Povel Ramel – en viktig del av min uppväxt

16 Apr

Mycket från ens barndom och uppväxt faller i glömska. Men så finns det upplevelser som står fram i ett speciellt skimmer, som kröp så nära ens innersta att man sedan bär med sig känslan hela livet. Den finns där inte alltid, men den kan återupplevas vid speciella tillfällen.

I torsdags kväll dök ett sådant tillfälle upp. I Solna Folkets Hus berättade Stefan Wermelin och Staffan Schöier om Povel Ramels karriär och spelade upp brottstycken ur hans produktion på en filmduk. Och plötsligt dök Brita Borg upp på duken, uppstoppad och målad till Fat Mammy Brown, the biggest girl in town. Och jag fick rysningar längs ryggraden och jag kände tårarna i ögonen.

I dag hade numret knappast gått igenom den inofficiella censuren, men då, 1956, fanns inga sådana regler. Och från Povel Ramels sida, som skrev numret till revyn ”Tillstymmelser”, verkar det inte vara något annat än en kärleksförklaring till jazzen och dess sångerskor. För mig som 11-åring blev det en överväldigande upplevelse. Ja, inte bara Fat Mammy Brown utan hela Knäppupp-revyn.

Min mamma och pappa tog redan från starten 1952 med mig på alla Knäppupp-revyer. Och det blev för mig väldigt sinnliga upplevelser. Med Fat Mammy Brown som en av höjdpunkterna.

Av Wermelin och Schöier får jag veta att numret skrevs av Povel i sista stund, när revyns premiär hotades på grund av att han inte skulle hinna skriva färdigt i tid. Och det var inte enda gången, vissa år fick Povel till och med skjuta på premiären på grund av att han inte hann klart med skrivandet.

Povel Ramel var annars en mästare i att skräddarsy nummer för sina artister, främst då Brita Borg, Gunwer Bergkvist och Martin Ljung. Men det handlade i senare revyer också om Monica Zetterlund (tänk bara på ”Den sista jäntan”) och ännu senare Wenche Myhre.

Han var också en mästare på att plocka upp melodier och textidéer från olika håll, främst från England och USA, och även lyfta fram olika musikstilar och blanda till dem på sitt eget oefterhärmliga sätt.

Hans idéflöde verkade utan slut och på scenen, och senare i TV-rutan, kunde han ibland verka påträngande, nästan manisk. När jag köpte biljetten till föredraget så berättade receptionisten att hon var rädd för Povel Ramel när hon var liten, hans uppenbarelse i TV:n hemma skrämde henne.

Kanske är det detta lite påträngande drag som gav upphov till ryktet, myten, att Povel hade ett rum på Beckomberga som alltid stod öppet för honom och som han lades in på mellan varven. Denna myt var vitt spridd bland oss barn och kändes kittlande eftersom det rörde sig om en ”kändis”.

Och kanske var det så att Povel i verkligheten ibland kunde känna sig kluven inför underhållningsindustrin, blev stressad av att hela tiden värka fram idéer till revynummer, att hela tiden komponera musik och text till numrens musikaliska del. Trots att det troligen samtidigt var det bästa han visste.

I några delar av hans produktion har han tagit upp sin kluvenhet inför fenomenet som kallas nöjesindustri och beskrivit denna dubbla känsla. Ett exempel är ”Povels Ofullbordade” från radioprogrammet ”Fyra kring en flygel” 1951 där det bland annat låter: ”… akta er för denna lilla trudilutt/börjar ni tralla den så tar den aldrig slut”, och ”… ”vill någon hjälpa mig/ jag blir tokig” när han inte kommer ur ekorrhjulet som denna kuplett utgör. Han hittar aldrig något slut på visan.

Tio år senare är det dags för Knäppupp-revyn ”Dax igen” där Povel och Flickery Flies sjunger ”The Nöjesliv Blues” och där det kan låta ”Nöjen, denna hydras muntra strupgrepp kan leda till en djup depression”. Eller ”Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen/roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu/ vill hoppa av/ det blir min grav”. Alltså samma dilemma som i Povels ofullbordade, att han inte ser någon väg ut ur skapandet, det som är hans liv.

Det kanske är en övertolkning, men att Povel också trivdes i det lite mindre formatet visar om inte annat hans förkärlek för ”Sven Olsons Trio (vid pianot P Ramel)” som han roade sig med från 1970-talet och framåt. Han behövde säkert stunderna vid detta undanskymda piano, eller hemma vid sitt eget piano.

För idéerna fortsatte att komma till honom, eller ansätta honom, hela hans liv.

Jag minns den sista intervjun jag såg med en annan av våra största underhållare, Hans Alfredsson, där han konstaterade att ”Jag får inga idéer längre”. Det kändes tragiskt att höra från en man som hela livet levt på och för sina idéer.

Som också Povel Ramel gjorde. Han ändrade till och med namnet på teatern som Knäppupp köpte från Odeon till Idéon.

Och denna idérikedom gjorde också att Povel aldrig lämnade sina tidigare alster orörda. Han tog gärna upp gamla succéer men då ändrade han alltid i text eller melodi, eller båda delarna. Han skulle nog aldrig, som dansbanden och en del pop- och schlagersångare gör i dag, kunna åka omkring med sina gamla succéer och spela dem rakt av, trots att han säkert hade kunnat göra det och klara sig storartat.

Povel Ramel hade säkert också kunnat stanna vid pianot och spelat swing i någon orkester, så musikalisk och skicklig vid tangenterna var han. Men orden, rimmen, melodierna, trängde på. Och tog överhanden.

I dag känns det som om Povel Ramel håller på att drunkna i underhållningsindustrins snabbt skiftande hav. Inom klassisk musik och inom jazzen lever stora kompositörer och musiker vidare parallellt med dagens utövare, som ledstjärnor och inspiratörer. Inom underhållningen är det inte lika vanligt. När det gäller Povel Ramel beror det kanske på att han var unik. Ingen kan härma honom och ingen verkar kunna omforma och modernisera hans musik. Det var bara han själv som kunde.

Av Stefan Wermelin och Staffan Schöier får vi veta att 1960 hade Knäppupp, mycket tack vare att man gjorde tältturnéer, en större räckvidd än vad TV hade. Det var fler som såg revyn än som hade TV-licens.

Och jag var en av dem (men vi hade TV-licens också). Jag var en av dem som följde Funny Boys uppror mot dålig TV-underhållning, en av dem som bländades av Povel Ramels snille som gav upphov till känslor som jag burit med mig i alla år sedan dess. Kanske är jag en av ”de sista entusiasterna”, för att avslutningsvis uttrycka mig lite ramelskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: