Andreas Hourdakis Trio gör njutbar jazz av Dylan

15 Mar

Bob Dylans musik har, liksom till exempel The Beatles, lockat musiker ur olika genrer att göra sina versioner av kompositionerna. Andreas Hourdakis, en synnerligen begåvad jazzgitarrist, har ägnat en hel LP åt Dylan.

Jag har aldrig upplevt Bob Dylans musik som särskilt jazzig, det är ju kombinationen av starka texter och starka melodier som gett Dylan världsrykte (hans sätt att framföra låtarna har naturligtvis också bidragit). Men starka melodier har alltid potential att också bli underlag för starka jazzversioner. De mångkunniga jazzmusikerna har stor förmåga att omvandla kompositioner som från början var ägnade för andra ändamål att också bli lyssningsbara för jazzälskare. Så gjorde till exempel mästerpianisten Keith Jarrett en väldigt fin version av låten ”My Back Pages” redan 1968.

Och så förra året tog Andreas Hourdakis Trio sig an sju av Dylans kompositioner (bland annat My Back Pages) på ett album som bara getts ut på vinyl. Denna onsdagskväll var trion också gäster på Faschings scen där man bland annat framförde Dylantolkningar från albumet.

På scenen kontrasterade Hourdakis lätta, nästan skimrande anslag mot Ola Hultgrens ganska hårda trummor, och så Martin Höpers kontrabas däremellan. Det kändes som om musiken utspelade sig på två plan, melodin och utflykterna, men att de senare ändå hade sin hemvist i melodin. Kanske kan man säga att de två planen förhöll sig till varandra som det sagda till det tänkta. Med den skillnaden att här sades även det tänkta rakt ut i luften. Och det fungerade, jag lyssnade till tankarnas flykt men hörde hela tiden också det som sades.

Hourdakis är en skicklig gitarrist och samtidigt en stämningsskapare med känsla för timing. Och samspelet med Höper och Hultgren kändes väldigt otvunget. I konsertens början tyckte jag att trummorna var för dominerande men den känslan försvann allt eftersom. Och samspelet kulminerade i den sista låten före paus, ”It´s Alright, Ma (I´m Only Bleeding)”. Den framfördes oerhört suggestivt, med ett vibrerande driv och det kändes som om allt föll på plats, som om bandet inte kunde bli bättre. Så när jag lämnade Fasching i pausen (min förkylning tog ut sin rätt), så var det, trots halsont, med en god eftersmak, för att prata gormetspråk.

Jämför man med LP:n så kändes scenframträdandet mer dramatiskt, kanske för att trummor och bas låg närmare lyssnaren, men också för att spelet kändes friare, trion tog ut svängarna lite mer.

Andreas Hourdakis Trio är verkligen bra, men jag tror att det faktiskt finns ytterligare steg att ta. Det visar om inte annat Dylankompositionen ”Political World”, där pianisten Daniel Karlsson på LP-skivan hoppade in och spelade ihop med trion. Det är den enda låten jag tycker låter bättre på albumet än den gjorde på scenen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: