Arkiv | april, 2018

Children of the Light ut ur skuggan

24 Apr

De tar sin musik på allvar, tro ingenting annat. Men det är leken och glädjen som dominerar när Children of the Light spelar på Fasching denna måndagskväll.

Trion känner varandra utan och innan efter otaliga spelningar med Wayne Shorter Quartet och egna trioutflykter. Har man den bakgrunden kan man också gå utanför manus och egga och provocera varandra till prestationer utöver det vanliga.

När man ser dem känns det som tre nära vänner som träffas och diskuterar problem och skämtar, om vartannat.

Danilo Perez hanterar pianot som en mästerkock sina knivar. Han vet precis vilken han ska använda i vilken situation. Och han gör det helt naturligt.

Här kommer fraser, här kommer dissonanser, här kommer melodier. Och hela tiden sticker han emellan med attacker som leder till korta raider på pianot för medspelarna att svara på.

Basisten John Patitucci är inte sen att anta utmaningarna. Han attackerar basen och gör utfall i samma anda som Perez. Men han kan också vandra i bakgrunden, men tonen är hela tiden rungande ren.

Trummisen Brian Blade petar ibland tystlåtet men ändå klart hörbart på trummorna, ibland attackerar han fullt ut, men alltid med full kontroll.

Lyhördheten i improvisationsavsnitten imponerar verkligen och musiken, som hela tiden skiftar inriktning, når med lätthet ut till den entusiastiska publiken.

Men ibland tar lekfullheten kanske överhanden lite för mycket. Det är som om livet i Wayne Shorters skugga gjort dem extra lekfulla när de är ute på egen hand.

Inga jämförelser i övrigt, men ibland får jag nästan för mig att det är Chico Marx som sitter bakom pianot med plirande ögon och ett leende på läpparna. Danilo Perez behärskar sitt instrument till hundra procent. Men detta medför också en risk att musiken blir uppvisning.

Instrumentbehärskningen gäller även hans medmusikanter, den allkunnige kontrabasisten Patitucci och den fantastiske trummisen Blade. Den sistnämnde hade för resten skrivit en väldigt vacker sång som spelades rakt upp och ned och låg som ett ankare mitt i allt det vinddrivna.

Danilo Perez efterlyste lite mer fantasi och improvisationsförmåga hos våra politiker. Det är verkligen något som Children of the Light gav prov på. De är så skickliga att de kan spela vad som helst. Och det är kanske det som i längden kan bli deras problem. Att tappa strukturen mitt bland all fantastisk musik.

Annonser

Oförutsägbar musik av Georg Riedel

13 Apr

Nykomponerad musik av Georg Riedel. Det stod på menyn denna torsdagskväll på Fasching.

Riedel fanns närvarande och presenterade musiken, men kontrabasen i den ensemble som han satt ihop för att framföra kompositionerna trakterades av Pär-Ola Landin.

Georg Riedel inledde med att berätta för den stora publiken att han inte bryr sig om trender längre när han komponerar, att han inte är rädd för att vara omodern. Och det är möjligt att vissa kompositioner kan upplevas som omoderna, men de flesta känns ändå ganska tidlösa.

Han rör sig ohämmat mellan genrer och ska man säga något som utmärker hans kompositioner så är det att de är oförutsägbara. Här blandas barnviseinspirerade kompositioner med ren punkjazz à la Jari Haapalainen Trio, filmmusik med klezmer, böner med countryinspirerade toner.

Det är en enorm spännvidd, men det som binder dem samman är att all Riedels musik andas. Den känns hela tiden levande, mänsklig.

Här finns alla känslolägen; stilla bön, lekfullhet, ilska och våldsamhet. Musiken böljar från viskande till rytande.

Och musikerna gör musiken rättvisa. Det hörs på publikens reaktioner och det syns på Georg Riedel själv där han sitter vid scenkanten och iakttar och lyssnar. Han ser nöjd ut och ibland lyser han till och med upp i ett leende, som överraskad av kraften i sin egen musik.

Men han kan inte helt hålla sig borta från spelandet utan efter pausen smiter han upp på scenen och framför, tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl och trummisen Jon Fält, två intima pärlor till kompositioner där Riedels bas och Fälts vispar ger sparsmakat understöd till Ståhl.

