Arkiv | december, 2018

Den ofrånkomliga tomten

24 Dec

Julen är ju den högtid, den helg, som berör flest människor i Sverige. Den har ett religiöst budskap, men också ett kommersiellt. Och det är gåvan som förenar de båda budskapen.

I det förstnämnda fallet är det de tre männen, som i Bibeln kallas vise, som vallfärdar till Betlehem, vägledda av en stjärna på natthimlen, för att ge gåvor till det nyfödda ”Jesusbarnet”.

I det andra fallet köper vi och ger varandra gåvor, ofta förmedlade genom tomten.

I Sverige fanns en tid, innan tomten kom i ropet, när julbocken stod för gåvohanteringen. Om man tar sig tid och vallfärdar till Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken i Stockholm så kan man få en bild av hur bocken kom att ersättas av tomten. Där visas nämligen en utställning med Jenny Nyströms konst, men framför allt hennes illustrationer med tomtemotiv, den som kom att bli den gängse bilden av den svenska tomten.

Men för Harald, som bodde mitt ute i de värmländska skogarna och som jag träffade några gånger innan han slutade sina dagar, var tomten inget påhitt, ingen illustration på ett papper eller utklädd pappa. För honom var tomten inte en rödklädd man som bara jobbade vid julhelgen. Hans tomte höll året runt ordning på gården, mockade, skötte hästarna och såg till att djuren i allmänhet mådde bra. För honom var tomten ingen fantasifigur utan en vän som han emellanåt såg spår av i stall och stia.

När vi satt och drack kokkaffe så nämnde han tomten som det mest naturliga i världen, det var inget märkvärdigt med tomten, vars gråa klädedräkt och grå mössa han då och då skymtade genom fönstret.

Ja, den tomte som huserade på Haralds gård var helt gråklädd. Vi pratade aldrig om den rödklädda variant som dök upp på julafton i de svenska hemmen.

När det gäller Jenny Nyström så har hon blivit kallad ”tomtens mamma” efter det att hon illustrerade Viktor Rydbergs saga ”Lille Viggs äfventyr på julafton” år 1875. I utställningen kan man läsa att hon ”skapar en unik julestetik som kom att forma våra jultraditioner och ge tomten det i dag välkända ansiktet”.

Hon valde bort en karriär som målande konstnär (hon gick fem år på konstskola i Paris och var representerad på Parissalongen två år i rad) och fortsatte att måla tomten för olika jultidningar, för julkalendrar och på vykort. Vid framställningen av tomten blandade hon olika folkliga föreställningar med egna idéer, men hon hängde också med i utvecklingen så tomten kom med tiden att nyttja både bilar och flygplan för att nå fram med klapparna.

Men hon var ändå noga med att behålla stämningen runt julen och på många av illustrationerna kan man se tomten smyga förbi människornas stugor och titta in genom fönstret där julförberedelser pågår, eller så ser det bara julidylliskt ut där inne.

Hennes tomtar har också ett fint förhållande till alla djur, något som de har gemensamt med Haralds tomte. Man kan kanske säga att, om Harald hade brytt sig om att jämföra, Jenny Nyströms tomtar låg närmare hans verklighet än den amerikanska varianten.

Nyströms tomtar hade visserligen alltid röd luva, men den övriga klädedräkten kunde skifta i olika färger, faktiskt ofta i grått. Den amerikanska tomten är en jovialisk och bullrig typ, vars klädedräkt oftast är alltigenom röd. Den härstammar från S:t Nikolaus, eller Sankta Claus, men för att understryka att det är kommersialismens högtid så tog Coca Cola upp tråden och lanserade denna helt röda tomte, som fått stå som förebild för många tomtar sen dess.

Varje år slås nya rekord i julhandeln i Sverige, Melchior, Balthasar, och Kaspar hamnar alltmer i bakgrunden. Tomtarna håller sitt grepp om barnen och olika orter här i den norra delen av jordeklotet slåss om att utnämna sig själva till tomtens hemort. Denna kamp hade Harald stått helt främmande inför, han visste ju.

”Vem var det annars som klippte manen på hästarna”, som Haralds dotter påpekade när vi kom att tala om gården där hon växte upp.

 

Mötena med Harald inspirerade mig att skriva en parafras på Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” från 1881, och denna får avsluta julaftonens bloggande. God jul, alla läsare!

 

En ensam

fluga

surrar

i Haralds

stuga

 

katten kurrar

i Haralds

knä

 

och Harald

stryker henne

 

lite disträ

 

där han

sitter

i sitt kök

 

ingen stress

inget stök

 

trots att

julen

är nära

 

Rudolf

med mulen

i all ära

 

men här

vilar friden

och Harald

vilar i den

 

Det är eld

i spisen

 

och trots

den världsliga

krisen

 

råder lugn

och ro

i ensligt bo

 

och ute

på gården

 

på den snötäckta

marken

 

där står

den gamla

sparken

 

som i gynnsamma

lägen

fört honom

hela vägen

till affären

 

det går fort

när skaren

bär en

 

Nu sitter han

med kokkaffet

i en kopp

 

med sin lite

böjda kropp

 

och tittar ut

på tunet

 

där ser han

tomten

 

den grå

 

vandra

som på skrå

 

gammal

och lite halt

 

men ännu

hjälpsam i allt

 

De lever

liksom

i symbios

 

tysta

och utan

några lås

 

och har

så gjort

sedan Harald

föddes

 

maten

 

veden

 

orden

 

inget öddes

 

Nu sjunger

de båda

på sista

versen

 

ingen av dem

trivs med

den ökande

kommersen

 

trivs inte

att slösa

 

och gåtan

återstår

att lösa

 

Men Harald

är ändå

nöjd

med sin

levnads bana

 

som sagt

en aning

böjd

 

kanske mest

av gammal

vana

 

gåtan

kommer nog

bestå

i evinnerliga

tider

 

men det är

inte den

som gör

att människorna

lider

 

Harald

och tomten

lever

i det lilla

 

men känner

hela världen

 

ser hur illa

det står till

på ängar

och gärden

 

och bortom

horisonten

 

för människor

framför datorn

och bakom fronten

 

De är

de enda två

i enklaven

och Harald

kan förstå

att tomten

 

den grå

 

kommer

att följa honom

i graven

 

ty i dag

är det bara

den röda

 

kommersens

och klapparnas

tomte

 

som styr

 

och medan elden

sakta pyr

i den grå

veden

fattar Harald

skeden

och tar

en tugga

av gröten

 

och han ser

en skugga

röra sig

över löten

 

det är

tomten

 

den grå

 

knappt två

alnar

 

som försvinner

i mörkret

samtidigt

som elden

falnar

Jag är inte byggd för arenarock

18 Dec

Arenarock är inget för mig. Det fick jag bekräftat när jag bevistade ett fullsatt Globen i fredags kväll. Det var Konsumentföreningen Stockholm som i samarbete med Lifeline Management anordnade sin årliga ”The Show of Christmas”.

Jag vill påpeka att det kanske inte är så mycket artisterna som gör att jag har svårt för arenarock, det är mera formatet. Ett ljud som studsar mellan väggarna och musik som blir helt anonym. Denna kväll förstärktes anonymiteten av att musikerna stod utplacerade i hörnen runt scenen och att jag satt på parkett, det vill säga nere på isnivå, vilket gjorde att jag endast såg de musiker som stod på min sida av den upphöjda scenen. Det gjorde det ännu svårare att urskilja de enskilda instrumenten i den musik som framfördes. Jämfört med artisterna verkade inte heller musikerna och bakgrundssångarna så intressanta, det stod inte ord om dem i programbladet. Medan artisterna presenteras med stora bilder. Men jag är kanske udda som vill ha reda på vilka som lyfter fram sångarna.

Nästa fråga är var man ska titta när man är på arenarock. Ska man kolla jumbotronen, eller de mindre skärmarna vid scenen, eller ska man rentav kolla in artisterna live. Kanske beror det på var man sitter? Jag har en gång sett Bob Dylan som en liten prick framme på scenen, men då fanns en stor bildskärm att tillgå som komplement. Det känns dock lite artificiellt att kolla en liveakt på bildskärm.

En tredje fråga är hur koncentrerad på musiken man egentligen förväntas vara. Här pratas det väldigt mycket runt omkring en, men det störde inte så mycket, eftersom ljudet är så högt ändå. Däremot störs jag av alla mobiler som lysande höjs i luften för att ta bilder eller filma. Ibland undrar jag om publiken är där för att visa sina vänner att de är där, eller om de är där för att lyssna.

Nej, som sagt, arenarock är inget för mig, jag föredrar intimare scener. Men det finns ju mellanvarianter förstås. Jag var nyligen på Stockholm Waterfront och lyssnade till Weeping Willows julkonsert och i den lokalen fungerar ljud och synintryck helt okej. Där såg jag också häromåret Bob Dylan. Det var en helt annan upplevelse än att se honom på Globen. På Waterfront går det att sitta en bra bit upp på läktaren men ändå höra och se bra.

Mitt resonemang fordrar dock en brasklapp. Jag har inte upplevt de erfarna arenarockarna Bruce Springsteen eller The Rolling Stones. Det kanske är något helt annat? De har säkert shower som är anpassade till det stora formatet på ett annat sätt än Bob Dylan.

Men åter till ”The Show of Christmas”. Här uppträdde Måns Zelmerlöw. Han visade att han kanske skulle kunna bli en fin singer/songwriter, om han satsade på det. Molly Hammar hade en väldigt omfångsrik röst och Uno Svenningsson har en väldigt hängiven publik som älskar hans gamla slitna hitlåtar, det kunde jag förstå på mottagandet. Det gäller även Anders Glennmark, särskilt när han sjöng om blommorna i hennes hår. Ebbot Lundberg har blivit lite av en kameleont och byter också kaftan mellan numren. Och han gör alltid något lite annorlunda av de kända låtar han framför. Lena Philipsson visade att hon är ett scenproffs från hjässan till tåspetsen, men hon får akta sig så det inte går slentrian i hennes rörelsemönster. Och sist men inte minst, Mark Levengoods milda humor kan rädda många föreställningar, men på parketten var det tyvärr svårt att uppfatta allt vad han förmedlade till oss.

Jag har således problem med arenarocken, men tydligen är det många som inte har det eftersom showerna ofta fyller arenorna, som i Globen i fredags.

För mig personligen är det en ynnest att vara intresserad av jazz och kunna gå på intima Fasching och inför en koncentrerad publik urskilja varje ton som världsartisterna på scenen frambringar.

Lämningar efter Jan Johansson

10 Dec

I år är det 50 år sedan pianisten Jan Johansson dog i en bilolycka. Mitt i sin gärning. Mitt i sitt kreativa liv.

För är det någon som förtjänar epitetet kreativ så är det Jan Johansson. Eller kanske han själv hade föredragit ett annat ord. Påhittig. Eller lekfull. Man visste aldrig riktigt var man hade honom.

Pratar man med folk som har något slags förhållande till Jan Johansson så har detta ofta uppstått av helt olika anledningar.

”Pippi Långstrump”, säger en del. ”Visa från Utanmyra”, säger andra. Och åter andra pratar om hans ekvilibristiska pianospel. Eller hans betydelse för att förnya jazzen i Sverige.

Och han gjorde verkligen allt detta. Och mer därtill.

Själv gick jag då, för 50 år sedan, till Solna Bibliotek för att lyssna till Jan Johansson.

Sanningen att säga så minns jag i dag inte mycket av konserten, inte ens vilka han spelade ihop med. Att det var Rune Gustafsson på gitarr och Georg Riedel på kontrabas fick jag reda på när jag fick en kopia av en artikel i ”Solna Sundbybergs Tidning” från november 1968. Det som i stället fastnat i minnet är att denna konsert blev hans sista. Några dagar senare var olyckan framme.

Jag har genom åren funderat på hur hans sista konsert på biblioteket lät. Och nu har jag plötsligt fått klart för mig vad jag troligen hörde denna dag i Solna. För jag kom häromdagen över ett album från en konsert i Estland där Jan Johansson spelade tillsammans med samma musiker som uppträdde i biblioteket. Och denna inspelning är, enligt skivkonvolutets text, den enda som gjordes med just denna trio.

Så det var med spänning jag satte mig att lyssna. Och jag blev inte besviken. Faktum är att jag har svårt att förstå att jag inte har några konkreta minnen från konserten. För så medryckande är konsertinspelningen från Tallin.

Trion spelar delvis samma repertoar som på det prisbelönta albumet ”Jazz på svenska”. Men det vore inte Jan Johansson om han inte rörde om lite i grytan. ”Visa från Utanmyra” låter ganska likt den berömda versionen från albumet, men direkt på den spelar trion ”Gånglek från Älvdalen”, vilken blir en virtuos uppvisning av piano och gitarr i samklang, långt från den gängse versionen. Uppvisningar kan vara sterila, men denna är i högsta grad levande.

Georg Riedel finns kvar från skivan ”Jazz på svenska”, som spelades in mellan 1962 och 1964. Konserten i Tallin hölls i juni 1966 och då hade duon som sagt förstärkt med Rune Gustafsson på gitarr. Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört Gustafsson spela så bluesrockigt som tillsammans med Jan Johansson. Aldrig har jag hört honom hänga på enskilda toner så länge. Han kliver verkligen ur den städade Domnérus-kostymen och ger sig hän.

Denna trio, som alltså fortfarande spelade tillsammans i november 1968, hade potential att fortsätta utvecklas. Inte minst för att det var ett av Jan Johanssons främsta kännemärken, att han inte lät någonting förbli som det en gång var. Men så blev således inte fallet.

Trots att Jan Johansson var relativt ung när han dog, 37 år, så finns otaliga lämningar från hans musikaliska gärning i det svenska musiklivet, varav alltså en visade mig vad jag troligen hörde i november 1968 på biblioteket i Solna. För helt säker kan man inte vara när det gäller Jan Johansson.

 

Här kommer ett mer poetiskt försök att beskriva honom

 

Han dras

till det vardagliga

 

som nattfjärilen

till ljuset

 

Men väl där

måste han

 

som den ingenjör

han nästan är

 

undersöka lampan

 

skruva isär

och sätta ihop den

 

fast på ett nytt sätt

 

Det borde inte gå

 

men på något sätt

lyser den upp

omgivningen

ändå