Arkiv | februari, 2018

Bothén och Kajfes i Don Cherrys kölvatten

23 Feb

Don Cherry hade en fantastisk karriär från det att han var väldigt ung tills han dog 1995, 58 år gammal. Han spelade med många av de största och han låg ofta i framkant på utvecklingen.

Men jag tror inte Don Cherry själv talade om att han hade en lyckad karriär. Att tänka i karriärtermer låg inte för honom, då det var musiken och nyfikenheten på alla former den kunde ta sig som bestämde riktningen på hans liv, ända från barndomen till sin död.

Det framgick med all önskvärd tydlighet på Fasching i tisdags kväll då chefredaktören för Orkesterjournalen, Magnus Nygren, berättade om delar av hans liv. Nygren håller på med en bok om Don Cherry.

I kölvattnet på Nygren tog sedan Goran Kajfes Tropiques över och spelade musik med anknytning till Don Cherry. Den viktigaste länken bakåt i tiden var kanske att bandet för dagen var utökat med Christer Bothén, som var en av de svenskar som spelade tillsammans med Cherry under de år i slutet av 1960-talet och 1970-talet som han tillbringade i Sverige.

Trumpetspelet inom jazzen, menade Nygren, kan delas in i före och efter Don Cherry. Det han gjorde var att visa att man inte behöver spela trumpet, eller kornett som han faktiskt spelade, med den kraft som tidigare instrumentalister gjorde, utan att man kunde vara mer vag i spelet, att vaghet inte var detsamma som svaghet. Någon har sagt att han mer var poet än kraftkarl på sitt instrument.

Men om han behöll sitt spelsätt genom åren så förnyade han sig formmässigt. Han var en mästare i bebop när han började spela med Ornette Coleman. Men eftersom Ornette förnyade jazzen, så var hans band den rätta platsen för Don Cherry, eftersom hans nyfikenhet på nya musikaliska influenser aldrig tog slut. Han reste mycket och tog gärna intryck av andra kulturers musik.

Och för honom var musiken som sagt utan början och utan slut. Ofta var ingenting förutbestämt när han spelade, han kunde bryta upp låtarna, kasta om och väva in nya influenser. Men om musiken blev till i stunden så fanns alltid en övergripande tanke.

Med denna inställning utövade han också stor påverkan på sin omgivning. Det har bland annat vår mästertenorist Bernt Rosengren vittnat om. Han spelade mycket med Don Cherry under hans tid i Sverige.

Det gjorde som sagt också Christer Bothén, som alltså denna kväll förstärkte Goran Kajfes Tropiques. Det var fantastiskt att se denna ålderman, som alltid gått sina egna vägar, hantera basklarinett och stränginstumentet donso ngoni.

Bothén berättade om Don Cherrys nyfikenhet på nya instrument och det var Bothén som fick lära Cherry att spela ngoni. Under kvällen sjöng också Christer Bothén en låt till ackompagnemang av sitt eget ngonispel, ett suggestivt framförande. Kvällen avslutades också med en av Bothéns egna kompositioner, ”Transdance”, där han själv inledde på piano för att få till rätt stämning, innan han gick över till basklarinetten.

Att kvällen blev så lyckad bidrog naturligtvis också Goran Kajfes och medmusikerna i Tropiques till. Hur mycket av det man spelade som var skrivet eller inspirerat av Don Cherry må vara osagt. Men det spelar inte så stor roll, Goran Kajfes sätter ändå alltid sin egen prägel på musiken. Här finns ingen vaghet i det trumpettekniska uttrycket, inte ens när han, medan han fortfarande spelar, sätter sig på huk och mixtrar med elektroniken. Hans trumpet och Christer Bothéns basklarinett stod fram ur larmet från manuella slingor och elektroniska loopar, stod fram i mullret från Johan Berthlings tirader på kontrabasen, stod fram i ljudet från Johan Holmegards rullande trummor och Alexander Zethsons frasiga piano.

Här smälte veteranen Christer Bothén verkligen in bland ”ungdomarna” och respekten för ”vår pappa”, som Kajfes benämnde honom, var påtaglig. Men den var inte så stor att man gjorde avkall på sin egen musik, det handlade snarare om att Bothén tillförde något på toppen av den.

Jag tror att Don Cherry hade gillat att vara med och spela denna kväll. Men då är sannolikheten stor att musiken tagit helt andra vägar.

Annonser

Stämning med Perssons Sexa

18 Feb

I onsdags kväll bjöds jazz på Fasching som mer var stämningsskapande än musik att stampa takten till. De flesta numren var komponerade av altsaxofonisten Jens Persson efter vilken gruppen också är döpt, Perssons Sexa.

