Musikaliskt äventyr med Linda Oh

23 Mar

Det finns basister, och så finns det Basister. Linda May Han Oh tillhör de senare. Hennes skicklighet är utomordentlig.

Men det fina med hennes fingerfärdighet är att den aldrig förleder henne till att använda den som uppvisning. Hon använder den i stället för att lyfta fram musiken, den musik som hon själv har skrivit, ofta som illustration till händelser eller tillstånd.

Hennes musik kan var lysande vacker, men den kan också vara stökigt utlevande. Men aldrig för ett ögonblick blir den ointressant.

Det är sällan man upplever att basen och trummorna leder musiken som de gör i Linda Ohs band, särskilt inte när det finns en saxofon med i sammanhanget. Men här är det alltså så, en musik med många taktbyten och en hel del ”stop and go”.

Linda Ohs ton är tydlig, ja, faktiskt genomträngande, men för den skull ändå inte så lång. Och med den bär hon hela tiden fram musiken tillsammans med trummisen Artur Hnatek. De har ett fint samarbete och särskilt tänker jag på samspelet mellan kontrabasen och bastrumman som ofta spelar med varandra, men ibland också mot.

Ett annat samspel som återkommer under denna onsdagskväll på Fasching är det mellan Matthew Stevens gitarr och Greg Wards saxofon. Ofta spelar de med varandra, ibland unisont, men de kan också ge varandra motstånd.

Musiken är motsägelsefull på många sätt, vilket gör den gåtfull på ett intressant sätt. Å ena sidan verkar den vara väldigt strukturerad, å andra sidan känns den i vissa stunder väldigt otyglad.

Solopartier avlöses av partier där instrumenten går i varandra, ofta med en kvidande gitarr, en ombytlig trummis och ett varierat basspel. Linda Oh är lika skicklig med elbasen som med kontrabasen.

Saxofonisten Greg Ward är lika svår att få grepp som musiken i sig. Hans spel är liksom uppdelat, det handlar inte om toner som hela tiden flyter ut ur saxen. Det känns hela tiden som om han har mer att ge samtidigt som han verkar leva ut det han har.

Lite av samma motsägelsefulla inställning vidhäftar gitarristen Matthew Stevens. Det lite uppbrutna sättet att spela passar väldigt bra i detta sammanhang.

Varje komposition blir ett litet, eller för den delen ibland, ett längre äventyr. Upplevelserna avlöser sedan varandra, men utan att musikerna går vilse.

För lyssnaren är det aldrig givet i förväg vad som ska hända, men själva musiken verkar mer förberedd än vad man kan tro när man lyssnar. Det illustreras av trummisen Artur Hnatek som vet precis när han ska byta takt, när han ska slå in en ny vändning på musiken eller när bastrumman ska synkas med Linda Ohs kontrabas. Inte desto mindre upplever man som åhörare att man är med på ett äventyr.

Det är fantastiskt att få en så rik musikalisk upplevelse sig serverat på, som det känns i detta sammanhang, lilla Fasching. Men större scener kanske skulle sluka en del av upplevelsen med denna kvartett.

Man får hoppas att äventyret fortsätter och att mer publik hittar till Fasching nästa gång Linda Oh kommer hit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: