Jazzhistorien kryddar Karl Olanderssons anrättning

31 Okt

Trumpeten, med dess genomslagskraft, var det instrument som fanns i förgrunden i New Orleans när allting började. Instrumentet hade färgstarka företrädare som King Oliver och Louis Armstrong. Sen har trumpeten fått konkurrens inom jazzen, främst av saxofonen. Men instrumentet har fortfarande under årens lopp haft ledande företrädare som till exempel Dizzy Gillespie och Miles Davis.

Jazzhistorien genomsyrade också till en del tisdagskvällens framträdande på Fasching av Karl Olanderssons kvartett. Historien speglades inte bara i låtvalet utan också i sättet som kvartetten tog sig an låtarna.

Karl Olandersson har en distinkt ton i trumpeten, där finns aldrig någon tvekan. Han kan både spela en melodi så att allt sitter som en smäck och du kommer på dig själv med att sitta och le. Men även dissekera och omvandla melodin till något mer resonerande. Men det finns hela tiden en klarhet och en historisk färg i hans ton och sätt att spela. Man blir tillbakakastad i tiden, samtidigt som musiken är modern.

Därför är det helt kongenialt att han valt pianisten Magnus Hjort till sin spelkamrat. Han har verkligen lärt sig jazzhistoriens stilar och smält ihop dem till en egen brygd. Här kan man bland annat höra ekon av ragtime och stride, fast i mycket fria former. Vill man vara drastisk kan man också säga att han tar klinkandet till höjder, som man aldrig kunnat ana.

Han är inte rädd att hänga länge på takterna för att i nästa sekund löpa pianot ut i rasande fart. Men han hamnar hela tiden på fötterna och det hela känns på något konstigt sätt ändå kontrollerat. Jag gillar verkligen hans sätt att bygga upp ett solo från enstaka toner till crescendo.

Olandersson och Hjort har också stunder då de i rasande fart spelar unisont, vilket ger en fin effekt.

I bakgrunden får Daniel Fredriksson till ett diskret sväng, och det är positivt menat. Han visar att man inte behöver slå hårt för att det ska svänga. Han är en mästare att vispa in tempot och hålla det genom låten.

Och så Martin Sjöstedt på kontrabas, denne mångkunnige musiker. Det låter så enkelt när han laddar tonen med sin erfarenhet och det lyfter rejält när det är dags för solo.

Så det svänger om bandet, ibland väldigt mycket, men de har också en lyrisk sida som bland annat kommer i dagern i den egenkomponerade ”Daughters” där Olandersson också sjunger i likaså trumpetaren Chet Bakers tradition.

En intressant detalj när det gäller Olandersson är att han är en mästare i att spela med gummikopp, som han även visade för inte så länge sen på Fasching när det var Billie Holiday-afton. I alla fall har inte jag sett så många av dagens trumpetare som använder det hjälpmedlet, som var vanligt i Duke Ellingtons orkester på 1920- och 1930-talet, då Ellingtons sound till en del byggde på trumpethjälpmedel som gummikoppar, growleffekter, fladdertunga och naturligtvis sordiner av olika slag. Det var också i Ellington-låtarna som Olandersson tog fram gummikoppen, både ”In a Mellow Tone” och ”Things ain´t what they use to be” exekverades på det sättet.

Som extranummer spelade kvartetten Stardust komponerad av Hoagy Carmichael. Och det var på något sätt betecknande för hela konserten, ”the american songbook” före bebop-eran, fast i modern tappning. Kryddat med Olanderssons egna kompositioner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: