Arkiv | oktober, 2019

NBB lyfte fram jubilaren Bobo Stenson på Fasching

30 Okt

Det finns många vitala äldre gentlemen inom svensk jazz. Trumpetaren Jan Allan, saxofonisten Bernt Rosengren, basisten Palle Danielsson och basisten, tillika musikskaparen, Georg Riedel, för att nämna några. Men jag undrar om inte 75-årsfirande Bobo Stenson är den mest vitala.

Denne pianots mästare har jag lyssnat på ända sedan slutet av 1960-talet och gjort det, faktiskt, med allt större behållning.

Sin 75-åriga födelsedag firade han med en tvåveckorsturné tillsammans med Norrbotten Big Band, NBB, som avslutades på Fasching i fredags kväll. Bandet framförde specialskriven musik av utvalda kompositörer med Bobo Stenson som solist.

Musiken är varierad från en intensiv, stormande komposition av Rita Marcotulli till en långsam vacker sång av Lars Danielsson. Övriga kompositörer är svenske trumpetaren Ulf Adåker, isländska pianisten Anna Greta Sigurdardóttir, norske trummisen Tomas Strönen, estländska pianisten Britta Virves och svenske saxofonisten Joakim Milder, som också leder Norrbotten Big Band.

Som extranummer spelade man en komposition av den svenske saxofonisten Börje Fredriksson, som både Milder och Stenson har ett långvarigt förhållande till, dels ingår båda i gruppen Sister Majs Blouse som enbart spelar Fredrikssonkompositioner, dels spelade Bobo Stenson i Fredrikssons grupp redan i slutet av 1960-talet.

Jag vet inte hur Bobo Stensons förhållande till målarkonsten är, men jag tycker att han är den musiker i Sverige vars uttryck ligger närmast måleriet.

Han prövar en melodislinga på flera olika sätt, han kan färglägga genom att sätta en klang som följs av flera, liknande, men aldrig likadana. Ofta använder han korta penseldrag, gör en paus, och går på det igen, ibland dröjande, ibland hittar han ett långt penseldrag som fungerar.

Han blandar kända och okända klanger med korta och lite längre löpningar över klaviaturen. Han behöver inte söka i pianots inre för att hitta sitt eget. Och nå ut till mitt. Han är helt inne i musiken, men det är inga stora gester. Han skakar huvudet när han är på väg in i musikens kärna. En gång har jag sett honom resa sig och spela, men det var länge sedan nu.

Som musiker har han stor integritet. Trots hans stora skicklighet finns inte tillstymmelse till uppvisning i hans spel, allt ser ut att komma inifrån. Det känns som om du kan kika in i hans musik, för den har knappt någon yta. Han hittar hela tiden klanger som gräver djupt i ljudbilden.

Det är musik som påverkar mig men det är alltid svårt att beskriva hur denna påverkan går till. I hans trio, med Anders Jormin på kontrabas och Jon Fält på trummor, väljer man kompositioner med omsorg och med dessa vann trion utmärkelsen Gyllene Skivan för förra årets bästa jazzalbum. På Fasching denna jubileumskväll är det andra som skrivit direkt för Stenson. Men det verkar vara en utmaning han gillar.

Norrbotten Big Band är ju ett väldigt kompetent band med uttrycksfulla egna solister. Och flera av dem får också tillfälle att gå fram till solomikrofonen. Det kändes bra att allt inte enbart handlade om Bobo Stenson denna kväll utan att han fick komma in i handlingen i valda delar, att han fick en plattform att stå på.

Norrbotten Big Band, under ledning av Joakim Milder, är en imponerande och sammansvetsad enhet. De blir inbjudna och de bjuder själva in prominenta gäster som får dela deras arrangemang och deras engagemang i musiken de spelar.

Det finns många fina blåsare, Dan Johansson bland trumpetarna, Karin Hammar bland trombonisterna och Robert Nordmark bland saxofonisterna, för att nämna några av kvällens solister. Men själv blev jag mest imponerad av det komp som NBB består av. Trummisen Sebastian Ågren är ingen traditionell storbandstrummis, han driver på med mer varierat trumspel, vilket jag tycker fungerar fantastiskt bra. Även kontrabasisten Petter Olofsson är en nyanserad pådrivare, som också hade några riktigt fina solon.

