Arkiv | december, 2017

Fasching hyllade Bernt Rosengren

15 Dec

You´ve changed.

När Bernt Rosengren presenterade den kompositionen från scenen på Fasching denna söndagskväll i december mumlade han att den väl handlade om kärlek. Som de flesta andra låtar.

Och det är också kärlek det handlar om för denne nestor bland svenska jazzmusiker, kärlek till musiken. Det är den som håller honom så levande som musiker trots att kroppen inte alltid hänger med längre.

Och denna kärlek märks så tydligt i hans saxofonspel.

Tonen är i stort sett densamma som på hans debutskiva under eget namn, ”Stockholm Dues”, den är lika kraftfull, bara det att han inte spelar lika många toner längre. Det handlar mer om att varje ton som spelas ska fyllas med betydelse.

I den sista intervjun jag såg med en annan av våra stora idéburna kulturarbetare, Hasse Alfredsson, konstaterade han att han inte fick några idéer längre. Bernt Rosengren har kvar sin idérikedom, det är därför han fortsätter att spela, i dagarna 80 år gammal.

You´ve changed.

Låten fanns med även på albumet ”Stockholm Dues” från 1965. Och det finns många likheter mellan då och nu, bebopen lever fortfarande i Rosengrens musik.

Men det innebär inte att det inte funnits förändringar i hans musikliv. Efter debutskivan kom Don Cherry in i hans liv och Bernt Rosengrens musik kom att bli mer avantgardistisk, en friare musik, som också manifesteras på skivorna under andra hälften av 1960-talet och under 1970-talet.

På ett album som spelades in på Fasching 1975 tar låten ”Out to Lunch” en hel LP-sida i anspråk och spiller dessutom över på baksidan med den lite bråkigare och munhuggande musik som bandet då stod för. Både där och på albumet ”Fly me to the Sun” har bandet ett friare anslag utan att vandra in på frijazzens domäner.

Vid denna tid spelade Rosengren också i, och inspirerades av, gruppen ”Sevda”, som exekverade jazz inspirerad av turkisk folkmusik och designad av trummisen Okay Temiz och trumpetaren Maffy Falay.

Den musik som Rosengren då spelade, till exempel i albumet ”Notes from Underground” från 1973, känns väldigt modern, mycket mer besläktad med den musik som spelas av vårt yngre jazzgarde i dag än musiken Bernt Rosengrens kvartett spelade på Fasching. Dåtidens Rosengren-alster bär faktiskt till stora delar på släktskap med Goran Kajfes och Jonas Kullhammars musik.

Det fanns kritiker som vid denna tid, förutom att de hörde ett tenorsaxspel i världsklass också benämnde Bernt Rosengren som världens ledande jazzflöjtist. Tyvärr hörs han allt mera sällan spela på detta instrument.

Efter det sena 60-talet och 70-talets utflykter återgick han mer till bebop-stuket, bland annat tillsammans med Doug Raney och Horace Parlan på skivan ”Surprise Party” från 1983. 1992 spelade Rosengren in albumet ”The Hug” i samma anda, delvis med sina spelkompisar från förr, och sedan har han, i de mindre formaten, blivit denna form trogen.

You´ve changed.

Låten sjöngs på debut-LP:n av Nannie Porres, och hon tillhörde Rosengrens närmaste spelkamrater under många år. Samarbetet med henne, pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Torbjörn Hultcrantz startade redan i slutet av 1950-talet i Jazz Club 57. Senare anslöt tenorsaxofonisten Tommy Koverhult, trumpetaren Lalle Svensson och trummisen Leif Wennerström till gänget och de kom att spela ihop i många år framöver.

När den konstellationen av olika anledningar upplöstes spelade Rosengren i olika konstellationer fram tills dagens Bernt Rosengren Quartet bildades, vilken nu till och från spelat ihop i 15 år.

Och det är dessa, förstärkta med danska altsaxofonisten Christina von Bülow, som vi hör på Fasching denna kväll.

Det svängde gott om von Bülows saxspel, Stefan Gustafson bakom tangenterna hade en bra kväll då idéerna rann till i en strid ström, Hans Backenroth på kontrabas är en virtuos på sitt instrument och Bengt Stark bakom trummorna gjorde skäl för namnet med kraftfullt spel och bra driv. Sammantaget fyra skickliga musiker, trevliga att lyssna till, men själv saknar jag djupet i spelet, det som gör ett bestående intryck. Kanske behövs lite mer egensinne.

Men så fanns Bernt Rosengren. Med samma kraftfulla ton som för 60 år sedan. Med all samlad erfarenhet att mätta tonerna med.

Det gick inte att ta miste på vem som var huvudpersonen denna kväll på Fasching. Som avslutades med att publiken sjöng ”Happy Birthday to You” och Bernt Rosengren tackade på sitt lite tillbakadragna sätt. Ingenting verkar märkvärdigt i hans värld, men det är nog bara han själv som tycker.

Annonser

Lisa Björänges musik lever i varje sekund

11 Dec

En sångerska i förgrunden som inleder och avslutar låtarna och en kompgrupp i bakgrunden, där någon också står för ett solo i mitten. Så ser de flesta jazzvokalistframträdanden ut. I längden riskerar det att bli lite enahanda. Men den risken är minimal när det gäller Lisa Björänge och hennes grupp.

Detta är nämligen musik som lever i varje sekund, en musik som aldrig står stilla utan hela tiden rör sig, om inte annat så under ytan. Musikerna använder sig av alla knep de kan, det gäller särskilt trummisen Jon Fält och pianisten/keyboardisten Fabian Kallerdahl. De två står för lekfullheten i sammanhanget, stadgan står basisten Pär-Ola Landin och tenorsaxofonisten Klas Toresson för. Och i förgrunden finns sångerskan och låtskrivaren Lisa Björänge, vars stämma och vars kompositioner inbjuder till ett lika bedårande som livfullt framförande.

Det är väldigt roligt att få sig till livs något annat än sång i den vanliga formen, en musik som tar i anspråk alla musiker och alla instrument i stort sett hela tiden. Arrangemangen andas nyfikenhet och är rika på fina detaljer.

Jon Fält bakom trummorna verkar älska att mixtra både med rytmen och med sina instrument. I det här sammanhanget passar hans upptäckarlust perfekt. Han landar hela tiden på fötterna och när han har hjälp av en så skicklig basist som Pär-Ola Landin så bärs musiken fram på ett både rytmiskt och varierat sätt. Att Landin oftast finns i bakgrunden hindrar honom inte från att avverka eftermiddagens kanske finaste soloprestation.

Apropå solo så är det roligt att se och lyssna till Fabian Kallerdahls känsliga spel på tangenterna. Han formulerar sig med både fingrar och kropp och gör det på ett väldigt medryckande sätt.

Det finns stunder när instrumenten och Lisa Björänges röst framträder unisont. Oftast handlar det om Klas Toressons saxofon och hennes röst men det förekommer också sång och unison cymbalgnidning, vilket faktiskt fungerar alldeles utmärkt, även till musikernas förtjusning.

Lisa Björänge utbrister ofta i ordlös sång men det känns aldrig sökt, den ingår på ett naturligt sätt i konceptet.

En så egen akt som det här är fråga om borde uppmärksammas i större sammanhang, tänker jag. Det som möjligen saknas är någon slags större tyngd, någon slags större auktoritet. Men det är möjligt att detta skulle förta en del av den upplevelse som vi i publiken fick oss till livs på Plugged Records denna lördagseftermiddag.