Arkiv | januari, 2019

I kväll ska du lyssna till Petter Bergmans ord

30 Jan

”En skrivbordsarbetande poet vet nästan ingenting om sin publik utom att den måste vara väldigt liten.”

Så skrev diktaren Petter Bergman i en av sina betraktelser som publicerades i Aftonbladet och som getts ut som bok med samma titel som hans spalt i tidningen, ”Rader från Hässelby”.

Petter Bergman blev, trots sin lilla publik, poesin trogen i hela sitt korta liv, han blev bara 52 år. Att han stannade i lyriken beror säkert på att han hade en fast tro på att ”man med vers kan uttrycka något som det inte finns någon annan möjlighet att få sagt”. Att den poetiska formeln är ett destillat av en stor mängd känslor, tankar och erfarenheter.

På sätt och vis kan man säga att det var ordens dragningskraft som i det närmaste tvingade honom att skriva. Han menade att vi behöver orden för att kunna tänka en tanke till slut, att vi behöver ett språk för att komma tillrätta med verkligheten.

I hans diktning är tron på ”Ordet” en hörnsten. Han är en ordets riddare, en ordets försvarare. Och han tvivlade aldrig, trots att han hade långa perioder av improduktivitet, perioder då inga idéer dök upp i hans huvud.

Första gången det hände blev han rädd, såg slutet på sin diktargärning, men sen lärde han sig att orden alltid kommer tillbaka. Därför kunde han bida sin tid med att öva på diktningens olika skepnader, träna på formerna, kunskaper han sen kunde använda när inspirationen återvände. Eller som han själv uttryckte det, ”en morgon vaknar man och orden finns där, tankarna finns där, lusten finns där”.

Övningarna under de improduktiva perioderna gynnade säkert hans sätt att skriva, alltid musikaliskt och ofta med melankolin som klangbotten.

Dikten var ett sätt för honom att försöka nå gemenskap med andra. Hans kontakter med yttervärlden var nämligen förenade med oro och ängslan. I en intervju ger han uttryck för den oro han känner, ja, till och med rädsla, när han är ute bland människor.

Så det faktum att jag fick träffa honom känns väldigt turligt. Han var inbjuden till en releasefest för debuterande poeter. Året var 1968 och han vågade sig bort från sitt ofta isolerade och inrutade liv i Hässelby. Jag fick sällskap med honom i hissen upp till partyt. Så här i efterhand känns det som en ynnest att ha hälsat på och utbytt tankar, om än kort, med en så framstående poet, som, kanske, övervunnit något inom sig själv för att ta sig dit (releasefesten och mötet med Petter Bergman gav mig stoff till en dikt som jag avslutar denna betraktelse med).

Rytmen, musiken, som man kan skönja i hans diktning har säkert sin grund i att han älskade musik. Han lyssnade på olika former av musik, men klassisk musik och jazz var hans största vurm. Han såg på musiken som ”formulerad tid”, vilket också, menade han, karaktäriserar poesin. Musiken, liksom poesin, har en syntax och en grammatik, men, olikt orden, är den utan semantik (man kan inte precist tolka vad den betyder).

Hans intresse för musiken gick, som sagt, igen i hans sätt att skriva poesi. En annan grund är hans stora beläsenhet. Jag har genom åren funderat på om poesi, och särskilt den som refererar till andra historiska litterära verk, av läsarna kan uppfattas som snobbism. Men jag tror inte Petter Bergman tänkte i de banorna, han var så övertygad om ordens betydelse för hela vår existens. Att poesin är en udda konstform inom skrivandet, kanske kan man jämföra den med frijazzen inom musiken, det verkade han medveten om, men hans övertygelse drev honom. Hans övertygelse om ordens avgörande betydelse.

För honom var poesin, som sagt, även ett sätt att känna gemenskap med andra människor. Han skrev i en betraktelse i Aftonbladet: ”Men nu på morgonen, vet jag att jag i dag kommer att vara en del av allt det jag stöter på och ingå i allt det jag känner till; vara en dimension i den text som skrivs varje dag av så många”.

I kväll kommer Lill Lindfors i SVT-produktionen ”Helt lyriskt” att framföra en av Petter Bergmans dikter, som hon också tonsatt. Och Fredrik Lindström kommer att presentera honom för en större publik.

Och jag som trodde att denne ordens riddare i stort sett var bortglömd.

 

Grupp 68 – en debutantfest

Petter Bergman

sitter

vid sitt ord

och spejar

ut över fjärden

 

I Vietnam

kommer friheten

från luften

 

Jag diktar om

rätvinkliga

farväl

och blir

inbjuden

till en debutantfest

 

Segelbåtarna

är hans längtan

Molnen

hans tankar

Hans livsnerv

är rädslorna

Det finns alltid

nya att tillgå

 

Men han

uppträder inte

med dem

som Jac Tracbac

Han lindar

in dem

i ordvävar

gör dem

allmängiltiga

 

Även det självklara

måste prövas

På så sätt

sänder han signaler

in i verkligheten

utan att behöva

besöka den

 

Nu gör han dock

ett av sina

sällsynta

besök

hos människorna

 

Vi möts i hissen

Mina nerver

syns utanpå

skjortan

Var han har sina

vet jag inte

men skjortan

är solkig

och av nylon

 

Jag är här

som varnande

exempel

säger han

så här blir man

om man

håller på

för länge

 

Hans varning

kommer för sent

jag är präglad

på honom

som en nykläckt

ankunge

Han är den första

levande poet

jag stöter på

 

Sömnen

gäckar honom

men orden

skänker honom

vila

i bästa fall

 

På natten

bildar han sig

i historia

På dagarna

ser han

segelbåtarna

gå förbi

 

Det är året

då Ove Tjernberg

undervisar

Anders Carlberg

i konsten

att nå ut

med budskapet

till åskådarna

i Spökparken

 

Mannen

med nylonskjortan

hade aldrig platsat

på kårhuset

Segling

som hobby

hade inte

passerat

Att han diktat

socialismens lov

hade inte hjälpt

 

Men poeten

hade inte

velat komma in

Hans socialism

är kärlek

inte uteslutning

Hans liv

är ord

inte demagogi

Skrivlusten

är hans

gemenskap

 

Han smakar

whisky

Han röker

Allt för att

hinna dö

innan han

blir senil

som Heidenstam

 

Han är

övertygad om

att dikten

ger verkligheten

en ny dimension

som ingen

som lever i den

kan upptäcka

 

Ibland kan dikten

skapa det omöjliga

en absolut sanning

 

Whiskyn flödar

och jag förlorar

honom

ur sikte

 

Hasse och Tage

anländer

till festen

och alla debutanter

rusar dit

 

Poeten återvänder

till historien

med Charlie Parkers

sluggande röst

i bakgrunden

Annonser

Ekestubbe och Toresson i lyckat samarbete

24 Jan

Inom pop- och rockmusiken var ”cover” länge ett skällsord, att man sjöng någon annans låt. Med teveserien ”Så mycket bättre” fick begreppet ”cover” en annan och mer positiv betydelse. Tittarna upptäckte att artisterna kunde göra egna annorlunda versioner av låtarna som lät minst lika bra som originalen.

Inom jazzmusiken har ”cover”, i den mån begreppet över huvud taget använts, aldrig haft en nedlåtande klang. Snarare tvärtom, musikerna spelar friskt varandras kompositioner och ingen blir upprörd för det.

På Fasching i tisdags fick vi i publiken höra idel ”covers”, de flesta ur den amerikanska sångboken. Och det var ingen i publiken som misstyckte. Tvärtom verkade publiken väldigt nöjd.

Att ett jazzband under en kväll bara spelar låtar som inte är original kanske ändå är lite udda, numera är det vanligt att musikerna i bandet skrivit åtminstone några av låtarna. Men så var alltså inte fallet när det gällde tisdagens spelning, som också var releasekonsert för ett nytt album.

Det var Filip Ekestubbe Trio förstärkt med tenorsaxofonisten Klas Toresson som äntrade Faschings scen. Musiken de framförde var melodisk, flödande och, vill jag påstå, leende. Men jag vill inte gå så långt att jag kallar den glad, då den hurtighet som krävs för epitetet ”gladjazz” saknades. Vilket jag i min tur är glad över.

Däremot fanns noggrannheten, främst manifesterad i Klas Toressons saxofonspel. Han vårdade tonerna och var noga med dem ned till minsta detalj.

Klas Toresson har en bakgrund i Kustbandet och har sedan förekommit i olika sammanhang. Men jag föreställer mig att just denna konstellation är särskilt passande för hans spel och han såg också ut att trivas alldeles förträffligt på scenen.

Och som sagt, han vårdar sitt spel noga, vilket gör att han kan klara av det nya albumets titellåt ”Where Or When” med knappt styrfart utan att för ett ögonblick tappa fokus.

Mellan låtarna pratar både han och pianisten Filip Ekestubbe om inspirationskällor och här nämns till exempel saxofonisterna Stan Getz och Ben Webster. När det gäller pianospelet nämns Oscar Peterson och Bill Evans.

Själv tycker jag att Ekestubbes främsta egenskap, förutom en eminent teknik, är hans tajming. Det gäller både solospelet och, vilket verkligen gynnar helheten, hans inpass bakom tenorsaxofonen.

Daniel Fredriksson bakom trummorna kan mycket, men det här att få musiken att svänga och spricka upp i leenden, det tror jag är hans bästa gren.

Ljudbilden kompletteras av kontrabasisten Niklas Fernqvist. Han är följsam, men utan att ställa sig in. Ofta hör man en ”walking” bas med välfunna variationer. Några fina solon kompletterar bilden av en basist med känsla utöver det vanliga.

Bandet som helhet lämnar ingenting åt slumpen, omsorgsfulla i allt. I det sammanhanget kan också, inom parentes, nämnas att alla fyra bär kostym och att två av dem till och med har näsduk i bröstfickan. Men noggrannheten betydde inte att det saknades spelglädje. Tvärtom, låtarna framfördes med synbar lust och känsla.

Bandet spelade ett flertal ballader och de förkunnade också från scenen att de älskade att framföra denna långsamma musik. Det hindrade inte att det lät bra även i de snabbare låtarna.

Ett överraskande och i detta sammanhang annorlunda låtval var Duke Ellingtons och ”Bubber” Mileys ”Black and Tan Fantasy” från 1927. Spelar man Ellington brukar banden välja andra, mer publikfriande låtar. Det var därför intressant att höra hur man behandlade en låt som är så förknippad med storbandsjazz och som har en så komplicerad låtstruktur. Men i linje med hur övrigt material lät så löste de knutarna genom att inte krångla till arrangemanget för mycket.

På det hela taget kändes det som ett helgjutet band på scenen denna kväll, jag skulle säga att det vi hörde var en samkörd kvartett, inte en pianotrio plus en gästsaxofonist. Så väl stämde det mellan musikerna på scenen.

Al Foster lyste i Jorge Rossys grupp

14 Jan

Fasching var utsålt när kameleonten Jorge Rossy äntrade scenen, i ny skepnad, tillsammans med sitt band. Jag har hört honom som lyhörd trummis i pianisten Brad Mehldaus trio. Han är också en pianist värd att lyssna på. Liksom en trumpetare av klass. Men som bandledare är det vibrafonen som är hans instrument.

Om publiken slöt upp på grund av honom eller om det var trummisen han valt till bandet som drog publik, det är frågan. Bakom trumsetet satt nämligen snart 75-årige Al Foster, en legendar i jazzvärlden.

Den musik vi fick höra kännetecknades av melodisk pregnans och när bandets medlemmar gav sig ut på utflykter var spelet ändå lite återhållet. Det låg en kammarkänsla över konserten, vilket gjorde att jag kände mig nära musiken, nära varje ton.

Tenorsaxofonisten Mark Turner är sinnebilden för det återhållsamma. Han radar upp tonerna, ofta utan att de går i varandra. Här finns inget som hänger och slänger – det är ordning och reda, vilket också är passande i detta sammanhang.

Turner har en ganska ”stum” ton i saxofonen, med liten efterklang, och för att accentuera det återhållna tittar han under hela konserten ner i sina notblad, även när han gör musikaliska utflykter. Han sätter på skyddet för munstycket så fort han inte spelar och han putsar saxofonen med en duk när han tror sig ha upptäckt en fläck. Hans sätt att spela gör det svårt att veta när han spelar ett solo och när han spelar ett skrivet tema.

I Rossys sätt att hantera vibrafonen hängde tonerna på ett annat sätt men allt skedde inom ramarna, kammarkänslan lämnade mig inte.

Det kändes hela tiden som om gitarristen Jaume Llombart hade mer att ge, och det fick han också visa att han hade i slutet av konserten. Då hade också Al Foster bakom trummorna sitt enda solo.

Annars var det han och kontrabasisten Doug Weiss som agerade motor i bandet. Foster stod för ett pådrivande men ändå känsligt spel och det kändes som en ynnest att få följa hans aktioner på så nära håll. Weiss hade samma driv utan att bli alltför påträngande. Jag föreställer mig att detta är två musiker som vem som helst jazzmusiker skulle älska att ha i ryggen.

På något sätt kändes musikerna i bandet likvärdiga, på samma nivå. Ingen stod över den andra. Men de smälte aldrig ihop till en enhet utan det var fem individuella röster som lät bra tillsammans och som tillskansat sig samma musikaliska känsloläge. Lite likt en del av Chico Hamiltons eller Jimmy Giuffres produktioner. Kanske kan man kalla stilen för intellektuell jazz – det är hur tonerna faller som är det viktiga, det intuitiva hamnar i bakgrunden.