King Crimson tillfredsställde sitt hov

10 Okt

Inom hårdrocken finns många band som liknar varandra, likaså inom jazzen. Men inom hårdrocksjazzen finns bara ett band, King Crimson. Det är tungt, tungt, men det är också många riff och en hel del intrikata tongångar.

Ute på scenens högra sida sitter Robert Fripp, bandets mångårige ledare och den enda som varit med sen starten på 1960-talet.

Hans nästan diskreta framtoning på scenen står inte i paritet med hans inflytande på den musik bandet spelar. Han är den enda i sjumannabandet som sitter, förutom de tre trummisarna. Han jobbar lugnt och metodiskt framför sina klaviaturer och gitarrer. Ingen som inte kände till bandet i förväg skulle kunna gissa att det var han som styrde och ställde i bandet och så hade gjort från starten. Lite som Robbie Robertson i The Band, för att ta en liknelse med en konstellation som startade under samma tidsepok, inga jämförelser i övrigt.

För det här är musik som inte liknar någon annan. Ibland glider den fram i atmosfären, utan motstånd. Ibland måste den ta sig igenom berg för att komma fram. Men den når alltid sitt mål.

På den här turnén, som vanligt tänker man att det är den sista, har Robert Fripp mönstrat tre trummisar, Pat Mastelotti, Gavin Harrison och William Rieflin. Till en början känner jag mig lite skeptisk, vad är det i musiken som motiverar en förstärkning av kompet på detta sätt? Men ju längre kvällen lider, desto mindre tänker jag på att det är tre trummisar, vilket kanske på något sätt rättfärdigar dem. Dessutom är det så att två av dem i vissa låtar även spelar andra instrument.

Sångare och gitarrist i bandet är Jakko Jakszyk. Han har varit med sedan 2013 och låter inte på något annat sätt än andra som sjungit i bandet. Det är kraftfullt, men inte särskilt originellt eller känsligt. Men det har säkert aldrig heller varit meningen i detta band. Visserligen förekommer mer känsliga partier men det viktiga är att sångaren kan göra sig hörd när det mullrar som värst.

På elbas finns Tony Levin och på saxofoner Mel Collins, den senare med en icke föraktlig jazzkänsla i det mesta han företar sig.

På den här turnén spelar man versioner av låtar som fanns med på repertoaren i början av bandets levnad. De liknar dåtidens versioner men musiken i sig liknar som sagt inte något annat. Det är bullrigt och sofistikerat på samma gång. Det är Pontarepukor och Rage Against the Machine-larm i samma låtar. Men allt bildar ändå i slutändan en enhet som visserligen spretar men som ändå ger lyssnaren både upprymdhet och någon slags sinnesfrid. Robert Fripp med band lyckas sy ihop alla bitar till ett enhetligt ljudlandskap som intar Filadelfiakyrkan denna kväll. Vi pager i King Crimsons hov bugar oss när kungen åker förbi Stockholm på sin roadtrip.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: