Arkiv | augusti, 2019

En påminnelse om Gösta Rundqvist

29 Aug

Vissa pianister utmärker sig genom sitt sätt att spela. I Sverige har vi till exempel haft Lasse Werner och Per Henrik Wallin, svåra att ta miste på när man hör dem. Internationellt fanns Thelonious Monk och Errol Garner, för att nämna två ytterligheter.

Gösta Rundqvist är inte en sådan pianist, kanske kan man i stället säga att han representerade en alldaglig stil. Men det är hans sätt att spela alldagligt som utmärker honom. Så mycket hjärta, så mycket känsla – den finns i allt han spelar och det är så han nådde fram till mig, talade till mig.

Jag hör längtan, längtan som hela tiden tar ny sats, som omformas till kärlek, till livskraft, till drömmar, ibland ouppnåeliga. Det är stora känslor, men de tillhör likväl vardagen.

Det är lätt att glömma musiker som kanske inte var så omskrivna när de levde, men jag har Gösta Rundqvist på skiva så jag kan påminnas om hans musik när jag vill, ta fram hans spel och ladda det i musikanläggningen, ladda mig själv med det.

Och det gör jag då och då för att påminnas om allt som kan rymmas i alldagligheten, allt som vi kan uppleva om vi är uppmärksamma. Detta hjälper mig Gösta Rundqvist att ta fram, på sitt dröjande sätt.

Glöm inte att lyssna till alla nyanser i vardagen, glöm inte att lyssna till Gösta Rundqvist.

Hjalmar Bergman i fokus på Stadra teater

13 Aug

Den sista föreställningen av ”Hjalmar och vår herre” spelades på Stadra Gård i Gyttorp utanför Nora häromdagen. Men Hjalmar Bergman har inte blivit inaktuell för det. Åtminstone inte hos mig.

Någon gång under andra halvan av 1960-talet hörde jag litteraturhistorikern Bernhard Tarschys hålla ett föredrag om Hjalmar Bergman och hans diktning. Tre saker från det föredraget har legat kvar i mitt bakhuvud hela livet.

Ett minne är att Tarschys delade upp Hjalmar Bergmans produktion i böcker han själv ville skriva och böcker han skrev för brödfödan. Författaren Lotta Lotass har senare uttryckt detta som att ”han kastades mellan viljan till experiment och nödtvånget att finna en uppskattande publik”.

Ett andra minne från Tarschys föreläsning är att Hjalmar Bergman hade sådana tvångstankar att han, när han besökte restauranger, måste sitta längst in i hörnet så att han inte hade några människor bakom ryggen.

Och det tredje som blev bestående var en allmän nyfikenhet på de böcker som Hjalmar Bergman skrev.

Den första boken jag gav mig på, inspirerad av Tarschys, var ”Clownen Jac”, Bergmans sista stora roman. Den har betecknats som Bergmans uppgörelse med sig själv. Den blev en milstolpe i mitt litterära liv och jag har återkommit till den åtskilliga gånger under årens lopp. Jag hittar alltid nya bottnar i historien. Och jag har varje gång låtit mig fascineras av Jac Tracbac, clownen som Hjalmar Bergman vid något tillfälle benämnde Clownen Jag.

Det är ett mångfacetterat porträtt, som de flesta av Hjalmar Bergmans gestalter vare sig det gäller romaner, noveller eller teaterpjäser.

Enligt Erik Hjalmar Linder, som i tre volymer grottat ned sig i Hjalmar Bergmans liv och litterära verk, grubblade Hjalmar Bergman ständigt över sig själv och sina, som han benämnde dem, nervösa besvär. Och dessa har han utrustat Clownen Jac med. Denne har till och med blivit miljonär på att visa sin skräck på scenen och låta människor skratta åt den.

Kärlek och pengar var vitala delar av både Bergmans liv och hans diktning. När det gällde sin egen kärlek pendlade han mellan sin trogna fru Stina och sin vurm för unga vackra pojkar. Och pengarna måste han ha för att kunna resa och festa. I hans diktning är ”Markurells i Wadköping” ett bra exempel på kärlekens och pengarnas betydelse där Markurells kärlek till sin son gör att han använder sina pengar till att utan skrupler försöka gynna sonen.

Bergman gör människor, med allt vad det innebär av förtjänster och brister, av sina roman-, novell- och teatergestalter.. Eller för resten, vem bedömer vad som är förtjänst eller brist. Inte Hjalmar Bergman i alla fall.

Låt vara att han överdriver känslorna, ibland till det maniskas gräns, men ändå, det är människor av kött och blod som uppträder, som framträder, inga endimensionella robotar.

Denna mängd av mångfacetterade människor, varav han själv är en, gör det svårt att på något enkelt sätt sammanfatta hans liv och litterära verk.

Men författaren Ylva Eggehorn är en av dem som försökt. Hon har ägnat sig åt att dramatisera Bergmans verk och nu senast har hon skrivit en pjäs om Bergman som under sommaren framförts på Stadra gård i Gyttorp utanför Nora. I denna idyll samsas teatern, inrymd i den gamla logen, med Stadra herrgårdsbyggnad och med ett café inrymt i en byggnad som nästan obemärkt övergår i sjön Grecken.  Med en öppning, utan dörr eller fönster, mot vattnet blir sjön liksom en fortsättning på caféet. Och runt om i parken står statyer och installationer att titta på när man vandrar runt.

”Hjalmar och vår Herre” har Ylva Eggehorn kallat sin pjäs, som inte är ett drama i egentlig mening utan en ganska stillastående pjäs där en del av Hjalmar Bergmans romangestalter kommer till honom där han, ofta liggande på sängen, tar emot dem på sitt hotellrum i Berlin.

Vi får träffa Ingeborg Baltzar från Chefen fru Ingeborg och hushållerskan i det swedenhielmska huset, Marta Boman. Här dyker Joe Meng från Patrasket och Jac Tracbac (Clownen Jac) upp. Likaså Agnes Bork (Farmor och vår Herre) och Julia Swedenhielm. Två personer som inte Hjalmar skapat, hans fru Stina och Oscar Wilde, kommer också på besök. Alla så resonerar de med Hjalmar, ja, till och med ger honom råd. Romangestalterna visar att de har ett eget liv, egna funderingar som de delger Bergman och oss i publiken som samlats i teaterladans dunkla innandöme.

Och allt emellanåt tar de eller Bergman ton och sjunger sånger som sjöngs en gång i Berlins nöjesvärld, den som Bergman tyckte tillhörde livets goda.

Magnus Wetterholm spelar Bergman på ett övertygande sätt. Han är kanske inte den mest uttrycksfulla skådespelaren men hans rutin och sceniska närvaro räcker gott i detta intima sammanhang. Övriga insatser, Bodil Carr Granlid som Stina Bergman och Chefen fru Ingeborg, Sara Glaser som Oscar Wilde, Rune Jacobsson som Joe Meng, Lasse Forss som Clownen Jac, Eva Haldert som Boman plus ungdomar från Stadra teaterskola, är också tillräckliga för att göra Eggehorns texter rättvisa.

Alla tonfall känns kanske inte rätt och inte alla tonträffar heller, men aktörernas sätt att strunta i det och ändå spela ut känns befriande.

Gestalterna får alltså eget liv i pjäsen, de kommer till Hjalmar som medmänniskor. Och det är just det som är Hjalmar Bergmans styrka, alla hans gestalter är just mänskliga. Så det känns inte så underligt att de besöker honom i Berlin, alldenstund Bergman aldrig blev klar med sina romanfigurer, många av dem dyker upp i flera av hans berättelser.

Bergman var till en del en voyeur, men samtidigt en handlingens man och kunde få manus ur händerna med stor fart, hur hans privata situation än såg ut. Det var som om gestalterna han skapade tog kommandot och skrev sig själva.

Även Ylva Eggehorn har tagit upp kärlekstråden. Vi får en inblick i hans kluvna förhållande till sin fru Stina, som han just lämnat då han anser att hon förrått honom. Hans levnadstecknare Erik Hjalmar Linder uttrycker saken som så: ”Han måste ha kommit att leva i en slänggunga mellan den starka bundenheten till hennes person, insikten om allt hon i sin duktighet och lojalitet betydde, kort sagt hennes omistlighet, och en mer eller mindre exalterad önskan att bli henne kvitt”.

Men när Stina avslöjar ”hemligheter” om Hjalmar för sin mor så lämnar han hemmet och åker till Berlin, då vi får träffa honom liggande på sängen i hotellrummet.

Hemligheten, hans dragning till de unga vackra pojkarna, de uppträder bland annat som ”de oskrivna” i pjäsen, kommer också till honom på hotellrummet. I det fallet är det till och med så, avslöjar Erik Hjalmar Linder, att Hjalmar visar en viss dragning till fascismen beroende på de unga vackra pojkar som dyker upp på deras fester. Ett mänskligt drag, eller? Hjalmar blir till en av sina litterära gestalter.

Clownen Jac använder rädslan till att spela upp sina nummer för publiken. Det är den sociala fobin som han förstorar upp, som han lever ut.

I teaterpjäsen slutar Ylva Eggehorn med att tända ett hopp, att det finns frihet även för den som känner sig fångad i sin egen otillräcklighet.

Den avslutande sången härrör inte från den tyska kabaréscenen utan är en sång, ”Blackbird”, som Lennon/McCarthy skrev och Beatles framförde: ”Take these sunken eyes and learn to see, All your life you were only waiting for this moment to be free”.

Om denna frihet är döden eller om den kan uppnås i livet är en öppen fråga.

Själv hade Bergman ett komplicerat förhållande till döden som han grubblade på och återkom till under hela sin levnad.

Ingen dör förrän han eller hon själv vill det, var hans tro. Döden klappar inte på porten utan inbjudan, önskan kan vara omedveten men den finns där. ”Det är först då döden övertygat en, som sjukdomen eller olycksfallet finner sin tid”, skrev han till vännen Hans Larsson.

Själv dog han av en överdos på ett hotellrum i Berlin 1931. Och fortfarande vet man inte om det ska betecknas som självmord eller ett olycksfall.