Arkiv | augusti, 2017

Smakprov på svensk jazz när Fasching fyllde 40

25 Aug

Världsmusik à la Kajfes. Det var bland annat vad som bjöds i Vitabergsparken i söndags när Goran Kajfes Subtropic Arkestra kastade loss. Det är mycket muskler med fyra starka blåsare (Kajfes, Jonas Kullhammar och Per Johansson, både Texas och Ruskträsk), med Johan Berthling på mullrande bas, Robert Östlund på viril gitarr och Lars Skoglund bakom trummorna. Dessutom Jesper Nordenström vid en bråkig klaviatur. Det låter mycket om bandet, men ibland är det faktiskt upprepningen och det stilla flytet som tar överhanden.

Goran Kajfes introducerade det nyutkomna albumet ”The Reason Why 3” och han omtalade att det blir det sista i raden. Och kanske är det nu, efter tre album och otaliga spelningar, dags att omformulera det tvärsäkra.

Som Isabella Lundgren, som företrädde Goran Kajfes på scenen. Hon gav inga svar men hade hos Bob Dylan hittat de existentiella frågorna, som hon belyste ur olika synvinklar hämtade ur Dylans texter.

Jag hörde Isabella Lundgren sjunga låtar ur the American Songbook för några månader sedan och jag måste säga att hennes, och bandets, engagemang var milsvitt större för Bob Dylan. Hon verkade verkligen mena det hon sjöng och hennes framträdande blev därför en skön stund i Vitabergsparken, dit Fasching förlagt firandet av sitt 40-årsjubileum.

Dagen till ära hade Isabella Lundgren förstärkt sitt kompband, Carl Bagges trio, med violinisten Daniel Migdal. Det var ett lyckokast i en del nummer, men passade sämre i andra. Den andra gästen, Johan Lindström på gitarr och pedal steel, passade däremot för det mesta och hans och Isabella Lundgrens duett i It´s all right ma (I´m only bleeding) var konsertens höjdpunkt.

Pianisten Carl Bagge och basisten Niklas Fernqvist hade arrangerat Bob Dylans musik för jazzframförande och det lät förvånansvärt bra. Där det inte riktigt fungerade fanns alltid Isabella Lundgren och hennes röst som räddande ängel.

Om söndagen följde den traditionella strukturen inom jazzen, männen spelar och kvinnorna, på sin höjd, sjunger, så såg det helt annorlunda ut på lördagen då 40-årsfirandet började.

Kvällen startade med Bohuslän Big Band, ledsagade av Malin Wättrings kvartett, hennes noter och hennes ledarskap. Wättring är en saxofonist som går från klarhet till klarhet och hon hade nu skrivit musik för, tror jag att jag kan säga, ett av världens bästa storband.

Malin Wättrings kompositioner sträcker sig från stillhet till spräck och tillbaka igen. Men var man än befinner sig på skalan så finns det alltid kännemärken att hålla sig till.

Och så var det det där med kvinnorna i jazzen. Förutom Malin Wättring och hennes kvartett (Anna Lund på trummor, Naoko Sakata på piano och Donovan von Martens på bas) så var det till exempel en ynnest att få lyssna till en av våra bästa saxofonister, Lisen Rylander, i en låt uppbyggd runt hennes spel, så intensivt och så begåvat.

Efter BBB äntrade Fire! Orchestra scenen. Där uppenbarade sig 20 musiker och en domptör, nämligen bandets ledarfigur Mats Gustavsson. En fjärdedel av musikerna var kvinnor och framför sångmikrofonen gav Mariam Wallentin anrättningen både värme och utlevelse.

Fire! har genom åren uppträtt i olika konstellationer och format. Men det finns alltid en röd tråd där det bombastiska samsas med mera stilla partier och ibland märks faktiskt släktskapen med bluesen.

Musikerna framträder ganska ofta som friformare, men jag börjar bli alltmer trött på att genrebestämma musik eftersom alltfler musiker uttrycker sig i så många olika former.

Framträdandena i Vitabergsparken var mera smakprov på vad svensk jazz i dag kan bjuda än fullödiga konserter, men som sådana gav kvällarna en bra bild av svensk jazz i dag. Om det nu är adekvat att prata om jazz som ett samlande begrepp för något som för var dag blir allt spretigare.

Annonser

Jesper Thilo leaps in

2 Aug

Tre tenorsaxofonister från tre olika länder möttes i måndags på Sollidens scen. Det var Blå måndag på Skansen och Sverige representerades av Nisse Sandström, från Norge kom Knut Riisnaes och från Danmark Jesper Thilo.

Av dessa har Thilo den skarpaste tonen, och han och Riisnaes är också mer mångtoniga än Sandström, men denne har å andra sidan ett fantastiskt häng, som vore han från Gällivare och inte från Rejmyre, och det gör att hans spel svänger lite tyngre.

Men när man avslutar konserten med ”Lester leaps in” och Jesper Thilo som siste solist tar i från fötterna är det första gången under kvällen som jag känner att musiken når längre in än till ett lätt välbefinnande.

Men det är väl detta lätta välbefinnande som är meningen med dessa måndagsmöten på Sollidens scen, ledda av Svante Thuresson och med en publik som ser ut att ha en ganska hög medelålder.

En gång för länge sedan hette måndagskvällarna på Solliden ”Jazz under stjärnorna” och rymde även musikaliska stjärnor från andra länder, ofta amerikaner. Nu är det mera lättviktigt men mysfaktorn är hög och det är ej att förakta.

När jag betalade entrén till evenemanget påpekade också flickan som tog emot betalningen att jazzen på måndagarna har livat upp de annars ganska döda måndagskvällarna. Och då inbegrep hon förbandet som spelar på Gubbhyllan samt dansen till Leif Kronlunds orkester som tar vid på Galejan när artisterna lämnat Sollidenscenen.

Apropå 86-årige Leif Kronlund så prisades denne ålderman inom den lättare, dansanta jazzen med Thore Ehrling-stipendiet på 25 000 kronor, innan de tre tenorsaxarna intog scenen. Oblygt tyckte han att det var på tiden och omtalade att han bara gått och väntat på att få detta pris.

Efter prisceremonin vidtog tenorfesten med bastanta saxlåtar, där alla följde samma mönster. Man började och avslutade unisont och däremellan solade alla tre, fast i lite olika ordning.

Till sin hjälp hade de tre tenoristerna, liksom alla gäster på måndagarna har, Mikael Skoglund på piano, Hans Backenroth på bas och Jocke Ekberg bakom trummorna. Svante Thuresson förstärkte också kompet på congas i en del låtar.

Husbandet utgör en perfekt konstellation för att hjälpa fram måndagsgästerna och man lyssnar gärna till ett solo här och där även från dem, särskilt gäller det Hans Backenroth.

Det märktes att alla tre tenoristerna hade mer att ge än de fick ut tillsammans, när de sökte en minsta gemensamma nämnare. De fick helt enkelt göra avkall på en del av sitt kunnande, vilket också kom fram när de spelade var sin låt själva ihop med husbandet. Speciellt Jesper Thilo visade upp en bländande teknik och när han i avslutningslåten Lester leaps in i sitt solo släpper ordentligt på tyglarna så blir det jazz som om det vore för länge sedan under stjärnorna.