Hans musik bygger till stora delar på upprepningar med variationer, både volymmässigt och instrumentalt. Trots alla utflykter kändes musiken väldigt ordentlig.

Kompositionerna ger rikliga tillfällen för enskilda musiker i gruppen att visa upp sitt kunnande, men dessa soloinsatser var mer än brukligt en del av stämningen i kompositionerna. Det gav musiken en större enhetlighet, men blev å andra sidan också en hämsko för den musikaliska friheten.

Stämningarna växlade och musiken böljade från knappt hörbart till att alla spelade högt och unisont. Så med stämningsfull musik menar jag inte nödvändigtvis rofylld, utan bandet kunde även låta såväl uppsluppet som ilsket.

Här fanns politiska inslag som kompositionen ”Europa”, som gruppen slog ihop med Pharao Sanders komposition ”You’ve got to have freedom”. ”Europa” är en kritisk betraktelse över flyktingsituationen i vår världsdel och den hade drag av New Orleansk begravningsmusik, där Jens Perssons altsax och Petter Hängsels trombon tillsammans gick först i sorgetåget.

Men bandet spelade också musik med annan inriktning, som ”Balladen om livet i allmänhet” och en låt benämnd ”Schlabben”.

Som sagt så var soloinsatserna samtidigt en viktig del för att behålla stämningen i kompositionerna, men jag hann ändå imponeras av pianisten Oscar Johansson, som var den mest egensinnige i sextetten. Han spelade inte fler toner än han behövde men det märktes att känslan och tekniken fanns där.

Annars är det kollektivet och just kompositionerna som imponerar. Kontrabasisten Johannes Vaht, elgitarristen Tobias Ekqvist och trummisen Kristoffer Rostedt gav ofta en stämningsfull grund i musiken, faktiskt tillsammans med Petter Hängsel när han la ner trombonen och använde sin IPad.

Det var första gången jag hörde Perssons Sexa, en bekantskap från vårt sydligaste landskap. Men de gjorde sitt första album redan för sex år sedan så det är inga nykomlingar inom jazzen. Jag ser ändå inte bandet som färdigutvecklat, det finns potential för mer, men det gäller också att de själva vill gå vidare.

Mot okända mål med ”Life & Other Transient Storms”

11 Feb

Somliga skulle kalla musiken som ”Life & Other Transient Storms” framför för kakafonier. I och med att musikerna i bandet inte har någon melodi att samlas kring så spelar egentligen var och en för sig själv. Ändå låter det på något sätt som en sammansvetsad enhet.

Och det beror säkert på att de har vissa strukturer som de kan enas kring under resans gång. Det är strukturer snarare än det melodiska som är kärnan i deras musik.

Det går upp och det går ner, ibland spelar alla samtidigt, ibland är det en som drar lasset, men så bryter någon annan in och drar musiken åt något annat håll.

Om man kan kalla musiken amelodisk så kan man också kalla den dynamisk.

Musikerna tittar i stort sett aldrig på varandra, undantaget när trummisen Jon Fält kör sina värsta hyss. Men de behöver inte titta då de lyssnar desto intensivare på varandra, lyssnar vart musiken är på väg och överväger om man ska gå med eller ta en annan stig.

Bandets mest frenetiska musiker håller till bakom kontrabasen och heter Torbjörn Zetterberg. Han lyssnar till övriga i bandet, men också väldigt ingående på sig själv, dubbelvikt över basen och med huvudet i närkontakt med strängarna. Och när han drar med stråken kan han låta som en hel kyrkoorgel.

Vad hans rungande spel betyder för bandet hör man, om inte förr, när han i vissa passager slutar att spela.

Lotte Anker spelar sax, och går under kvällen från det stora till det lilla. Hon börjar på tenorsaxen, sen kommer altsaxen fram och därefter sopransaxen. Intressant att upptäcka var att i vissa korta passager kände jag mig förpassad till Operan lyssnande på en sopransångerska. Den upplevelsen var ny, trots att jag lyssnat på otaliga sopransaxofoner genom åren. I vissa saxpassager hör jag också ekon från salig Albert Ayler.

Pianisten Sten Sandell pillrar nästan lika ofta i pianots innandöme som på tangenterna. Han klinkar, han mullrar och han spelar ut allt han har och använder hela klaviaturen.

Jon Fält har ett eget sätt att förhålla sig till musiken och bakom detta band är han mycket för att misshandla sina cymbaler, en i och för sig kongenial misshandel. Man kan skratta åt vissa av hans konster men i slutändan finns ett stort allvar i det han gör, det gäller bara för honom att veta var gränsen går mot clowneri.

