Arkiv | juni, 2017

Isabella Lundgren sjöng för japaner

11 Jun

Plugged Records lilla konsertsal var knökfull och Isabella Lundgren berättade för publiken att eftermiddagens releasespelning gällde ett nytt album som bara kommer att ges ut i Japan. Och att albumet består av sånger ur the American Songbook, för det är så japanerna vill ha det. De vill känna igen sångerna de lyssnar på.

Och av bifallet till musikerna på scenen att döma var den lilla salen i källaren i Gamla Stan full av japaner. Även mängden mobilkameror som lyftes mot scenen och filmade och fotade tydde på det. Det var bara utseendet på publiken som talade emot.

Och entusiasmen är förståelig. Isabella Lundgren är en sångerska som inte sätter en ton fel. Det gjorde hon inte heller denna eftermiddag. Allt i hennes sång var noga avvägt. Och trion hon hade med sig, Carl Bagge spelade piano, Niklas Fernqvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor, bidrog till den perfekta framtoningen. Det svängde lagom, arrangemangen var lyssnarvänliga och solona fjäderlätta, särskilt Carl Bagge har ett handlag med tangenterna där själva fingrarna verkar le.

Så varför tände inte jag på alla cylindrar?

Det var spänningen som saknades i musiken. Det är musik att stampa lite lätt i golvet till, att igenkännande le mot bordsgrannen. Men det är inte musik som tar dig under ytan, som når in i din själ.

Men det är nog inte meningen heller. Vi som var på konserten fick lyssna till en imponerande stämma som framförde många fina sånger. Och det räckte väldigt väl för de flesta. Men själv skulle jag gärna velat ha mer av äventyrslystnad i musiken. Men den dyker kanske upp när Isabella Lundgren och trion inte har den japanska marknaden att tänka på.

Annonser

Med Johan Berke i stormens öga

6 Jun

Johan Berke har alltid hållit en linje, ett eget sätt att förhålla sig till musiken. Hans band spelar alltid hans egen musik, ofta skriven med andra kompositioner som byggstenar, men som han gör något helt eget av.

Framförandet, denna kväll på Fasching liksom andra kvällar och på hans album, är en blandning av fasta former, noteringar, och fria insatser av musikerna.

För att vara musik så präglad av en person tar han själv väldigt lite plats på scen. Johan Berkes gitarr fungerar väldigt mycket som stöd åt blåsarna. Han fyller i och ger bakgrunden färg med sina rymdackord. Men för all del, några fina soloinsatser river han också av under kvällen.

Tillsammans med trummisen Fredrik Rundqvist utgör han en spretig men kongenial bakgrund till saxofonisten Fredrik Nordström och dito Alberto Pinton. Den senare hörs på alla sorters saxar plus klarinett.

Den femte medlemmen i bandet, Robert Erlandsson på kontrabas, spelade en lite märkligt undanskymd roll.

Trots att musiken hela tiden skiftar i tempo och styrka, även inom varje komposition, så inger den mig ett sällsynt lugn, ungefär som att sitta i stormens öga. Man hör och ser hur allt pulserar runt omkring en, men där man själv befinner sig råder lugn.

Bandets sättning har genom åren varit ungefär densamma. Den enda variabeln som Johan Berke skruvat på är den andre blåsaren. Senast hörde jag Mats Äleklints trombon, och denna kväll (och på nya skivan) är det Alberto Pintons mångfald av saxar och klarinetten. Men vad det än är för instrument så hittar Berke alltid rätt tonläge.

Han är en av våra mera originella kompositörer och arrangörer av sin egen musik, allt med en egen stil. Björn Jansson och Karin Hammar är två andra.

Det betyder också att det är svårt för andra att ta efter denna musik, den fordrar hans egen ledning.

Publikt verkar det inte vara något som drar, men han har i alla fall ett stort fan i mig.