Arkiv | november, 2017

Stämningsfullt med Rebecka Törnqvist

28 Nov

Det är långt ifrån en vanlig popkonsert på Kulturhuset/Stadsteaterns stora scen. Det kvider, det läggs ut ljudmattor. Sångerna inramas av enstaka ljud, omfamnas av himmelska toner.

Och huvudpersonen själv, sångerskan Rebecka Törnqvist, har en fantastisk röst, men i detta format är det mer byggandet av stämningar än hennes egen sång som är det viktiga.

Synd på så rara ärter, skulle man kunna utbrista. Men i gengäld får jag en föreställning som inte gör avkall på det konstnärliga målet, ingen ska lockas att glänsa på bekostnad av grundstämningen. Jag har till exempel sett saxofonisten Per Texas Johansson i många olika jazzsammanhang, men aldrig utan att han spelat ett enda solo. Detta var första gången.

Ja, egentligen var det ingen av musikerna som fick spela ut, det hade brutit den förtrollande stämningen i lokalen.

Och kanske hade stämningen blivit ännu mer magisk om Rebecka skippat mellansnacket och i bästa Dylananda låtit instrumenten fylla ut pausen mellan låtarna.

Men det är ingen avgörande invändning.

Det var som sagt en stämningsfull konsert och den udda orkestern gjorde sitt för att få det dithän. Det kom ljud överallt ifrån. Plötsligt kunde ett beat rulla i gång. Plötsligt tog en låt slut. Plötsligt lyssnade vi till en hisnande ballad.

Men trots de tvära kasten lämnade Rebecka Törnqvist och sjumannabandet aldrig grundkonceptet, den som gjorde konserten till en skimrande föreställning mitt emellan en klostermässa och Marlene Dietrich.

Orkestern var sjuhövdad med en väldigt udda sättning med två blåsare, två gitarrister, en keyboardist, en trummis och en harpist.

I nästa projekt kanske Rebecka Törnqvist kan framhäva sig själv och sin sång på ett tydligare sätt, gå upp en oktav och sjunga ut. Jag lovar att jag kommer och lyssnar då också.

Annonser

Bengt Bergers oemotståndliga brygd

27 Nov

Bengt Bergers musik är väldigt kollektiv. Det är växelsång, det är tempoväxlingar och taktbyten. Här finns unisona avdelningar och avdelningar där instrumenten ligger ovanpå varandra. Och både musikerna och publiken har roligt, det finns spelglädje och det finns hela tiden utrymme för musikerna att överraska varandra. Det råder en öppenhet som vi också ser i musikernas ansikten, i deras blickar när de söker varandra.

På scenen i Plugged Records källare spelar Beches Brew, göteborgsversionen. Beche är trumslagaren Bengt Berger. I bandet spelar också alt- och sopransaxofonisten Sir Thomas Jäderlund och likaså sopransaxofonisten Thomas Gustafsson. På gitarr ser vi Göran Klinghagen och på kontrabas Stefan Bellnäs.

Här finns alltså ingen tenorsax, vilket gör balansen i gruppen mera jämställd. Andan är prestigelös och man kan erkänna att vissa passager är krävande att spela, att andra är roliga att ta tag i. Sir Thomas Jäderlund och Thomas Gustafsson turas om att dra med sina saxar, med både glädje och skicklighet. Detta finns också i högsta grad hos Klinghagen på gitarr. Han spelar bakgrund, han spelar unisont och han spelar i förgrunden, allt med samma lätthet och auktoritet, inklusive utflykter i rockrymden.

Basisten Stefan Bellnäs kom i bil på förmiddagen från Göteborg och skulle göra samma resa tillbaka efter spelningen. För oss i den fåtaliga publiken var det värt resan, hoppas Bellnäs kände likadant.

Bengt Berger själv skriver varierad musik som utmanar utövarna. Hans trumspel, ofta med klubborna, manar också på bandet. Och de antar utmaningen, taggar upp allteftersom konserten framskrider. I sina bästa stunder, som i konsertens andra avdelning, är detta oemotståndlig musik.

Bo Kaspers maximerar insatsen

22 Nov

För den som lärt känna Bo Kaspers orkester som en lite återhållen och halvjazzig grupp, där texterna betyder mycket, är ett besök på Rondo i Göteborg en något annorlunda upplevelse.

Här ska orkestern och sångaren Bo Sundström nå ut över ett hav av människor, en publik där många hunnit få en hel del innanför västen, även blusen för den delen.

Jag antar att det är det stora formatet som gjort att man skiftat lite fokus, från det ofta ganska finstämda till det maffiga, mer utåtriktade.

Man har också förstärkt orkestern med två blåsare, en gitarrist och en percussionist, vilket gör att orkestern tar ut svängarna mer än vanligt. Visserligen har man ofta förstärkt orkestern även på albumen, men man har då anpassat inpassen mer än vad som här är fallet till karaktären på låtarna.

Bo Sundström visar sig vara en hyfsad showman som håller ihop föreställningen i över två timmar. Och hans stämma håller för att höras framför den brass- och slagverksförstärkta orkestern. Men det större sammanhanget medför också med nödvändighet att det innerliga i tilltalet blir lidande.

I stället får vi svänget och fina soloprestationer av framför allt Jonne Bentlöv på trumpet, men även Björn Jansson får ibland visa vilken fin saxofonist han är, liksom Robert Östlund på gitarr.

Manuset har skrivits av Anders Lundin, men Bo Sundström skulle inte kunna ha anammat det så väl utan att känna för det. Men mellansnacket är heller inget som tynger föreställningen, det är relativt korta inpass i förhållande till showens längd. Föreställningen är framför allt en musikshow.

Det är en intressant nisch som Bo Kaspers mutat in åt sig, mitt emellan schlager och jazz, och den nischen lämnar man inte, trots en förstärkt orkester och höjd volym.

Låtarna från hela karriären är fint arrangerade och publiken är med på noterna. Nästan lite för mycket ibland. Det förekommer mycket prat under musiken och det är många mobilkameror i luften. Men det är något man får räkna med när Rondo innan showen startar bjuder in till middag med mycket öl och vin.

Bo Sundström drar sig ur denna eklut med äran i behåll, men när masken faller, eller rättare sagt, när han når slutet på kvällens värv och inte behöver någon fasad utåt längre, då ser han bara oändligt trött ut.

Sammanfattningsvis, ett partyanpassat Bo Kaspers, musikaliskt lika bra som någonsin, men kanske med lite färre nyanser i framförandet.

Mark Guiliana tog Fasching med skönhet och storm

7 Nov

Det är inte ofta man kan kalla den form av kvartettjazz som Mark Guiliana representerar för vacker. Men det kunde man faktiskt denna måndagskväll på ett packat Fasching när Guiliana spelade ihop med sin Jazz Quartet.

Det fanns en ton, ett tonfall, som gick genom hela konserten, genom stormande partier och genom lugnare områden, en ton som kändes klar och ren.

Och han som främst såg till att det blev så var gruppens tenorsaxofonist, Jason Rigby. Han hade en förunderlig förmåga att behålla sin lite torra men väldigt uttrycksfulla ton även genom de mest stormiga partierna. Det var som om varje ton betydde något även i dessa partier, där många andra saxofonister bara sprutar kaskader ur instrumentet. Att spräcka musiken låg inte för Jason Rigby.

För att få till denna skönhetsupplevelse hade han hjälp av kontrabasisten Chris Morrisey, vars minimalistiska spel tvingade oss i publiken att lyssna till färgerna i varje ton.

Kvällens huvudperson och bandledare, trumlegenden Mark Guiliana, visade emellanåt sin bländande teknik men han förföll aldrig till överspel, något som i alla fall jag tackar för. Annars skulle det vara lätt för en så uppburen och skicklig trummis att i sitt eget band dominera och visa upp sig, särskilt som man, om man letade runt i publiken på Fasching, kunde upptäcka flera lyssnare hämtade ur Sveriges trumelit. Men icke så. Visserligen gav han järnet i några soloinsatser, men det var ingenting som ens gränsade till överspel. Hans inställning gav också luft över till övriga bandmedlemmar, vilket hela bandet tjänade på.

Pianisten Fabian Almazan, den fjärde medlemmen i gruppen, var den som spelade längst bort från jazzens allfartsvägar. Men hans okonventionella sätt att angripa tangenterna var en fröjd för örat och passade väldigt väl in i gruppen.

Trots att varje instrument hela tiden kunde urskiljas var för sig, kändes det kollektiva resultatet ändå väldigt integrerat.

Musiken böljade, gick i vågor, från väldigt stilla till full storm. Men den var hela tiden ren och klar, vi i publiken kunde höra varje ton.

Till det vackra bidrog också kompositionerna och arrangemangen, oftast skrivna av bandets medlemmar.

På slutet kom dock en oerhört vacker version av David Bowie´s Where are we now och som extranummer väckte man upp en låt av Bob Marley.

Det blev en kväll att minnas, en seger för musiken i allmänhet och Mark Guiliana Jazz Quartet i synnerhet, och det helt utan förbehåll.