Arkiv | oktober, 2017

45-åriga EGBA still going strong

25 Okt

Det fanns rutin i massor när dagens version av EGBA satte i gång att spela denna onsdagskväll i Plugged Records konsertlokal i källaren på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm.

Och det är väl inte så konstigt eftersom EGBA har 45 år på nacken. Men de som huserade på scenen har ju inte varit med under alla år, då medlemmarna hela tiden skiftat, en del har lämnat och återkommit. Den musiker som tagit ansvar för EGBA:s överlevnad är trumpetaren Ulf Adåker som funnits i bandet under alla 45 åren. Två som fanns med på scenen denna kväll och var med redan på 1970-talet är batteristen Åke Eriksson och klaviaturspelaren Stefan Blomqvist. Men de har stått utanför gruppen under perioder. På conga/percussion berikade Rafael Sida bandet, på elbas Micke Berglund och på saxofoner nytillskottet, kanske till och med inhopparen, Anders Ekholm.

Uppställningen på Plugged Records var nog den minst elektrifierade jag hört, det lät faktiskt i vissa stycken mera ”jazz” än fusion om bandet.

För det var som ett fusionband i kölvattnet på Wheather Report som bandet bildades. Genombrottsalbumet ”Jungle-jam” från 1976 låter också väldigt mycket Wheather Report. Medlemmarna har sedan som sagt skiftat men några som varit relativt trogna, förutom ständige medlemmen Ulf Adåker, är Ulf Andersson på saxofoner, Stefan Blomqvist på keyboards och Göran Lagerberg på elbas.

Själv hörde jag bandet första gången på saligen avsomnade och rivna Bullerbyn, ett stenkast från dagens Fasching. Om jag ska lyfta fram några personliga favoriter genom åren så är det den alldeles för tidigt bortgångne gitarristen Janne Tolf och keyboardisten och pianisten Harald Svensson.

EGBA står på två ben, vilket antyds i titeln på ett av deras album, ”Electronic Groove and Beat Academy”. Det elektroniska ingår i vurmen för fusion och beatet har alltid funnits där som ett andra stadigt ben, ofta manifesterat med en congaspelare. Under flera år hette han Ahmadu Jarr och på senare år heter han Rafael Sida, som tillför mycket till rytmen, för att inte tala om spelglädjen.

Det fanns alltså mycket rutin samlat i detta band på Plugged Records. Men rutin i det här fallet är inte detsamma som slentrian. Det fanns både spelglädje och stor skicklighet hos dagens band och framför allt fascinerades jag av Åke Erikssons driv bakom trummorna. Det vibrerar verkligen om hans trumspel som för få andra trummisar. Tillsammans med Rafael Sida bildar han ett oslagbart komp för den typ av musik EGBA representerar.

Ulf Adåker är ju jazzhistoriskt väldigt bevandrad och står stadigt i den myllan även om hans ton inte dröjer kvar särskilt länge.

Då svävar blåsarkollegan Anders Ekholms toner längre i luften, och med dem en doft av jazzhistorien. Det finns ett djup i hans spel som gör att det kryper nära inpå publiken.

Det intressanta är att Adåker vänt sig till en saxofonist som har en framtoning som för oss i publiken bort från fusion och Wheather Report, det som var EGBA:s modersmjölk. Men det ska sägas att samspelet mellan Adåker och Ekholm trots det fungerade alldeles utmärkt.

Det är tungt gung som serveras, men mer ”jazz” än fusion. De fina arrangemangen, oftast signerade Adåker, sitter bra och soloinsatserna stegras under den nästan tre timmar långa konserten.

För att illustrera förändringen som gruppen genomgått kan vi lyfta fram en av kvällens låtar, presenterad som ”Bland tomtar och kontroller”. Den fanns med på albumet Jungle-jam från 1976 och lät då väldigt mycket Wheather Report, och hade det där lite fusionplastiga ljudet. Ja, missförstå mig rätt, det lät verkligen bra, men Lars Jansson använde mer elförstärkta keyboards än vad Stefan Blomqvist gjorde på Plugged Records, där bara ett vanligt piano stod till förfogande. Det förstärkta ljudet hade monterats ner till denna konsert och gitarren, då trakterad av Bjarne Roupé, hade försvunnit, vilket gav en annorlunda ljudbild på Plugged Records.

Det var en upplevelse att spela Jungle-jam igen och höra hur bra det lät 1976. Och höra hur bra det låter i dag, fast på ett annorlunda, mer traditionellt jazzigt sätt. Jag skulle säga att rytmen betydde mer på denna spelning, nu när det mesta av elektroniken är borta.

EGBA har gjort en resa från att i starten ha varit väldigt mycket influerade av främst Whether Report, Adåker skrev till och med en låt som heter SMHI, till att bli ännu mer elförstärkta då albumen hette Electrobop och Electronic Groove & Beat Academy till den mer ”normaljazziga” versionen på Plugged Records med ett vanligt piano och utan gitarr. På de sex album jag har, som sträcker sig från 1976 (Jungle-jam) till 2010 (Jubilee), har medlemmarna skiftat och jag kan räkna till ett tjugofemtal som kommit och gått. Så med EGBA kan man aldrig vara riktigt säker. Elförstärkningen kan dyka upp igen när man minst anar det.

Annonser

Inspirerad Maria Schneider drog med Bohuslän Big Band

17 Okt

Att se sig omkring i naturen, det gör många. Men att höra sig omkring, det kanske inte är lika vanligt. Kompositören Maria Schneider kombinerar sina sinnesintryck och gör musik av dem. Man kan nästan säga att hon orkestrerar naturen.

När hon dirigerar Bohuslän Big Band i Hörsalen på Kulturhuset i Stockholm berättar hon mellan kompositionerna om vad som inspirerat henne till musiken. Och det handlar oftast om naturupplevelser. Ibland målar hon nästan för mycket med orden, hon skriver oss i publiken på näsan vad vi ska känna när de olika instrumentalisterna spelar.

Men det är ingen stor anmärkning, det är hennes entusiasm som driver henne till dessa berättelser.

Fåglar är en särskild källa till inspiration, både färger, läten och flykt. Och till den ändan använder både hon och orkestern speciella instrument för att få till de rätta ljuden.

Kompositionerna har en lyster som få orkesterverk, och de ömsom skimrar, ömsom stormar.

Under konsertens gång upptäcker jag att det nästan stör upplevelsen av musiken att titta på orkestern när man lyssnar. Det känns meningslöst att försöka leta upp varifrån i orkestern ljuden kommer, det är bättre att blunda och bara ta in.

Därför känns det också meningslöst att applådera efter soloinsatserna, de är mer en del av hela verket än de brukar vara i en vanlig jazzkomposition. Det känns också som att de som stiger fram till solomikrofonen har en mission i det stora hela att fylla, att de således inte har fria tyglar utan är bundna till en del i Maria Schneiders upplevelser av naturen som ligger till grund för kompositionen.

Det hindrar mig inte från att framhålla några solister i detta även internationellt sätt kvalitativa storband. Gitarristen Olof Wullt lyfte på ett minimalistiskt sätt fram essenser i musiken. Och så Joakim Rolandson som i konsertens andra extranummer förgyllde Maria Schneiders musikaliska tolkning av en dikt av Ted Kooser på sin sopransaxofon. Här fanns ingenting av den lite klagande ton som ibland vidlåder instrumentet, tonen var ren och klar som den skulle vara för att lyfta fram denna vackra komposition. Och så är det väldigt roligt att ett dragspel kan ha huvudrollen i kompositioner för en stor orkester, trakterat med bravur av Catharina Backman.

Frågan är om Maria Schneiders musik är jazzmusik, det ligger till exempel så långt borta från Duke Ellingtons och Count Basies musik man kan komma. Jag skulle nog snarare kalla det verk för stor orkester eller storverk för orkester, för det är vad det är. Därför är det roligt att konstatera att jazzmusikerna i Bohuslän Big Band gör musiken full rättvisa.

Energi och kvalitet i Peter Asplunds band

17 Okt

Peter Asplund är inte bara en av våra bästa trumpetare, han har även sedan barnsben drömt om att bli en entertainer, en sångare i Frank Sinatras och Mel Tormés anda. Och den sena Louis Armstrongs också för den delen, för att även nämna en musiker som haft stor betydelse för Peter Asplunds trumpetspel.

På Plugged Records denna fredagskväll sjunger han också mycket riktigt låtar ur den amerikanska sångboken. Jag måste dock säga att han inte når upp till sina amerikanska förebilders utstrålning när han sjunger. Han tillför ingenting nytt i sina tolkningar.

Han är dock en fantastisk entertainer i ett annat avseende, nämligen när det gäller mellansnacket. Det finns ingen svensk (jazz)musiker som slår honom i underhållande presentationer av det man spelar.

Om kärleken till Sinatra, Tormé och sångaren Armstrong inte riktigt är besvarad så är kärleken till trumpetaren Armstrong desto lyckligare. Trumpeten och flygelhornet hanterar Peter Asplund med stor ton och ofta innerlig känsla.

Bandet han har med sig är också oslagbart med svenska mått mätt. Hans Andersson på kontrabas är jag väldigt förtjust i och han lever upp till alla mina förväntningar. Han kan driva på och han kan ge balladerna färg. Dessutom är han en solist av hög klass. Han är lite av en doldis i den svenska jazzvärlden som borde få mer uppmärksamhet för det han gör.

Så har vi Lars Jansson på piano. Han hoppar in i bandet ibland och vi i publiken har turen att han gör det just när vi lyssnar. Han är enligt min mening en av Europas bästa pianister och han gör ingen besviken denna kväll, som han berikar med både sina kompositioner och sitt spel.

Jag har ofta upplevt trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsay som lite fyrkantig, som en som tar i lite för mycket och saknar det där mjuka som smörjer musiken. Ingenting av det märker jag dock tillsammans med detta band. Tvärtom smälter hans spel in på ett förträffligt sätt.

Det är imponerande vilken energi bandet utstrålar och det är ingen slump att så är fallet. Peter Asplund berättar en fin skröna om hur hans familj, när de äter tillsammans, brukar tända levande ljus för att få stämning. Och ibland smyger de upp från bordet och ut i angränsande rum och ställer sig i dörröppningen för att titta på kandelabrarna. ”Och ljusen brinner fortfarande, utan att vi finns där och tittar på dem”, säger Asplund. ”Det är så jag vill vara, alltid brinna för det jag gör, även när ingen tittar.”

Men här, på Plugged Records, har han och bandet en entusiastisk publik, som fick dem att brinna ännu mer.

Till kvällen hade Asplund även bjudit in två gäster. Först sjöng Mary Nelson tre låter, med en behaglig röst utan att sticka ut.

Sen kom gitarristen Peter Nylander och förgyllde bandet ytterligare, både som kompositör och solist.

Det är fantastiskt att vi fått denna scen i en källare i Gamla Stan dit ägarna kan locka den svenska jazzeliten att spela och det märktes också på Peter Asplund och hans band att de trivdes med både platsen och publiken.

Lina Nyberg skapar ett eget universum

11 Okt

Melodierna och den berättande tonen låter kanske mer som sonetter eller lieder. Som sånger som Elisabeth Söderström hade varit bekväm med att sjunga. Om det inte vore för det som sker runt Lina Nyberg, där hon står på Faschings scen.

Runt sig har hon nämligen Cecilia Persson på piano, Josef Kallerdahl på kontrabas, David Stackenäs på gitarr och Peter Danemo på trummor. Det är de som ser till att sångerna som Lina sjunger blir till något annat än klassiska sånger för operaröster.

Men det är märkligt hur nära den klassiska repertoaren som Lina Nybergs sånger från sitt projekt, som utmynnat i tre dubbelalbum, känns. Därför är det inte så konstigt att hon på albumen stöttas av både storband, stråkkvartett och symfoniorkester. Här framförs sångerna dock i mindre format, tillsammans med hennes kvartett.

