i jazzdagarna känns också lite konstigt, då mycket av det som i dagligt tal menas med jazz lyste med sin frånvaro.

 

Sisters of Invention består av två systrar Almgren, Malin mestadels på trummor och Karolina på sång och saxofon.

Här var det de fina arrangemangen, bland annat med användande av loop-pedal, som stod ut. Sångtexterna var ganska alldagliga men det var hur de nyttjades som gav färg och must åt framträdandet.

Här hade varje sjungen ton, varje ton från saxofonen och varje trumslag betydelse och lager lades till lager i en musik som skimrade och regnade ned över publiken.

Kanske inte världens viktigaste musik, men den tjänade till en del som en oas i stadsöknen runt Kulturhuset.

 

Så till bandet som tog mig med storm. Jag hade aldrig hört basisten Josef Karnebäcks band, ja inte ens någon av medlemmarna i bandet i andra sammanhang. Men i det här sammanhanget fanns en samspelthet och glädje som lyfte musiken. Samtidigt som den individuella skickligheten gav bandet ytterligare en dimension.

Förutom Josef Karnebäck på kontra- och elbas består bandet av Björn Arkö på tenorsaxofon, Olle Hedström på trumpet, Calle Stålenbring på gitarr, Simon Berggren piano och Jonathan Lundberg trummor.

Det låter mycket om bandet, men det låter väldigt bra. Låtarna var ofta lite fusionbetonade utan att bli alltför mekaniska som viss fusion har en tendens att bli.

Och just när man nästan började känna sig överkörd, så kom den, balladen som lugnade ned det hela. Perfect timing.

Arrangemangen gav också de fina solisterna i bandet tillfälle att sträcka ut. Det handlade inte bara om att visa upp sig utan det fanns ett engagemang i allt de gjorde som var större än så.

Björn Arkö använde sin tenorsaxofon så att man kände stormvindar dra ut över lokalen. Men solona började ofta i en stilla bris som accelererades. Det gäller även gitarristen Calle Stålenbring, som måste gå en strålande framtid till mötes. Båda dessa solister kunde konsten att bygga upp ett solo från scratch. Det är roligt när låtarrangemangen tillåter ett sådant tillvägagångssätt, det är inte så ofta solisterna får tid på sig att göra det. Mästaren i genren heter Aaron Goldberg och är amerikansk pianist. Men Björn Arkö och Calle Stålenbring är inne på samma spår.

Josef Karnebäcks band var en bekantskap som jag gärna återupptar.

 

Till sist bara några ord om CAOS. Det var ett fint initiativ från Kulturhusets sida och förhoppningsvis återupplivar man detta till nästa års jazzfestival. Eller varför inte tidigare?

Nyberg, Björänge och Bridgewater öppnade för andra

19 Okt

Tre jazzsångerskor på två dagar. Med olika temperament, men också med vissa saker som förenar.

Lina Nyberg, Lisa Björänge och Dee Dee Bridgewater har alla tre utvecklat ett koncept där de är del i ett större sammanhang, snarare än stjärnan som står i rampljuset med kompet i skuggan bakom.

Den klassiska jazzsångerskan sjunger med en pianotrio bakom sig, där trions pianist spelar ett kort solo i mitten av låten och där sångerskan inleder och avslutar. Eller så har hon ett storband i ryggen som stöttar och där någon i brasset kan ta ett solo i mitten.

Men här har vi nu tre sångerskor som har med sig ett band, som kanske inte uppträder på lika villkor, men som ändå har en mer framträdande roll än tidigare brukligt. Låtarna har arrangerats så att bandet klivit fram ur skuggan.

Lina Nyberg var först ut på Teaterstudio Ledermans scen. Hon har spelat i ett otal konstellationer och har spelat in lika många album, med andra ord så rutinerad att hon kan ta sig an det mesta i jazzväg.

Denna kväll hade hon med sig sitt band som består av David Stackenäs på gitarr, Cecilia Persson vid pianot, Josef Kallerdahl och Peter Danemo bakom basen respektive trummorna. Dessutom hade Lina förstärkt bandet med riksspelman Lisa Rydberg på fiol.

Temat för kvällen var fåglar, i låttitlar och texter, vilket visar både hennes mångkunnighet och hennes splittring. Det känns som om hon gjort så mycket och kan så mycket att hon inte riktigt kan bestämma sig för vad hon vill göra i fortsättningen. Under tiden bidar hon sin tid med konserter som denna kväll på Teaterstudio Lederman.

Som vanligt är det oklanderlig sång och bandet stöttar henne väldigt bra, och gör även egna soloinsatser av hög klass. Men det lyfter aldrig riktigt.

Själv är jag väldigt svag för David Stackenäs gnidande gitarr, ett konstroversiellt sätt att spela när man ska kompa en sångerska, men det fungerar fantastiskt bra i det här sammanhanget. Josef Kallerdahls bas står också ut under delar av konserten.

