Arkiv | september, 2017

Amanda Sedgwick på säker mark

23 Sep

Jag har lyssnat till många avstickare från jazzens huvudfåra under de senaste åren. Ja, det kanske är så att det inte går att tala om en huvudfåra längre när hybriderna avlöser varandra.

Därför var det kul att på Fasching denna onsdagskväll få uppleva gammal hederlig bebop, spelad av Amanda Sedgwick Quintet. Fem skickliga musiker som turades om att spela solo.

Låtvalet var en trevlig blandning av up tempo-låtar och ballader, där musiken skriven av Barry Harris stod ut lite extra. Och så en vals, Leos vals, skriven av Amanda Sedgwick för och till pianisten Leo Lindberg. Han är enormt begåvad och verkar kunna det mesta inom jazzen redan vid så unga år. Ja, han benämns fortfarande som lovande, men jag skulle säga att han numera etablerat sig i den svenska jazzeliten. Det finns dock en risk med att vara så skickligt mångkunnig och flyhänt som han är, en risk vi möjligen kan kalla Bengt Hallberg-syndromet, och det är att man kan härma alla stilar men har svårt att finna sin egen. Men jag tror och hoppas att Leo Lindberg klarar att hantera sin skicklighet på rätt sätt.

Gruppens ledare, Amanda Sedgwick är en driven bebopsaxofonist. Det är lätt att vila i hennes solon och det finns ingenting att anmärka på spelet, allt känns gediget och säkert. Det är bara det att jag skulle önska att spelet oftare lyfte över det förväntade.

Dwayne Clemons har jag hört ett antal gånger och denna kväll låter han lite ledigare, lite friare, än tidigare.

Det unisona spelet emellan Sedgwick och Clemons imponerar medan soloinsatserna till stor del är stöpta i samma form, vilket också gäller basisten Kenji Rabson. Annars är han och trummisen Moussa Fadera ett drömkomp för ett bebopband.

Det var en trevlig kväll på Fasching, men utan att jag utsattes för de utmaningar som kan lyfta musiken över det vardagliga.

Annonser