Arkiv | mars, 2018

Musikaliskt äventyr med Linda Oh

23 Mar

Det finns basister, och så finns det Basister. Linda May Han Oh tillhör de senare. Hennes skicklighet är utomordentlig.

Men det fina med hennes fingerfärdighet är att den aldrig förleder henne till att använda den som uppvisning. Hon använder den i stället för att lyfta fram musiken, den musik som hon själv har skrivit, ofta som illustration till händelser eller tillstånd.

Hennes musik kan var lysande vacker, men den kan också vara stökigt utlevande. Men aldrig för ett ögonblick blir den ointressant.

Det är sällan man upplever att basen och trummorna leder musiken som de gör i Linda Ohs band, särskilt inte när det finns en saxofon med i sammanhanget. Men här är det alltså så, en musik med många taktbyten och en hel del ”stop and go”.

Linda Ohs ton är tydlig, ja, faktiskt genomträngande, men för den skull ändå inte så lång. Och med den bär hon hela tiden fram musiken tillsammans med trummisen Artur Hnatek. De har ett fint samarbete och särskilt tänker jag på samspelet mellan kontrabasen och bastrumman som ofta spelar med varandra, men ibland också mot.

Ett annat samspel som återkommer under denna onsdagskväll på Fasching är det mellan Matthew Stevens gitarr och Greg Wards saxofon. Ofta spelar de med varandra, ibland unisont, men de kan också ge varandra motstånd.

Musiken är motsägelsefull på många sätt, vilket gör den gåtfull på ett intressant sätt. Å ena sidan verkar den vara väldigt strukturerad, å andra sidan känns den i vissa stunder väldigt otyglad.

Solopartier avlöses av partier där instrumenten går i varandra, ofta med en kvidande gitarr, en ombytlig trummis och ett varierat basspel. Linda Oh är lika skicklig med elbasen som med kontrabasen.

Saxofonisten Greg Ward är lika svår att få grepp som musiken i sig. Hans spel är liksom uppdelat, det handlar inte om toner som hela tiden flyter ut ur saxen. Det känns hela tiden som om han har mer att ge samtidigt som han verkar leva ut det han har.

Lite av samma motsägelsefulla inställning vidhäftar gitarristen Matthew Stevens. Det lite uppbrutna sättet att spela passar väldigt bra i detta sammanhang.

Varje komposition blir ett litet, eller för den delen ibland, ett längre äventyr. Upplevelserna avlöser sedan varandra, men utan att musikerna går vilse.

För lyssnaren är det aldrig givet i förväg vad som ska hända, men själva musiken verkar mer förberedd än vad man kan tro när man lyssnar. Det illustreras av trummisen Artur Hnatek som vet precis när han ska byta takt, när han ska slå in en ny vändning på musiken eller när bastrumman ska synkas med Linda Ohs kontrabas. Inte desto mindre upplever man som åhörare att man är med på ett äventyr.

Det är fantastiskt att få en så rik musikalisk upplevelse sig serverat på, som det känns i detta sammanhang, lilla Fasching. Men större scener kanske skulle sluka en del av upplevelsen med denna kvartett.

Man får hoppas att äventyret fortsätter och att mer publik hittar till Fasching nästa gång Linda Oh kommer hit.

Annonser

Andreas Hourdakis Trio gör njutbar jazz av Dylan

15 Mar

Bob Dylans musik har, liksom till exempel The Beatles, lockat musiker ur olika genrer att göra sina versioner av kompositionerna. Andreas Hourdakis, en synnerligen begåvad jazzgitarrist, har ägnat en hel LP åt Dylan.

Jag har aldrig upplevt Bob Dylans musik som särskilt jazzig, det är ju kombinationen av starka texter och starka melodier som gett Dylan världsrykte (hans sätt att framföra låtarna har naturligtvis också bidragit). Men starka melodier har alltid potential att också bli underlag för starka jazzversioner. De mångkunniga jazzmusikerna har stor förmåga att omvandla kompositioner som från början var ägnade för andra ändamål att också bli lyssningsbara för jazzälskare. Så gjorde till exempel mästerpianisten Keith Jarrett en väldigt fin version av låten ”My Back Pages” redan 1968.

Och så förra året tog Andreas Hourdakis Trio sig an sju av Dylans kompositioner (bland annat My Back Pages) på ett album som bara getts ut på vinyl. Denna onsdagskväll var trion också gäster på Faschings scen där man bland annat framförde Dylantolkningar från albumet.

På scenen kontrasterade Hourdakis lätta, nästan skimrande anslag mot Ola Hultgrens ganska hårda trummor, och så Martin Höpers kontrabas däremellan. Det kändes som om musiken utspelade sig på två plan, melodin och utflykterna, men att de senare ändå hade sin hemvist i melodin. Kanske kan man säga att de två planen förhöll sig till varandra som det sagda till det tänkta. Med den skillnaden att här sades även det tänkta rakt ut i luften. Och det fungerade, jag lyssnade till tankarnas flykt men hörde hela tiden också det som sades.

Hourdakis är en skicklig gitarrist och samtidigt en stämningsskapare med känsla för timing. Och samspelet med Höper och Hultgren kändes väldigt otvunget. I konsertens början tyckte jag att trummorna var för dominerande men den känslan försvann allt eftersom. Och samspelet kulminerade i den sista låten före paus, ”It´s Alright, Ma (I´m Only Bleeding)”. Den framfördes oerhört suggestivt, med ett vibrerande driv och det kändes som om allt föll på plats, som om bandet inte kunde bli bättre. Så när jag lämnade Fasching i pausen (min förkylning tog ut sin rätt), så var det, trots halsont, med en god eftersmak, för att prata gormetspråk.

Jämför man med LP:n så kändes scenframträdandet mer dramatiskt, kanske för att trummor och bas låg närmare lyssnaren, men också för att spelet kändes friare, trion tog ut svängarna lite mer.

Andreas Hourdakis Trio är verkligen bra, men jag tror att det faktiskt finns ytterligare steg att ta. Det visar om inte annat Dylankompositionen ”Political World”, där pianisten Daniel Karlsson på LP-skivan hoppade in och spelade ihop med trion. Det är den enda låten jag tycker låter bättre på albumet än den gjorde på scenen.

Få andningshål när Charles McPherson besökte Fasching

10 Mar

Det serverades vildsint jazz på Fasching denna onsdagskväll. Altsaxofonisten och bebopnestorn Charles McPherson var på besök med sin kvartett och hade någon väntat sig några lugnare stunder med denne 78-åring på scenen så misstog man sig. Inte ens i balladerna kunde han hålla sig utan gled oförtrutet upp och ned på tonskalan, som om livet stod på spel.

Det fanns stunder under kvällen, särskilt i andra avdelningen, då hans frenetiska spel var som en räddningsinsats, en kamp med tiden. När tonerna gled in i och ut ur varandra utan att riktigt få klinga ut så bildades en musikalisk förtätning, särskilt som pianisten Albert Palau ofta använde sig av samma tonspråk som McPherson.

Till förtätningen bidrog också i högsta grad kontrabasisten Mark Hodgson och trummisen Stephen Keogh. Hodgson vandrade upp och ned på strängarna, eller rättare sagt, oftast sprang han outtröttligt vilket gjorde att tonerna bildade en tät väv. Och likadant med Keoghs slag på cymbalerna, de gick hela tiden i varandra och bildade ett underlag utan sprickor.

Här rök det om de snabba låtarna, som ”Tenor madness”. Balladerna, till exempel ”Embraceable You”, hade vissa andningshål, jag kunde till exempel höra Keoghs bas frångå vandringen och ge spelet mer nyanser, men annars fanns det oftast en vilja att täppa till alla hål. Konserten avslutades med ”Lester leaps in”, en komposition som brukar svänga ordentligt. Men i McPhersons händer blev den mera av en kapplöpning med tiden, ett alternativt sätt att spela låten och som sådant helt konsekvent genomfört. Men faktum är att uttrycket var mer som Ornette Coleman än som Lester Young.

Charles McPherson är en synnerligen vital altsaxofonist, vilket han fick visa i solona som var långa och därför gav stort utrymme att utveckla idéer. Hans erfarenheter sträcker sig också långt tillbaka i tiden och en del av sitt spel har han tagit med sig från 1960-talets medverkan i Charles Mingus orkestrar.

För min del hade han gärna emellanåt fått ta fram en mjukare sida av sitt spel. Den sidan har vår svenska altsaxstjärna Amanda Sedgwick, som satt vid scenkanten och lyssnade. Hennes beboputtryck är ett annat, mera avskalat och precist. Men dyker det upp en legend på sitt eget instrument så vill man ju höra.

Fyra skickliga musiker och en konsekvent genomförd konsert, tycker jag är kontentan av kvällen, även om jag hade önskat lite mera luft i framförandet.