Arkiv | december, 2016

Lyckad andra halvlek av Lindquist/Lindberg/Backenroth

28 Dec

Vad Klas Lindquist, Leo Lindberg och Hans Backenroth sa till varandra i paus vet jag inte, men det blev i alla fall ett annat ljud i skällan i andra halvlek, när trion spelade på Plugged Records i Gamla Stan.

Särskilt var det Lindquist på sopran- och altsax som drog ut på och band ihop tonerna på ett annat sätt än i den första avdelningen, som gick mera på slentrian.

Nu blev det en njutbar andra avdelning, också med mer distinkt spel från Leo Lindberg på piano och Hans Backenroth på kontrabas.

Vi fick oss en svängig eftermiddag till livs med avbrott för en och annan ballad. Vi fick också en försmak av julafton då trion exekverade ledmotivet till ”Sven-Bertil Jonssons julafton”, skrivet av Gunnar Svensson och i filmen framfört med samma instrumentala sättning som på Plugged Records.

Första avdelningen vittnade om att det traditionella sättet att spela jazz med tema-solon-tema kan bli lite tråkigt i längden om inte musikerna är inspirerade. Nu bytte man soloordning mellan aktörerna, men det är inte ordningen som betyder mest utan inspirationen. Men den kom ju i andra avdelningen så man gick därifrån med en god känsla som nu ska vara över hela julen, eftersom det var sista konserten på Plugged Records före helgerna.

Annonser

Radiojazzgruppen firade 50 på Fasching

16 Dec

Det var på 1960-talet som Radiojazzgruppen bildades, faktiskt nästan på dagen 50 år innan söndagens konsert på Fasching. Gruppen var under många år en livaktig del av det svenska jazzlivet. Det var Bosse Broberg, som just efterträtt legendaren Olle Helander som jazzchef på radion, som initierade gruppen. Den leddes till en början av Arne Domnérus. Senare tog Lennart Åberg över som ledare för storbandet.

Och det återuppstår fortfarande då och då, som denna kväll på Fasching. Kvar i gruppen från starten finns saxofonisten och bandledaren Åberg samt trumpetaren Jan Allan. Tyvärr var initiativtagaren Bosse Broberg sjuk, annars hade han gästspelat under kvällen. Det gjorde dock en annan originalmedlem, Georg Riedel.

Det är Lennart Åberg som för ordet på sitt oefterhärmliga sätt, där han blandar anekdoter, vitsar och allvar. Ibland snuddar han gränsen för det larviga men han kliver inte över förrän just i slutet, men det må vara honom förlåtet.

En annan veteran med många anekdoter i bagaget dyker också upp och dirigerar några av sina alster, nämligen Georg Riedel. Men han knäpper inga bassträngar, för det gör denna kväll Christian Spering med den äran.

Radiojazzgruppen spelar sig under kvällen fram genom årtiondena, från en Riedelkomposition från tiden före starten fram till Maggi Olins nykomponerade verk.

Till kvällens stjärna vill jag utnämna den italienska pianisten Rita Marcotulli. Hennes hantverk vid tangenterna är både flyhänt och känsligt och hon lyfter flera av låtarna med sitt spel. Fredrik Lindborg på barytonsax har också några fina solon. Lennart Åberg lyser också fortfarande, och han var dessutom upphovsman till kvällens bästa låt, Amarone, eller som han antyder att han kanske döpt den till om den gjorts i dag, Svennevinet.

Mattias Ståhls vibrafon lyser också vid några tillfällen. Och musiken hålls hela tiden under armarna av Peter Danemos trummor och Christian Sperings kontrabas, utmärkta i sin funktion.

Det är, trots en hel del dissonanser, mysig musik som spelas av Radiojazzgruppen. Det är inte revolutionerande på något sätt, men det kan man heller inte förvänta sig när man 50-årsjubilerar. Då är tid för tillbakablickar, och som sådana var det en väldigt trevlig konsert.

Det 50-årsjubilerande bandet bestod denna kväll av Mattias Ståhl (vibrafon), Rita Marcotulli (piano), Peter Danemo (trummor), Christian Spering (bas), Patrik Skoog (trumpet), Karl Oleandersson (trumpet), Jan Allan (trumpet), Lennart Åberg (saxar), Per Ruskträsk Johansson (altsax), Jonas Kullhammar (saxar), Fredrik Lindborg (barytonsax), Karin Hammar (trombon), Petter Carlson (valthorn). Gästade som bandledare gjorde Georg Riedel.

Nordmark/Liebman spelade nära publiken

13 Dec

Dave Liebman kom inflygande från New York samma dag som konserten på Fasching gick av stapeln. Ändå kändes Robert Nordmarks band, förstärkt med Liebman, väldigt intimt.

Till den känslan bidrog det faktum att man stod (Robert Nordmark, tenorsax, och Martin Sjöstedt, kontrabas) och satt (Dave Liebman, sopransax och flöjt, samt Jussi Lehtonen trummor) väldigt nära varandra. Det är faktiskt sällan man ser ett fysiskt så sammankopplat band, de använde bara en tredjedel av Faschings relativt lilla scenyta.

Även musiken bandet spelade kändes intim, väldigt nära publiken.

Känslan av närhet förstärktes av att kvartetten var pianolös. Inga felsteg kunde räddas av ett piano som distraherade publiken, alla toner skickades ensamma, utan brus, till sina åhörare.

Särskilt märktes det när Robert Nordmark spelade en långsam ballad (knappt styrfart). Det är alltid ett vågspel, minsta felsteg kan göra att det går över styr. Men här kändes det i stället väldigt nära hjärtat.

Eller när David Liebman broderade ut Lover Man, hans spelsätt gav dock en lite annan upplevelse än Nordmarks, det handlade om fler toner.

Liebman gnyr och kvider, vränger och vrider på tonerna, använder sopransaxofonens hela omfång. Medan Nordmarks väg till hjärtat är rakare. Det är inte så mycket åthävor, men desto mer innerlighet.

Musiken som kvartetten spelar är intim och bråkig på samma gång. Basisten Martin Sjöstedts tonspråk passar som hand i handske i denna konstellation, för mig hade han dock fått runga lite högre för att bättre nå igenom bakgrunden som trummorna vävde.

Jag tror att det var första gången som jag live lyssnade till Jussi Lehtonens trumspel och jag blev oerhört imponerad. Han lägger en matta som måste vara drömmen för blåsarna att vandra omkring på. Den är inte direkt taktfast, den rymmer många kulörer, men den är ändå jämn och fin att röra sig på.

När jag hörde bandet tänkte jag på kammarmusik, men som sågar i friden. Kvartettens sound har beröringspunkter med både Jimmie Giuffre och Jari Haapalainen 3.

När konsertens sista låt klingat ut ville publiken ha mer. Men David Liebman orkade inte. Det tar på en 70-åring att flyga från USA och direkt sätta sig på scenen och ge allt. Vi förstod honom. Han och bandet hade redan givit oss en upplevelse som kändes nära, en upplevelse att ta med sig hem i natten.