Arkiv | september, 2019

Ionescos ”Stolarna” – liv i koncentrat

3 Sep

Mamma!

Mamma!

Johan Ulvesons röst skär genom teaterluften på Dramatens lilla scen. Det låter som ett litet barn som är rädd att hans mor ska lämna honom.

Senast i går hörde jag samma rop från ett av mina barnbarn.

Mamma!

Mamma!

Nästa gång Ulveson ropar samma ord låter det som de sista orden från en döende.

Jag har hört dem själv från min egen faster.

Hur hon åkallade sin skapare på dödsbädden.

På samma sätt skär Eugène Ionescos pjäs ”Stolarna” genom ett helt liv. Alla lagren som bildas under ett liv blir synliga på en och samma gång.

Ulveson bär på ett budskap som han vill dela med sig av, vad budskapet består av får vi dock aldrig veta.

Men han och hans gumma har i alla fall bjudit in till ett möte där det är meningen att han ska delge gästerna detta budskap. Och den ena åhöraren efter den andra knackar på dörren. Men tack vare att personerna som träder in är imaginära blir hela föreställningen till en låtsaslek där leken består i att gubben och hans gumma ställer fram stolar till och pratar med de påhittade gäster man släpper in. Barnlek och slutspel i ett.

Det finns en tavla av Jan Håfström, ”Farmor”, där tiden visar sig i ansiktet på kvinnan, där alla lager blivit kvar och hela hennes liv speglas. Man kan samtidigt se hur människan med stigande ålder blir mer och mer avskalad, mer och mer lik sig själv som nyfödd.

Av många tolkningsmöjligheter är det denna livets transparens jag känner som det viktiga i Ionescos pjäs.

Stycket börjar också med att Ulveson släpar omkring på livstrappan i form av en stege, den enda rekvisitan i pjäsen förutom de gula stolarna där låtsasfigurerna ska slå sig ned för att lyssna till föredraget, som naturligtvis aldrig blir av. Gubben och gumman har alldeles för mycket att göra med att öppna dörrar och ställa fram stolar.

Och till sist kommer själva kejsaren för att lyssna. Och de båda vet inte till sig av underdånighet.

Den imaginära kejsaren, frälsaren, har äntligen kommit och Ulveson och Kicki Bramberg kan ställa upp sina livsstegar mot väggen, klättra upp i toppen, lägga huvudena mellan de sista stegpinnarna och gå in i stillheten.

Kicki Bramberg som gumman är den som, på order av gubben, sätter fram stolarna allteftersom publiken anländer. Det är ett traditionellt parförhållande där Bramberg hela tiden också framhåller den karriär som Ulveson gjort inom det militära, låtsaskarriär eller inte, det är ingenting vi får reda på. Och vad gumman gjort i livet är också höljt i dunkel. I dessa stycken känns föreställningen som den sista sucken av ett förljuget liv.

För Johan Ulveson är rollen en uppvisning i den spelstil som han är mest hemtam i, den som han bland annat mejslat ut i Lorry-gänget. Hans spel är tidlöst och här är tragik och komik, auktoritet och underkastelse närvarande på en och samma gång.

När pjäsen är slut och skådespelarna tackar för applåderna knackar det än en gång på deras dörr och in på scenen kliver Andreas T. Olsson och Tomas Bolme för att överräcka Inga Tidblad-stipendiet till Kicki Bramberg. Och som om Ionesco skrivit anvisningarna presenterar sig Tomas Bolme som före detta barnskådespelare. Och skymtade jag inte Tintin där bredvid Olsson, jag tyckte i alla fall att jag hörde hans röst.