Hon har mutat in ett eget revir inom den svenska jazzen, vi kanske kan kalla det för linianska sånger. Berättelser som ofta handlar om de stora frågorna, kretsar kring vår själ och vår jord, frågor som rör sig genom vårt universum.

Lina Nyberg är i grunden jazzsångerska men här har hon fjärmat sig så långt man kan komma från den traditionella pianotrion som kompar en sångerska. De färgstarka musikerna hon omger sig med är till en del bundna av noter men de använder materialet på ett okonventionellt sätt.

David Stackenäs kvider fram tonerna ur gitarren, ibland spelar han mera öppet och då reser han sig från stolen han sitter på. Josef Kallerdahl och Peter Danemo har mer än rollen som rytmmakare, de är i högsta grad medagerande i den dynamik som framförandet bygger på. Och Cecilia Persson flikar in ackord och löpningar som stryker både med och mot.

Från musikernas sida handlar det mer om statements än vanligt komp och soloinsatser.

Det är fullödig musik, om det är jazz eller inte spelar inte så stor roll. Vad man kanske saknar ibland är glädjen i musiken, känslorna. Det är stor koncentration och det är inte så många blickar man utbyter med varandra, mer än för att komma in rätt med inpassen.

Men det är anmärkningar i marginalen för denna konsekventa, helgjutna konsert där Lina Nyberg skördar frukterna av flera års arbete.

Frågan är vad som kommer härnäst. Kanske kommer hennes musik att spricka upp och bli mer spontan? Hennes avslöjande att bandets nästa anhalt är Brasilien kan tyda på det.

Lund/Larsson/Stackenäs/Agnas samspelta från första stund

8 Okt

Hon slår nästan aldrig samma slag två gånger. En låt avslutade hon med att slå trumpinnen i taket. Hon är en ombytlig trummis, Anna Lund. Som hela tiden lyssnar till och iakttar sina medspelare, hon både agerar och reagerar.

Anna Lund är en genial trummis. Eller åtminstone kongenial. Perfekt ihop med David Stackenäs på gitarr, Elin Larsson på tenorsaxofon och Mauritz Agnas på kontrabas.

Det är bråkig musik de spelar. Som plötsligt kan plana ut och bli stilla melodisk.

I flera låtar spelas temat unisont mellan sax och gitarr. Det blir till en ljudbild man inte hör så ofta.

I den här konstellationen finns gitarren alltid närvarande, som en Zelig i olika skepnader. Ibland tror man att man lyssnar till en orgel när David Stackenäs plockar i bakgrunden. Man förstår varför så många vill ha honom i sina band.

Men hans gitarrspel handlar inte bara om bakgrundsljud. I Elin Larssons låt ”Aura”, tillägnad sin lille son, spelar Stackenäs ett fullkomligt hjärtknipande solo. För att sedan krypa i bakgrunden igen när Elin Larsson tar över.

Elins spel rör sig naturligt mellan ytterligheter, kanske till och med livets ytterligheter. Jag tänker på att förra gången jag såg henne, i Anna Högberg Attack, var hon högröstat bråkig och höggravid. Och gången dessförinnan spelade hon en innerlig sopransax då en vän till mig begravdes.

Hon kan verkligen växla tempo och ansats.

Det var en stor upplevelse att lyssna till detta nya band i Plugged Records lilla konsertlokal denna lördagseftermiddag. Låtskrivandet och presentationerna växlade mellan bandmedlemmarna och dagen till ära hade man skaffat sig ett namn, Sol-Sol, eller Solsol, svårt att veta när vi bara fick höra det från Elin Larssons mun. Framöver kan de få en konflikt med ett sydafrikanskt klädmärke (Sol-Sol) och/eller ett företag som gör hattar av olika slag (Solsol). Men jag hoppas att det inte ska få dem att sluta spela ihop, för att de passar för varandra kunde alla vi som lyssnade konstatera.