På trumpet hör vi Susana Santos Silva. Lyssnande på huk framför bandet ger hon prov på förmågan att läsa av och att ge musiken nya riktningar, förutom att hon, liksom alla musiker, är en lysande instrumentalist.

Musiken spelas i två över halvtimmeslånga sjok, vilket passar denna form av jazz utmärkt. Musikerna hinner i lugn och ro bygga upp musiken och genomföra de idéer som kommer upp.

Och själv känner jag att jag, trots det ibland vilda utspelet, kan vila i musiken. Och det finns faktiskt passager, när intensiteten går ner, som till och med har något elegiskt över sig.

Det är en annorlunda kväll med fem av den skandinaviska jazzens förgrundsfigurer, så därför är det sorgligt att konstatera att de inte drar några större skaror till Fasching. Kanske är det redan bandets namn som avskräcker. Och det är synd då det är viktigt med ett öppet sinnelag för att kunna skapa något substantiellt, det må gälla samhället eller musiken. Det visade ”Life & Other Transient Storms” med all önskvärd tydlighet denna torsdagskväll på Fasching.

Svängig och ilsken Georgie Fame på Fasching

2 Feb

Chansen att en konsert ska bli ett minne för livet minskar om man under konserten tar bilder eller filmar med sin mobilkamera, då det stjäl uppmärksamhet och koncentration från artisten och stör andra åhörare. Lägger man dessutom ut filmen/bilderna på Youtube eller något annat socialt medium så bryter man den förtrolighet som artisten vill upprätta mellan scen och publik, en förtrolighet som är viktig för en artist som till exempel Georgie Fame.

Det var dessa tankar som låg till grund för det utbrott Georgie Fame fick på Faschings scen denna tisdagskväll. Han blev verkligen skogstokig på de som i början av konserten reste sig från sina platser, gick fram till scenkanten och ställde sig att fota/filma.

Denna långa utskällning lade också lite sordin på upplevelsen, även om Georgie Fame under långa perioder tycktes glömma eller i alla fall bortse från incidenten.

Men så återkom han till den i slutet av konserten och förklarade att om han inte kom tillbaka till Fasching så visste vi varför.

Jag är helt med på noterna när det gäller hans filosofi, själv fotar eller filmar jag aldrig på konserter, just för att ge artisterna hela min uppmärksamhet. Men när det gäller Georgie Fames utbrott så är det ju ett faktum att åhörarna på Fasching är vana att kunna filma och fotografera utan restriktioner och de som tog sig denna frihet gjorde bara precis som de brukar. Jag antar, av vad Georgie Fame sa från scenen, att han trodde att publiken innan konserten blivit tillsagda att inte fota eller filma. Men det budskap vi fick med oss var i själva verket att vi inte fick glömma att stänga av våra mobiltelefoner. Detta uppfattar vi automatiskt som att det bara handlar om ljudet, att bilder är tillåtna att ta.

Ett lika onödigt som ödesdigert missförstånd.

Men konserten då?

Ja, mycket var bra, till och med mycket bra. Många låtar svängde väldigt, och i den genren var gamla ”Yeah, yeah” höjdaren. Men det fanns också finstämda stycken och stycken med blueskänsla.

Det var roligt att se Johan Löfcrantz Ramsay i högform bakom trummorna. Han kan ibland låta lite okänslig för sammanhanget han spelar i men med Georgie Fame passade han spel som hand i handske.

Till svänget och upplevelsen bidrog också i högsta grad Amanda Sedgwick med sin altsax. Hon var följsam och hon var soulig på ett sätt som jag aldrig hört henne förut, och hennes spel bakom Fames sång passade perfekt.

Claes Crona vid tangenterna och Hans Andersson på kontrabasen bidrog också, varken det var swing, blues eller soul.

Och så huvudpersonen själv, Georgie Fame. Hans stämband är så gott som oförbrukade efter 75 år, någon skavank här och där kanske man kan upptäcka men de får gå för skönhetsfläckar. Och mellan numren berättar han historier, några av dem har jag hört förut, men man kan konstatera att hans tajming är lika bra när han berättar historier som när han tar över pianot från Claes Crona och drar några låtar från förr. Det finns väldigt lite av slentrian över framträdandet, han är en entertainer ut i fingerspetsarna.

Men så var det det där med mobilerna. Taggen satt kvar hos Georgie Fame hela kvällen även om han dolde det bra. Så trots att vi inte stördes av mobilkameror så hölls konserten ändå i skuggan av dem.