Det blev en lång kväll på Fasching, längre än vanligt. Men det var det ingen i publiken som protesterade, snarare tvärtom. Mellan låtarna pratade Joakim Milder på sitt vanliga pedagogiska, lite småroliga sätt. Och så fick kompositörerna förklara sitt förhållande till jubilaren, det blev många lovord. Tomas Strönen nämnde att Bobo Stenson var en av inspiratörerna när han valde jazzen och att albumet ”Underwear” från 1971 ofta gick på skivtallriken i hans ungdom. Här spelade Bobo Stenson i en trio med basisten Arild Andersen och trummisen Jon Christensen.

Jag gick hem och plockade fram den ur skivhyllan och fick lyssna på fantastisk musik av musiker som kom att betyda enormt mycket för den nordiska, ja, den europeiska jazzen. För Bobo Stenson fortsatte det med gruppen ”Rena Rama” vars första inspelning gjordes 1973 och som sedan levde i 20 år. Där kamperade han ihop med bland annat basisten Palle Danielsson, som han sedan kom att fortsätta spela ihop med i Charles Lloyds europeiska kvartett. Bland företrädarna på pianostolen i Lloyds kvartett kan nämnas Keith Jarrett och Michel Petrucciani. Så Charles Lloyd väljer inte vem som helst till sin grupp.

En annan grupp, där Palle Danielsson också ingår, och som fortfarande spelar ihop då och då är Sister Majs Blouse, en konstellation som givit ut tre album under 25 år och som bara spelar kompositioner av Börje Fredriksson. Bobo Stenson har också varit med på enstaka album som blivit svenska klassiker som Bernt Rosengrens ”Note from the Underground” från 1973 och Putte Wickmans ”Happy New Year” från samma år. 2005 återknöt han banden med den friare jazzen han spelade i början i Västerås när han gästspelade i Skånegruppen ”Plunge”. I slutet av 1990-talet spelade han också i Tomasz Stankos grupp, även då tillsammans med Palle Danielsson.

Men hans största skötebarn är den egna trion, som han haft i över 30 år. Basisten Anders Jormin har funnits med hela tiden medan trummisarna skiftat. 1987 hette han Rune Carlsson. Sen kom Jon Christensen, som spelade med Stenson redan 1971, in i bilden och spelade länge trummor i gruppen. Men mästertrummisen Paul Motian har också suttit bakom trummorna i trion.

Sedan 2007 är det Jon Fält som spelar trummor och han har till en del ändrat karaktären på gruppens framtoning. Fortfarande är valet av musik väldigt viktig och den processen får ta lång tid innan man bestämmer sig. Numera handlar det om kompositörer från olika områden, klassisk och världsmusik blandas med jazz och egna kompositioner. Trion har hittills inte haft något tema att samlas kring vid inspelningarna. Men det tycker jag inte gör någonting, det är ändå deras spelsätt som håller ihop albumen. Och det är alltid andlöst spännande att lyssna till trion, särskilt live.

Men denna fredagskväll var det som pianosolist i ett storband som Bobo Stenson framträdde. Men det blir ingen större skillnad, han spelar alltid på samma sätt. Som ändå aldrig är detsamma.

Godot på Dramaten – en föreställning vi väntat på

27 Okt

Förra året såg jag Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” på Östgötateatern. Häromdagen såg jag samma pjäs på Dramatens lilla scen.

Det är intressant att se hur föreställningar av samma pjäs kan skilja sig åt, även när författaren kräver att hans minsta manusvink ska följas.

Jag kan konstatera att samspelet mellan Estragon (Gogo) och Vladimir (Didi) har återuppstått i föreställningen på Dramaten. På Östgötateatern var eftersmaken att de oftare var osams än sams, i regissören Karl Dunérs föreställning på Dramaten var tonen mildare och Jonas Karlsson och Johan Ulveson i rollerna kändes i grunden ha ett kärleksfullt förhållande.

På Östgötateatern upplevde jag dessutom att Pozzo och Lucky nästan tog över föreställningen helt, här var Didi och Gogo tillbaka som huvudpersoner.

På Dramaten har Karl Dunér, som också stod för scenografin, framställt en nästan schematisk scenbild, där man inte kan ta ögonen från det taniga trädet. Där finns också stenen som Jonas Karlsson så ofta sätter sig på och kullen som sträcker sig över hela scenen. Det är enkelt men otroligt verkningsfullt, särskilt som Torkel Blomkvists ljussättning har en speciell svagt blå färgton. Scenbilden sitter kvar i minnet i lika hög grad som spelet, lika karg som konversationen mellan Didi och Gogo.

Pjäsen beskriver stillaståendet, att inte komma någon vart, som samtidigt är en frihet i stunden. En frihet kopplad till en oförmåga att utnyttja den. Didi och Gogo kommer inte i väg, bundna av väntan på Godot. Som så ofta hos Beckett är personerna bundna, man ligger i sängar, sitter i rullstolar eller soptunnor, eller som här en evig väntan på någon som aldrig kommer. Okänt varför, som Lucky upprepar i sin monolog, eftersom vi inte får någon bakgrund.

Jag tycker som sagt att samspelet fungerar alldeles utmärkt mellan Jonas Karlsson och Johan Ulveson, att de hör ihop accentueras också av att Estragon och Vladimir delar på kläderna på så sätt att byxorna till den enes kavaj sitter på den andre. Och vice versa.

Johan Ulveson är den lite jönsigare av de två, hjulbent går han omkring medan Jonas Karlsson sitter på stenen. Det är ju egentligen inte mycket till spel men jag tycker att de tar till vara alla små hyss som finns i dessa ickeroller. Karl Dunér har också lagt in diskreta blinkningar till farsfilmens hjältar.

Torkel Pettersson som slavdrivaren Pozzo har en auktoritär utstrålning men känns samtidigt som en tragisk figur. Hans slav Lucky spelas på ett övertygande sätt av Per Svensson. Jag har aldrig sett Luckys monolog framföras på ett så övertygande sätt. I vissa uppsättningar har monologen fått tungvrickningsfart, den har blivit ett uppvisningsnummer. När Per Svensson tar sig an monologen uppfattar man nyanser i allt det för publiken obegripliga, det känns som om han menar något med vad han säger.

Didis och Gogos samtalsämnen, även deras lekar för den delen, ebbar alltid ut, ofta mitt i en diskussion. Det finns inget mer att säga för stunden. Men ämnet återkommer, akterna har på det sättet stora likheter.

Ibland kan jag få för mig att jag överhör en A-lagsbänk, ibland små barn som ömsom käbblar, ömsom kramas.

De här människorna har inget förflutet, ingen framtid, nuet är det enda. Som om de var idealtyper för en mindfulnessterapeut.

I andra akten, som enligt manus utspelar sig dagen efter den första, har det kala trädet från den första akten fått några löv. Det antyder att det gått mycket längre tid än denna natt, att spelet pågått varje dag i långliga tider, att tiden är oväsentlig. För Didi och Gogo lever ju i nuet. Kanske är det det som är lyckan. Det är då vi är fria.

Som sagt, pjäsen är som en vattensamling utan utlopp. Där ytligt sett inget rör sig, inget sker. Men det finns alltid rörelse i stillaståendet, det är bara att genomlysa det. Filmregissören Roy Andersson gillar inte historier med början och slut för att historier krymper fantasin, har en början och ett slut som handlingen måste förhålla sig till. För mig verkar det som om Beckett har en liknande syn på konstnärlig verksamhet.

Pjäsen är fylld av icke-handlingar. Men ändå fastnar den alltid i mitt huvud. Och tankarna flödar. Och dessa tankar leder aldrig till något entydigt, det blir olika resultat varje gång. Godot dyker aldrig upp. Däremot dyker det då och då upp pärlor till föreställningar som den på Dramatens lilla scen.

Selma och Västanå – ett oslagbart par

24 Okt

I somras såg jag Västanå Teaters uppsättning av Eddan i Berättarladan i Sunne. Västanå har ju ett spelsätt som är unikt för teater i Sverige. Med musiken som grund för man handlingen framåt med hjälp av dans och rörelse, även i de rena dialogscenerna finns ofta musiken i bakgrunden. Ett annat kännetecken är de fantastiska dräkterna som skapas av Inger Hallström Stinnerbom, ett inslag som också är helt unikt för Sverige.

Detta spelsätt har visat sig passa berättelser av värmlandsförfattaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf förträffligt. I Berättarladan vid Rottnerosparken i Sunne har den ena romanen av Selma Lagerlöf efter den andra översatts till detta spelsätt, som utvecklats i första hand av Leif Stinnerbom. Där har publiken kunnat se Nils Holgersson, En herrgårdssägen, Bannlyst, Kejsaren av Portugallien, Herr Arnes Penningar, Gösta Berlings Saga, Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.

I årets uppsättning hade man som sagt gått ifrån Lagerlöf och valt att översätta sagoeposet Eddan till teaterscenen.

Det blev en föreställning som är ordkargare än någon annan jag sett i Berättarladan. Här handlade det mera om att läsa av skådespelarnas miner och gester. Men dansen, rörelsen, kostymerna och musiken stod som vanligt för inramningen, ja, för översättningen av Eddan till teatern betydde allt detta mer än vanligt.

Gudarna, jättarna och nornorna myllrade på scenen, Eddan i koncentrat på tre timmar, inklusive matpaus. Myllret av personer och alla sidospår gjorde det svårt att hitta någon att följa, att tjusas eller förskräckas av. Det var mer ett konstaterandets teater, manifesterat av Hanna Kulle som Völvan. Därför betydde spelsättet mer än vanligt, mer än när man gestaltat Selma Lagerlöfs berättelser på samma scen.

Musiken, väldigt skickligt och följsamt framförd av Niklas Bertilsson, Thomas Eriksson, Anna Karlsson, Anna Möller och kapellmästaren Sophia Stinnerbom, var mer varierad än vanligt, vilket jag tycker att den vann på. Danserna var mer vågade, men samtidigt mer precisa än någonsin, tajmingen var perfekt. Och maskerna gav oss i publiken möjlighet att förundras. Här dök den fruktade Fenrisulvens tryne upp, och Midgårdsormen ringlade sig framför våra ögon. Det var ett skådespel för ögat mer än för spänningen.

Om man upplevde föreställningen på detta sätt, som en kostym- och dansföreställning med musiken som grund, var den bländande.

Men så var det det där med gestaltningen, replikskiftena, vårt engagemang i personernas öden, det som oftast bidrar till stor teater. Denna del av upplevelsen var mer försummad än den brukar vara. Men det verkar som om regissör Stinnerbom varit medveten om det och därför tagit i extra när det gäller musik, rörelse, masker och kläder.

Man har spelat både Shakespeare och Ibsen i Berättarladan. Och härom året överförde man också Molières pjäs ”Misantropen” till sitt spelsätt, men den hade svårt att lyftapå scenen.

Så jag konstaterar att Selma Lagerlöfs författarskap är det som ger ett extra lyft till spelsättet, blandningen av det konkreta och det abstrakta, av människoöden och ingripanden från makterna. I hennes berättelser finns alltid någon för publiken att engagera sig i samtidigt som det händer mycket i det fördolda som kan uttryckas med musik och dans.

Det verkar också som om Västanå Teater insett detta och lämnar inför nästa sommar experimenten med att spela andra författare. Med premiär midsommardagen kommer man hela sommaren att spela Selma Lagerlöfs ”Körkarlen”. Och innan dess, under oktober i år och mars nästa år spelas Selma Lagerlöfs berättelse ”Bortbytingen” som skolföreställning.

Och under december spelar man något man kallar ”Västanå jul” där berättelser ur Gösta Berlings Saga gestaltat med skådespel och dans varvas med musik. Gösta Berling är för mig en höjdpunkt för det spelsätt Västanå Teater har och den har också satts upp två gånger av teatern.

Det kanske finns något specifikt värmländskt, något jordiskt kärleksfullt blandat med något övernaturligt, som håller ihop landskapet. Och som också binder ihop Västanå Teater med Selma Lagerlöf.

Må ”Selma i Berättarladan” bli melodin (och dansen) även i fortsättningen. Hennes berättelser räcker många år än.

Patrik Boman har plöjt en egen fåra

22 Okt

Och under alltihopa lyser Patrik Boman. Det är lätt att travestera Povel Ramel när man ska beskriva den fine basistens senaste skapelse ”Ambivalent”. Han håller sig längst bak på scenen, men därifrån vandrar han så tungt att det inte finns en chans för hans medmusiker att gå vilse.

Det är också han som skrivit den musik bandet framför. Patrik Boman har som kompositör och arrangör en egen fåra i svensk jazz. Den ligger långt ifrån avantgardet och det experimentella, närmare det som varit. Det är lite souligt, lite bluesigt och jag tror Art Blakey ler i sin himmel när han hör musiken.

Det handlar om klart utmejslade slingor som bandet förankrar hos publiken, ofta genom att blåsarna spelar unisont. Slingorna återkommer sedan under solorundan som diskreta bakgrunder. Det är musik som står stadigt i jazzens rötter och som inga stormar kan välta.

Det är ingen musik som upprör eller förargar, snarare stryker den medhårs. Och det svänger bra när kompet drar i gång. Soloinsatserna är i samma anda. Gitarristen Max Schultz hänger på tonerna. Pianisten Carl Orrje och trombonisten Hampus Adami är också med på tåget. Den enda som bryter av, som oroar lite, är altsaxofonisten Johan Hörlén med sitt mer uppbrutna sätt att spela solo.

På det album som gruppen gav ut 2017 var det Amanda Sedgwick som spelade altsax och hon har en mer flytande spelstil. Kanske behövs det lite mer oro, kanske hade det varit bättre med en svängigare saxofonist. I det stora hela spelar det ingen roll.

I denna form av jazz betyder kompet mycket för att få musiken att nå ut och här fanns under konserten, förutom Patrik Boman, Per Ekdahl på trummor. Det var första gången han uppträdde i denna konstellation. Men det är konstigt, sånt märks nästan aldrig när det gäller jazzmusik.

Patrik Boman ledde tidigare ett band han kallade ”Seven Piece Machine”. Dagens band ”Ambivalent” går i samma stil. Ordet ambivalent kan stå för tvehågsen eller vankelmodig. Men det är så långt från upplevelsen av bandet man kan komma.

Konserten på Plugged Records i Gamla Stan var den fjärde och sista jag besökte under Stockholms jazzvecka. Alla dessa konserter har varit utsålda. Så nu har vi väl ett år av gles publik framför oss innan lokalerna fylls igen. Eller….

John McLaughlin & The 4th Dimension har fastnat i formen

21 Okt

Jag har bara lyssnat sporadiskt på gitarristen John McLaughlin efter det att fusiongruppen ”Mahavishnu Orchestra” slutade sina dagar. Jag har alla album gruppen producerade i hyllan och var fascinerad av deras musik.

Men jag såg aldrig gruppen på scen så när jag nu under Stockholms Jazzdagar hade chansen att få se legendaren McLaughlin live så tog jag den.

Nu heter hans grupp ”The 4th Dimension” och de spelade på Lilla Cirkus scen inför en fullsatt och redan från början entusiastisk salong.

Det var maskulin, muskulös musik som exekverades. Musikerna såg ut att ha kul på scenen, de gav varandra menande blickar, stöttade och log åt varandras hyss.

Vi i publiken fick oss till livs låtar ur McLaughlins förflutna, från tiden med ”Mahavishnu Orchestra” och hans efterföljande grupp ”Shakti”.

Men jag upplever inte att det finns samma fokus i musiken som då. Jag kommer på mig själv med att undra vad ”4th Dimension” har för mål med sin musik, förutom att visa upp sin skicklighet för publiken.

För det är skickliga musiker, John McLaughlin (gitarr) och Etienne Mbappe (elbas) är ekvilibrister på sina instrument och Gary Husband (keyboard och trummor) och Ranjit Barot (trummor) kommer inte långt efter.

Det är en musik som görs till synes utan ansträngning, man behöver inte jobba för resultatet. Eller rättare sagt, man jobbar hårt men inte för att finna nya vägar utan mera för att ge publiken precis det som man kommit dit för att få höra. Och det verkar fungera av publikjublet att döma. Någon slags jazz(fusion)musikens populism.

Jag, som inte lyssnat på McLaughlin sedan Mahavishnus dagar, tycker att meningen med musiken, dess själ, har gått förlorad någonstans på vägen. Det östes på friskt även hos denna orkester. Men där upplevde jag att det fanns ett genuint intresse för ljudbilden, att väga olika storheter i musiken mot varandra, att stanna upp och tänka innan man går vidare.

Kort sagt, det var mera nyanserat än det jag nu fick lyssna till.

Visst fanns det ekvilibrism även då, men jag upplevde den som delar av något större, medel för att nå ett mål.

I ”The 4th Dimension” målas det med breda penseldrag. Att stanna upp i steget och se sig omkring är inte att tänka på.

Annars finns det en ytlig likhet mellan ”Mahavishnu Orchestra” och ”The 4th Dimension” i sättningen med gitarr, keyboard, elbas och samma typ av febril hårtslående trummis.

Kanske handlar det om att bandet fastnat i formen och låtit den vara styrande för musiken, och inte målet som fanns där från början. John McLaughlins guru Sri Chinmoy hade ”strävan” som ett nyckelord i alla livets dimensioner. Jag ser ganska nöjda och mätta, om än skickliga, musiker på scenen. på något sätt känns det som om John McLaughlins musik tappat sin andlighet, blivit mera världslig, mera krass.

Hur som helst, det som jag upplevde som häftigt med ”Mahavishnu Orchestra” känns numera mekaniskt.

John McLaughlin kastar ur sig sina intervallöpningar och det känns mitt i ekvislibrismen lite slentrianmässigt. Han har gjort det så många gånger att han inte behöver anstränga sig, inte hitta på något nytt.

Och bakom honom finns den skicklige basisten Etienne Mbappe. Jag tycker verkligen att han är skicklig, har ett väldigt driv som skjuter musiken framför sig. Keyboardisten Gary Husband kan man vila i ibland, när han spelar en ton i taget, men när han går över till trummorna är det duell på gång, duell med den andra trummisen Ranjit Barot.

Det blev mer och mer trumsolo ju längre konserten pågick och det är det instrument som är svårast att spela solo på utan att det blir fråga om enbart uppvisning.

Men publiken verkade få vad de ville ha.

Själv gick jag hem och satte på albumet ”Extrapolation”, John McLaughlins första i eget namn, och lyssnade till hur det skulle kunna låta.

Isabella Lundgren kramar Bob Dylan för hårt

20 Okt

Kärlek till Bob Dylan och hans sånger är en sak, att översätta dem till ett jazzidiom är en helt annan.

Det finns lyckade exempel. Keith Jarrett använde sig tidigt av låten ”My Back Pages” när han spelade in albumet ”Somewhere Before” med strålande resultat.

Senare har svenske gitarristen Andreas Hourdakis gjort samma låt och många fler på en LP med enbart Dylankompositioner. Och det låter på det hela taget väldigt bra.

På Jarretts och Hourdakis inspelningar är det melodierna som står i centrum, texterna har ingen plats. När sångerskan Isabella Lundgren på onsdagskvällen på Södra Teatern tog sig an Dylans sånger hade hon och bandet också Dylans poesi att förhålla sig till, inte bara melodin.

Södra Teatern var fullsatt och programmet var genomarbetat in i minsta detalj, såväl musiken som mellansnacket. Att Isabella Lundgren har en genuin kärlek till Bob Dylan och hans poesi, det gick inte att ta miste på. Det gör också att hon tar i allt vad hon har för att göra sångerna rättvisa. Hon nästan bokstaverade sig igenom flera av låtarna, så vi inte skulle missa ett enda ord hon sjöng. Och mellan sångerna förklarade hon hur hon tolkade Dylan, vad hon trodde att han menade med orden.

Hon hade ett band bakom sig med idel ypperliga (jazz)musiker. Först och främst en trio bestående av Calle Bagge på piano, Niklas Fernqvist på kontrabas och Daniel Fredriksson på trummor. Dessutom gästade Johan Lindström på pedalsteel och gitarr och Daniel Migdal på fiol. Självklart låter då allt väldigt kompetent.

Men som sagt, jazzsång och solospel är inte det första man kommer att tänka på när det gäller Dylan. Trots det lyckas Isabella Lundgren skapa magi när hon ställdes ensam med Johan Lindströms gitarr i ”It´s All Right Ma (I´m only bleeding)”.

Sången innehåller så många ord att det inte går att bokstavera dem, man måste mera nästan spotta dem ur sig. Det gjorde att Isabella Lundgren fick nyansera sin klara artikulerade sång, vilket jag gillade. Hon hann inte tänka så mycket utan det lät mera naturligt. Och vid sidan och bakom henne rider Lindströms gitarr på ett fantastiskt uttrycksfullt sätt.

Denna tolkning var kongenial. I den omvända kärlekslåten ”It ain´t me babe” fungerar arrangemanget också bra.

Men i övriga sånger, bland annat ”Blowing in the wind”, ”The times they are a-changing”, ”Forever young”, ”Lay down your weary tune”, ”Trouble”, ”You´re gonna make me lonesome when you go” och ”Ring them bells” tycker jag att försöken att dramatisera sångerna gör dem överlastade, det känns inte naturligt.

Här fanns en väldigt bra sångerska och ett lika kompetent band, men för mina öron höll inte den bärande idén när det gäller arrangemangen.

Men han är heller inte lätt att ha att göra med, Bob Dylan och hans sånger. Det var kanske därför vi inte fick höra en enda Dylanlåt när Magnus Carlsson och Moon Ray Quintet spelade i Dansens Hus på måndagskvällen. Här satt jazzarrangemangen av pop- och rocklåtar som en smäck.

Bob Dylan har alltid varit en undflyende musiker och poet. Och han arrangerar ju också om sin egen musik från gång till annan. Så kanske var Isabella Lundgrens och bandets kväll på Södra Teatern i alla fall i hans anda. Men den var i alla fall inte riktigt i min.

Starkt rakt igenom med Magnus Carlsson och The Moon Ray Quintet

16 Okt

Starka låtar, ännu starkare arrangemang. Starka musiker, ändå starkare soloinsatser. Och sist men inte minst, en stark sångare med en unik röst.

Självklart var det en njutning att lyssna till Magnus Carlsson & The Moon Ray Quintet på Dansens Hus under måndagskvällen.

För tio år sedan förde Kjell Andersson på EMI samman Weeping Willows sångare Magnus Carlsson med fem fina jazzmusiker och tycke uppstod. Magnus Carlsson hade vid den tiden tröttnat på sången och artistlivet och hade nästan bestämt sig för att sluta. Det nya projektet blev en återstart för glädjen att sjunga och entusiasmen återvände.

Så trots att turnén som bandet gav sig ut på kanske inte alltid åhördes av så många människor så var glädjen i musiken och artisteriet tillbaka.

Två album i snabb följd blev det också. Bandet valde ut pop- och rocklåtar som man gillade och arrangerade dessa för en jazzkvintett.

Nu, efter tio år, samlas man igen och spelar dessa tio år gamla arrangemang på kompositionerna. Och det håller än, det känns som en tidlös kombination, låtarna och detta band. I deras katalog samsas Nick Drake och Nick Cave med José Feliciano och The Doors.

Arrangemangen är i många fall lysande och bidrar i högsta grad till att det svänger enormt när det ska svänga och blir väldigt stämningsfullt när texterna så kräver.

Blåsarna Goran Kajfes (trumpet) och Per Ruskträsk Johansson (saxofon) står för både blåsarrangemang och ett fullfjädrat ensemblespel. Dessutom står de för inspirerat solospel och särskilt Ruskträsk får briljera. Briljant i sitt sätt att sätta tonen för låtarna är också Calle Bagge bakom pianot. I samma andetag vill jag nämna Lars Skoglund bakom trummorna som i nästan lika hög grad sätter agendan för musiken.

Peter Forss på kontra- och elbas kompletterar kvintetten på ett fint sätt.

På kvintettens första album medverkade en del gäster, varav Robert Östlund på elgitarr och orgel var en. Han var också gäst denna kväll på Dansens Hus och bidrog med fina soloinsatser och bakgrundsstämningar.

Magnus Carlssons sätt att sjunga är ju inte vad man i dagligt tal kallar jazzsång. Vi vet från Weeping Willows att han har en unik röst, lätt igenkännbar, med en lyster som gör att han fått representera vemodet i den svenska sångarvärlden.

I ett jazzsammanhang, där instrumenten tar mycket av uppmärksamheten, handlar det om att i ögonblicket ta tillvara essensen i låtarna, att föra ut de ofta sparsmakade texterna. Och vi i publiken hör vartenda ord tydligt, utan att Magnus Carlsson gör avkall på sitt vanliga sätt att sjunga. Resten överlåter han till de sex musikerna.

Om de flesta låtarna är hämtade från rock- och popvärlden, i vilken för resten Magnus Carlsson är uppväxt, så fanns några med jazzanknytning. En komposition av Les McCann, den enda bandet spelade som inte fanns med på något av albumen, och en rykande version av Mose Allisons ”If you live”. Och som avslutning sjöng Magnus Carlsson den första jazzlåt han fastnade för, De Lange och Van Heusens ”Deep in a dream”. Magnus Carlssons pappa hade den på skiva med Chet Baker.

Jag tyckte det hände något med sången när han sjöng ”Deep in a dream”. Den drog sig mot jazzsången men inte tillräckligt mycket för att hamna i facket där alla andra jazzsångare finns. Det var mera känslan i sången som förändrades.

Så nästa projekt borde följaktligen bli att bandet går in i studion och väljer ut ett antal jazzstandards och gör dem på Magnus Carlssons sätt.

Så har man också en större och mer varierad repertoar till nästa gång man åker på turné.