Arkiv | februari, 2019

Norsk-svensk kvartett med potential

16 Feb

I tisdags kväll var det nordiskt möte på Fasching, en kvartett bestående av två norrmän, båda utbildade på Berklee College of Music i USA, och två unga svenskar, varav den yngste var kapellmästare och hade skrivit de flesta numren som framfördes.

Det var 21-årige trummisen Karl-Henrik Ousbäcks kvartett som framträdde. Ousbäck står för ett varierat trumspel som mejslats ut sedan koltåldern. Variationen känns inte för en sekund sökt utan verkar ligga naturligt för honom och han höll verkligen grytan kokande hela konserten, men utan att bli alltför påträngande, som skickliga trummisar kan bli ibland. Ousbäck är redan en fullfjädrad trummis och nu handlar det om att ta tillvara på skickligheten på bästa sätt.

Blåsare i ensemblen är tenorsaxofonisten Petter Wettre och det var en mycket angenäm bekantskap. Han gav färg åt både ballader och snabbare låtar. Och han kändes friare ju längre kvällen led.

Bakom Wettre fanns hela tiden gitarristen Lage Lund och hans böljande gitarrspel. Han understödde med bakgrunder när han inte spelade solo. Hans mjuka, vibrerande gitarrspel svävade hela tiden över anrättningen.

På kontrabas lyssnade vi till Niklas Fernqvist som verkligen går från klarhet till klarhet. Nu fick han chansen att visa upp sig som solist vid flera tillfällen än brukligt är för en basist. Och han visade både tajming och melodisk känsla. Här har Sverige en lite dold tillgång som säkert snart kommer att kliva längre fram i rampljuset.

Som sagt, väldigt skickliga musiker som också fungerar väl tillsammans i grupp. Men själv tycker jag att det saknas något som sticker ut. Musikerna framstår som lite väl välartade.

Det finns inget i musiken som bryter sig ut ur formen, som går utanför ramarna. Men det ska erkännas att musikerna bankade alltmer på väggarna ju längre konserten fortskred och närmast ett genombrott var saxofonisten Petter Wettre. Han tog för sig mer och mer och till sist stod han där och spelade helt solo under några väldigt fina sekunder.

Musikaliskt har kvartetten en solid grund att stå på men skickligheten borde kunna leda längre än så, ja, längre bort än den turné som de nu genomför i musikernas hemländer.

Johan Lindström tämjer jazzeliten

9 Feb

På Faschings scen samlades ett namnkunnigt gäng, oerhört kompetenta på sina instrument. Man kanske kan säga att där stod gräddan av Sveriges progressiva jazzmusiker. I stort sett alla har även egna projekt som de driver. Att få alla att dra åt samma håll skulle kunna vara svårt. Men om man klarar det så finns förutsättningar att det ska låta enormt bra.

Och klarar det, det gör Johan Lindström, kanske beroende på att hans musik är unik, något nytt att samlas kring. Eller nytt och nytt. Ibland känns det gammaldags, ibland låter det som the Band när de var förstärkta med blåsare. Det finns drag av både americana, brunnsmusik och rhythm & blues, Bill Frisells ande svävar ibland över musiken för att i nästa stund bytas mot Robert Wyatts.

Men varför leta referenser, varför inte bara njuta av musiken, till höres så enkel och precis, men ändå så intrikat. I Johan Lindströms musik känns det viktigare än vanligt vilket instrument som ska spelas var. Saxofonisterna Per Texas Johansson och Jonas Kullhammar byter friskt mellan sina instrument, en del bautastora, andra snirkliga. Johan Lindström själv alternerar mellan gitarr och lap steel. Keyboardisten Jesper Nordenström är också pianist. Basisten Torbjörn Zetterberg alternerar mellan kontrabas och elbas (vilket driv han har med detta instrument) och i andra avdelningens början sitter jag och saknar honom på scenen tills jag skymtar honom på golvet bakom blåsarna liggande på golvet spelandes något strängat instrument, oklart vilket. Trombonisten Mats Äleklint och trummisen Konrad Agnas var inte lika ombytliga men de varierade å andra sidan sitt spel efter vad kompositionerna behövde.

Hur kan man då beskriva denna enkla, men storslagna musik. Ja, jag kan inte komma på något annat än att i Johan Lindströms kompositioner är det rytmen som ger melodin, ja, som är melodin. När musikerna hittat rytmen så verkar melodin ge sig själv. Det kan låta enkelt men jag tror inte för ett ögonblick att det går lättvindigt att få fram denna musik.

Det handlar också om att musiken framförs i olika lager. Instrumenten spelas både unisont och framför och bakom varandra. Musiken är väldigt strukturerad och alla har notblad framför sig. Alla dessa musiker som är vana att flyta ut har bundit upp sig för Lindströms noter och har accepterat det till fullo.

Men helt bakbundna är de inte. Ett och annat solo finns det utrymme för och i septettens titellåt på nya albumet, ”Music for empty halls”, bryter trombonisten Mats Äleklint ut i kvällens mest applåderade solo, med både känslan och precisionen på topp.

Annars är det inte en solisttät eller applådvädjande musik, den behöver ingen uppmuntran, den bara finns där ändå, stadig och stark i sig själv.

Hos mig framkallar musiken en känsla av välbefinnande, som när man ser en film som fängslar. Tiden är inget som man tänker på. Och plötsligt är konserten slut.

Och som en bekräftelse på rytmens betydelse i Johan Lindströms kompositioner så avslutar septetten kvällen med en slags parafras på Duke Ellingtons ”Rockin´ in Rhythm”, som samtidigt blir ett varumärke för den musik vi fick höra på Fasching denna torsdagskväll.