Arkiv | film RSS feed for this section

Roy Anderssons oändliga universum

22 Nov

Liv är materia, energi. Och energi kan varken nyskapas eller försvinna, den kan bara omvandlas och byta form, ta sig andra uttryck.

Om det handlar en scen i Roy Anderssons senaste film ”Om det oändliga”, där en skolpojke läser upp termodynamikens första huvudsats.

Skolpojkens syster och han diskuterar den eviga energin, denna omvandling som förestår och hon kommer fram till att hon hellre vill bli en tomat än en potatis när den energi som utgör henne en gång ska omvandlas.

Men det är alla vardagliga och exceptionella situationer som uppstår medan vi väntar på att omvandlas som filmen handlar om. Roy Andersson blandar friskt mellan högt och lågt, dramatiska händelser och banaliteter.

Situationerna är säkert noga utvalda och han ger varje situation gott om tid.

Scenerna utspelar sig i en brun och grå färgskala som bidrar till att ge livet i hans universum samma dystra ton rakt igenom.

Alla scener startar och slutar utan att egentligen ha någon början eller något slut. Det är i linje med hans motsägelsefulla filosofi om att allt blir mycket mer spännande för åskådaren om det är statiskt, om filmen inte har någon handling. Roy Andersson sticker ju inte under stol med att han är väldigt inspirerad av målarkonsten. Alla bilder i filmen är också noggrant scenograferade och kameran står oftast still.

Scenerna beskriver episoder i livet, ofta nästan stillastående, som på en tavla. Det långsamma, dikterade talet, de sävliga, utstuderade rörelserna, allt bidrar samtidigt till en grundton av dysterhet.

Det är utifrån den dysterheten som det humoristiska kommer in i bilden. Vi kan se oss själva utifrån, lite karikerade, och le.

Ämnena för hans scener är eviga, de återkommer i film efter film, bara lite omvandlade i sin form. Här finns järnvägen och tåget, här finns Gud och religionen och här finns militarismen och kriget. Och här finns de tilltufsade gästerna på barer och restauranger.

Roy Andersson vänder hellre blickarna bakåt i tiden än tittar åt sidan eller framåt mot moderniteter som datorer och mobiltelefoner.

Saknas till stor del gör också kvinnorna och barnen, ja, yngre personer över huvud taget. Det är äldre män som dominerar, i samma ålder som han själv.

Jag är väldigt förtjust i hans sätt att göra film, ett sätt som han mejslat ut under många år av skapande och regisserande av reklamfilm.

Men nu, efter fyra filmer med samma formspråk, känns det inte lika fräscht, lika överraskande längre. Jag drar på munnen ibland (inte så ofta som jag önskat eller förväntat) men den ursprungliga spänningen, den ursprungliga energin, har försvunnit från filmen, vart den nu har tagit vägen?

Till nästa film kanske det är dags att omvandla energin till någon annan form. För Roy Andersson har fortfarande mycket kvar att säga.

”Joker” – en film för vår tid

19 Nov

Batman är en seriefigur med många filmer bakom sig, han är nästan en veteran på vita duken.

Men i den senaste av Batman-filmer är han bara med i en scen, och då som barnet Bruce Wayne. Det är när han för första gången möter sin kommande kanske största fiende, Jokern.

För det är om ”Joker” som filmen med samma namn handlar. Och här har serietidningsnostalgin kastats all världens väg. Jokern, eller Arthur Fleck som han heter i filmen, ruskar av sig trycksvärtan och kliver rakt ut i dagens verklighet, rakt ut på gatan. Där trakasseras och misshandlas han, men slår tillbaka med full kraft när han av en tillfällighet blir begåvad med en revolver. Den ställer till det för honom i hans arbete som clown och han använder den senare som en reaktion på upplevda oförrätter.

Filmen har rötter tillbaka i det feodala, då Arthurs mamma var hemhjälp hos en av stadens rika män, Thomas Wayne, när hon blev med barn. Och den har förgreningar till dagens skol- eller arbetsplatsskjutningar, där den ensamma människan bygger upp aggressioner som får ett våldsamt utlopp.

