Dubbla känslor inför Malin Wättring 4

24 Mar

Frågan är var gränsen mot konstmusik går, säger min bordsgranne i pausen på konserten med Malin Wättring 4. En berättigad fundering. För vi kan väl konstatera att gränsen är minst sagt flytande, i alla fall denna onsdagskväll på Fasching.

Men det är jazzmusiker som står och sitter på scenen. Och musiken böljar från stiltje till storm, hela tiden varierar instrumenten både styrka och hastighet. Men det behöver inte vara samtidigt. Ett instrument kan spela dubbla hastigheten mot ett annat, ett instrument kan spela dubbla styrkan mot ett annat. För att sedan byta roller.

Ibland spelar bara två instrument mot varandra. Det kan vara trummorna mot basen, eller pianot mot saxofonen.

Och ibland ljuder ett instrument ensamt. Jag skulle inte säga att det är ett solo i ursprunglig ”jazzig” mening. Det handlar mera om att man tar över en del av helheten en stund.

Förra gången jag hörde Malin Wättring på Fasching var musiken helt fri, hon gästade då Susanna Risbergs trio. Den här gången har Wättring skrivit ett antal kompositioner som kvartetten framför på sitt eget sätt.

En del av kompositionerna är väldigt vackra men de spelas sällan rakt upp och ner, i stället prövar musikerna kompositionerna på olika sätt.

Men så, som sista låt, spelas en komposition med melodin hela tiden i fokus, den oändligt vackra och sorgsna ”Ending”. Vackert så det gör ont. Eller rättare sagt, jag konstaterar att det borde göra det. Ty för mig fattas den sista pusselbiten för att bandets musik ska nå mig ända in i själen. Att de når varandra på scenen står helt klart.

De kan överraska varandra, det syns på deras leenden, men eftersom vi i publiken, eller jag kanske bara ska prata för egen del, inte är lika insatta i musikens ramar så når inte överraskningseffekten riktigt ut över rampen. Den når inte riktigt in i mig.

På något sätt upplever jag att kvartetten är inkapslad i sin egen musik, att de har sina egna referensramar som de byggt upp under sju år tillsammans.

Det vore den sista pusselbiten, att mer av musikens kärna sipprar ut till mig i publiken, att jag känner mig mera delaktig. Förutsättningar finns, då det är musiker av högsta klass som spelar på scenen.

Malin Wättring måste vara en av Sveriges ledande saxofonister. Hon har en förmåga att använda både tenorsaxen och sopransaxen på ett otvunget sätt, hon växlar mellan starkt och svagt, mellan snabbt och långsamt utan att det skaver en enda gång.

Och hennes medmusikanter är även de väldigt skickliga på sina instrument. Naoko Sakata har funnit sin stil vid pianot. Hon hamrar gärna in sina budskap med alla fingrar samtidigt, men kan plötsligt bryta ut i halsbrytande tonföljder.

Anna Lund har en påhittighet som få trummisar, möjligen Jon Fält undantagen, utan att det går ut över helheten.

Och basisten Donovan von Martens finns hela tiden öppen för att prata ut med den i kvartetten som vill.

Så som sagt, förutsättningar finns för att den sista pusselbiten ska kunna läggas på plats. Att jag ska bli mera delaktig i denna vackra, bråkiga, skickligt utförda musik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: