Arkiv | september, 2018

Beckett intar Östgötateatern med svartsyn och hopp

24 Sep

Det är knappast meningen med livet som står överst på dagens agenda. Däremot diskuteras flitigt graden av frihet som ett samhälle ska erbjuda. Till exempel hur mycket staten ska behöva likrikta invånarnas liv för att samhället ska må bra. Och hur fri handeln mellan länder ska vara.

Som en illustration till detta har Östgötateaterns uppsättning av Samuel Becketts ”I väntan på Godot” förskjutit tyngdpunkten i föreställningen från Estragon och Vladimir, de båda luffarna som alltid varit navet kring vilket pjäsen snurrar, till Pozzo och Lucky, slavdrivaren och hans slav som kommer förbi trädet där luffarna väntar på Godot.

Eller så är det jag som upplever William Wahlstedts utspel som Pozzo och Martin Waermes som Lucky så kraftfulla att de överskuggar Pontus Plaenges Estragon och Gustaf Appelbergs Vladimir. Men jag inbillar mig ändå att regissören Pelle Öhlund måste ha gjort något för att jag ska få denna känsla.

Samuel Beckett var noga med hur hans pjäser spelades så några variationer i formen tillåts egentligen inte. Men pjäsen är ändå öppen, fast på ett annat sätt. Det handlar om hur replikerna sägs, hur starkt passagerna betonas.

Egentligen frustar pjäsen av svartsyn, men samtidigt lever ett hopp, ett hopp i form av Godot, ett hopp öppet för tolkningar.

Av luffarna är Estragon den som har svårt att hålla reda på tiden, som har svårt att minnas, som med jämna mellanrum kan tänka sig att sluta vänta och gå därifrån. Men Vladimir håller honom hela tiden tillbaka. Trots alla bakslag kan han inte sluta hoppas att Godot till sist ska dyka upp.

Jag har sett ett antal uppsättningar av denna pjäs genom åren, men jag tror aldrig jag sett en så forcerad och högljudd Estragon. Det gör att vänskapen mellan de två inte känns riktigt nära, inte ens i stunder av samförstånd.

Det verkar som om Estragon i Pontus Plaenges gestaltning, och med regissörens goda minne, tagit till sig Helans (Oliver Hardys) koleriska framtoning. Och att Gustaf Appelbergs Vladimir följdriktigt har drag av Halvan (Stan Laurel) med sitt eftertänksamma sätt.

Men som sagt, för mig framstår Pozzo och Lucky som den här föreställningens huvudpersoner. William Wahlstedts Pozzo tar över scenen så fort han uppenbarar sig dragandes på Martin Waermes Lucky (teaterhistoriens mest ironiska namn) i ett rep runt halsen.

Estragon och Vladimir pratar ofta om att hänga sig men det blir aldrig något reellt med det. Men nu konfronteras de med en verklig situation där en individ är, om inte hängd så i alla fall har ett rep runt halsen. Luffarna vet inte riktigt hur de ska bete sig men något prat om att befria fången är det inte. Snarare får Pozzo dem att ta parti emot den frihetsberövade Lucky.

Och när Pozzo kommer tillbaka i andra akten, och har blivit blind, så håller han fortfarande i ett rep runt Luckys hals. Lucky är så van vid att vara fången, att tankar på att fly ut till friheten inte existerar, trots att han har alla möjligheter. Det har blivit en automatik i fångenskapen. Och det är just dit de totalitära systemen strävar, till självcensur och automatisk anpassning.

Ofta är det av självbevarelsedrift som detta sker. Man får skapa sig mening i den situation man befinner sig i. Som Estragon och Vladimir. De väntade och de väntar fortfarande. Och de kommer att vänta även i framtiden, så tidlöst är, i alla sin enkelhet, detta mästerverk till pjäs.

Annonser

Kort konsert med lång eftersmak

19 Sep

Det vill jag säga från början att den här konserten var en liten pärla. En pärla som glimmade i mörkret bland de fullsatta borden på Fasching denna måndagskväll.

Men innan konserten kom i gång bjöds en bokrelease. Det var Göran Jonsson som presenterade sitt verk ”Frihetens blå toner – en berättelse om jazzen i Sverige”. Här skildrar han den svenska hundraåriga jazzhistorien på cirka 350 sidor. Boken ser tunn ut i förhållande till vad den ska skildra. Men allt beror ju på hur man beskriver sitt ämne.

Konserten som följde var också i det lilla formatet, tre musiker som spelade ett kort set. Men underbart är ju som bekant kort.

Det var Per Texas Johansson, huvudsakligen på klarinett, Mathias Ståhl på vibrafon och Konrad Agnas på trummor som tog vid. Som bäddat för kammarjazz och konserten började också lite sordinerat med Jan Johanssons Skobonka.

Men tongångarna ändrades under kvällen och konserten sträckte sig från Jimmy Giuffre-inspirerade toner över svallande Jarrett/Burton-spel till att Per Texas spräckte klarinetten i sista låten.

Efter denna korta konsert så har jag ännu mer förståelse för att så många musiker vill spela tillsammans med Mathias Ståhl. Han vårdar varje nedslag, om inte ömt så väldigt precist. Och hans bakgrundsspel när klarinetten har huvudrollen är följsamt men står samtidigt på egna ben. Man kan inte annat än känna glädje.

Och Texas ger nya dimensioner till klarinetten. Jag är uppväxt med dixielandklarinetten och har haft svårt för instrumentet i modernare sammanhang, Putte Wickman på albumet ”Happy New Year” är ett av undantagen. Men här visar även Texas att det går att använda klarinetten på ett naturligt sätt även när det spelas modernare tongångar.

Bakom de två stod Konrad Agnas för ett varierat trumspel som både band samman och stod fram. I all sin anspråkslöshet var denna grupp fantastiskt bra och samspelt, men så har de också spelat ihop tidigare på Texas kritikerrosade album ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. Vilket märktes i musiken de spelade.

Nu hoppas jag bara att den förhållandevis tunna boken ska skildra jazzhistorien på ett bra sätt. Kvällens orkester visade att det är fullt möjligt att göra intryck och ge ett rikt innehåll även till ett format som är litet.

Smittande glädje hos Gurls

14 Sep

Det är glädje och det är perfektion, en kombination som inte är lätt att få ihop men som fungerar väldigt väl hos trion Gurls.

Även sättningen är en ovanlig kombination, kontrabas, tenorsax och sång. Men även det fungerar fantastiskt bra, mycket beroende på de fantasifulla men ändå genomarbetade arrangemangen.

Sångerskan Rohey Taalah är så säker på sin sång att hon hela tiden även kan ägna sig åt att illustrera textens innehåll, ge sången ett fysiskt uttryck, likt en kabarésångerska. Hon har en uttrycksfull röst och i vissa lägen kommer jag att tänka på Erykah Badu, men hon är ändå i högsta grad sin egen.

Både texten hon framför, och musiken, är original och skrivna av gruppens medlemmar, mest då saxofonisten Hanna Paulsberg. Texterna handlar ofta om killar (på Facebook anger man ”boys” under rubriken ”bandets intressen”), det är ironiskt/roligt och kärleksfullt om vartannat och man hör att det är sånger utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Förutom sången domineras ljudbilden av Ellen Andrea Wangs kontrabas. Om Rohey Taalah har ett avspänt förhållande till sin röst så ser Ellen Andrea Wang ut att ha detsamma till sin kontrabas. Hon fyller i, lägger ut mattor och rungar, förutom att hon hjälper till med att ge sången en extra dimension.

Saxofonisten Hanna Paulsberg spelar ofta återhållet, ovanligt i hennes fall. Men spelsättet är en del i det koncept som är Gurls.

I några nummer förstärks trion med en kille som hoppar in bakom trummorna (möjligen Erland Dahlen??). Det ger ett mervärde och, om man ska vara lite skämtsam, visar att killar behövs ibland, om än i det här fallet i bakgrunden.

Trion har funnit ett koncept som fungerar och glädjen i det de gör är inte att ta miste på. De får också under kvällen ge prov på en del talanger utöver vad de är kända för, där Hanna Paulsbergs norska rap är en höjdpunkt.

Det strikta formatet är både en stryka och, om inte en svaghet så åtminstone en begränsning. Jag tycker att det hade varit roligt att höra trion framföra några låtar som de inte skrivit själva, för jag tror de skulle kunna göra underverk med någon traditionell blues, något ur den amerikanska sångboken eller varför inte den nordiska traditionella musiken.

Och ibland längtade jag efter att Hanna Paulsbergs sax skulle släppas i full frihet.

Men det är anmärkningar i marginalen. Vi i publiken får tacka för en rolig och genomprofessionell kväll, denna onsdag på Fasching.