Arkiv | augusti, 2018

Blå Tummen – ett återbesök

17 Aug

När orden föds i ögonblicket och kan ta vilken riktning som helst, eller båda hållen samtidigt. När associationsbanorna är öppna kanaler, utan mellankommande slussar, utan ordningsstadgor, utan syntax, då kan det låta, då kan det se ut som i ”Blå Tummen”.

Det går att hålla sig till ämnet men ändå flyga i väg därifrån. Ibland. Alltid. Eller aldrig. Det är svårt att veta när ingenting är som någon annanstans.

Det kan vara ett ämne och så flyter vi ut i en annan logik än den gängse. Vi lämnar det vedertagna och vräker oss ut i det okända men ofta med de vedertagna begreppen.

Jag har alltid beundrat Lasse O´Månsson, hans sätt att aldrig överge sig själv. Han har gästspelat i olika sammanhang men har alltid flytt tillbaka in i sin egen bubbla. Just Blå Tummen är sprungen ur denna bubbla, där han också beblandade sig med poeten Bertil Petterssons språkliga akrobatik. Det blev ett radioprogram som gick under slutet av 1950-talet och gick under 1960-talet, då det också gick under. Och det blev en bok som jag just läst om.

Lår mig då förtydliga: jag har inte lästom Blå Tummen utan jag har läst omoriginalet, själva boken. (Det här är en förklaring som man bara kan få när man läserom boken, inte när man läser omden). Boken består av korta avsnitt som penetrerar olika ämnen, ofta vardagslivets minsta detaljer. Varje avsnitt är konsekvent utfört i sin galenskap eller i sitt associativa sätt att tydliggöra sig.

Boken börjar med jazz och slutar med jass. I inledningen har Thore Ehrling lånat sig till att berätta sin historia, hur han blev en milstolpe i svensk jazzhistoria. I avslutningen berättar Lasse O´ och Bertil Pettersson jassens historia på sitt speciella vis. Man kan se det som en parodi på hur jazzhistorien vanligtvis beskrivs, men jag tror ändå att det mera handlar om att Lasse O´ vill berätta på sitt eget speciella sätt, där fakta ligger till grund för att flyta ut i förvrängningar och förvanskningar både av skeendet och av språket.

Rent konkret kan en text handla om det löjliga i att ett år övergår i ett annat och att man då måste byta årtal, eller, för att ta något mer extremt, utspela sig på kyrkogården där den döde möter en holländare som är både autografmaskinsfabrikör och indianräknare. Eller så tar författarna detaljer i livet och analyserar på sitt speciella sätt, som att gå uppför eller nedför en trappa, eller som att beskriva tulpanens karaktär. Och när det börjar likna något, så kommer en avvikelse, för det måste vara unikt, både språket och det man dryftar.

Ofta är ämnena bara täckmantlar för experiment eller lek med språkliga schabloner. Författarna associerar både till orden de nyss uttalat eller skrivit och till ord och uttryck som är allmänt kända, men kanske inte i det sammanhanget. På så sätt blir texterna något slags tvärsnitt av språket, som om en dator slungar ur sig fraser som är vanliga men utan inbördes sammanhang. Men ändå inte. För ämnet finns där alltid i botten. Och på något sätt landar man alltid på fötterna, på något sätt blir det ett spretigt språkligt uttryck som är konsekvent i sitt sökande efter adekvata associationer. Det finns en professionalitet i detta sätt att skriva som håller texterna borta från larvigheten, man försöker inte plocka enkla poänger.

Det är ofta lönlöst att i efterhand med hjälp av styckenas rubriker försöka hitta tillbaka till ett speciellt stycke som man tycker är speciellt undflyende och därför vill läsa om.

Är då blå Tummen roligt? Nej, knappast i vanlig mening. Men det är spännande att se var man hamnar, spännande att se vart språket tar läsaren.. Meningslöst? Ja, kanske det. Men det är väl det som i slutändan är meningen.

Annonser

Lars Gullin i fokus på Solliden

16 Aug

Lars Gullin hade ett eget sätt att hantera barytonsaxofonen. Och ett eget sätt att skriva musik. Ofta var det enkelt urskiljbara melodier, i gränslandet till folkmusiken och även inspirerade av den klassiska musiken som han lyssnade till lika mycket som till sina jazzkolleger.

Hans musik har levt vidare efter hans död 1976 och är fortfarande i högsta grad levande. En av de ensembler som för hans arv vidare är Rilkeensemblen. Den har, under ledning av Gunnar Eriksson, funnits i 38 år. Det är en kör som på repertoaren har ett antal kompositioner av Lars Gullin.

Denna kväll på Skansens sollidenscen framför kören ett antal av dessa tillsammans med husbandet Hans Backenroth, bas, Leo Lindberg, piano och Jocke Ekberg, trummor. För kvällen är bandet förstärkt med två instrumentala solister, musiker som visserligen är födda några år efter Lars Gullin men ändå spelade ihop med honom i olika sammanhang. Det är Jan Allan, trumpet, och Bernt Rosengren, tenorsaxofon.

