Arkiv | april, 2017

Eva Kruse kvar på startbanan

25 Apr

Fina, ja, väldigt skickliga musiker. Och fint ihopkomna kompositioner. Det fick vi lyssna till denna onsdagskväll på Fasching när Eva Kruses band spelade.

Men, och det känns konstigt att säga det, det verkade som om kompositionerna mer stängde in musikerna än gav dem frihet.

Den som kunde sticka ut mest av musikerna var pianisten Christian Jormin, även om jag tror att han också spelade innanför ramarna. Det var hans lite ovanliga sätt att behandla pianot som gjorde att han kändes extra fräsch i sammanhanget.

Det var en konsert där musikerna verkligen gjorde själva kompositionerna rättvisa, men utöver det inte riktigt vågade sig ut på egna utflykter. Men klassen på musikerna märktes ändå.

Trummisen Eric Schaefer och kompositören och basisten Eva Kruse gav, förutom fina soloinsatser, de andra en fin matta att tassa omkring på. Och blåsarna (båda spelade både altsax och sopransax) Uwe Steinmetz och Jonas Knutsson gav hela tiden varandra stöd. Pianisten Christian Jormin är redan nämnd.

Men ändå, det kändes på något sätt som om bandet hela tiden befann sig på startbanan och hade tillräcklig fart för att lyfta, men att man aldrig kom upp i luften.

Ambitiöst är ett ord som kommer för mig, kanske överambitiöst. Mera frihet och mindre kontroll tror jag skulle ge ambitionen luft under vingarna.

Annonser

Berörd av John Prine

20 Apr

Mannen med den styltiga gången och den skrovliga rösten är en man att älska.

Mitt i en av hans sånger kommer jag på mig själv med att tänka på kärlek. Även om han inte skriver direkt om kärlek så utstrålar hans musik detta, kärlek och medkänsla med de utsatta. Hans uppenbarelse på scenen stärker denna bild.

Det var sången om vietnamveteranen Sam Stone som väckte min känsla för John Prine. Han är nästan årsbarn med mig själv men jag har alltid föreställt mig honom som yngre. Att han alltid ska se ut som på de första bilderna av honom som jag såg. Att hans röst alltid ska bära fram sångerna med samma tryck, med samma raspiga känsla som på det första albumet.

Men så är ju naturligtvis inte fallet. Förutom åldern är det hans kamp mot cancern som präglat hans senare liv, det visar sig när han kommer in på scenen. Nyanserna i rösten har till en del försvunnit men det finns sätt att kompensera för livets oförskyllda tänder, vilket han tydligt visar under kvällen.

Och kvällen blev, turligt nog för oss i publiken, lång. Han kör på i två timmar, med ganska stor variation i låtutbudet. Här finns senare sånger men många av sångerna kommer från de första albumen, de som väckte mitt intresse. Men det var en sång av lite senare datum, Saddle in the Rain från albumet Common Sense, som för mig blev en av kvällens höjdpunkter. På albumet framför han sången till orkester med blås. Här är det mera naket och då hör man också vilket sug det finns i låten.

Bakom sig har han ett rutinerat gäng musiker som klarar att göra rättvisa åt den låtskatt som är John Prines. Bandet ger honom det stöd han behöver, och mer därtill.

Gitarristen Jason Wilber visar upp mer och mer av sitt kunnande ju längre kvällen lider, och det gäller nästan lika mycket de andra i bandet, Dave Jaques på bas, Pat McLaughlin på mestadels mandolin och trummisen som jag tyvärr inte har något namn på. För duettsång och fiol svarade Amanda Shires.

Det är helt enkelt så att musikerna underordnar sitt kunnande musiken, ett mycket sympatiskt drag. Bob Dylans kompband spelar till exempel ut alla sina kort direkt.

Vad är då storheten, det egna, hos John Prine?

Jag skulle säga att han står med båda benen i countrymyllan men där det sipprar upp lite udda texter med både engagemang och en humanitet som är ovanlig i dessa kretsar och samtidigt melodier som till en del skiljer sig från gängse countrymusik. Kort sagt har det som sipprar fram blivit en egen fåra inom musiken. Och denna fåra bildar ett existentiellt flöde som berört många.

Konserten avslutas till exempel med hans sång till sin pappa om gruvdriften i Muhlenberg County och hur mycket den förstört för människorna som levde i grannskapet. Sången är personlig men har ändå sjungits in av många stora artister. Det är John Prines poesi tillsammans med blandningen av country, visa och, faktiskt, rock´n roll som gör att hans bästa sånger lever sitt eget liv. Och som sådana fastnar i minnet.

Det gör också konserten på Skandiascenen. Det känns som en ynnest att ha fått uppleva denna kväll med John Prine.

Bob Dylan ut ur mörkret på Waterfront

4 Apr

Stämningen i lokalen var ganska sansad. Men så var det också en nobelpristagare i litteratur som stod på scenen.

Jag har varit på många konserter där publiken gett ovationsartade hyllningar till ganska mediokra insatser, mera på grund av tidigare bedrifter än det som utspelar sig framför deras ögon i nuet.

Men stämningen på läktarna i Waterfront denna söndagskväll handlade inte om att hylla Bob Dylan för vad han tidigare åstadkommit. De flesta visste vad de hade att förvänta sig, föreställningarna har sett ganska likartade ut under de senaste besöken.

Och det var ingen rock´n roll man fick uppleva, utan Dylans framträdanden går allt mer mot att spegla det amerikanska musikarvet, det som Frank Sinatra till stora delar gjorde till sitt.

Det kunde jag aldrig föreställa mig när jag som 21-årig nyfiken lyssnare 1966 intog Konserthuset för att uppleva Bob Dylans första framträdande i Sverige.

Vad jag hade fastnat för hos honom var naturligtvis det sångbara i melodierna, men det var också något i texterna som skilde sig från andra sångtexter. Han kallades ju protestsångare i början, men protesten var inte min utgångspunkt utan det var sättet han snickrade ihop textraderna, rimmen och de dräpande formuleringarna. Det var det jag upplevde som något nytt då.

På Waterfront hade jag svårt att uppfatta orden han sjöng, förutom i balladerna, skrivna av andra låtskrivare. Det är frapperande hur mycket innerligare han lät när han framförde deras alster än när han sjöng sina egna, nötta fraser.

Men det är väl så att han alltid varit påverkad, inspirerad, av den amerikanska sångboken, inklusive bluesen och countrymusiken.

Det är bara omgivningen som fått för sig att han tagit avstånd från det gamla, kanske på grund av de egna låtarna med The times they are a´changing i spetsen.

Han har framstått som en oppositionell genom det motstånd, de motfrågor, han ställt till journalister, de som sedan byggt upp hans image.

1966 stod han ensam på scenen i den första avdelningen och sjöng det som i Sverige ofta kallades hans protestsånger. I själva verket handlade det om att han speglade det som skedde i tiden och det stod inte i motsättning till det som hänt tidigare, det handlade mera om tidens gång. Och dessutom en stor humanism, något som många hade svårt att ta till sig på grund av hans oåtkomlighet, hans integritet.

Nu, på Waterfront, satt han mest bakom keyboarden/pianot och hans spel var inte bara till för syns skull utan levde som en organisk del av musiken.

Det finns en faktor när det gäller Dylan och hans kompband som inte är så vanlig, att alla spelar hela tiden och i stort sett lika mycket, och har därmed en lika stor roll för soundet. Sättet liknar mera ett gammalt dixielandband från New Orleans än ett modernt kompband till en sångare.

Det kan låta grötigt emellanåt, men jag tror att Dylan tycker att det finns en vits med det.

Själv föredrar jag det band som kompade honom i den andra avdelningen när han spelade på Konserthuset 1966, det som sedan blev The Band.

Det kompet var mera nyanserat, rockigt när det behövdes, mer återhållsamt när så var påkallat.

Men nu hade han alltså med sig ett band som använde sig av väldigt tydliga tecken på vilken musik som spelas. Var det vals så var tretakten väldigt markerad, var det snabb fyrtakt så fanns inga tvivel. Tonen och farten sattes genast från början, innan Dylan kom in med sin sång, och den hölls sedan hela låten ut.

En rolig detalj var att Dylan alltid reste sig upp vid pianot när man närmade sig slutet av låtarna. Och när det tydliga slutackordet lagts så släcktes scenlamporna och musikerna körde i mörkret något slags spretigt intro till nästa låt, som taktfast sattes i gång när lamporna åter tändes.

Jag gillade greppet, i stället för att prata till publiken, vilket Dylan inte gjort på många år.

När han skulle sjunga balladerna reste han sig oftast från keyboarden och vandrade i pausmörkret upp till den centrala mikrofonen, men han tog aldrig mikrofonen ur klykan utan lyfte hela stativet när han sjöng. Han stod och svajade med sina krumma ben, som just stigen ur ett livslångt liv på hästryggen.

Rösten har med åren blivit lite kraxig men den håller fantastiskt väl för de sånger han framför, även ur the american songbook.

Ovationerna vid konsertens slut var artiga men uppfordrande. Vi fick också vårt extranummer, men sen var det oåterkalleligen slut.

Jag gick ut i stockholmskvällen, glad över att ha återsett en så vital sångare 51 år efter det att jag såg och hörde honom första gången. Och att jag därmed kunde lägga den senaste konserten som jag såg, på Globen 2005, till handlingarna, den var sannerligen ingen höjdare. Detta var mycket bättre, även om den naturligtvis inte slår 1966 års konsert, i alla fall inte i minnet.