Arthur bor hemma hos sin mamma Penny och deras trygghet är en pratshow på teve och då särskilt programvärden Murray Franklin. De tittar alltid på Murray och ser honom som sin vän. Med dagens termer skulle man kunna säga att de är Murrays följare.

Samma fenomen minns jag från min mormor när hon blev ensam på ålderns höst. När vi besökte henne relaterade hon till vad Karl-Axel Sjöblom, Karin Falck eller någon annan programvärd i kaféprogrammet ”Halv Sju”, hade sagt, som om det var med henne personligen de pratat. De hade blivit hennes kanske enda verkliga vänner.

Så när Arthur tycker att Murray sviker honom så svävar Murray, ovetandes, i stor fara.

Arthur förstår inte det samhälle som, på grund av nedskärningar, tar ifrån honom hans socialsekreterare och hans mediciner. I slutet av filmen, när alla våldshandlingar är begångna, klagar han över att samhället blivit så kallt, att människor inte är snälla mot varandra. Vi har sett den reaktionen förut hos missförstådda personer på film. Jag tänker främst på William Foster, spelad av Michael Douglas, i filmen ”Falling Down”. Där lämnar han sin bil som står stilla i en oändlig kö och ger sig ut på en våldsodyssé, utan att egentligen mena det, utan att förstå vad han gör för fel.

Jag har sett många gangsterfilmer där skjutningarna inte berör nämnvärt, där de ingår i fiktionen, i den gängse bilden av ett gangsterkrig. Det är ofta mer allmänna skjutningar.

I ”Joker” är skjutningarna väldigt personliga, med individuella motiv, precis som i Malmö, Göteborg eller Stockholm just nu, i dag. Det är skjutningar som berör, som känns på riktigt.

Det är ett faktum att känslan av utstötthet kan skapa ett starkt hat, vilket kan underlätta rekryteringen till våldsbejakande grupper i samhällets utkant. Den blivande Jokern har dock ingen sådan grupp som han tyr sig till, han agerar ensam. Men hans underifrånperspektiv anammas av likasinnade medborgare efter det att Arthur skjutit ihjäl representanter för etablissemanget iklädd sin clownmask. Hans försvarare demonstrerar därför mot etablissemanget iförda clownmasker. Maskerade ungdomars protester mot etablissemanget ser vi just nu i Hongkong, inga jämförelser i övrigt.

Arthurs mamma kallar sin son Happy. Jag drar paralleller till att Samuel Beckett döpte den fängslade slaven i pjäsen ”I väntan på Godot” till Lucky. Det är två av teater- och filmhistoriens mest tragiska figurer som fått dessa namn, så långt ifrån kongeniala man kan komma. I Becketts fall kanske det är fråga om ironi, i fallet Arthur handlar det mer om en besvärjelse, modern har dåligt samvete för sonens uppväxt och vill så gärna att sonen ska bli lycklig. Men som åskådare blir effekten densamma, medlidande.

Arthur representerar på något sätt dagens samhällskropp, lika nervig, lika snabb att reagera på upplevda oförrätter. Oron finns där hela tiden och fingret ligger ständigt på avtryckaren, för de flesta handlar det om datorns tangenter men för Arthur Fleck handlar det om avtryckaren till revolvern.

Jag vet att man diskuterar vem som är den bästa Jokern genom tiderna, men för mig räcker det med att konstatera att Joaquin Phoenix är en fantastisk Joker i den här filmen och att han är det i så hög grad att han känns som en verklig människa, utslagen, bortmotad av samhället och sökande sina rötter. Det är ingen skurk man som åskådare bara avfärdar och direkt tar parti emot.

Robert De Niro som världen för pratshowen, Murray Franklin, har rätt utstrålning och Frances Conroy som modern och Zazie Beetz som grannen är också övertygande i sina roller.

Att en seriefigur kan kliva ut ur rutorna och bli så levande som Jokern, det fanns inte på min karta. Det är en nästan skrämmande precision i filmens uppbyggnad med Arthurs möte med Bruce Wayne som höjdpunkt.

Regissören och manusförfattaren (tillsammans med Scott Silver) Todd Phillips, har visat att det går. Så nu väntar jag bara på att någon ska ta sig an min favoritskurk, The Penguin, på ett liknande sätt.