Trevlig timme med Sinne Eeg och Peter Asplund

27 Jul

Jazz på Skansen på måndagskvällarna. Det är trevliga föreställningar, så även denna måndag. Men riktigt spännande har dessa kvällar svårt att bli.

Denna måndag gästades Svante Thuresson och husbandet (Leo Lindberg, piano, Hans Backenroth, kontrabas och Jocke Ekberg, trummor) av Peter Asplund och Sinne Eeg. Båda är fullärda, Asplund på trumpeten och Eeg med rösten som uttrycksmedel.

Sinne Eeg var jag mest nyfiken på, jag hade bara hört henne på cd tidigare. Och var det någon gång under kvällen som luften runt Solidenscenen vibrerade var det när hon sjöng. Hennes röst, som hon kontrollerar till fullo, har inte bara jazz i sig utan där skymtar också ibland fram något mer, något utöver det vanliga jazzidiomet. Men denna kväll blev det bara tre låtar ensam med husbandet och det är för lite för att till fullo visa upp vilka kvaliteter hon besitter. Men jag blev nyfiken på vad hon kan göra i ett annat, lite längre sammanhang.

Hon sjöng också några låtar tillsammans med Svante och Peter. Dessa båda gjorde också en Mel Tormé-låt tillsammans, Asplund sjunger ju också och jag tycker att han lät bättre än när jag lyssnade till honom i vintras. Till den självklara sångarstatus som Svante och Sinne har, har han dock inte nått än.

Däremot har Peter Asplund utvecklat en i det närmaste fulländad ton i trumpeten. Det kan vara förödande vackert, utan skråmor, utan repor. Min musik är dock mera repig och jag tror Asplund även har det i sig, men sammanhanget kanske inte inbjöd till några större utsvävningar.

Leo Lindberg är en gudabenådad pianist i den lekfulla Hallberg-traditionen. Jag väntar på att han ska skapa något eget, men under tiden duger hans nuvarande hantverk gott.

Backenroth kan numera nämnas på samma dag som Niels Henning Örsted Pedersen när det gäller teknisk briljans och Jocke Ekbergs trumspel kan ingen klaga på. Så trion som kompar ger en bra grund för gästerna att spela ut. Men att ge sin själ i detta lite mer lekfulla sammanhang är kanske att begära för mycket, särskilt en sådan här kväll när man från scenen försöker tillrättalägga musiken så den ska passa alla. Och det gör den nog till den grad att spänningen aldrig riktigt infinner sig. Till detta bidrar också att det hela tiden är ordning och reda på låtarna, det är den amerikanska sångboken som gäller och det är tema-solo(n)-tema i stort sett hela tiden.

Men som sagt, det blev en trevlig kväll i den nedgående solens sken och det var väl det som var meningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: