Arkiv | januari, 2018

Tvekan är en odygd hos Hannes Holm

22 Jan

”I dag såg jag filmen om Ted. Inte visste jag hur svårt han hade det. Det väckte mycket empati.”

Ovanstående är en insändare i Dagens Nyheter. Och visst, har man sett en Hannes Holm-film så råder inga tveksamheter. Han visar hur det är, varken mer eller mindre.

Här kan publiken inte misstänka att det ligger något mer bakom, Hannes Holms sätt att göra film är entydigt, här finns oftast inga undertoner. Man kan gråta utan förbehåll. Eller skratta för den delen. Det finns inga försåt inbyggda.

I fallet Ted har han tagit ut de scener som för handlingen framåt och uteslutit de som skulle ge upphov till tveksamheter. Det blir en entydig berättelse som inte lämnar några frågor kvar. Förutom slutet, men biopubliken vet hur det slutade så den öppenheten är riskfri.

Han utgår ifrån ett skeende och försöker hitta det ultimata uttrycket för varje förändring. Det kan i verkligheten vara komplicerat, men i filmen handlar det om utgången, vad som blev resultatet.

Ja, så var det och så gick det, ska publiken tänka.

Personerna i Holms filmer riskerar därför att bli stereotyper, endimensionella människor, som pappa Gärdestad i Ted. Det fordras lite mer än vanligt för att ge liv åt dessa roller. Men skickliga skådespelare kan trots allt ge rollerna karaktär. Som Peter Dalle i Himlen är oskyldigt blå, Rolf Lassgård som Ove eller, för att ta en biroll, Happy Jankell som Lotta Ramel i Ted.

Här finns oftast inte några antydningar utan filmen är det som publiken ser. Allt beskrivs med ganska korta nyckelscener för att föra handlingen framåt, det spelar ingen roll om det är kärlek, konflikter, uppbrott, vi får det serverat.

Det gör att det inte finns några hinder för publikens känslor, inga tveksamheter.

Vad är det då som gör att publiken strömmar till, Hannes Holms filmer har ju alltid en stor publik.

Kanske är det det direkta tilltalet. Det är så kallade feel good-filmer, trots att både Ove och Ted till stora delar handlar om olyckliga människor. Publiken hinner inte bli påverkad, nervös, hinner inte börja fundera över något innan det avslöjas. De mest djupgående processer skildras på ett sätt som ger publiken en upplevelse av att ”jaha, så var det”.

Filmerna penetrerar egentligen inte några problem utan berättar om dem, att de finns och påverkar, men vi behöver inte fundera på dem.

Hannes Holm har funnit ett sätt att berätta som fungerar publikt. Det slår mig, när jag tänker på det, att Hannes Holms filmer är som Tomas Ledins låttexter, de täpper till alla hål.

”Jaha, så var det.” Det som ligger under må andra göra film eller skriva låttexter om.

Annonser

Sister Majs Blouse återvänder till Börje Fredriksson

18 Jan

Undflyende. Tidlös. Orolig.

En kväll med Börje Fredrikssons musik är en krävande, men icke desto mindre upplyftande upplevelse.

Hans musik handlar inte i första hand om vackra melodier, men skönheten finns där ändå, bakom alla slingriga passager, bakom de udda klangerna.

Och denna onsdagskväll på Fasching spelas musiken av ett oerhört kompetent band vid namn ”Sister Majs Blouse”, uppkallat efter en av Fredrikssons kompositioner.

Tänk att få höra en världspianist som Bobo Stenson i ett sådant här sammanhang, och på så nära håll. Det sker alldeles för sällan.

Han ligger bakom tenorsaxofonisten Joakim Milder när temat presenteras, och även när Milder spelar solo. Men han stöttar inte med några ackord utan snarare kommenterar han hela tiden Milders spel, helt i Börje Fredrikssons anda. Det ska inte låta som vanligt.

Och Bobo Stensons solospel är på samma gång återhållet och expressivt. Han kan konsten att kontrollera klaviaturen samtidigt som han fyller hela Fasching med sitt piano. En mästare, verkligen.

Joakim Milder gör också rättvisa åt Börje Fredrikssons låtskatt, även om han inte har samma oroliga sätt att framföra styckena som Fredriksson själv hade. Men det räcker gott och väl med den oro som finns i kompositionerna.

Bakom dessa två står Palle Danielsson och hans kontrabas, stadigt som alltid. Han vet vad han ska göra för att få bäst effekt och som grädde på moset kan han hantera en stråke, något som inte är alla basister förunnat. Hans långa dragningar, likt en brummande humla, gav vid flera tillfällen en extra krydda åt ljudbilden.

Trumslagaren Chris Montgomery har kommit in i gruppen i stället för bandets initiativtagare Fredrik Norén. Montgomery visade sig vara en ”wallenbergare”, en som verkar i det tysta. Han är inte någon som vill stå i centrum, men han finns alltid där och gör det han ska. Och faktiskt mer därtill. I sista låten för kvällen får han utrymme för ett uttrycksfullt solo.

Efter denna kväll på Fasching kan jag konstatera att Börje Fredriksson är en unik låtskrivare i den svenska jazzen och det är en välgärning att dessa musiker vill bära hans musik vidare.

Det är ingen musik som man går och nynnar på när man lämnar konserten, som publiken kanske gjorde en gång i tiden när man lyssnat till Arne Domnérus band. Detta publikfrieri hos ett jazzband raljerade Börje Fredriksson över när han döpte en av sina kompositioner till ”Tio små söta dansmusiker”. Men jag kunde inte märka något parodiskt i själva kompositionen när den framfördes på Fasching, så det verkade bara vara i låtnamnet som ironin fanns. Själva musiken var lika fredrikssonskt ”svår” som vilken annan låt som helst.

Men kanske just det faktum att hans musik inte följer ett rådande mode, utan är helt hans egen, gör den ständigt aktuell. De oroliga strukturerna ger hela tiden utrymme för nya tolkningar, och musiken kan därför, om man så vill, ses som en kommentar till hur världen ser ut i dag.