Arkiv | januari, 2017

Tänkvärd provokation på Tribunalen

30 Jan

Det handlar om den provocerande tystnaden, om vårt behov av reaktioner.

Men den handlar också om en del av det här samhällets motstånd mot avvikande. Hur ett udda beteende, utan att det går ut över någon annan, kan provocera till fruktansvärda handlingar.

Föreställningen på Teater Tribunalen heter Iwona, ksiezniczka Burgunda och är skriven av den polske dramatikern Witold Gombrowicz. Den framförs på ett uppskruvat sätt av den fria teatergruppen Dotterbolaget med hjälp av studerande vid StDH/Stockholms konstnärliga högskola.

I det här fallet är ordet ”uppskruvat” positivt menat. Föreställningen är målad med grälla färger, det är till och från en hätsk stämning på scenen med spelande tungor och hårda ord. Även publiken dras till och från in i ränkspelet. Det är elakt och de dumma gömmer sig bakom masker, inte olikt fotbollshuliganer. I det här fallet handlar det dock inte om rånarluvor utan om clownmasker av olika slag.

Det uppskruvade tonläget är i detta fall adekvat och hjälper mig också att behålla föreställningen i huvudet långt efter det att mörkret lagt sig över scenen.

Detta är riktig teater, en ickerealism som speglar något i vårt samhälle och i våra själar, en eskapism som tränger in i våra liv. Det är välrepeterat med improvisationer här och var, som naturligt flyter in i pjäsen.

Som sagt så gömmer sig skådespelarna bakom masker och man kan diskutera om det är okej, om det nakna uttrycket hade varit att föredra. Men det finns en feghet i att maskera sig som passar väl in på dessa människor. De hade kanske inte kunnat spela ut på samma sätt om de inte sett så groteska ut. Och det är övertygande skådespeleri.

Som sagt. Tystnaden provocerar. Nu är det ingen som vill skada Bob Dylan för detta. Men det beror kanske på att han på sätt och vis kan betecknas som en kung. I pjäsen är det tystnaden hos en nästan anemisk flicka, en av undersåtarna, som i stället provocerar kungen och hans familj. Hennes tystnad provocerar så pass att kungafamiljen gör saker som är helt orationella. Man tar in henne i familjen för att försöka förändra henne, eller för att kunna kontrollera henne. Men hon står på sig och till sist blir hon en sådan nagel i ögat att man måste göra sig av med henne.

Och så är det ju, avvika får man inte göra i detta samhälle, även om det inte skadar någon annan.

Egentligen finns bara en figur i hovet som framställs som neutral, det är uppassaren Walenty, som med jämna mellanrum kommer in på scenen med en vattenkanna för att underhålla dekorens enda träd. Men även han lockas till sist att låta sitt vatten över den avvikande, men det sker när hon inte längre kan försvara sig.

Gombrowiczs text tas till vara på ett fullödigt sätt av skådespelarna, varav merparten som sagt är studerande från Stockholms konstnärliga högskola. De tre skådespelarna från Dotterbolaget, Karin Bergstrand, Camilla Persson och Claes Åström har de ledande rollerna och väcker både avsky och skratt. Men de andra rollprestationerna ligger på samma nivå så det är bara av godo att man kunnat utöka ensemblen för detta tillfälle. Annars hade det varit omöjligt att spela pjäsen.

Jag kan inte, efter att ha sett denna pjäs, låta bli att undra varför Gombrowicz inte sätts upp oftare i Sverige.

Annonser