Georg Riedel nämner under kvällen Gary Burton som en inspirationskälla och jag kan tänka mig att det gjort att han valt vibrafonen som ett av instrumenten i ensemblen. En annan inspiratör han nämner är Jimmy Giuffre, därav finns den av Fredrik Ljungkvist trakterade klarinetten med i bandet. Bakom pianot huserar Adam Forkelid. Han ser oberörd ut samtidigt som han lägger ut ljudmattor för övriga att röra sig över, lite majestätslikt som om han ägde musiken. Fredrik Ljungkvist kämpar och svettas desto mer med sitt fysiska sätt att spela på klarinetten. Och av Mattias Ståhls kroppsligt kantiga sätt att traktera vibrafonen får man inte lura sig, han kan även spela mjukt. Alla får också framträdande uppgifter i de olika kompositionerna. Det enda jag kanske saknade var rösten från Georg Riedels eget instrument, kontrabasen. Pär-Ola Landin fanns med i bakgrunden men lyftes aldrig riktigt fram som övriga instrument.

Musiken böljade fram och tillbaka, hävde och sänkte sig, ibland kunde den till och med få andnöd. Instrumenten gick i och frigjorde sig från varandra. Det var kärleksfulla möten och smärtsamma farväl. Allt efter noterna från en av våra stora kompositörer, inte bara på jazzarenan.

”Jag komponerar varje dag”, berättade 84-åringen Riedel från scenen. Det är ett av hans andningshål. Och det är vår lycka att han fortfarande andas, precis som hans musik.

Självklar musik med Bobo Stenson Trio

12 Apr

Tänk så självklart allt ter sig när man sitter och lyssnar till Bobo Stenson Trio. Det känns som om man inte behöver något mer, som om allt faller på plats. I alla fall denna tisdagskväll på ett fullsatt Fasching.

Musiken är okonstlad, men samtidigt rik på nyanser.

Melodin står hela tiden i centrum. Bobo Stenson ger den ny lyster för varje gång den återkommer. Han skakar av sig en fras för att ta sig an nästa.

Så enkelt och så oerhört verkningsfullt.

Jag har haft en av mitt konsertlivs största upplevelser tillsammans med Bobo Stensons trio på Fasching. För många år sen.

Musiken är inte lika stormande längre, den har blivit lugnare. Men den är fortfarande lika klar i både tanke och uttryck. Kanske har den kommit ännu närmare livets kärna.

Då var Jon Christensen trummis i trion, numera heter trummisen Jon Fält och han har vält en del av trions uttryck över ända. Jag skulle säga att han sprider den nödvändiga oron i bandet, den som gör trion till något annorlunda.

Han spelar sina trummor som vilket annat instrument som helst, med betoning på spelar. Men han lyckas med konststycket att samtidigt kompa, hjälpa fram, pianot.

Jag har hört Jon Fält i många olika sammanhang men aldrig har hans spretiga spelstil passat bättre än här. Jag skulle vilja säga att han är unik bland svenska trummisar.

Och det märks att Bobo Stenson gillar att spela ihop med honom, han ger Fält stort utrymme att uttrycka sig.

I perioder sitter de båda koncentrerat böjda över sina instrument, ibland tittar de på varandra, utmanar varandra.

Jon Fält använder sin enorma teknik till att göra vågade utflykter i slagverksvärlden, men tajmingen i allt han företar sig är ändå alltid perfekt. jag kan inte förstå hur han bär sig åt, men det är inget att grubbla över, bara att lyssna – och storögt titta.

Och mellan Stenson och Fält står Anders Jormin stadigt med sin kontrabas. Han är kittet i trion, den som håller samman, som understöder. Men det hindrar honom inte att ibland utbrista i uttrycksfulla solon. Och hans växelsång med Fält, med Stensons piano i bakgrunden, var en av konsertens höjdpunkter.

Och över alltihopa lyser Bobo Stenson, för att travestera Povel Ramel, en annan av våra musikaliska genier. Jag tror inte att det finns en mer uttrycksfull pianist i Sverige, ja, i Europa, än Bobo Stenson. Ibland känns det som om jag upplever något mer än musik när jag lyssnar till honom, någon slags förhöjd livskänsla.

I dessa tider av fake news, närmare sanningen än den stund man lyssnar till Bobo Stenson Trio kanske man inte kommer.