 

Lisa Björänge Quintet efterträdde Lina Nyberg Band på Ledermans scen. Liksom Lina Nyberg lyfte hon fram sina medmusikanter och gav dem från tid till annan en huvudroll. Där spelade Klas Toresson tenorsaxofon, Fabian Kallerdahl piano, Pär-Ola Landin kontrabas och Jon Fält trummor.

Och i de första två numren hade man en gäst, Niklas Barnö på trumpet. Några dagar tidigare hade jag hört honom nästan blåsa livet ur sig som stand in i Anna Högberg Attack. Nu presenterades han av Lisa Björänge som fantastisk, både som musiker och människa, varpå Barnö röt av förlägenhet. Därefter blåste han ursinnigt i två låtar och sprang därifrån, troligen till nästa gig. Saknad av oss i publiken. Han ger verkligen allt när han spelar och det betyder mycket för energin i bandet. Klas Toresson är en helt annan typ av blåsare, som kanske i och för sig smälter bättre in i ett band som är sångbaserat.

Lisa Björänge är en skicklig sångerska men saknar kanske lite av den personlighet som utmärker de allra största. Men hon är långt på väg och har ett imponerande band till sin hjälp, där Fabian Kallerdahls piano måste vara en guldgruva att ha i ryggen. Jon Fält är alltid lika rolig att se och höra och hans samspel med Pär-Ola Landin både hörs och syns för oss åskådare.

 

Kvällen efter, i Stockholms konserthus, uppträdde Dee Dee Bridgewater med band. Det började lite trögt, första låten ägnades åt att alla i bandet fick var sitt solo, liksom för att presenteras för publiken. För mig känns det konstigt, jag föredrar att bandet börjar med att visa vad man står för, ett avstamp inför kvällen.

Det lite tröga höll i sig i några låtar, men så gjorde Dee Dee en mycket fin version av Thelonious Monks ”Blue Monk”. Därefter höll konserten den fina klassen setet ut. Även om Dee Dee Bridgewater dominerade scenen så lät hon sina medmusikanter ta stor plats. Theo Croker och Anthony Ware spelade trumpet respektive sax, Michael King trakterade pianot, Eric Wheeler basen och Kassa Overall trummorna. Särskilt de två sistnämnda gjorde bra ifrån sig, medan blåsarna kändes lite bleka. Repertoaren var skiftade och hon avslutade konserten med Stevie Wonders Living for the city. Publiken ville ha mer men det fick bli punkten för en habil insats på konserthusscenen.

Fri Roscoe Mitchell inför bunden publik

14 Okt

Hörsalen i Kulturhuset hade storfrämmande

På scenen smög trumslagaren Kikanju Baku smög runt sitt trumset och prövade de olika delarna. Klädd i något som såg ut som en biodlarhatt och med en cowboynäsduk för munnen slog han än här, än där.

Samtidigt hade Roscoe Mitchell väldigt svårt att få liv i sin sopransaxofon.

Skenbart naturligtvis.

Men början på konserten i Kulturhusets hörsal med dessa båda herrar var som den första lektionen i musikskolan, bara det att Baku väldigt snabbt lärde sig att hantera alla delar av trumsetet med en förödande lätthet. Och att Mitchell, direkt när han lämnade nybörjarstadiet, började cirkulationsandas. Så under den första halvtimmeslånga låten lät det som om han inte hämtade andan under de sista 15 minuterna. Den första kvarten gick åt att få till tonen, så att den inte krystade och väste.

Därefter var det fullt ös från Baku och toner utan andhämtning från Mitchell fram till konsertens slut. Sessionen avslutades med det mest lyckade bidraget för kvällen vilket borde tagit andan ur frijazzvännerna i publiken. Men som under hela konserten var man ytterst återhållsam med applåderna. Ända tills man var riktigt säker på att låten var slut, då kom ovationerna, om man nu ska tolka det som att publiken verkligen var begeistrad eller om de applåderade av artighet.

Jag tror många gillade vad de hörde, men numera har svenskarna blivit så rädda att göra fel, att inte uppträda korrekt, så att de vågar inte applådera förrän de är riktigt säkra på att låten är slut. Mönstret upprepades efter varje låt och inte förrän Kikanju Baku demonstrativt reste sig från trumsetet vågade publiken applådera. Det spontana är på väg bort i den politiska korrekthetens tidevarv. Som frijazzens frontfigur, med det spontana som en grundsten, tror jag inte Mitchell haft något emot en applåd eller annat utbrott på ”fel” ställe.

Konserten kanske kunde ses som en sammanfattning av ett mer än sjuttioårigt musikliv som för Mitchells del innehållit det mesta i friformgenren och dess omgivningar.

Vid flera tillfällen lät duon som en trio eller kvartett och Roscoe Mitchell som om han hanterade två eller flera instrument samtidigt.

Frijazz är en vansklig genre och har en tendens att bli tråkig om musikerna inte lyckas föra ut känslor till publiken, inte lyckas hitta nya koncept där de kan väva in sin personlighet.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att tränga innanför skalet på Kikanju Baku och Roscoe Mitchell. Kanske beroende på att de, som jag upplevde det, spelade var och en för sig. Samspelet kom aldrig i förgrunden. Samtidigt tycker jag dock att de i den sista låten verkligen hittade något som nådde ut och som involverade mig i musiken.

Anna Högberg Attack skapar havets musik

12 Okt

Anna Högberg skakar fram toner ur altsaxen. Elin Larsson sneglar på sin medspelare och följer med. Niklas Barnö väser i sin trumpet.

Detta är Anna Högberg Attack! Men det är också havets musik. Och på de stora vattnen finns egentligen ingen början och inget slut.

Därför kan bandet börja konserten på Plugged Records i Gamla Stan med begravningsmusik för alla dem som omkommit på havet, vattnet som dödar. Och man slutar med värkarna hos en blivande moder där vattnet gått, vatten som ger liv. Däremellan skriver man havets historia.

Soluppgång med lugnt vatten där solen glittrar i Lisa Ulléns tangenter. Sen börjar Anna Högberg visa tänderna och vinden tar i, dyningar börjar rulla för att sedan övergå i ett stormpiskat hav.

Niklas Barnös trumpet, Elin Larssons och Anna Högbergs saxar, ibland unisont, ibland ensamma med Anna Lund på trummor och Elsa Bergman på bas spretande i bakgrunden. Det är havets musik, det stora vattnet som vi är så beroende av.

När det stormar som värst sitter jag i ögat, helt lugn i ett tjutande inferno. Men samtidigt är det skönt att veta att vågorna alltid lägger sig, att vinden mojnar. Och det är precis vad som händer med musiken.

Detta är musik som. liksom havet, är väldigt ombytlig men som ändå alltid känns som en enhet.

I lokalen en trappa ner i skivaffären känner man sig kanske mer som i ett akvarium än på öppna havet, men musiken gör att det är lätt att låtsas. Närheten till musikerna gör också att man aldrig behöver vara rädd att lida skeppsbrott. Deras ansikten sprider hela tiden tillförsikt och deras skicklighet med instrumenten, deras samhörighet, är en försäkring mot att båten ska välta.

King Crimson tillfredsställde sitt hov

10 Okt

Inom hårdrocken finns många band som liknar varandra, likaså inom jazzen. Men inom hårdrocksjazzen finns bara ett band, King Crimson. Det är tungt, tungt, men det är också många riff och en hel del intrikata tongångar.

Ute på scenens högra sida sitter Robert Fripp, bandets mångårige ledare och den enda som varit med sen starten på 1960-talet.

Hans nästan diskreta framtoning på scenen står inte i paritet med hans inflytande på den musik bandet spelar. Han är den enda i sjumannabandet som sitter, förutom de tre trummisarna. Han jobbar lugnt och metodiskt framför sina klaviaturer och gitarrer. Ingen som inte kände till bandet i förväg skulle kunna gissa att det var han som styrde och ställde i bandet och så hade gjort från starten. Lite som Robbie Robertson i The Band, för att ta en liknelse med en konstellation som startade under samma tidsepok, inga jämförelser i övrigt.

För det här är musik som inte liknar någon annan. Ibland glider den fram i atmosfären, utan motstånd. Ibland måste den ta sig igenom berg för att komma fram. Men den når alltid sitt mål.

På den här turnén, som vanligt tänker man att det är den sista, har Robert Fripp mönstrat tre trummisar, Pat Mastelotti, Gavin Harrison och William Rieflin. Till en början känner jag mig lite skeptisk, vad är det i musiken som motiverar en förstärkning av kompet på detta sätt? Men ju längre kvällen lider, desto mindre tänker jag på att det är tre trummisar, vilket kanske på något sätt rättfärdigar dem. Dessutom är det så att två av dem i vissa låtar även spelar andra instrument.

Sångare och gitarrist i bandet är Jakko Jakszyk. Han har varit med sedan 2013 och låter inte på något annat sätt än andra som sjungit i bandet. Det är kraftfullt, men inte särskilt originellt eller känsligt. Men det har säkert aldrig heller varit meningen i detta band. Visserligen förekommer mer känsliga partier men det viktiga är att sångaren kan göra sig hörd när det mullrar som värst.

På elbas finns Tony Levin och på saxofoner Mel Collins, den senare med en icke föraktlig jazzkänsla i det mesta han företar sig.

På den här turnén spelar man versioner av låtar som fanns med på repertoaren i början av bandets levnad. De liknar dåtidens versioner men musiken i sig liknar som sagt inte något annat. Det är bullrigt och sofistikerat på samma gång. Det är Pontarepukor och Rage Against the Machine-larm i samma låtar. Men allt bildar ändå i slutändan en enhet som visserligen spretar men som ändå ger lyssnaren både upprymdhet och någon slags sinnesfrid. Robert Fripp med band lyckas sy ihop alla bitar till ett enhetligt ljudlandskap som intar Filadelfiakyrkan denna kväll. Vi pager i King Crimsons hov bugar oss när kungen åker förbi Stockholm på sin roadtrip.