Kvällen börjar dock med att scenvärden Svante Thuresson framför Warren/Mercers klassiker ”Jeepers Creepers” tillsammans med husbandet. Framförandet lovar gott inför kvällen då både Leo Lindberg och Hans Backenroth verkar vara i form och Thuressons sång omgärdas av fint komp och uttrycksfulla solon.

Därefter intas scenen av Rilkeensemblen. Gunnar Eriksson berättar att han långt tillbaka i tiden haft kontakt med Gullin och att det var med hans goda minne som man textsatt kompositionerna, ofta med texter ur Bibeln, enkannerligen då Höga Visan, vilket Eriksson tycker passar utmärkt till Gullins sätt att skriva musik.

Kompositionerna har då fått andra namn än dem Gullin ursprungligen satte, och blivit väldigt sakrala till sin karaktär. Men musikernas sätt att spela och deras soloinsatser påminner i alla fall om att Gullin faktiskt i första hand var jazzmusiker.

Och det ska sägas att detta forum, med kör och mer arrangerad musik, verkar passa dessa musiker utmärkt. Särskilt lyckade tycker jag att Backenroth och Lindberg är, både som kompmusiker och i deras soloinsatser. Även Jan Allan och Bernt Rosengren tillförde mycket, men annat var inte att vänta.

Men som sagt, det sakrala och unisona tog överhanden och jag tycker att musiken blev lite för opersonlig. Det hade till exempel varit intressant att höra vad Svante Thuresson, som förtjänstfullt trakterade congas under kvällen, hade kunnat göra av åtminstone några av kompositionerna. Jag tror det hade kunnat lyfta konserten.

Svante fick i stället bryta av Gullinkavalkaden och framföra Henderson/Dixons ”Bye Bye Blackbird” på ett medryckande sätt.

Det var en kväll i Gullins anda, men det fattades en del för att jag skulle tycka att man gjorde Gullin helt rättvisa.

Ballader och swing med Scott Hamilton

1 Aug

Det var en kväll som växlade mellan swing och ballader. Den amerikanske saxofonisten Scott Hamilton besökte Sollidens scen i måndags och med sig hade han Jan Lundgren, piano, Hans Backenroth, kontrabas, och Kristian Leth, trummor.

63-årige Scott Hamilton är en ganska ofta sedd gäst i Sverige och har skaffat sig koll på den svenska visskatten. Det visar inte minst att han gett ut ett album som innehåller flera svenska ballader, ”Swedish Ballads… & More”. På Sollidenscenen valde han bland annat att spela Olle Adolphsons ”Trubbel” och tog sig även, mera otippat, an Nils Pernes ”Min Soldat”. Han meddelade att den kan han bara spela när han är i Sverige för det är inga andra musiker som känner till melodin.

Hans stora, lite väsande ton fyllde upp Solliden, både i balladerna och ännu mera när det blev mer swingbetonad musik. Men han gav nästan lika mycket utrymme åt sina ”kompmusiker” som åt sig själv och särskilt roligt var det att höra Jan Lundgren swinga loss bakom pianot. Han är i stort sett en lika stor auktoritet på sitt instrument som Hamilton på tenorsaxen. Lundgren är påhittig men håller sig hela tiden på sin egen planhalva, han verkar alltid veta var hans gränser går, var han hör hemma, vilken genre han än befinner sig i. Det är en fröjd att lyssna till honom, så också i detta sammanhang.

Även basisten Hans Backenroth fick stort soloutrymme. Han har en bländande teknik, men jag hittar inte riktigt innehållet i det han spelar. Allt går med en rasande fart och kanske är det det som är problemet, det finns ingen eftertänksamhet i hans spel. Jag saknar luften, andningen, det är svårt att upptäcka något eget.

Backenroth var inte med på albumet med svenska ballader men det var Jan Lundgren och danske trummisen Kristian Leth, som även han fanns med på Soliden. Det var första gången jag hörde honom spela, och han gjorde en habil insats utan att sticka ut, men det är väl heller inte meningen när Scott Hamilton finns på scenen.

Inledde kvällen gjorde Svante Thuresson ackompanjerad av trion. Och han avslutade också kvällen, nu tillsammans med trion och Scott Hamilton. Det är roligt att höra att 81-årige Thuressons röst fortfarande håller så bra, och att han vågar ta ut svängarna. Svante Hip Man är still going strong.

Och så är timmen oåterkalleligen slut. Inget extranummer. Trots att publiken ville och Scott Hamilton säkert också var sugen. Men det är som vanligt dessa måndagar. Solrosor till alla medverkande prick klockan åtta, det har ledningen bestämt.

Ibland är det befogat att sluta, men denna kväll hade jag gärna hört mer.