Arkiv | maj, 2017

Den lidande Marina Abramovic

27 Maj

Jag vandrade genom Marina Abramovics liv på Moderna Museet. Det var verkligen så, för konsten är hennes liv. Eller annorlunda uttryckt, hela hennes liv är en performance, en föreställning som ständigt pågår.

Efter att ha gått igenom retrospektiven på Moderna ser jag också en uppvisning i metoder för självskadebeteende. Hon för hela tiden en kamp, oftast med sig själv.

Utövar man kampsporter så ingår att man tränar försvar. Men Abramovic är snarare ute efter att undersöka vad kampen gör med henne, hur långt hon kan gå med och mot sin egen lekamen, sin egen ande.

Det har hänt att hon gått så långt i sina experiment att hon räddats till livet av åskådare. Som när hon låg omringad av eld och syret tog slut.

Ett mål med hennes föreställningar verkar vara att uppnå nya tillstånd genom att fysiskt eller psykiskt påverka sin kropp och/eller sin själ.

Att försöka stirra ut sin blivande motståndare i ringen före match, eller att leka arga leken är en sak, men att stint stirra in i ögonen på över tusen personer som hela tiden byter av varandra på stolen mitt emot är något helt annat. För Abramovic gav det upphov till ett psykiskt tillstånd som hon aldrig upplevt tidigare, vilket verkar ha varit målet.

För henne verkar det handla om kickar, inklusive de umbäranden som leder dit. Som att bestiga Mount Everest eller åka till månen. Men utan de säkerhetsanordningar som omgärdar dessa äventyr.

Även om Abramovic inte gör religiös konst så går mina tankar till det ställföreträdande lidandet. För lidandet återkommer i många av hennes verk där hon använder sin egen kropp eller sitt eget psyke som målobjekt. Ställföreträdande lidande i symbolisk mening, självskadebeteende i verklig mening.

Hennes konst kanske inte är samhällstillvänd i första hand, men i en av hennes föreställningar kammar hon sig tills blodet rinner från hårbotten. Mina tankar går till ordspråket ”ska man bli fin måste man lida pin”. Hennes beteende kan ses som kritik av det västerländska skönhetsidealet men jag är inte säker på att det är så Abramovic tänker.

Hon illustrerar också uttrycket ”att gå in i väggen” på ett väldigt bokstavligt sätt, där hon i hög fart krockar med en vägg upprepade gånger. Men jag tror ändå inte att det är symboliken hon är ute efter, att visa på vart stressen i det västerländska samhället leder, utan mer att subjektivt få uppleva vad dessa krockar gör med hennes kropp. Och hennes själ.

Abramovic har under sin långa konstnärliga gärning utvecklat en metod som hon lär ut vid kurser. Den går ut på att ”släppa föreställningar om sina egna förmågor och värderingar för att ge sig hän i fysiskt och mentalt krävande verk”.

Uttryckt på ett annat sätt skulle man kunna säga att hon utforskar självskadebeteendets natur. Men för hennes del gäller också att hon hela tiden har kvar driften att leva vidare.

Oftast är det bara sig själv hon utsätter, andra får vara publik eller redskap. Men det finns undantag. I verket 512 Hours bjuder hon in allmänheten till en föreställning som handlar om förtroende för varandra och där Abramovic bara är en i mängden.

På närbilder av Marina Abramovic kan man se ärren som hennes konst satt. Alla har vi väl ärr som vi försöker dölja, hon är öppen med sina.

I en del verk uppträder hon naken. Och kanske är det detta som är det viktiga med hennes konst, att vi får uppleva en människa som är helt transparant, att vi får komma bakom fasaden. Hon visar upp något som vi vanliga skröpliga människor aldrig skulle drömma om att hålla fram för våra medmänniskor.

Hon tar på sig allt lidande och vi får titta på.

Annonser

Magnus Öström Band skapar ljudbilder

5 Maj

Mer än mycket. Så kändes det när jag lämnade Fasching efter onsdagskvällens konsert med Magnus Öström Band. Den förre EST-trummisen har kvar sitt sätt att driva musiken framåt från tiden med Esbjörn Svensson.

Det är ett relativt ovanligt sätt han spelar på, inga lugna stunder, inte ens när han använder visparna. Det är hela tiden högsta tryck och så långt från ett traditionellt sätt att hantera trummorna som man kan komma. Han sitter i centrum med sitt trumset och hans kaskader av slag ingår i högsta grad som en del i bandets sound. Det finns ingenting av kompmusiker i hans sätt att uppträda, alla medlemmarna i bandet har lika stor del i ljudet som dränker åhöraren.

Musiken är skapad av Magnus Öström och består ofta i upprepade fraser som man sliter och drar i. Det blir mera en ljudbild än att individuella röster kommer till tals. I stort sett alla luckor fylls i, om inte förr så märker man det när alla plötsligt lugnar ner sig i en ballad där melodin får en mer framträdande plats och man på ett klarare sätt kan urskilja pianot och gitarren. Det är urskickliga musiker på scenen och eftersom denna form av musik är ett kraftprov ser det ut som om de tillbringat åtskilliga timmar på gym. Särskilt Magnus Öströms sätt att spela ger honom inga vilopauser.

Gitarrist i bandet är Andreas Hourdakis, pianist med mera Daniel Karlsson och basist/keyboardist Thobias Gabrielson. Och alla bidrar de till den ljudbild som är Magnus Öström Band.

Hourdakis är den som får jobba mest och gör det på ett lysande sätt. Han skulle säkert kunna flyga i väg på fantastiska soloutflykter men är hela tiden trogen ljudbilden, Daniel Karlsson behöver inte jobba lika mycket men har lika stor del i den musikaliska matta som läggs ut för publiken. Thobias Gabrielson verkar vara lika hemtam med basen som med klaviaturen och fyller i där det behövs för att allt ska bullra och gnistra så mycket som möjligt.

Som sagt, det är en ljudbild man skapar där det ofta inte går att avgöra vilket av instrumenten som står för vad i bilden. Jag kan ibland sakna att någon individuell röst bryter sig ut ur helheten och för fram ett eget budskap.

På ett sätt skulle jag vilja beteckna musiken, trots sitt rasande framträdande, som drömsk. Men samtidigt är den framförd på ett så bestämt sätt att verkligheten hela tiden pockar på.

Mer än mycket tycker jag sammanfattar kvällen på ett bra sätt.