Mot okända mål med ”Life & Other Transient Storms”

11 Feb

Somliga skulle kalla musiken som ”Life & Other Transient Storms” framför för kakafonier. I och med att musikerna i bandet inte har någon melodi att samlas kring så spelar egentligen var och en för sig själv. Ändå låter det på något sätt som en sammansvetsad enhet.

Och det beror säkert på att de har vissa strukturer som de kan enas kring under resans gång. Det är strukturer snarare än det melodiska som är kärnan i deras musik.

Det går upp och det går ner, ibland spelar alla samtidigt, ibland är det en som drar lasset, men så bryter någon annan in och drar musiken åt något annat håll.

Om man kan kalla musiken amelodisk så kan man också kalla den dynamisk.

Musikerna tittar i stort sett aldrig på varandra, undantaget när trummisen Jon Fält kör sina värsta hyss. Men de behöver inte titta då de lyssnar desto intensivare på varandra, lyssnar vart musiken är på väg och överväger om man ska gå med eller ta en annan stig.

Bandets mest frenetiska musiker håller till bakom kontrabasen och heter Torbjörn Zetterberg. Han lyssnar till övriga i bandet, men också väldigt ingående på sig själv, dubbelvikt över basen och med huvudet i närkontakt med strängarna. Och när han drar med stråken kan han låta som en hel kyrkoorgel.

Vad hans rungande spel betyder för bandet hör man, om inte förr, när han i vissa passager slutar att spela.

Lotte Anker spelar sax, och går under kvällen från det stora till det lilla. Hon börjar på tenorsaxen, sen kommer altsaxen fram och därefter sopransaxen. Intressant att upptäcka var att i vissa korta passager kände jag mig förpassad till Operan lyssnande på en sopransångerska. Den upplevelsen var ny, trots att jag lyssnat på otaliga sopransaxofoner genom åren. I vissa saxpassager hör jag också ekon från salig Albert Ayler.

Pianisten Sten Sandell pillrar nästan lika ofta i pianots innandöme som på tangenterna. Han klinkar, han mullrar och han spelar ut allt han har och använder hela klaviaturen.

Jon Fält har ett eget sätt att förhålla sig till musiken och bakom detta band är han mycket för att misshandla sina cymbaler, en i och för sig kongenial misshandel. Man kan skratta åt vissa av hans konster men i slutändan finns ett stort allvar i det han gör, det gäller bara för honom att veta var gränsen går mot clowneri.

På trumpet hör vi Susana Santos Silva. Lyssnande på huk framför bandet ger hon prov på förmågan att läsa av och att ge musiken nya riktningar, förutom att hon, liksom alla musiker, är en lysande instrumentalist.

Musiken spelas i två över halvtimmeslånga sjok, vilket passar denna form av jazz utmärkt. Musikerna hinner i lugn och ro bygga upp musiken och genomföra de idéer som kommer upp.

Och själv känner jag att jag, trots det ibland vilda utspelet, kan vila i musiken. Och det finns faktiskt passager, när intensiteten går ner, som till och med har något elegiskt över sig.

Det är en annorlunda kväll med fem av den skandinaviska jazzens förgrundsfigurer, så därför är det sorgligt att konstatera att de inte drar några större skaror till Fasching. Kanske är det redan bandets namn som avskräcker. Och det är synd då det är viktigt med ett öppet sinnelag för att kunna skapa något substantiellt, det må gälla samhället eller musiken. Det visade ”Life & Other Transient Storms” med all önskvärd tydlighet denna torsdagskväll på Fasching.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: