Arkiv | januari, 2020

Sigurdardottir och Schultz gnistrar och glimmar

29 Jan

Det började som ett duoprojekt när pianisten Anna Gréta Sigurdardóttir och gitarristen Max Schultz fann varandra. Men allt eftersom deras komponerande framskred så kände de att det behövdes något mer för att göra musiken full rättvisa, vilket ledde till att de tog in andra instrument i projektet.

Och så här med facit i hand, ett nytt album och den konsert på Fasching som jag bevistade i tisdags, så tycker jag att de gjorde helt rätt.

Två av kompositionerna, en i varje set, spelade de på duo och det lät väldigt fint. Men i övriga låtar fick resten av musikerna på scenen delta, Joakim Milder på tenor- och sopransaxofon, Christian Spering på kontrabas och Magnus Gran på trummor, och det tycker jag gav ett mervärde till musiken.

Jazzen har efter bebop- och hardboperan gått in i en era där konsten att etablera en egen ljudbild betyder nästan lika mycket som musikernas skicklighet.

I det här fallet står melodierna, ofta vackra och lite vemodiga, i centrum, alla skrivna av antingen Sigurdadóttir eller Schultz, eller båda tillsammans. Och alla instrument, möjligen undantaget trummorna, är med och ornamenterar melodin. Ibland rör sig gitarr, piano och sax tillsammans, spelar samma toner samtidigt, ibland går de i varandras fotspår och ibland rör de sig runt varandra ständigt på vandring framåt.

Jag får upp likande ljudbilder i mitt minne, ett album med Keith Jarrett och Gary Burton, där piano, vibrafon och gitarr rör sig runt varandra på ett liknande sätt och ett album med Modern Jazz Quartet där MJQ spelar tillsammans med gitarristen Laurindo de Almeida, där gitarren spelar en liknande roll som Schultz nylonsträngade gitarr gör i detta sammanhang.

Utan några jämförelser i övrigt, någonstans mellan dessa ligger Sigurdardóttirs och Schultz ljudbild.

Anna Gréta Sigurdardóttirs porlande pianospel gifter sig, för att låna en populär term från matlagningen, väldigt fint med Schultz precisa gitarrtoner. Det är för resten en fröjd att höra Max Schultz i ett sammanhang man inte är van vid. Här får solospelandet stå tillbaka för ett vindlande, lyriskt samspel och de enda egentliga soloinsatserna stod Joakim Milder för på sopransaxofonen. Han visade att man inte behöver spela en massa toner för att få uppmärksamhet, han lägger i stället in så mycket i varje ton att det ibland nästan blir smärtsamt. Ibland bidrar Christians Sperings bas till det melodiska, ibland håller han sig, liksom Magnus Grans trummor, lite i bakgrunden, men hela tiden i samklang med de övriga.

Det mesta under konserten var melodiskt och ganska återhållet, men så i andra avdelningen kom ett utbrott där allt det uppdämda fick värka ut, innan allt återgick till den melodiska ordningen.

Det här är musik som gnistrar och glimmar, en överraskande pärla på en jazzhimmel som visar upp alltfler egensinniga stjärnbilder.

Daniel Karlsson Trio – tre som blir ett

24 Jan

Den klassiska pianotrion domineras av pianisten och kontrabas och trummor ger understöd. I Sverige var det bland annat Esbjörn Svensson som ändrade på det. Och ESTs sound föll hela världen på läppen. Därför ligger det nära till hands att ta efter för dagens svenska triokonstellationer.

Men då känner man de svenska pianisterna dåligt. För några månader sedan lyssnade jag till Jacob Karlsson Trio med ett eget sound som hade en del inslag av elektronisk. Och så under onsdagskvällen på Fasching intog Daniel Karlsson Trio scenen, också den med ett eget sound där alla instrumenten bidrar i stort sett lika mycket till ljudbilden.

Daniel Karlsson behärskar pianot till fullo, jag skulle vilja påstå att pianot ibland upphör att vara ett piano och blir en del av Daniel.

Likaså att trion upphör att vara en trio och mera blir en röst, en enhet. Med en populär fras skulle man kunna säga att trions sound blir mer än dess enskilda delar.

Daniel Karlsson bor på Runmarö i den stockholmska skärgården, kanske är det därför jag upplever att han beskriver landskap, väder och vind med tangenterna. Han kan spela många enskilda toner på väldigt kort tid vilket ger en vision av att han målar sina motiv med breda penseldrag, det blir ett mustigt sound som förs med skärgårdsvindarna ut till oss i den i stort sett fullsatta lokalen. Och han kryddar sitt pianospel med elektroniska effekter som han smyger in allt mer ju längre kvällen lider. Vi kunde höra hur det blåste upp och vattnet krusade sig. Men dessa effekter tog aldrig överhanden.

Christian Spering är med kontrabasen hela tiden med och bygger stämningar. Han kan bara genom att upprepa en ton med samma intervall färga en lång passage. I den här trion är han mera medspelare än kompare och han visar att kontrabasen kan vara ett ensembleinstrument jämställt med pianot. Han kryddade också sitt basspel med stråken, som han sparsmakat hanterade.

Bakom trummorna satt en lyhörd Fredrik Rundqvist. Även trummorna blir i det här sammanhanget mera en del i samspelet än ett instrument som ska hålla takten. Dessutom kan man i hans ansikte avläsa musikens slingrande gång. Han kryddar sitt spel med hängande minicymbaler och gonggongar. Han använder dem bara när det är motiverat vilket ger musiken ett mervärde.

Jag sitter så till att jag ofta bara ser Daniel Karlssons ostyriga hår när han böjer sig ned över tangenterna. Men musiken känns inte ostyrig trots att den har snabba skiftningar både i tempo och stämningar. Den har en övergripande struktur som ger den en enhetlighet var den än befinner sig.

Musik kan byggas utav glädje, men för att komma djupare så måste man lägga till en bit allvar i framförandet. Här är det också skärpta sinnen i alla musikens passager som gäller.

För fem år sedan hörde jag Daniel Karlssons grupp på Fasching och tyckte inte den levde upp till förväntningarna efter att ha fått Gyllene Skivan 2014 för albumet ”Fusion for Fish”. Denna gång lever trion upp till förväntningarna efter senaste albumet ”Fuse Number Eleven”. Och det med råge.

Om jazz, ekvilibrism och engagemang

16 Jan

Jazzen är en musikform som öppnar stora möjligheter för utövaren. Men den kräver också en del. Antar man inte utmaningarna hos jazzen så riskerar man att spänningen försvinner från musiken.

När man lär sig spela ett instrument handlar det ofta om att den analytiska delen av hjärnan får jobba, innan spelet sitter och alltmer övergår till den automatiska hjärnhalvan. Man blir allt skickligare på sitt instrument. Men vad händer sen, vad ska man göra med sin skicklighet?

Här tycker jag att jazzen öppnar möjligheter med sin inriktning på improvisation som en del av musiken. Här kan musikerna utmana sig själva. För att utrycka sig populärt, musikern får en chans att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Det ger också energi till spelet, energi som kommer av att du måste engagera dig fullt ut för att klara att nå ut till åhörarna. Om man då vänder på perspektivet uppstår frågan om man som åhörare kan märka om spelet går på rutin eller om musikern är engagerad och öppen för nya intryck?

Jag tror det.

Det är mina upplevelser under jazzdagarna i Stockholm som fick mig att fundera kring detta med spänning och energi i musiken. Mina funderingar har inte utgångspunkt i någon musikteoretisk grund, för det har jag ingen, utan i den personliga upplevelsen.

Funderingarna kommer sig främst av att jag var ganska besviken på storheterna som kom till jazzdagarna, ”Art Ensemble of Chicago” och ”John McLaughlin and the 4th Dimension”.

Jag vet att båda grupperna belönades med stående ovationer från publiken och det är just därför som mina funderingar uppstod, varför tyckte inte jag att det var ”bra jazz” när så många andra tyckte det. Eller var det deras långa musikaliska gärning applåderna gällde, för då kan jag instämma i dem.

Men just under jazzdagarna var det ingen av akterna berörde mig nämnvärt. Jag tyckte att musiken saknade spänning.

Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det hade olika orsaker.

När det gäller ”Art Ensemble of Chicago” så saknades den spänning som uppstår när olika instrumentalister inspirerar varandra, ger varandra draghjälp, och på så vis lyfter musiken till ett högre plan som de själva kanske inte visste fanns innan konserten.

I Dansens Hus spelade bandmedlemmarna i stort sett aldrig tillsammans, utan man delade upp musiken mellan sig. På det sättet förlorade man mycket av spänningen som ofta finns i jazzen. Och som denna musikform bygger på nästan lika mycket som improvisationen.

När det gäller John McLaughlin and the 4th Dimension så handlar det för mig om att musiken var mera uppvisning än spännande. John Mc Laughlin är ju en enastående gitarrist och kanske ligger det nära till hands att han utnyttjar sitt kunnande till något han tror att publiken vill höra i stället för att utgå från sig själv och sitt band. En populistisk form av jazz.

Jag är medveten om att det fanns kritiker som liknade hans sätt att spela på konserten med John Coltranes saxofon, men det var inte min upplevelse. Och jag är medveten om att merparten av publiken verkade nöjd, men jag tyckte faktiskt att konserten förlorade mer och mer av sin spänning, blev mer och mer uppvisning, ju mer trumslagarna släpptes lösa på sina instrument.

Men även McLaughlins spel kändes mer som uppvisning än genuin utlevelse.

Gitarren är ju ett instrument som ekvilibrister kan lockas briljera med.

Jag såg för några år sedan Ulf Wakenius (i en grupp tillsammans med röstkonstnären Youn Sun Nah och dragspelsekvilibristen Vincent Peirani) där min upplevelse var att mycket handlade om uppvisning. Jag beskrev det då som den mest fantastiska konsert jag upplevt som inte lyckades beröra mig.

En annan världsgitarrist, Bill Frisell, tycker jag nästan alltid är spännande att lyssna till. Men även han kan hamna i musikaliska sammanhang där den andhämtning, den sökande rytm, som hans gitarrspel ger uttryck för, hämmas. I det här fallet besökte han Fasching tillsammans med isländske basgitarristen Skúli Sverrisson. Det var också den senares musik som spelades. Med basgitarren och Sverrissons kompositioner täpptes alla andningshål till. Musiken tjocknade och även Frisells spel förlorade sin spänning.

Det är ju naturligtvis subjektivt vad som berör och inte (och hur man vill bli berörd) men det är också så att briljans förpliktigar, det gäller att använda den på ett sätt som öppnar musiken för publiken.

Jazz kan låta precis som man förväntat sig och på så sätt tillfredsställa sina lyssnare. Men för mig är jazz i sina bästa stunder ett äventyr, öppet för överraskningsmoment. När musikerna, med sin skicklighet som grund, ger sig ut på mer okända vatten. Eller som Blandaren myntade i sitt senaste nummer: ”Konst är det man inte kan. För kan man det så är det ingen konst”.

Ovanlig blandning med Torkel Rasmusson på Fasching

12 Jan

Han tar inte upp handen ur byxfickan när han sjunger, inte på hela konserten. I den andra handen håller han mikrofonen som han böjer sig över. Ju mer han tar i desto böjdare. Men hans röstresurser räcker ändå inte alltid till och ibland blir bandet honom övermäktigt.

Han är den 78-årige progglegendaren Torkel Rasmusson och spelningen på Fasching denna fredagskväll är någon slags releasekonsert för hans senaste album.

Någon slags, eftersom cdn har varit ute ett tag, men vinylen är nypressad.

Det är ett kompetent band som backar upp honom. Reine Fiske på gitarr, Sigge Krantz på bas, Lise-Lotte Norelius på trummor och så Fredrik Ljungkvist på saxar och klarinett. Bakom klaviaturen sitter Fredrik Swahn, som också står för arrangemangen.

De egna texter som Torkel Rasmusson sjunger går inte alltid fram i sin helhet, men historierna han berättar har ofta ett rikt bildspråk där ordspråk och kända uttryck återanvänds och det konkreta och symboler blandas friskt.

En gång i tiden, när han medverkade i Gunder Hägg och Blå Tåget, var han mera direkt i sitt tilltal. Då handlade det om klasskampen och om samhällets toppar som skor sig på andra.

Liksom fallet var med Blå Tåget har Torkel Rasmusson och bandet svårt att få början av låtarna att stämma, samma sak gäller med avslutningarna. Det tar ett tag innan han kommer in i det. Men sen rinner orden ur honom till det är dags för en avslutning, då låten ofta bara lite oordnat klingar av.

Och han är ju heller inte i första hand musiker, även om han på äkta gammaldags singer-songwriter-manér överraskande hivar upp ett munspel och river av ett solo i en av låtarna.

Det är roligt med dessa snidare från Blå Tåget, Tore Berger har ju gjort en liknande solokarriär som Torkel Rasmusson, de omger sig ofta med oerhört kompetenta musiker och dessa verkar gilla att spela med de äldre verserade herrarna, bestämda med hur de vill ha det men ger ändå frihet till musikerna. Det är intressant att så många jazzmusiker passerat revy på deras album.

Med på scenen fanns till exempel Fredrik Ljungkvist, en av våra mest ansedda jazzsaxofonister i den lite friare formen. Ju längre kvällen led desto mer inspirerad verkade han bli och han fick också till några häftiga solon mot slutet.

Ljungkvist har hoppat in i bandet i stället för Roland Keijser, en jazzveteran som hade nära förbindelser med proggen, och som avled under inspelningen av albumet.

Denna blandning av poetiska och berättande texter, framförda av långt ifrån durkdrivna sångare som skrivit både text och melodi, och ösig jazz känns främmande i dagens musiklandskap. Det kluvna i denna konstellation märks också på publiken där en del spänner öronen till det yttersta för att höra poetens ord medan andra dansar för fulla muggar och hyllar öset i musiken.

Själv tycker jag att den här kombinationen har en fräschör över sig som inte finns i den strömlinjeformade musik vi får oss till livs i dag. Skavankerna skyls inte över, retuscheras inte, utan får ligga kvar och sprida lite leenden mitt i texternas allvar.

Torkel Rasmusson är ju inte världens bästa sångare och ibland haltar framförandet men det hela är genuint på ett sätt som vi sällan upplever i dagens genomkommersialiserade musikvärld.

Genuint göteborgskt var också förbandet ”Togges”. Det består av Torgny Sjöstedt på sång, gitarr och låtskrivande, Göran Berg gitarrer, Jonny Wartel saxofon och Henrik Wartel trummor. Det var också Togges som, enligt min mening, stod för dagens bästa låt, ”Vem lägger ner Burgårdens bibliotek”, som utmynnade i en hyllning till Ordet, det fria ord som bär vår kultur. Och som Torkel Rasmusson använt sig av i sin aldrig sinande diktning.