Arkiv | februari, 2017

Nils Jansons musik en njutbar helhet

15 Feb

På torsdagskvällen blev vi som var på Fasching förflyttade till Nils Jansons värld. Det var hans kompositioner som dikterade villkoren för musiken på ett sätt som är ovanligt i jazzsammanhang.

Jag upplevde det som att soloinsatserna var mer bundna till helheten än de brukar vara. Det kändes därför inte lika angeläget, eller ens meningsfullt, att som brukligt är applådera för varje gång någon i bandet tog ett solo.

Nils Jansons trumpetspel är tydligt och utan åthävor. I en låt skimrade även hans flygelhorn.

Jonas Östholm är en av våra finaste pianister, hans spel böljade som dyningar.

Pär-Ola Landin bakom basen hade inte så många soloinsatser men insatserna för helheten var desto viktigare.

Trummisen Sebastian Ågren älskar sina stockar, och använde dem även i de långsamma låtarna, vilket gav ett naket ljud som jag gillade.

Gästen Thomas Eby fyllde i där det behövdes med sina congas.

Men till syvende och sist är alla instrumenten som sagt en del av helheten, Nils Jansons ljudvärld.

Han utgår gärna från egna upplevelser eller stämningar när han komponerar. Särskilt förtjust blev jag i de mer stämningsfulla numren, ”Skogen” och ”Nami”, som betyder våg på japanska.

Det var en sammanhållen och konsekvent utförd konsert av ett samspelt band, sammansatt för att tolka en värld för publiken att vandra runt i och bara njuta.

Annonser

LSD introducerade dansbandsmusik på Fasching

2 Feb

En gång i tiden var det jazzmusik som folk dansade till. Sedan utvecklades, eller kanske ska man säga invecklades jazzen, åtminstone en del av den, till en odansbar musik.

I dag finns en musikgenre som kallas dansbandsmusik och som har en stor skara lyssnare som också följdriktigt dansar till musiken.

Jazzen och jazzmusikerna har anledning att vara lite avundsjuka på det stora intresse som visas dansbanden. År efter år åker de runt i Sverige i stora turnébussar och spelar, med inkomster som jazzmusiker bara kan drömma om.

Men även bland jazzmusikerna finns det en trio som, enligt trumslagaren Daniel Fredriksson, har som främsta mål att bli kommersiella. Han påstår till och med att han skulle avbryta en spelning om någon i publiken mitt i låten skulle visa intresse för att köpa någon av gruppen cd-skivor. Pengar går före musiken.

Naturligtvis är det ironi men det hindrar inte trion LSD (Fredrik Lindborg, Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson) att i sin egen repertoar, bland Ellington och Carmichael, spränga in fyra av våra mest kända och folkkära dansbandslåtar, i egna arrangemang.

Med detta uppstår frågan: vad är jazz? Är det ett sätt att skriva musik eller ett sätt att framföra musik. Eller: har det betydelse för genrebeteckningen om melodin är enkel eller svår?

När trion spelar temat till De sista ljuva åren, så får jag associationer till Albert Ayler. Han tog gärna enkla melodier som grund för sina ibland ylande utflykter i solosfären. Nu är inte utflykterna hos LSD så fria som hos Ayler, men de har i alla fall gett dansbandsmusiken en stor dos av improvisation. Och det är väl det som i slutändan avgör att detta är jazzmusik. Faktiskt går tankarna även till JH3:s jazzpunk.

Tongivande i trion är en av våra främsta blåsare, Fredrik Lindborg. Denna kväll på Fasching trakterar han både tenorsax, barytonsax och basklarinett, allt med samma flyhänta hand.

Särskilt gillar jag det som vi fick höra minst av, hans spel på barytonsaxen. Så långt från Lars Gullins lite spröda ton, men ändå lika sinnespåverkande.

Kontrabasen hanteras av Martin Sjöstedt, inte lika ekvilibristisk som Lindborg, men han väljer i stället tonerna med omsorg.

Och på trummor Daniel Fredriksson. Det är tur att han har ett så fint handlag med trummorna, annars skulle man bara komma ihåg honom för hans orerande mellan numren.

Han gör parodi på det mesta av mellansnack. Men när han och hans medmusikanter spelar är det allvar. Åtminstone låter det så för åskådaren.

Jag kan inte finna något parodiskt i deras versioner av Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon”, Lasse Stefanz ”De sista ljuva åren”, Sten & Stanleys ”Jag vill vara din, Margareta” och Sven-Ingvars ”Börja om från början”. Men jazzversionerna har nog ingen chans att bli folkkära. För det skulle det fordras att de låter lika dant från gång till gång, att de gick att dansa till och att fler förstod varför det är så spännande att ibland lämna den ursprungliga melodin.

Jag hoppas dock att Daniel Fredriksson fick sälja några cd-skivor, som bandet hade med sig. Men då efter spelningen.